Bilder det inte går att komma ifrån

Foto: Emma Svensson | Kristian Gidlund | Ur utställningen, I kroppen min

Fotomässan handlar om prylar inte om bilder. Jag vet. Ändå gick jag dit i år igen och hoppades att bilderna skulle vara mer framträdande, men jag blev återigen besviken. Utställningarna lever helt enkelt inte upp till mässans övriga ambitioner när det gäller teknik.

Visst. Det fanns massor av bilder från olika utbildningar, fotoskolor och liknande. Men det ger ett splittrat intryck. Fladdrigt hängt och utan ljus på vissa ställen. Svårt att få grepp om.

Mattias Klum hade en utställning. Snyggt, kompetent och i den internationella toppen. Men naturfotografin, har en egen publik, med sina specialkunskaper och förväntningar. Känner mig alltid lite exkluderad när jag ser naturfoto. Förmodligen beror det på min egen okunskap.

Peter Gerdehag som bland annat gjort filmdokumentärerna, Hästmannen och Kokvinnorna visade också bilder. En hel del smått fantastiska. Människor och en hel kultur i marginalen på vårt samhälle. Men bilderna är svårt fotoshoppade. Han borde lita på det raka dokumentära berättandet utan visuella effekter. Bilderna är bra och klarar sig ändå.

Jag gillade Per-Anders Pettersson starka och kraftfulla färgbilder bilder från Sydafrika, Rainbow Transit som också finns som bok. För övrigt en riktigt bra bok, suveränt formgiven som jag gärna rekommenderar.

Det som dock slår an en ton som det inte går att komma ifrån är Emma Svenssons bildberättelse om Kristian Gidlund och hans kamp mot cancern. Här finns en tydlig vilja att gestalta. Att lyssna inåt och att vilja berätta om det svåra. Smärta, sorg och en stark vänskapsrelation. Lägg därtill ett vemod som det nästan går att ta på. Kristian Gidlund är död och vi vet det när vi ser bilderna.

De här 100 bilderna av Emma Svensson är det jag kommer att minnas från årets upplaga av fotomässan, och det under lång tid.

iPhonebild av Claes Gabrielson från årets fotomässa | Emma Svenssons utställning, I kroppen min

PS

Utställningen kommer att visas på följande ställen: Hudiksvall
 Hälsinglands Museum december 2013, Umeå 
Galleri Alva Januari 2014, Sundsvall 
Februari 2014, Östersund
 Galleri Bolin Mars 2014, Norrköping
 Galleri Sander April – Maj 2014, Stockholm
 TBA sommaren 2014, Vänersborg
 Oktober 2014, Piteå
 Piteå Konsthall November 2014

En rastlös blick

Foto: Klavdij Sluban | Moscou, 2005

Första gången jag såg Klavdij Slubans bilder var på fotofestivalen i Arles, 1997. Bilderna var från Balkan och jag skrev en entusiastisk essä som publicerades i Nerikes Allehanda under rubriken, Odysseus blick på riktigt. Det var på den tiden NA hade en kulturredaktion och en kompetent och ambitiös kultursida. Kulturbevakningen på den tidningen, är idag tyvärr ett skämt.

Jag skrev att Klavdij Sluban är en resenär som hade sett något och som ville berätta och att hans anslag är episkt, – Landskapen rymmer både avstånd och poesi. Han visar oss på sin färd genom Balkan, från Istanbul till Sofia en sorts civilisationens baksida eller bakgård av sot. Där svart är svart och vitt bara existerar i drömmen. Livet utspelas i det grå däremellan.

Häromdagen köpte jag hans bok GO EAST, från 2009. Boken fick ”European Publishers Award for Photography”, samma år. Svärtan är densamma. Kanske ännu tyngre. Resan har fortsatt. Estland, Lettland, Ryssland, Sibirien och Kina. Hans bilder har ett oerhört tydligt grafiskt uttryck. Kanske skulle han vinna på att gå närmare i porträtten, men det här är bra fotografi, av en sort som vi inte så ofta ser på våra breddgrader.

Klavdij Sluban är född 1963 i Paris, uppvuxen i Slovenien. Återvände till Frankrike för studier, bland annat i litteratur. Han började sina fotografiska resor utan uppdrag för någon tidning eller bildbyrå.

– I am made of literature. It feeds me, it inspires me. When I read I see pictures, when I photograph…I don’t think much, but the photos I keep at the end are those made of words rather than grains or pixels.

Han har också haft många fotografiska ”workshops” på ungdomsfängelser i Frankrike, forna Jugoslavien och Ryssland. Han arbetar med analog teknik och säger att – I only do photography, mainly black and white, with a film I’ve been using from the beginning that brings me my content of grain, asperity, roughness. 

Just den råheten parat med hans varmt rastlösa blick, gör Klavdij Sluban till en otroligt bra fotograf.

Här, en länk till hans hemsida.

 

Människans mest sårbara kroppsdel

Foto: Claes Gabrielson | ur SVT reportage om Thomas Wågströms utställning på Black Door Gallery

Tomas Wågström ställer just nu ut molnbilder och bilder av nackar på Black Door Gallery, i Örebro.

– Jag ser nacken som människans mest sårbara och mest sensuella kroppsdel. Hela livet flyter genom nacken, säger han.

Utställningens två delar ingår i en tänkt bildtrilogi – med tre olika perspektiv. Där den sista delen är tänkt att visa bilder uppifrån och ner mot jorden, marken.

Den första serien med molnen finns redan som bok med titeln Allt som är i himmelen, med en vindlande essä av Karl Ove Knausgård.

– När jag påbörjar ett projekt så tänker jag alltid bok, alltså bokform inte utställning, säger Tomas Wågström i en intervju för SVT som jag gjorde med honom i samband med utställningen i Örebro. Han menar att mycket av fascinationen med en fotobok ligger i att när man bläddrar i en fotobok första gången, så vet man inte vet var berättelsen tar vägen.

Det här är en mycket bra, tät och lite oväntad utställning.

Här är en länk till reportaget.

Blunda inte, det är bara 2 min och 22s långt.

PS

Thomas Wågström är utbildad vid Nordens fotoskola. Han har också varit verksam som gallerist och lärare. Han har hittills gett ut fem böcker.

Foto: Thomas Wågström från utställning på Black Door Gallery, bilden beskuren | ur reportage för SVT

Landet efteråt

Foto: Tamas Dezso | Ur serien Notes For an Epilogue | Timofte (Anina, West Romania), 2013

Tamaz Dezso studerade till ingenjör men fotografin tog över. Han började arbeta som fotograf, först för en dagstidning men senare för TIME, The New York Times och Le Monde m.fl. 2008 inledde han egna uppdrag för att kunna göra längre och mer komplexa serier. Han är 35 år. Född i Budapest, Ungern.

I Rumänien blev han fängslad av det orörda landet. Skiftet, övergången från kommunismen till ett land som nu är medlem i EU. Han kallar sin senaste serie bilder: Notes For an Epilogue.

I wanted to render the transition period … the time since 1989 which followed Ceausescu’s dictatorial communist regime, after the revolution and his execution. This period, which is still ongoing, can be characterized by a process of awkward democratization that for the time being is burdened with the unprocessed past.

Jag hittade några av Tamaz Dezsos bilder på den amerikanske fotografen Bryan Schutmaats blogg. Jag har skrivit om Schutmaat tidigare (här). De båda fotografernas bilder påminner lite om varandra. De skildrar landskap där människor verkar vara placerade av ödet snarare än av en fri vilja. Schutmaats porträtt når möjligen längre, djupare. Men det finns ett släktskap.

Tamaz Dezsos beskriver en oväntad öppenhet hos människor han möter,  – They immediately engage in a conversation, invite you into their homes, treat you as a family member after a few minutes of acquaintance and tell you their most guarded secrets with embarrassing frankness, as if they had been waiting for this occasion for some time, säger han i en intervju med Andrew Katz, för Time.

Dezsos har rest tillsammans med författaren Eszter Szablyar och en bok är planerad att bli klar nästa år.

Vill se den, vill ha den.

PS

Tamaz Dezsos hemsida.

Bryan Schutmaats hemsida