claes gabrielson

Archive for september, 2012|Monthly archive page

The Idea of North

In Böcker on september 23, 2012 at 23:39

Foto: Birthe Piontek | Ur boken The idea of North

– to capture the essene of a place

Hösten 2008 lämnar Birthe Piontek sitt hem i Vancouver i Canada och kör drygt 300 mil norrut, till Dawson City, Yukon Territory. En stad i klassiskt guldlgrävarland där floderna Klondike och Yukon går samman. Dawson City har 1,873 innevånare vintertid.

Hon dras till platsens excentriska invånare, börjar fotografera. Oftast är personerna ensamma på bilderna vilket förstärker känslan av isolering. Det är lite Twin Peaks över hennes sätt att arbeta.

Ett dramatiskt ljus, kontemplativa uttryck. Bilder av starka självständiga, lite udda personligheter.

Jag har sett hennes bilder under ett par års tid på nätet, men det var först nu när jag köpt boken som jag blev riktigt fascinerad.

Arbetet handlar om -The North, the idea we have of the North, säger Piontek. Men också om en plats vi livet igenom söker.

Birthe Piontek har lånat namnet på sin bok från ett ljudprojekt, som Glenn Gould gjorde redan 1967. En komposition där fem röster blandas i collageform. Ett försök att beskriva en plats genom individuella röster. Mellan det arketypiska och det det förväntade.

Yet like all but a very few Canadians I´ve remained, of necessity, an outsider.  And the North has remained for me, a convenient place to dream about, spin tall tales about and in the end, avoid, skriver Glenn Gould

Birthe Piontek vill att hennes bilder ska ses som en serie, en grupp av röster och stämmningar som påverkar varandra. Det är suggestivt och med en dunkel underström av samförstånd mellan fotografen och de hon avbildar.

Du har förstått, du ser mitt liv och du stjäl det inte. Därför får du fotografera.

 

En dag av snö

In Böcker, Utställningar on september 22, 2012 at 20:41

Foto: Torgny Sommelius | Ur boken Blå Indien

Landskap utan doft. Träd utan rötter. Hus utan murar. Människor utan namn. Papper. Damm.

Det är 25 år sedan jag letade efter hans reseskildringar på antikvariat. Hittade så småningom alla, läste och drömde om resor.

I Helsingborgs Dagblad skriver Olle Svenning en inkännande och mycket bra recension av Tomas Löfströms biografi, Den siste resenären, om Torgny Sommelius. Arvtagaren till Helsingborgs Dagblad som valde att gå sin egen väg och som dog i en flygolycka på Trinidad 1963, endast 34 år gammal.

– Det är så tyst att man från så långt ifrån kan höra ljudet av en Volkswagenmotor som börjat äta olja. Det är så tyst att doft av bränd mobiloil kastas ut från de entonigt sjungande kolvarna. Det är en dag av snö, men på båda sidor om detta ensamma fordon reser sig höga klippor. Den som färdas, färdas i ett svalg av sten. Natten skälver till i bleka händer. Ratten darrar. Instrumentens tunna ljus. Den som bär sitt hem genom världen hör sängen knarra bakom sin rygg. Kabul före gryningen. Djellallabad efter skymningen. Tor Khama vid midnatt.

Mobiloil och instrumentens tunna ljus. Det är lätt att bli förförd.

Det var i TV programmet Rikets Kultur, som leddes av den alltid lyhörde och nyfikne Sune Nordgren, jag första gången hörde talas om Torgny Sommelius.

Gästen den gången var just Tomas Löfström.

Bilderna i böckerna som togs med en Hasselblads kamera är inte oävna, men omtalas inte så ofta och har nog fallit lite i glömska.

Bilder hamnar lätt i en annan kategori. Räknas på ett annat sätt. Hans bilder är kanske inte heller alltid riktigt bra som klassisk dokumentärfotografi, men tillräckligt bra. Fungerar fint i sitt sammanhang och just nu visas ett urval på Röda Kvarn-biografen i Helsingborg.

Läs hans böcker och se efter själva. Böckerna är:  Jugoslavien U.P.A., 1954. Bort genom Asien, 1957. Blå Indien,1958. Den Märkvärdiga resan hem, 1959. Samtliga på Bonniers förlag.

Själv ska jag snarast införskaffa Löfströms biografi.

Omslaget till Blå Indien | Foto: Torgny Sommelius

Bortom ett ansikte

In Utställningar on september 18, 2012 at 11:28

Foto: © Romney Müller-Westernhagen | Jens Lehmann

Blicken är det viktigaste, i Romney Müller-Westernhagens bilder. Även när modellen blundar.

Det är märkligt vilken kraft det är i vissa av hennes porträtt. Hon går tätt på ansiktet och låter den som avbildas se in i kameran och vidare mot oss betraktare.

Inför några av bilderna svajar man till lite på utställningsgolvet eftersom det plötsligt går upp för en att man fått en glimt av något sällsynt. Insikten av att vara levande.

Blicken är så avspänt självklar att man på den tunna linjen av förtrolighet anar något av den andres själva livsgnista.

Hon lyckas inte alltid, några ansikten förblir bara vanliga närbilder på mer eller mindre kända personer, de bästa förvisso med en viss nonchalant charm.

Bortom ansiktet finns en annan berättelse om att vara människa.

Beyond Faces, visas på Galleri Camera Work, Kantstrasse 149 i Berlin

Beyond Faces

Beyond Faces | Camera Work i Berlin

En kapitalist förälskad i fotografi

In Utställningar on september 17, 2012 at 00:42

Camera Work Gallery, Auguststrasse – Peter Lindbergh utställning

Camera Work har två Gallerier i Berlin. En stor konstsamling och en av världens största fotobokssamlingar.

Ekonomi förefaller inte här vara en fråga för dagen. Clemens Vedder som gjort sig en obegripligt stor förmögenhet på aktiehandel har utvecklat sin passion för fotografi till en affärsidé som värderades till 166 milj € (2009). Han köpte sitt första fotografi 1983, på en marknad som han sa var totalt undervärderad och som han menar, fortfarande är det.

På Augusterstrasse i en stram tegelbyggnad, en f.d. judisk flickskola ritad i den nya saklighetens anda, ligger ett av gallerierna. Det andra finns på Kantstrasse nära Savignyplatz, en enkel vacker fristående byggnad på en innergård.

Båda visar just nu utställningar ur de egna samlingarna. Peter Lindbergh,  (Modebilder där modellerna faktiskt har sina egna namn) i den G:a flickskolan, där visas också en utställning med namnet color och en kollektion med bilder av Steve Schapiro. Jo, de äger en stor samling av Schapiros bilder och samarbetar med Fotografiska i Stockholm. Även Nick Brandts otroliga djurbilder, ingår i samarbetet.

På kantstrasse visas Beyond Faces, en hyperintressant utställning av den amerikanska fotografen Romney Müller-Westernhagen.

Det hela är mycket ambitiöst, lågmält sobert och en smula diskret. Det andas kvalité, inte lyx. Adresserna är lite off Ku´damm. Skönt så.

Min första tanke efter besöken, hur kunde A.P Möller i Köpenhamn bara ta fram en linjal och dra en linje från Amalienborg och i kraft av sitt kapital säga; här ska den ligga, Köpenhamns nya Opera!

Varför händer inget av detta i Stockholm och varför blir jag så jävla avundsjuk på en rik man i Tyskland som bara köper fotografi efter fotografi och har kanske världens förnämsta fotografiska bibliotek. Jo, han är inte verksam i Sverige.

Varför blev Invar Kamprad aldrig gripen av fotografins väsen?

 

Ps. Namnet och loggan kommer helt riktigt från Alfreds Stieglitz enastående magasin, Camera Work som han redigerade och publicerade mellan 1903 och 1917. En absolut referens för bibliotek, museer och samlare över hela världen. Naturligtvis finns hela utgivningen komplett och i ”Mint kondition” i herr Vedders, bibliotek, som tyvärr inte är tillgängligt för allmänheten.

Modefotots melankoli

In Utställningar on september 15, 2012 at 10:53

Foto: Norman Parkinson, Glamour okt 1949

Berlin Art Week pågår för fullt och fotografin är überalles.

Tidlös skönhet, ”Zeitlos Schön, 100 jahre Modefotografie von Man Ray bis Mario Testino”, är namnet på utställningen i det gamla postkontoret i korsningen Oranienburger strasse och Tulcholsky gatan. C/O Berlin är arrangörer.

Det är bra, det är spännande. Man får en chans att följa delar av modefotografins utveckling. Redaktionen för radioprogrammet Stil, anbefalles att komma till Berlin och rapportera om denna utställning.

Det problematiska ligger i själva modebilden. En föreställd livskänsla. Perfekta kroppar. Utsökta kompositioner. Det är alltid ordning och reda i en modefotografs sökare. Ljuset sitter där det ska och där börjar jag undra, varför finns dom här bilderna överhuvudtaget? Vem är så att säga uppdragsgivaren och hur ser uppgörelsen ut?

Utställningen försöker inte alls diskutera de här frågorna.

Bilderna visar kända och bortglömda modeller i gränslandet mellan det kreativa och det kommersiella och modellerna saknar oftast namn. Konstformen står hela tiden och skaver mot modeindustrins alla krav och modebilden är fast förankrad i konsumismen. Det är något som ska säljas, en livsstil eller ett plagg.

Ett enkelt lackmustest är att ställa den rimliga frågan, vem äger bilden? Fotografen med sin blick, stylisten, uppdragsgivaren, agenturen eller den namnlösa modellen? Hon, för det är nästan alltid en hon, äger hon sitt ansikte eller är det en vara på en marknad?

Frågan gäller inte det strikt juridiska, vem som ska få vad i kronor och ören utan snarare, vem äger bilden i en konstnärlig, kreativ mening?

Branding, varumärkesbyggande är en komplicerad aktivitet.

Det utställningen emellertid skildrar på ett mycket bra sätt är just skillnaden i tidsandan mellan de olika decennierna, trots avsaknaden av jämförande bilder från samhället i övrigt.

Det märkliga är hur bra de äldre bilderna står sig. Hur mycket samhället än har utvecklats så syns det inte lika tydligt i modebilderna. Det är råare, ytligare och mer naket i vår tid, naturligtvis. Modebilden tycks färdas genom decennierna med sin egen uppfattning om samhälle och skönhet.

Men vad berättelsen om ungdom och elegans beträffar, så visste Edward Steichen det redan i American Vogue 1923. En av utställningens absolut finaste bilder.

Modellens ögon säger allt. Jag är den jag är. Allt annat är lögn.

Edward Steichen, Vogue Dec 1923 © Conde Nast

Mellan ensamhet och makt

In Utställningar on september 11, 2012 at 12:28

Duration 1  Maria Friberg

Med referenser till konsthistorien

Maria Friberg är just nu dubbelt aktuell. Minst. In Flux, öppnar på Fotografiska den 14 sept. Hon är också en av fyra fotobaserade konstnärer som nu ställer ut på galleri Örsta, utanför Kumla.

De övriga utställarna är, Tuija Lindström, Hyun-Jin Kwak och Julia Peirone. Jag träffade alla fyra för ett samtal, i samband med en intervju för SVT:s regionala nyhets program Tvärsnytt.

Maria Friberg visar bl.a. bilder ur en helt ny serie, ”Duration”. Bilder som skulle kunna kallas samtidsporträtt, där hon speglar hur vi förhåller oss till den intima sfären kring våra datorer och mobiler. Hon väljer ofta en historisk miljö för att tydliggöra vår samtid.

Tid kopplat till ensamhet, med referenser till konsthistorien, menar hon och bilderna får gärna vara estetiska, förföriska och i stor skala, för att betraktaren enkelt ska kunna gå in i bilderna.

”Man är nästan 1:1 med personen man möter i bilden, och jag hoppas att det på så sätt blir ett direkt och mer jämnbördigt möte”, säger hon i vårt samtal.

Julia Peirone påstår att hon alltid varit intresserad av att fånga det där okontrollerade ögonblicket, ansiktet eller gesten i samband med en fotografering. Det nya projektet började med en misslyckad bild.

”Man väljer alltid bort de där bilderna där man halvt blundar eller gör en konstig grimas och så tyckte jag att det fanns något intressant i det. Jag tyckte det var ett sant ansikte som vi aldrig får se”. Hon byggde hela det här projektet på sådana okontrollerade bilder där hon också som fotograf måste hänge sig åt slumpen.

Då fotograferade jag väldigt intensivt under en kort period och låter tiden hinna före min kamera, så att jag lyckas ta dom där ögonblicken.” säger hon.

Girls in uniform heter projektet som Hyun-Jin Kwak visar på galleri Örsta.

Flickorna i sina uniformer är snarare är en metafor för en tid, än för en speciell ålder. Det handlar om vår samtid, säger Hyun-Jin Kwak,  “The uniform also becomes the second identity for the individuals and in these case they are not always against each other, they are sometimes coexisting.”

Samtidigt med att Tuija Lindström visar en ny serie växtbilder, pågår en utställning, A Dream If Ever There Was One, med hennes 80-tals bilder, på Hasselblad Center i Göteborg. Hon reflekterar i vårt samtal över hur fotografiets ställning förändrats.

”Fotografin har kommit bort från sin isolering, för trettio år sedan betraktades fotot som kusinen från landet. Nu har fotografin blivit likvärdig med all annan konst, blivit accepterad”.  Hon tror att det hänger ihop med digitaliseringen som gjort fotografin mer allmän och spridd. Men hon menar också att det inte varit en helt lätt övergång rent mentalt.

Mina händer saknar mörkrummet. Det att man står när man jobbar, oftast tycker man att man tänker med knäna”, hävdar hon. Hon saknar mörkrummets långsammare metodik, där det fanns plats för tankar, idéer och känslor. Den digitala bilden passar henne inte, det är lite, ”easy come and easy go”, tycker hon. Bilden kommer för lätt, för snabbt.

”Jag tycker om det här långsamma, för då tycker man att bilderna sitter, när dom är framme”.

Fyra samtida uttryck, fyra olika visuella strategier. Utställningen utanför tullarna, i Närke slutar den 30 september.

Att undkomma tiden

In Utställningar on september 8, 2012 at 16:40

Sally Man: Self Portraits

All fotografi påminner oss om vår egen dödlighet.

Ändå är det märkligt att samtidigt kunna se två utställningar på samma plats, där döden är så tydligt närvarande. Båda visas just nu på Fotografiska. Den stora Christer Strömholm retrospektiven och Sally Manns A Matter of Time.

Avsikt eller slump, inte vet jag. Men sammanträffandet gör det är tämligen lätt att bli sin egen curator och se beröringspunkter, kopplingar och teman, genom att helt enkelt gå mellan de båda utställningarnas avdelningar ett par gånger.

Skillnader blir också uppenbara. Inte minst skillnaden i deras poetiska bildspråk och Sally Manns långsamma teknik mot Strömholms enkla och råa. Båda ställer de stora frågorna och båda besvarar dem personligt och med hög konstnärlig halt.

I två tidigare inlägg har jag skrivit om Christer Strömholm, det här är en liten påminnelse om att Sally Mann utställningen slutar den 30 denna månad.

Passa på, innan det är för sent. Den här sortens fotografiska möten under samma tak, sker inte ofta.

En större berättelse

In Funna bilder on september 4, 2012 at 20:27

Foto: Nathan Ward

Det är så självklart ibland. Decennier av umgänge med fotografiska bilder, egna och andras på utställningar, i böcker och på nätet. Så plötsligt vet man.

Man bara vet att det här är en talang, en begåvning utöver det vanliga. Nathan Ward är en sådan.

Jag stötte på hans namn i dec 2010, hos Joerg Colberg, ett av de riktiga proffsen när det gäller fotobloggar.

Hans sida Conscientious antar mer och mer encyklopediska dimensioner, lager på lager av artiklar, länkar och referenser. Conscientious startades redan 2002 och den är knökfull av allt som rör, ”contemporary fine-art photography”.

– My name is Nathan Ward, I am an 18 year old photographer living in West Virginia. I just came across your site Conscientious and I love what you are doing, skiver han till Joerg Colberg, 2010.

Bloggposten innehåller bara en bild och två länkar, en till Nathans flickr sida och en till en hemsida.

Idag finns inga av de bilder som jag fastnade för kvar. På flickr sidan finns bara ett suddigt rastrerat pojkhuvud, med texten, Total black hole. På hem-sidan är det också spöklikt tomt. Bara en serie bilder som se ut att vara detaljer avfotograferade från TV-skärmar. Titeln är ”The Plurality of Self”.

Det som gjorde att jag dröjde vid hans bilder och sparade ner dem som skärmdumpar, sitter i ljuset, motivvalen och den dova undertonen av att fotografen vet mer, än det som syns i bilden.

Det är en ung mycket känslig blick som vet att varje fotografisk bild innehåller en större berättelse om platsen, människorna och tillståndet hos fotografen när bilden togs.

Den berättelsen börjar också omedelbart,  hos betraktaren.

Porträtt utan ansikten

In Publicerat on september 2, 2012 at 19:43

Mamur Poin, a man in his 70s from Gabanit, walked for 25 days to the border. His home was torched by the Sudanese armed forces. At least three people in Gabanit were burned alive in their homes, unable to escape due to age or injury.”
Foto: Shannon Jensen

Den amerikanska fotografen, Shannon Jensen reste under Juni-Juli i år genom södra Sudan. Hon valde bl.a. att fotografera skor. Fyktingarnas skor. Nio månader av terror och trauma. 70. 000 män, kvinnor och barn som gått till fots över gränsen från Blå-Nilen staten till grannen Södra Sudan för att fly undan från Khartum regeringens militärer.

Ytterligare en svårförstålig konflikt där civila offer skördas dagligen.

A Long Walk, kallar hon serien bilder som publicerades i Newsweek, sept 3, – ”How to represent a journey in an image”, frågar hon sig. Kanske hon funnit en del av svaret, genom att just fotografera skor.

Så länge man går så lever man. Bilderna är uttrycksfulla påståenden om en kamp, ett lidande samtidigt som de bär ett personligt avtryck. De blir porträtt utan ansikten.

Det sätt vilket människan sätter sina fötter mot jorden, sättet hon går på är också ett vittnesbörd om individer. Tänk på de egna skorna och tänk på Van Goghs.

Ett oväntat och fascinerande sätt att mitt i en brinnande och tragisk konflikt  kunna utveckla fotografiets dokumentära berättelse.

”These shoes belong to 6-year-old Hamid Absalah, from Mugom. He and his family walked for 20 days to reach the border. Children over the age of 5 were rarely carried unless the family was one of the fortunate few who traveled with a camel or donkey.”
Foto: Shannon Jensen