claes gabrielson

Archive for maj, 2021|Monthly archive page

Bortom rummet

In Uncategorized on maj 11, 2021 at 18:50

Utanför fönstren på Wetterling Gallery i Kungsträdgården i Stockholm är det helt rosa av blommande körsbärsträd, inne i galleriet – en stilla nästan utfrätt blå ton.

Utställningen heter Floating och bilderna är gjorda av Astrid Kruse Jensen. Dansk fotograf född 1975, hon lever och arbetar i Köpenhamn.

Det som visas är Polaroidbilder, i större format, de största är 135 x 140 cm. Med titlar som, Fading into the mountains, Into the unknown, Towards the inside, blir jag först lite tveksam.

Om man lite slarvigt konsumerar mycket bilder och snabbt skyndar förbi suddiga bilder av landskap skulle man missa det här. Astrid Kruse Jensen balanserar på en tunn linje mellan en dekorativ visuell tradition och en djupare poetisk bildvärld.

Hon landar absolut på rätt sida. Bilderna har ofta en tydlig suggestionskraft och det dekorativa får stå tillbaka.

I de exteriöra bilderna ser vi flera gånger en människa som nästan försvunnit in ett drömlikt landskap där personerna tycks vara en del i det tillstånd bilderna förmedlar. Individerna är vända in mot landskapet, bort från oss betraktare och verkar vara försjunkna i begrundan.

Astrid Kruse Jensen använder sig av oskärpa, och dubbelexponeringar och långa slutartider, som en del i berättandet. Hon gör Polaroidbildens tekniska tillkortakommanden till en medskapare.

I interiörbilderna har ljuset en ännu tydligare roll, mer aktiv. I en bild formligen exploderar ljuset över hela bildytan i en annan strömmar ljuset in via ett fönster, som vore det vatten.

Någon gång kommer jag att tänka på Wilhelm Hammershøjs stilla interiörer, som jag ofta som ung dröjt vid i Davids Samling, Den Hirschsprungske Samling eller på Statens Museum for Kunst, i Köpenhamn.

Det gemensamma – En frånvänd gestalt betraktar något bortom rummet eller inom sig själva.

Det här en lågmäld, kontemplativ och mycket sevärd utställning, passa på innan körsbärsträden blommat ut, utställningen pågår till den 22 maj.

Det grå ljusets utforskare

In Böcker on maj 6, 2021 at 10:28
Omslagsbilderna på böckerna är tagna av: Andreas Ackerup, 2014

Det fotografiska tomrummet efter Gunnar Smoliansky är stort.

-Ingen kunde kopiera det grå ljuset, med alla valörer i behåll, som Gunnar. Lägg därtill hans blick för det vardagligt nästan förbisedda, skrev jag här tidigare här på bloggen i samband med hans bortgång.

Han var under lång tid en självklar referens och förebild för många av oss yngre fotografer. 

Nu finns en möjlighet att genom ett färskt bokprojekt återfå lite kontakt med Gunnar.

Titeln är ”Gunnar Smoliansky 1933-2019”. Det är inte mindre än 1200 sidor fördelade på två volymer med mjuka pärmar. Produktionen är gjord av Henrik Nygren, i en upplaga på 1500 ex.

Böckerna innehåller texter av Gerry BadgerHans Erik BrummerClaes BäckströmLars ForsbergMarie LundquistCarl-Johan Malmberg och David Neuman.

Det är ingen traditionell biografi skriver Henrik Nygren. Boken omfattar en återutgivning av nio verk med fotografier av Gunnar Smoliansky och är ett försök att – belysa en beundransvärd människa och en lika enastående som konsekvent livsgärning.

Gott så. Texterna är mycket bra och välskrivna. De täcker väl in olika aspekter av Smolianskys fotografiska gärning. Saknar kanske något om hans industribilder, det har skrivits för lite om den perioden tidigare.

Carl-Johan Malmberg skriver träffande att – Gunnar Smolianskys bilder saknar effekt, poäng, illustrationsvärde (–) 

De är inte en känslans fotografi, utan en känselns, själva ögats beröringskonst.

Marie Lundquist som skrivit känsligt och initierat om fotografi vid många tillfällen menar att Smoliansky är en fotograf för de små tingens talan, – De vars obetydliga röst nästan inte hörs. Smulor, spikhål, sprickor, ingenting är för litet eller för obetydligt för att uppmärksammas. Ändå finns det något monumentalt över dessa enskilda detaljer. En grandios minimalism.

Hans Henrik Brummer skriver vackert om Gunnars gestaltande förmåga – att komprimera det uttryck och den outgrundlighet som utspelar sig i ett pregnant ögonblick utan början och slut.

Nu till det som jag har problem med. Boken redovisar kronologiskt bilderna från de olika projekt Gunnar och Henrik Nygren gjorde mellan åren 2002 och 2008. Inget fel i detta. 

Men varför trycka böckerna på ett matt papper som totalt saknar förmåga att återge valörerna i Gunnar Smolianskys bilder? Svärtan är nästan helt borta och gråskalorna är starkt reducerade. 

Lägger man de nya volymerna bredvid de tidigare böckerna blir skillnaden plågsamt tydlig. De som kommer i kontakt med Smolianskys bilder för första gången genom den här utgivningen, kommer att bli besvikna.

Nu liknar de båda volymerna en sorts katalog eller register, visserligen med bra texter av kunniga skribenter, var det avsikten?

PS

Jag har skrivit om Gunnar Smoliansky vid flera tillfällen bland annat här, kring arbetet med Lars Kleens skulpturer, och här om när han kopierade Strömholms 6×6 bilder från Paris. En sorts minnes text, finns här.

De två volymerna är utgivna av Henrik Nygren Design

Internationell distribution: Thames & Hudson Ltd.

Svensk distribution: Konstbokhandeln, Konstig, Stockholm.

ISBN: 978-91-519-7054-7

En stund på jorden

In Uncategorized on maj 4, 2021 at 15:38
Foto: Anders Onerup | Ur boken En stund på jorden

En fotobok är ofta dyrare än andra böcker att producera, skriver Tommy Arvidson på sin utmärkta blogg, Om fotoboken. Det beror delvis på att läsekretsen är mindre. Men Arvidson menar att man kan vända detta till en fördel, eftersom fotoböcker med små upplagor kan bli åtråvärda samlarobjekt.

En del hävdar också att branschen både är för liten och för stor. Alltså att kunderna är för få och utbudet för stort. Jag vet inte hur det ligger till, men det kommer ut massor av fotoböcker i vårt land och det är svårt att hänga med i svängarna. 

En av dessa är Anders Onerups nya bok, En stund på jorden. Bilderna har en tydlig grafisk rytm, mjuka gråskalor i total kontroll.

Ordet amatör kommer från franskans amateur som ursprungligen kommer från latinets verb amare, som substantiv ”en som älskar”. Alltså en person som ägnar sig åt något av eget intresse. Motsatsen torde vara professionell. Att ägna sig åt samma sak, kanske lika innerligt och kärleksfullt, men på yrkesmässiga grunder.

Jag uppfattar Anders Onerup, som amatör i ordets finaste betydelse, han har sedan ungdomen ett starkt förhållande till den fotografiska bilden, samtidigt som han under alla år försörjt sig på annat håll.

Att beskriva bilderna i boken är inte helt lätt. På en bild ser man på stort avstånd några människor som följer ett nästan osynligt staket. Kanske är det fågelskådare, nästan obemärkta gäster på besök i ett stort landskap.

På en vänstersida ser man en böjd ledstång av järn som associativt går över till en lika mörk horisontlinje över ett fruset vatten på uppslagets högra sida. Det är så snyggt.

Bilderna är inte dramatiska skildringar av händelser, snarare är det en stämning av eftertänksamhet och ett milt kvardröjande vemod som präglar bilderna.

Några svanar i stram formation över ett mörkt vatten med isflak i geometrisk symmetri som mest påminner om trasiga glasskivor. Det är vackert och nästan helt tyst.

Boken är utgiven i egen regi vilket förmodligen är det vanligaste sättet att publicera sig nu. Den är tunn och Jag hade gärna sett fler bilder, jag vet att de finns. Kanske kan det bli ytterligare böcker med Anders Onerups bilder.

Hoppas det!

PS Länk till Om fotoboken

ISBN: 978-91-519-7402-6