Den tunna linjen

Foto: Chiara Tocci | Ur serien LIFE AFTER ZOG and other stories

Det första jag kom att tänka på var Andrew Wyeth.

Den tunna linjen mellan ett dokumentärfotografi från Albanien och några målningar av amerikanen Wyeth. Ljuset och flätorna.

Fotografen som tog bilden heter Chiara Tocci, född 1982 i Italien, numera verksam i England.

Hon växte upp i en syditaliensk stad och såg där hur flyktingar från Albanien gång på gång nådde kusten. Hon blev fascinerad av det gåtfulla landet och folket på andra sidan adriatiska havet. Hon började en fotografisk resa i ett land, som hon säger är en plats utan tid, befolkad av invånare som delar landet med sina förfäders andar.

Andrew Wyeths bilder har följt mig sedan jag var ung. Jag fastnade omedelbart för ljuset, hur han behandlar skuggor och vad han väljer att betona i en bild.

Det finns en fotografisk dimension i en del av hans bilder men bilderna liknar aldrig ett avmålat fotografi. Snarare handlar det om existens. Platserna i hans bilder och människorna har funnits. Han har varit där och han berättar om det.
I det avseendet påminner han om en fotograf. Endast det.

Han kan avbilda en person med ansiktet bortvänt. Rummet eller platsen tecknas med exakt rätt insats. En konstnärlig ekonomi, i en egen klass.
Blickens matematik bortom det som går att fånga i en exceltabell. Precis bara det som behövs, på decimalen.

När jag första gången runt 1987 såg den mycket intima serien bilder kallad ”The Helga pictures”, var jag golvad.
Över 240 bilder som var helt okända för alla utom modell och konstnär under femton år. En enastående serie bilder.

Helga Testorf var 32 år när de möttes 1971, hon arbetade hos en granne när hon började sitta som modell för Wyeth.
Andrew Wyeth föddes 1917 och dog 2009. Konsthistorikern Robert Rosenblum har kallat honom den mest överskattade och samtidigt den mest underskattade konstnären under 1900-talet.

Det är naturligtvis också en åsikt.

Om Chiara Tocci sett någon av Wyeths bilder på Helga vet jag inte. Det var den tunna linjen jag var intresserad av. Bildernas tysta släktskap.

PS.
I April nästa år kommer en bok med Chiara Toccis Albanien bilder på Shilt Publishing.

God Jul!

Andrew Wyeth | Ur The Helga Pictures

Gåtfull väntan

Foto: Pieter ten Hoopen | Tokyo 7

Sällan har mina förväntningar varit så höga som inför Pieter ten Hoopens nya utställning med bilder från Japan.

Pieter Ten Hoopen är en sensationellt begåvad fotograf med osedvanlig bredd. Ingenting verkar hindra honom och ingen genre tycks honom främmande. Nu har han återvänt till Japan som han blev fascinerad av när han arbetade där som fotograf under tsunamin 2011. Han undrar vad som finns bakom fasaderna, hur man hanterar sorg, ensamhet och samhällets krav. Stora frågor för en fotograf kan tyckas och för en som dessutom är från en annan kultur.

Pieter Ten Hoopen verkar inte vara den ängsliga typen, han vill veta hur det kom sig att japanerna var så lugna och samlade trots förödelsen.

Det lilla jag sett av projektet hittills imponerar. Bilderna har en poetisk koncentration. Skildrar märkligt stillastående ögonblick. Det hela får mig att tänka på filmen Himmel över Berlin, där änglar klädda i vanliga kläder, lyssnar på människors tankar. Han har följt en grupp på 7 vänner och har fotograferat bortom det officiella Japan. Han har lyssnat och fotograferat ett intimt Japan.

Pieter Ten Hoopen verkar ha lyckats igen. Tonen i bilderna lockar mig. Ögonblicken av gåtfull väntan likaså.

 

PS.

Utställningen Tokyo 7, öppnar i dag på Galleri Kontrast i Stockholm.

Här finns en länk till  SVT:s Kulturnyheterna. Inslaget med Pieter ten Hoopen börjar 4.45 in i programmet.

Foto: Pieter ten Hoopen | Tokyo 7

 

En tillfällig eld

Foto: Roger Turesson

Årets fotomässa i Älvsjö hade färre besökare än tidigare. De intressanta utställningarna var också färre, vilket kan förklara att publiken blir mindre.

Det märkliga är att arrangörerna verkar misstro det som är syftet med alla kameror och all kringutrustning, nämligen bilden.

Den fotografiska bilden skulle kunna vara i centrum på ett helt annat sätt.

Har det något med det faktum att göra, att de två driftiga bröderna Jan och Per Broman som en gång startade fotomässan dragit vidare och startat Fotografiska? Där på Stadsgårdskajen är det ingen tvekan om tron på  bilden. 400 000 besökare om året tar sig till Stora Tullhuset, med en årsomsättning på över hundra miljoner.

Mässan verkar sakna självförtroende när det gäller utställningarna. De lever inte upp till mässans övriga ambitioner vad beträffar teknik och seminarier.

Där finns exempel på intressanta och bra utställningsbilder men kanske ligger problemet i presentationen, avsaknaden av informerande texter eller en tydlig bärande idé. En eller flera curators med en egen blick och resurser att göra ett personligare val skulle kunna ändra på detta.

Tanken med en fotografisk utställning på en så teknikdominerad mässa är väl inte att i första hand att enskilda fotografer ska sälja sina bilder på plats. Idén är väl att utgöra en inspirerande motvikt till alla prylarna. Få oss att använda redskapen kreativt.

Ett par veckor efter fotomässan blundar jag och tänker efter vilka bilder jag sett på mässan, direkt ser jag en bild som återkommer gång på gång.

Det är Roger Turessons bild från en kall natt vid stationsområdet i Tierra Blanca. En tillfällig eld att värma sig vid. Norma de la Rosa tar bland sina få ägodelar fram en tandborste för att vara klar för ännu en dag på flykt.

Att tjuvåka 200 mil på godståg, de så kallade ”Dödenståg”,  genom knarkmaffians Mexico. Det är verklighet för hundratals central-amerikanska migranter som varje år flyr fattigdomen, för att söka lyckan i USA.

Under tio dagar åkte DN-fotografen Roger Turesson med journalisten Erik de la Reguera tillsammans med emigranterna på vagnarnas tak. Det 16-sidiga reportaget publicerades i mars numret av DN Världen.

Bilden vid elden är fylld av den visuella kraft som utgör fotografins kärna. Ljus, komposition och själva den underliggande berättelsen. Ett existentiellt och politiskt ögonblick. Allt triggar fantasin, vetgirigheten och ställer frågor om hur människor kan ha det så här, år 2012.

Han bevisade att en häst kan flyga.

Fotp: Eadweard Muybridge

Jag vet inte mycket om hästar, men den här historien är väl känd och tål att berättas igen. Dock vet jag inte om den handlade om en häst i trav eller galopp. Båda uppgifterna förekommer

Det gällde emellertid ett vad. Järnvägsbaronen Leland Stanford vände sig till den unge, briljante och excentriske fotografen, Eadweard Muybridge för att få klarhet i om en häst i trav någon gång hade alla hovarna i luften.

På en specialbana i Palo Alto, mot vit bakgrund arrangerade Muybridge 24 kameror i rad. Kamerorna hade elektriska slutare som öppnades i följd när hästen passerade.

En ingrepp i själva tiden, nu kunde människor för första gången se snabbare än det det mänskliga ögat. Hästen hade vid ett givet ögonblick lämnat marken. Den flög.

Det blev början till hans livsverk, en encyklopedi över människans och djurens rörelser. Vetenskap och konst i ett fruktbart möte. En visuell besatthet i att försöka fånga rörelsen. En första plattform för filmen. Ett pionjärarbete utan motstycke. Han föregår bröderna Lumiere och filmen genom sin uppfinning kallad zoopraxiscope. Det är inte film men nästan.

Många konstnärer har använt sig av Muybridges arbeten som studiematerial kring den mänskliga rörelsen. Flera har också inspirerats av de tillfälliga rum med linjer, siffror och frysta rörelser som blivit synliga i fotografierna. Ta Francis Bacon t.ex.

Det finns tusentals exempel i konsten på influenser från Muybridge och det finns också gott om litteratur. Hittade nyligen en relativt ny volym från Steidl, det tyska förlaget som inte räds någon ekonomisk kris, utan formligen spottar ur sig fotografiska titlar. Helios Eadweard Muybridge in a Time of Change, heter den. Där finns också många av hans landskaps bilder  från bland annat Yosemite Valley.

Poetry in motion, är en idé eller en tanke jag själv lånat från Muybridge och som filmare använt mig av många gånger. Det finns inget sådant begrepp hos Muybridge utan det uppstår i  min sökare på film- eller videokameran när ögat söker den rätta kompositionen och rörelsen..

Eadweard Muybridge är definitivt en av de mest inflytelserikaste fotograferna någonsin.

 

Ps. Här finns ett klipp som bygger på hans originalbilder

The attitudes of animals in motion chapter 1: Horses Animated from the library of Congress copy from the original folio for the Magical Motion Museum 2011

Omslagsbild till boken: Eadweard Muybridge in a Time of Change | Steidl

Nattlig musik

Foto: Gayle Stevens | Ur serien Nocturnes

Det mörka slutna rummet där ljuset tillåts titta in genom ett litet runt hål under en begränsad tid. Det är alla fotografiers förutsättning och något som ständigt tycks locka vår kreativitet.

Det första bevarade, kända exemplet på fenomenet Camera Obscura är skrivet av den kinesiske filosofen Mo-Ti som levde år 470-390 f.Kr. Även Aristoteles skrev i sitt verk Problemata, att solstrålar som passerar en liten fyrkantig öppning ger upphov till en rund bild av solen oberoende av hålets form.

Magin fascinerar genom århundradena.

Idag jobbar många fotografer i gränslandet mellan konst- och dokumentärfotografi med hemmagjorda kameror utan lins. Hålkameror eller Pinhole cameras, som den engelska termen lyder.

Serien Nocturnes av Gayle Stevens och Judy Sherrod, är ett exempel. Bilder som har den där tidlösa magin.

Gayle Stevens har arbetat med gamla fotografiska metoder i 15 år och har varit finallist två år i rad på ”The Critical Mass Top fifty Photographers”, 2011 och 2012. Nu i december kommer en bok med hennes bilder på förlaget Northlight Press: Calligraphy, i deras 11+1 Signature Series.

– There is ebb and flow between night and day, dark and light, as silent sentinels watch waves writing verse in the sand, skriver Gayle Stevens och Judy Sherrod om sitt projekt och fortsätter att berätta om något oväntat som märktes på de första plåtarna, -This push and pull of tides, this melody of the waves, this lyric creates a visual dialogue that is the inspiration for Nocturnes, a little night music. Vackert så.

Inspirerade är de av tidiga fotografer som Carleton Watkins, William Henry Jackson och Timothy O´Sullivan. Även den amerikanske men i England verksamme målaren, Whistler har de studerat. Målningarna med dova mörka himlar och vatten, kallade han just nocturnes. Dessa påstås i sin tur ha inspirerat Debussy..

Vi står alla i skuld till föregångarna, och till naturens nåd.