”Funna bilder” är en genre som bara växer. Överallt på nätet finns grupper och samlare av det som på engelska kallas ”Found photography” och ”Vernacular photography”. Den sistnämnda kategorin avser fotografier tagna av amatörfotografer eller av okända fotografer, kring vanliga händelser ur det vardagliga livet.
Genom utställningar och böcker blir insamlandet av den här typen av utrangerade och kasserade bilder, en egen subgenre inom fotokonsten. Ett av de mer kända namnen är Erik Kessels som likt en visuell arkeolog söker övergivna bilder och fotoalbum på loppmarknader och i antikvariat. Han gör sen nya sammanställningar av materialet och bygger helt nya berättelser.
Jag samlar inte själv, men jag stannar ibland upp inför vissa bilder. Bilden på de tre stolarna i ett rum är ett bra exempel.
Det är en bild med en påtaglig aura av saklighet som i ett fotografi från en plats där ett brott begåtts. När människorna är borta framträder möbler, föremål och väggar i ett nytt ljus och kan få nya betydelser. Det är inte svårt att börja fantisera:
En gång bodde här tre personer. De brukade samlas i det största rummet. Här satt de och tänkte på det fjärran landet, som så vackert avbildats på väggarna.
Idag vet ingen var de tog vägen. Lyckades de få fram pengar och de nödvändiga resehandlingarna?
Kunde de någonsin få genomföra sin länge närda dröm att få komma till landskapen som alltid funnits där bakom deras ryggar?
Det är Nyårsafton 1949 i Paris när Robert Frank tar en bild på en ung man som på håller en tulpan bakom ryggen.
Ralph Gibson tar en liknande bild i San Francisco, 1960. Den här mannen håller en ros i sin hand. Spelar det någon roll om Gibson sett Franks bild eller inte?
Vissa teman återkommer alltid inom inom fotografin. Speciellt idag när vi kan drunkna i oceaner av bilder dygnet runt.
1947 bestämde sig Robert Frank för att emigrera till USA, men han åkte fram och åter till Europa mellan 1949 och – 52 och han vistades mycket i Paris under den här perioden.
Det tyska förlaget Steidel gav 2008 ut en bok med Robert Franks bilder från Paris, en fin liten bok med bilder som inte är så kända. Flera av dem innehåller blommor.
I New York är alltid folk i rörelse, säger Frank i en intervju med fotohistorikern och kuratorn Ute Eskildsen, (Museum Folkwang, Essen), som är återgiven i boken.
Hon menar att Franks erfarenhet från det amerikanska samhället skärpt blicken på ”The Old World” och efterkrigstidens Paris i synnerhet.
They move to Los Angeles – walk cross the river to New Jersey, there´s always movement. In Paris the people live in their apartments and die there too, säger Frank.
Förklarar det varför det förekommer så många bilder med blommor i Franks Parisbok? Knappast, men de är så bra.
PS 1987 utgavs boken ”Flower Is” av ett japanskt förlag i 500 ex. (En helt annan bok). Såg att den fanns att köpa för den nätta summan, 4.500 dollar.
Foto: Robert Frank. Alla bilder, utom de två sista är ur boken boken Robert Frank PARIS Förlag: STEIDL ISBN: 978-386521-524-6
Jag hittade det här vykortet när jag städade i några lådor. Minns inte var eller när jag köpt det, inte heller att jag lagt det i ett kuvert i en låda och sedan glömt bort det.
Två herrar i samtal på en trottoar. Pinnstolarna är symmetriskt placerade, kanske ställs de fram på samma ställe kväll efter kväll i den ljumma New Yorknatten. Mannen till vänster i keps verkar ha hört allt förut. Det är många år sedan han slutade att anteckna vad den andre sa. Hans kroppshållning säger – jag hör vad du säger.. Mannen i hatt sitter med linjalrak rygg och elegant korsade ben. Det han talar om är förmodligen av största vikt, vilket understryks av kavajens lätta fladdrande och hans utsträckta måttande händer.
Undrar om mannen längs bort i bilden bakom hästen och den parkerade bilen, kanske på väg till en bar eller för att köpa ett paket cigaretter, kunde höra något av männens konversation?
Tänk om det fanns ett ljudspår till ett vykort!
Helen Levitt (1913-2009) var en sorts mästare på den här typen av stillsamma små vardagsdramer, flyktiga glimtar från trottoarer och gathörn, i sin barndomsstad New York. Hon är förmodligen mest känd för sina många barnbilder från gatorna, inte så sällan med en underton av humor. Gatan och det som utspelades där, blev en scen för en betydande del av hennes fotografiska gärning.
Nu 80 år senare finns inga stolar och bord kvar på trottoarerna. Vardagsrummen har sedan länge flyttats tillbaka in i fastigheternas privata sfärer.
Hennes bilder är trots detta faktum för alltid inskrivna i det viktigaste fotografiska arvet, det som rör fotografins underbara förmåga att skildra människan som hon är – med en humanistisk blick.
Utanför fönstren på Wetterling Gallery i Kungsträdgården i Stockholm är det helt rosa av blommande körsbärsträd, inne i galleriet – en stilla nästan utfrätt blå ton.
Utställningen heter Floating och bilderna är gjorda av Astrid Kruse Jensen. Dansk fotograf född 1975, hon lever och arbetar i Köpenhamn.
Det som visas är Polaroidbilder, i större format, de största är 135 x 140 cm. Med titlar som, Fading into the mountains, Into the unknown, Towards the inside, blir jag först lite tveksam.
Om man lite slarvigt konsumerar mycket bilder och snabbt skyndar förbi suddiga bilder av landskap skulle man missa det här. Astrid Kruse Jensen balanserar på en tunn linje mellan en dekorativ visuell tradition och en djupare poetisk bildvärld.
Hon landar absolut på rätt sida. Bilderna har ofta en tydlig suggestionskraft och det dekorativa får stå tillbaka.
I de exteriöra bilderna ser vi flera gånger en människa som nästan försvunnit in ett drömlikt landskap där personerna tycks vara en del i det tillstånd bilderna förmedlar. Individerna är vända in mot landskapet, bort från oss betraktare och verkar vara försjunkna i begrundan.
Astrid Kruse Jensen använder sig av oskärpa, och dubbelexponeringar och långa slutartider, som en del i berättandet. Hon gör Polaroidbildens tekniska tillkortakommanden till en medskapare.
I interiörbilderna har ljuset en ännu tydligare roll, mer aktiv. I en bild formligen exploderar ljuset över hela bildytan i en annan strömmar ljuset in via ett fönster, som vore det vatten.
Någon gång kommer jag att tänka på Wilhelm Hammershøjs stilla interiörer, som jag ofta som ung dröjt vid i Davids Samling, Den Hirschsprungske Samling eller på Statens Museum for Kunst, i Köpenhamn.
Det gemensamma – En frånvänd gestalt betraktar något bortom rummet eller inom sig själva.
Det här en lågmäld, kontemplativ och mycket sevärd utställning, passa på innan körsbärsträden blommat ut, utställningen pågår till den 22 maj.
Omslagsbilderna på böckerna är tagna av: Andreas Ackerup, 2014
Det fotografiska tomrummet efter Gunnar Smoliansky är stort.
-Ingen kunde kopiera det grå ljuset, med alla valörer i behåll, som Gunnar. Lägg därtill hans blick för det vardagligt nästan förbisedda, skrev jag här tidigare här på bloggen i samband med hans bortgång.
Han var under lång tid en självklar referens och förebild för många av oss yngre fotografer.
Nu finns en möjlighet att genom ett färskt bokprojekt återfå lite kontakt med Gunnar.
Titeln är ”Gunnar Smoliansky 1933-2019”. Det är inte mindre än 1200 sidor fördelade på två volymer med mjuka pärmar. Produktionen är gjord av Henrik Nygren, i en upplaga på 1500 ex.
Böckerna innehåller texter av Gerry Badger, Hans Erik Brummer, Claes Bäckström, Lars Forsberg, Marie Lundquist, Carl-Johan Malmberg och David Neuman.
Det är ingen traditionell biografi skriver Henrik Nygren. Boken omfattar en återutgivning av nio verk med fotografier av Gunnar Smoliansky och är ett försök att – belysa en beundransvärd människa och en lika enastående som konsekvent livsgärning.
Gott så. Texterna är mycket bra och välskrivna. De täcker väl in olika aspekter av Smolianskys fotografiska gärning. Saknar kanske något om hans industribilder, det har skrivits för lite om den perioden tidigare.
Carl-Johan Malmberg skriver träffande att – Gunnar Smolianskys bilder saknar effekt, poäng, illustrationsvärde (–)
De är inte en känslans fotografi, utan en känselns, själva ögats beröringskonst.
Marie Lundquist som skrivit känsligt och initierat om fotografi vid många tillfällen menar att Smoliansky är en fotograf för de små tingens talan, – De vars obetydliga röst nästan inte hörs. Smulor, spikhål, sprickor, ingenting är för litet eller för obetydligt för att uppmärksammas. Ändå finns det något monumentalt över dessa enskilda detaljer. En grandios minimalism.
Hans Henrik Brummer skriver vackert om Gunnars gestaltande förmåga – att komprimera det uttryck och den outgrundlighet som utspelar sig i ett pregnant ögonblick utan början och slut.
Nu till det som jag har problem med. Boken redovisar kronologiskt bilderna från de olika projekt Gunnar och Henrik Nygren gjorde mellan åren 2002 och 2008. Inget fel i detta.
Men varför trycka böckerna på ett matt papper som totalt saknar förmåga att återge valörerna i Gunnar Smolianskys bilder? Svärtan är nästan helt borta och gråskalorna är starkt reducerade.
Lägger man de nya volymerna bredvid de tidigare böckerna blir skillnaden plågsamt tydlig. De som kommer i kontakt med Smolianskys bilder för första gången genom den här utgivningen, kommer att bli besvikna.
Nu liknar de båda volymerna en sorts katalog eller register, visserligen med bra texter av kunniga skribenter, var det avsikten?
PS
Jag har skrivit om Gunnar Smoliansky vid flera tillfällen bland annat här, kring arbetet med Lars Kleens skulpturer, och här om när han kopierade Strömholms 6×6 bilder från Paris. En sorts minnes text, finns här.
De två volymerna är utgivna av Henrik Nygren Design.
Internationell distribution: Thames & Hudson Ltd.
Svensk distribution: Konstbokhandeln, Konstig, Stockholm.
En fotobok är ofta dyrare än andra böcker att producera, skriver Tommy Arvidson på sin utmärkta blogg, Om fotoboken. Det beror delvis på att läsekretsen är mindre. Men Arvidson menar att man kan vända detta till en fördel, eftersom fotoböcker med små upplagor kan bli åtråvärda samlarobjekt.
En del hävdar också att branschen både är för liten och för stor. Alltså att kunderna är för få och utbudet för stort. Jag vet inte hur det ligger till, men det kommer ut massor av fotoböcker i vårt land och det är svårt att hänga med i svängarna.
En av dessa är Anders Onerups nya bok, En stund på jorden. Bilderna har en tydlig grafisk rytm, mjuka gråskalor i total kontroll.
Ordet amatör kommer från franskans amateur som ursprungligen kommer från latinets verb amare, som substantiv ”en som älskar”. Alltså en person som ägnar sig åt något av eget intresse. Motsatsen torde vara professionell. Att ägna sig åt samma sak, kanske lika innerligt och kärleksfullt, men på yrkesmässiga grunder.
Jag uppfattar Anders Onerup, som amatör i ordets finaste betydelse, han har sedan ungdomen ett starkt förhållande till den fotografiska bilden, samtidigt som han under alla år försörjt sig på annat håll.
Att beskriva bilderna i boken är inte helt lätt. På en bild ser man på stort avstånd några människor som följer ett nästan osynligt staket. Kanske är det fågelskådare, nästan obemärkta gäster på besök i ett stort landskap.
På en vänstersida ser man en böjd ledstång av järn som associativt går över till en lika mörk horisontlinje över ett fruset vatten på uppslagets högra sida. Det är så snyggt.
Bilderna är inte dramatiska skildringar av händelser, snarare är det en stämning av eftertänksamhet och ett milt kvardröjande vemod som präglar bilderna.
Några svanar i stram formation över ett mörkt vatten med isflak i geometrisk symmetri som mest påminner om trasiga glasskivor. Det är vackert och nästan helt tyst.
Boken är utgiven i egen regi vilket förmodligen är det vanligaste sättet att publicera sig nu. Den är tunn och Jag hade gärna sett fler bilder, jag vet att de finns. Kanske kan det bli ytterligare böcker med Anders Onerups bilder.
SHARPNESS IS A BOURGEOIS CONCEPT 