Tack!

Foto: Claes Gabrielson | Berlin

Alla ni som kommenterat och läst bloggen under året.

Jag önskar att jag kunnat skriva mer inte minst nu i december. Mycket mer om bland annat Hans Gedda, Roger Turesson och Anders Petersen med flera.

Men tiden står nu en gång för alla i starkt förbund med det flyende nuet. I’ll be back.

Om jag så här på årets sista dag måste välja en fotograf som gjort ett oerhört starkt intryck på mig under 2013, får det bli Bryan Schutmaat och hans övertygande episka bilder och porträtt av människor längs det som en gång var Amerikas frontlinje, civilisationens framkant. Jag skrev om honom här i maj.

Den bok jag gärna återkommer till är den lilla oansenliga volymen, Meiles Lyrika med bilder av Algirdas Seskus som jag skrev om i oktober.

Årets utställning blir helt självklart den stora Imogen Cunningham utställningen på Kulturhuset i Stockholm. Från vision till verklighet.

Noterat,  kvällen då allas ensamhet syns i alla fotografier som tas.

Foto: Claes Gabrielson | Berlin

Vittne och minne

Foto: Micke Berg

– Det konstiga med det här livet är att fotografi är verkligen ett vittne och ett minne av och om liv. Vittne och minne, skriver Micke Berg.

Tommy Arvidson menar på sin utmärkta blogg omfotoboken, att det behövs en Micke Berg monografi och en stilig sådan. Håller med, har själv skrivit samma sak tidigare här på sidan.

Vi fick vänta onödigt länge på den stora Smoliansky boken som till slut kom ut på Steidl.

Micke Bergs rastlösa oerhört begåvade och tidskänsliga dokumentära arbete borde samlas in och ges ut i en rejäl samlingsvolym, en sorts retrospektiv. Om jag vore stadd i kassa av format, skulle jag inte tveka en tusendel. Jag skulle ge ut den stora volym han är värd.

En eller flera kunniga och känsliga personer skulle göra urvalet. Lägg till det en lyhörd rytmisk och dynamisk layout, till den rörlige Bergs temperament. Sen bra text. Mickes egna ord förstås, som han visat i sina ”Retro”- presentationer på sin blogg .

Men jag skulle gärna också se ett par, tre längre initierade texter om Micke Bergs roll och plats i den svenska dokumentära traditionen. Inträngande smarta och självständigt tänkta essäer, som förmår blottlägga själva punkten där det skapande lodet är upphängt. Stället där Mickes energi utgår från. Minus det ”allmäncuratorsakademiska” lättgodset eller snömoset, som alltför ofta förekommer när ett konstnärskap ska ringas in i bokform.

Jag vill läsa om kameran, cykeln och skidorna. Upprördheten över sakernas tillstånd. Kort sagt – drivet i hans arbete.

– Jag fotograferar för att översätta mina känslor, för att vara ett vittne och för att minnas. När jag sedan väljer en bild, som helst ska handla om livet, så väljer jag oftast den utifrån hur jag upplever stämningen i bilden. Om den passar min stämning, sedan det andra, vittnet och minnet, kommer med tiden, skriver han på sin blogg ” i gryningen får dårarna ro”.

Micke Berg är något av en ofrivillighetens filosof och en otroligt bra fotograf.

Jag är väl medveten om att bokbranschen är i gungning, men var är Max Ström, Steidl, Journal..och alla ni andra med pengar och kärlek till fotografi?

Det är hög tid för en maffig monografi!

Ett landskaps aftekning genom dess blotta afspegling

Foto: Lars Benzelstjärna (troligen), Gustav Adolfs torg Stockholm, okänt årtal

Den 19 augusti 1839 samlades i Paris ledamöterna i två av de franska akademierna, Académie des Sciences och Académie des Beaux-Arts till ett gemensamt möte.

Ett fullsatt Collège de I’nstitut, folk som trängdes i trapporna. Förväntansfulla människor som inte fick plats, samlades på torget utanför. Något stort skulle tillkännages. En ny teknik skulle presenteras där naturen självt lämnade avtryck på en ljuskänslig plåt och här och nu skulle den – ges till en skänk åt hela världen. Redan dagen efter offentliggörandet av den nya tekniken, gavs Daguerres handbok ut.

Det är ett sällan skådat ögonblick av PR-framgång. Franska staten skänker fotografin till mänskligheten! Daguerre får äran, det kunde ha varit Nicéphore Nièpce och fotografins födelseår kunde varit 1826. Med andra strateger och lobbyister närvarande kunde det ha varit Bayard, Talbot eller någon annan. Många ”upptäckte” fotografin ungefär samtidigt men på lite olika tekniska sätt.

Men Akademiledamoten François Arago och Daguerre var smartare, snabbare och visste precis hur man vid den här tidpunkten skulle erövra maximal uppmärksamhet.

Samma år i oktober stod Bazaren på Norrbro i Stockholm klar. Den byggdes på det som vid den här tiden var den viktigaste länken mellan Gamla stan och det som skulle bli den nya staden. En låg hundra meter lång byggnad, ett slags fristående köpcentrum även om inte termen fanns på den tiden.

Här etablerade sig Adolf Bonnier, alltså exakt samma år som officiellt kallas fotografins födelseår. Adolf Bonnier handlade snabbt. På bara fyra månader införskaffades från Paris originalupplagan av Daguerres handbok, som översattes och trycktes. Dagen innan julafton den 23 december 1839, sattes en annons in i Aftonbladet:

Daguerrotypen

Beskrivning av Daguerres märkvärdiga uppfinning att fixera framställda bilder etc, tillika med upplysningar av prof, Arago och bekrifvning öfver det, jemväl av Daguerre uppfunna Dioramat. Med 6 planscher. På skriftens försättsblad hade Adolf Bonnier låtit tycka följande: Fullständige Daguerre’ska Apparater införskaffas genom A. Bonnier.

Han erbjöd sig alltså att inte bara sälja handledningen till den nya metoden utan också den nödvändiga tekniska utrustningen. Det är så man startar ett medieimperium. Varken mer eller mindre. Till och med Steve Jobs torde varit imponerad.

Två böcker som beskriver fotografins första tid recenserades av Magnus Bremmer i SvD i söndags. Det här är fotografi, redaktör Juliet Hacking, (Norstedts) och Capturing the light. A true story of genius, rivaly and the birth of photography av Roger Watson och Helen Rappaport (PanMacmillan).

Jag ännu har inte läst någon av dessa båda böcker, däremot har jag med mycket nöje läst, De första fotograferna, Introduktionen av fotokonsten i 1840-talets Sverige, (Historiska Media, 2005) av Björn Axel Johansson. Den har lite oförtjänt kommit i skymundan. Den är nämligen utmärkt, fascinerande och spränglärd. Någon gång kanske lite för detaljrik. Men inte minst alla återgivna annonstexter och pressreaktioner kring det nya mediet, ger en knivskarp tidsbild när fotografin kom in över våra gränser.

Sveriges förste yrkesfotograf, en bortglömd Löjtnant med fyra år i Främlingslegionen, Lars Benzelstjerna bidrog aktivt till spridandet av tekniken i landet. Han passar in i den internationella bilden där det vimlade av herrar vetenskapsmän, godsherrar, uppfinnare, äventyrare, allkemister, ballongfarare och andra djärva existenser – som alla drogs till det nya mediets möjligheter. Så här skrev signaturen Orvar Odd i Aftonbladet den 28 oktober 1840:

Konsten att daguerrotypera är för övrigt ganska lätt – sedan man vet den. Hvem som helst kan vara en Daguerre och göra de skönaste ritningar, utan att någonsin hafva tagit i blyertspenna eller stift.

Det är blott 171 år mellan att fotografin ”skänktes” till mänskligheten och att Instagram startades.

Time is a jetplane.

PS

Rubriken kommer ur en artikel i Aftonbladet N:o 25,  den 30/1, 1839

Målning: Carl Johan Billmark | Bazaren Norrbro, c:a 1850

He was funny, intelligent and insightful

Foto: Saul Leiter | Canopy, 1958

Den bleka färgens suverän är död.

Saul Leiter tog ut färgbilden ur modevärldens salonger till gatans tillfälligheter och där använde han den till, ren poesi.

I The New Yorker skriver fotografen och författaren till bland annat ”Open City, Teju Cole, en mycket bra text om Saul Leiter. Det finns även en intressant text av fotografen Tony Cenicola, publicerad i New York Times serie LENS. Nu gäller det bara att försöka se dokumentären av Thomas Leach: In no great hurry, 13 lessons in life with Saul Leiter. Den hade premiär i New York på DOC NYC filmfestival i Chelsea, så sent som den 16 Nov i år.

PS

Jag skrev om Saul Leiter tidigare här på bloggen, där finns också 18 bilder.

Foto: Saul Leiter | Near the Tanager, 1954