claes gabrielson

Archive for the ‘Funna bilder’ Category

Fattigdomens geografi.

In Funna bilder, Priser on oktober 25, 2015 at 19:45
USA. El Paso, Texas. 2015. El Paso has a population of 649,121 and 21.5% live below the poverty level.

Foto: Matt Black | USA. El Paso, Texas. 2015. El Paso has a population of 649,121 and 21.5% live below the poverty level.

Det är sällan jag har sett en sådan kraft, och målmedvetenhet parad med en fotografisk blick, stundtals lika mäktig som Koudelkas. Fotografen heter Matt Black, är 45 år och utsedd till kandidat (Nominee) till Magnum Photos i år.

Hans fotografiska arbete kan enklast beskrivas som en resa genom ett bortglömt Amerika. Över hundra år av migration, fattigdom och lantbrukarnas slit i det torra landskapet, har byggt och format Californias Central Valley, menar han. The Geography of Powerty, kallar han projektet.

– People should care because we’re all implicated in this system. What we pay at the supermarket is what eventually goes to the farms and goes to the farm laborers. We’re all connected. So, [if] I can lift that veil and make that connection between what we eat, the choices we make, and how that impacts real people — communities — that’s the role I can play, säger Matt Black.

En av hans metoder är att kombinera geotaggade fotografier med kartor, statistik och fakta om fattigdom, folkmängd, levnadsvillkor m.m. I somras reste han genom 30 stater och fotograferade i 70 av landets fattigaste platser.

Han växte upp i Visalia en liten stad i den enorma dal som dominerar den centrala delen av Kalifornien. Arbetade som ung på en tidning, pluggade USA:s arbetarhistoria och Latin Amerikansk historia. Efter studierna återvände han till tidningsarbetet och som foto-reporter och med rötter i trakten hade han goda förutsättningar att bli en mycket bra skildrare av bland annat lantbruksarbetarnas villkor. Den torra hettan. Just effekterna av torkan är en av drivkrafterna i hans arbete. Jord förvandlad till damm och människors desperata kamp för att finna vatten.

– The Central Valley is this kind of vast unknown zone. These towns, these communities are right in the heart of the richest state in the richest country in the world. It’s halfway between Hollywood and Silicon Valley, and yet, you still have conditions like these, where poor communities are left with bad roads, dirty water, crummy schools and polluted air, säger Matt Black i en intervju för Time, Lightbox gjord av Oliver Laurent.

Time magazine utsåg honom till Instagram photographer of the year (2014), för hans Geography of Poverty projekt. I år blev han också vinnare av W. Eugene Smith Grant.

Det är en stark fotografisk gärning han utfört hittills och han visar inga tecken på att tröttna. I södra Mexico, har han under flera år bland annat arbetat i spåren efter de 43 försvunna studenterna i Guerro, i ett projekt han valt att kalla: The People of Clouds.

Matt Black verkar vara hängiven sin uppgift och ur fotografisk synpunkt är han inte bara en bra fotograf, han är en osedvanligt bra fotograf. Linjer, ljus och mörker samverkar effektivt och följer den empatiska blicken genom de torra landskapen. Han har också börjat filma och kombinerar ibland stillbilder och video. I de oftast grafiskt tydliga bilderna, tyngda av svärta finns både inlevelse och en tydlig medkänsla.

Han lutar sig mot en gammal idé om fotografiets kraft. Han är helt enkelt övertygad att fotografiskt arbete på sikt kan göra en politisk skillnad – en samhällelig förändring möjlig. Vackert så.

Länk till, Geography of Poverty (MSBC) (Följ Route 1,2 osv, längst ner på varje sida)

Länk, Magnum Photos

Länk, Matt Blacks hemsida

Länk till Time Lightbox, en videopresentation av Matt Blacks arbete, med en intervju.

Länk till film: ”Guerrero: The Monster in Mountains”. ( 7 min, newyorker.com/video)

Länk till film: California: Paradise Burning. ( 7.20 min, newyorker.com/video)

 

Så som jag är

In Arkiv, Funna bilder on april 26, 2015 at 16:13

Foto: Sophus Tromholt | Josef Henriksen Puljo, 24 år

Vissa fotografier kommer helt oväntat i ens väg och drabbar med en självklar lyskraft.

Dansken Sophus Tromholts bilder är av just den här ovanliga sorten. De är tagna i Kautokeino Norge, år 1882 -1883.

Sophus Tromholt var vetenskapsman och amatörfotograf, hans uppgift var primärt att studera norrskenet. Det svaga ljuset på natthimmeln i kombination med det negativmaterial han hade att tillgå, gjorde att han fick betydande svårigheter att registrera fenomenet med det sprakande himlaljuset.

Han kom istället att intressera sig för människorna på platsen, den samiska befolkningen. Hans bilder är unika porträtt av namngivna personer fotograferade i en utomhusstudio.

Det är bilder av individer, karaktärsporträtt som inte är arrangerade som turistbilder eller som exotisk underhållning ur ett kolonialt perspektiv som var vanligt på den tiden, skriver Solveig Greve på Universitetsbiblioteket i Bergen där bilderna förvaras idag.

Många av personerna på bilderna utstrålar en sällsam värdighet. Det utgår ett lugn från de som avbildas, som om fotograferingsakten skett i djupt samförstånd. – Du ser mig så som jag är och det är bra. Jag är stolt över den jag är,  jag tål att tittas på,  tycks flera av personerna vilja säga.

1885 kom boken ”Under the Rays of the Aurora Borealis” och en serie bilder: ”Billeder fra Lappernes Land”.

Bilderna i samlingen vid Universtitetsbiblioteket i Bergen anses så intressanta att de tagits upp i UNESCOS världsarvslista. (”Memory of the world” – dokumentens motsvarighet till ”World Heritage”, för kulturminnen).

Ibland är det bara att kapitulera inför bilder som är så självklara och enastående som de här från Kautokeino. 231 negativ och 189 originalkopior, finns bevarade.

Dansken Sophus Tromholt kom för norrskenets skull, men fann ett antal fascinerande individer som vi, utan hans kamera, aldrig annars skulle känna till.

PS

Tyckte mig häromdagen se en person i hörnet Tjärhovsgatan, Östgötagatan i Stockholm, som var på pricken lik Josef Henriksen Puljo, 24 år gammal. Minus pipan förstås.

Här är länk till bilderna.

En till länk: Spesialsamlingene ved Universitetet i Bergen

Ingen är bara det du ser

In Funna bilder on mars 24, 2015 at 11:20
Alf Johansson

Foto: Alf Johansson

Det märkliga är det här fotografiets yta av bedräglighet.

Nästan en idyll, rimfrost i träden och det svaga vinterljuset som stryker över murkrönet. Om det inte vore för tälten som hukar därunder.

Bilden är Alf Johanssons, fotograferad på Långholmen. Han visar den på sin blogg Omtag.

Vad handlar bilden om? Enligt Alf gäller saken – hur något, som egentligen borde få oss alla att agera, blivit ett normaltillstånd.

I Bergen, Norge såg jag en skulptur i brons intill trappan till Den norske Banks kontor. Skulpturen heter ”Mennesket” och är gjord av konstnären Arne Mæland. Han ser den som en symbol för att staden ska ha plats för alla. Den gjordes till millennieskiftet, 1999-2000.

Nu är det en annan tid både i Norge och Sverige.

När jag står och fumlar med min iPhone och försöker ta en bild av mannen på gatan vid trappan till den stora banken, minns jag ett starkt reportage av Sveriges Radios suveräna Randi Mossige-Norheim, om några av alla EU-migranter som kommer till Sverige för att tigga.

En av de som får komma till tals är Manuela från Rumänien, som ofta sitter på S:t Eriksgatan i Stockholm. Hon berättar om föraktet från en del av de som passerar. En man askar alltid sin cigarett på hennes huvud. En äldre man slänger sin ölburk mot henne. Men det värsta är nog de tolvåriga flickorna som kastar matrester på henne, och som spottar fyrabarnsmamman i ansiktet.

Vad är det som pågår i vårt land?

Intill den halvliggande mannen i Norge finns en liten bronsplatta med texten, ” Ingen är bara det du ser”. Jag önskar att vi ibland tänkte på de orden. Det minsta vi vet om människan, bara några millimeter från rännstenen på den kalla trottoaren utanför vår Ica-butik, är det vi ser.

Resten vet vi inget om. En dag kan det vara du eller jag som sitter där.

Tack Alf för din tankeväckande bild.

Ps Jag har tidigare skrivit om Alfs blogg.

Mennesket_

iPhone foto: Claes Gabrielson

 

I blått bläck

In Funna bilder on februari 21, 2015 at 21:09
tree

Foto: Okänd fotograf | 1948, Waukegan, Illinois USA

En kulen marsdag nådens år 1948, fotograferades de här herrarna när de just höll på att passera en tegelfasad i Waukegan, Illinois USA.

Fotografen är okänd och männens förehavanden är dolt i fotografens innerfickor, bland filmburkar och cigarrettpaket.

Den okände fotografen kände dock till namnen på männen i vinterrockar och tidskorrekta hattbrätten. Bill Jorma och Ed Hannula är deras finskklingande namn, för så är det skrivet i blått bläck, på baksidan av fotografiet.

Vem den skugglika figuren som skymtar mellan rockarna är, vet ingen än idag.

Angående ärendet och var de var på väg den där småkalla dagen i mars, är inget känt och om fotografen tog notis om trädets skugga mot teglet, lär vi heller aldrig få veta.

Konsten är att fixera ljus och skuggor i tidens väldiga flod av allt pågående. Ytterligare ett av fotografins många mysterier, således.

Baksidan

Baksidan på fotografiet

Kamerans övertag

In Funna bilder on januari 28, 2015 at 19:11
Foto: Alfonse Van Besten

Foto: Alfonse Van Besten, Washing and Bleaching,c.1912

Det kan behövas lite färg i snöslasket. Normalt delar jag Henri Cartier-Bressons skepticism när det gäller färgbilder. Men det finns naturligtvis många undantag. Autokromplåtar t.ex. är oftast oerhört suggestiva, med sitt fina raster av potatisstärkelsekorn i blått, rött och grönt.

Ljuset kom som vanligt via objektivet och passerade ett stärkelseskikt innan det nådde fram till det ljuskänsliga skiktet. Om jag förstått allt rätt, handlade det om omvändningsframkallning med ett dia positiv som resultat och som var sammansatt av svartvita punkter. När man projicerade eller betraktade dessa plåtar så uppstod en bild med mycket fina färgpunkter.

De franska bröderna Louis- och Auguste Lumiere uppfann processen under åren 1895-1903. Först år 1907 stod metoden klar och den blev omedelbart en succé. De här Belgiska amatörfotograferna var genast framme och provade den nya tekniken.

Att titta på de här bilderna är att huvudstupa falla ner i ett tidshål. Realism och dröm på en och samma gång. Poetisk saklighet parat med drömmens bleka färgskala.

Har dessa människor och byggnader verkligen funnits, för bara lite mer än hundra år sedan? De tre kvinnorna som tvättar och bleker sina tyger i det milda och varma soljuset kan inte se vår tid, men vi kan se deras. Kamerans övertag.

Jag tröttnar aldrig på fotografin, bland annat för att den är det närmaste en tidsmaskin man kan komma.

PS

Här kan man se mer av de Belgiska färgfotograferna, Belgian Autochromists

En hastigt upphängd fond

In Funna bilder, TV-Program on januari 21, 2015 at 20:53
Foto: Okänd Fotograf | Ur rasbiologiska institutets samlingar i Uppsala

Foto: Okänd Fotograf | Ur rasbiologiska institutets samlingar i Uppsala.

Det som slog oss under arbetet med dokumentären om Herman Lundborg och det rasbiologiska institutet i Uppsala, var att antalet fotografiska bilder från den samiska befolkningen var så många.

Skolbarn har tvingats att i sina klassrum, klä av sig kläderna och ställa upp framför överhetens kalla lins. Där de nakna fått sina kroppsmått mätta och antecknade, sedan blivit fotograferade i grupp och ensamma, framför en tillfälligt iordningställd och hastigt upphängd fond.

Det handlar om inget mindre än ett övergrepp. Ett brott har begåtts mot en del av befolkningen i vårt land med hjälp av en kvasivetenskap. En låtsasvetenskap – rasbiologin.

Fotohistoriskt är det, som jag skrivit tidigare här på bloggen, en blind fläck.

Kameran användes i vetenskapens tjänst med det dåvarande civilsamhällets fulla stöd, för sin objektivitets skull. Utseenden och skillnader i fysionomier skulle beläggas med hjälp av en precis, omutbar och för tiden mäktig teknik.

Vilka var fotograferna som trodde på det här och ställde sin fotografiska kunskap och erfarenhet till institutets förfogande?

Det finns närmare 12.000 fotografiska bilder bevarade i bruna album uppklistrade på tysk grå högkvalitetskartong i Carolina Rediviva, Uppsala Universitets biblioteks samlingar. Hur många det funnits från början är det ingen som vet.

Herman Lundborg, chef för rasbiologiska institutet var övertygad om att samerna var problemet. Om de upphörde med sin nomadiserande tillvaro och blev bofasta – då skulle de beblanda sig med de, ”rena” Svenskarna och resultatet skulle bli degenerering!

Vad som sedan hände i hans privatliv är en helt annan sak, visar det sig.

Därför har vi – Maja Hagerman och jag, valt att kalla vår dokumentärfilm: Hur gör man för att rädda ett folk?

Passa på att se den, torsdag den 22, kl 20.00 i SVT2.

nomadskoleflickor

 

Mellan spegeln och fönstret

In Funna bilder on januari 18, 2015 at 23:09

Foto: Ida Ekelund | Kulturen i Lund

Fotografin har en märklig kraft och är fylld av hemligheter.

Inlägget med Ida Ekelunds bilder för några dagar sedan har fått bloggen att nästan explodera. Jag har aldrig tidigare varit i närheten av sådana besökssiffror.

Vad kan det bero på? Ekelunds bilder förstås och sen spridningen via sociala medier.

Jag kom plötsligt att tänka på John Szarkowski och en utställning på The Museum of Modern Art, från 1978. Han gör där ett urval av fotografier från ett amerikanskt 50- och 60-tal och han delar in utställningen i två delar.

Den ena reflekterar, visar något om fotografen som tagit bilden. Den andra är som ett fönster i vilket världen kan studeras och eventuellt förstås – Mirrors and Windows, som också blir namnet på utställningen. Något förenklat kanske, eftersom det visar sig att flera av bilderna lätt kunnat byta plats mellan de båda avdelningarna.

Ida Ekelunds bilder rör sig också längs den axeln, mellan en spegel och ett fönster. Vi kan se rakt in i ögonen på personer som nyss levt i staden Lund. De flesta är förmodligen borta nu. Men ändå är de kvar, efter 100 år under ett golv.

Vi kan ställa frågor till var och en. Vem är du och hur blev ditt liv? Vi ser de som fotograferats i 20-talets Lund genom ett fönster i tiden och vi ser också oss själva som i en spegel, eftersom vi nu som betraktare ställer oss samma frågor. Vem är jag och hur..

Förmodligen beror det på det enkla faktum att ett fotografi alltid är stoppad tid och att vi därför påminns om allas dödlighet. Det är en av fotografins absoluta egenskaper, något ofrånkomligt.

Här kommer fler bilder från mitt första urval, från den mäktiga samlingen av Ida Ekelunds bilder på Kulturen i Lund.

Se och begrunda!

Ur tidens mörker

In Funna bilder on januari 13, 2015 at 23:54

Foto: Ida Ekelund | Kulturen i Lund

Bilderna låg under de nötta golvplankorna, i en vindsvåning på Stora Gråbrödersgatan 12 i Lund. Solljus och fullmåne har blekt golvet under ett drygt sekel utan att nämnvärt ha påverkat de ljuskänsliga silversalterna i glasplåtarna, som låg tätt sammanpackade i sina pappaskar, i tidens mörker direkt på trossbottnen.

Bilderna hittades våren 2012 i samband med renoveringsarbeten. Det är uppenbart att det handlar om vardagliga Lundabor, hejdade i en viss ålder och i ett givet ögonblick i sina liv.

Det syns i blickarna och kropparnas hållning att det för många också är ett högtidligt ögonblick. Att gå till fotografen är inte något man gör varje dag. Ibland är det händerna som skvallrar om det inte helt bekväma i fotograferingsakten. De kan verka lite trevande och en smula tafatta, som om de inte riktigt vet var de ska ta vägen när ljudet av slutaren plötsligt hörs.

Instagram och selfies. Jag försöker att tänka dessa samtida fenomen, samtidigt som jag stirrar rakt in i tidskapseln på Stora Gråbrödersgatan.

Det kanske mest fantastiska med de här bilderna är att så många, verkar vilja säga: Så här vill jag se ut!

Det verkar som om flera av de fotograferade visar en påfallande oräddhet, närmast en självklar stolthet inför kameran. En bild tycks nästan ropa: ”Här är min syster och jag, vi finns – se oss!”. En annan uttrycker så tydligt – ”det här är min finaste väninna..” på ytterligare en bild, sitter en flicka sprickfärdig av stolthet vid sin mormors eller farmors sida.

En ung kvinna med glans i örhängen och armlänk, verkar så närvarande att jag nästan tror hon ska börja röra sig. Fotografens försiktiga ljussättning har lämnat ett perfekt ljus i ögonen. En liten mjuk vit punkt. Eftersom vi aldrig mötts, bestämmer jag att det är där det sitter.

Tiden under golvet har också bevarat hattarnas rymd och tygernas alla mönster och plisseringar. Bomullstygens många ränder och sidenets glans, allt är kvar in till minsta knapp, krage och broderi.

Det här är en helt oemotståndlig guldgruva för alla modeintresserade.

Bilderna är troligen tagna mellan åren 1917 och 1926. Det är bröllop, studenten och familjesammankomster. Det är rekryter, sjuksköterskor och apotekare. Kort sagt en vanlig småstads hela borgerlighet, en uppställning i representativ vanlighet.

Men bilderna visar också stark vänskap och kamratskap, i vissa fall syns även dödens närvaro i form av sorgband på kläderna och nedtonade blickar.

Ida Ekelund utbildades hos en av pionjärerna inom fotografin i Lund, Lina Jonn som hade ateljé vid Bantorget. Linas syster Maria Jonn var också fotograf och byggde år 1908 ett hus på Stora Gråbrödersgatan för sin fotoateljé. Det var där Ida Ekelund lärde sig yrket, började arbeta och så småningom tog över verksamheten.

Det är högst troligt att bilderna inte är yngre än slutet av tjugotalet, säger intendent Anders Jansson på Kulturen i Lund. Han bekräftar också att antalet bilder man funnit är närmare 8000!

Ida Ekelund nämns i standardverk om fotografin i Lund, men har aldrig lyfts fram i eget namn. Det är först nu vi har en chans att i närbild få studera en av landets tidiga kvinnliga bruksfotografers arbete. Hon kanske inte främst ska jämföras med egensinniga storheter från förrförra seklet som exempelvis Julia Margaret Cameron, utan i stället ställas sida vid sida med sin tids manliga ateljé- och porträttfotografer.

Jag är övertygad om att i den jämförelsen kommer hon att klara sig utmärkt, för att inte säga enastående bra.

En utställning är under planering, och om får man önska – blir det också en bok!

Hitta en förläggare snabbt, skulle jag vilja hälsa Kulturen i Lund. De sitter nämligen på en skatt och det gäller nu att föra ut den från sågspånet i fastigheten på Stora Gråbrödersgatan till världen utanför och då tror jag en bok är bästa sättet. Det är otroligt svårt att hitta en webbsida bland miljarder. Böcker däremot hittar alltid sin publik, märkligt nog.

Det här är ett sensationellt fynd och snudd på lika intressant som Mike Disfarmers bilder, som kom gavs ut på Steidl/Steven Kasher Gallery, 2005.

Bilderna som förtjänstfullt digitaliserats av Kulturen i Lund finns nu, tillgängliga på databasen Carlotta. Det är bara att skriva in KM 93676 i sökrutan och förlora sig i ansikten och klädesdetaljer och helt underbara och tokiga frisyrer.

De som blev fotograferade i Ida Ekelunds ateljé i tjugotalets Lund, såg ut så här i fotograferingsögonblicket. Precis så som de ville bli igenkända, möjligen med en liten förhöjning, med hjälp av den senaste frisyren och ny kappa.

Jag är övertygad om att de här är bilder som ger – åtminstone mig, mer av respekt för livet.

 

En brandgul fotoask

In Funna bilder on juli 10, 2014 at 21:25
Rullstol

Foto: Claes Gabrielson | Köpenhamns Central

Om man tömmer sitt analoga fotografiska labb rakt ner i ett redan trångt källarutrymme, liknar det snart en arkeologisk möjlig utgrävningsplats.

Framkallningsskålar, termometrar och förstoringsapparater sida vid sida. Uppstöttade av inkilade gamla fototidningar och kartonger med fotopapper.

Arkeologerna kallar det Kökkenmödding. Ostrukturerat köksavfall. Jag undrar vad den här fotografiska motsvarigheten borde heta.

Lars- Göran Jansson, sjukhusfotograf på Universitetssjukhuset i Örebro och jag delade under många år ett labb, också i en källare faktiskt på Restalundsvägen.

En morgon när vi vaknade i våra hem hade tiden blivit digital och vi avvecklade.

Häromdagen letade jag efter ett vykort som jag trodde fanns i de fotoarkeologiska resterna. I brösthöjd körde jag in näven i högen av slumpmässiga lämningar och fick fram en kartong som en gång innehållit det utmärkta Agfa-pappret, Record Rapid.

Ett spjut av nostalgi klöv källarmörkret och fick taklampan att glimma till. I kartongen låg ett litet urval av bilder jag kopierat för 30-40 år sedan. Aldrig publicerade någonstans och knappast heller visade mer än för en och annan i kamratgänget.

Det var som att gå förbi ett skyltfönster och plötsligt få syn på sig själv i en yngre upplaga. En som just upptäckt fotografins magiska förmåga att berätta och på samma gång, lura tiden.

Gatans bilder skulle nästan kunna berätta sig själva, trodde jag självklart då. Här är några av bilderna jag fann i den brandgula asken, skannade direkt från kopiorna.

En blind fläck i fotohistorien

In Film, Funna bilder on juli 3, 2014 at 10:41
Namnlšs

Foto: Ur dokumentärfilmen, Konsten att rädda ett folk |  Från Rasbiologiska institutets album: ”Helbilder av Nomadskolegossar från olika lappmarker, 1932

Vilken fotograf skulle i dag kunna tränga in i ett klassrum och tvinga barnen att klä av sig nakna och ställa upp i rad framför ett hastigt upphängt lakan.

Det hände många samiska barn.

”Det här är ett mörkt och ännu outforskat hörn av vår modernitet. Vi vet ännu inte var den här berättelsen kommer att sluta”.

Så skrev jag här på bloggen i augusti förra året. Det handlade om när rasbiologin fick fäste i vårt land. Jag har tillsammans med författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman arbetat med en dokumentärfilm för SVT om detta, som kommer att sändas i oktober.

Fotografins betydelse i detta kvasivetenskapliga och misslyckade projekt, som i grunden vilade i ett statligt institut, återstår att belysa av dagens forskare.

Det är en blind fläck i vår fotohistoria. Vilka fotografer som deltog och även delade institutets värderingar är inte belyst eller kartlagt.

Jag har under arbetet stött på flera mycket kända namn ur den svenska fotohistorien i materialet och som på olika sätt var delaktiga i det rasbiologiska arbetet. Brev, kvitton och fakturor är noggrant sparade. Vem gjorde vad och när? Egentligen är det bara skaffa pengar och börja gräva. Har god lust själv faktiskt.

Fotografiet ingick som en omistlig del när det gällde att hitta bevis och argument för att klassa och nedvärdera grupper av människor på så kallade rasmässiga grunder. Kameran gjorde det möjligt att börja jämföra ansikten, kroppar och utseenden. Likasinnade forskare kunde utbyta bilder och hålla föredrag med ljusbilder på olika internationella kongresser och sammankomster.

Det blir med kamerans hjälp möjligt att se skillnader. Avvikelser som sen blir argument i ett exkluderande resonemang om vilka som tillhör en viss grupp och vilka som ska definieras som avvikande.

Mer än 10. 000 bilder finns kvar. Över hundra stora bruna album med bilder, uppklistrade på mycket fin grå linnekartong. Många porträtt men också skrämmande mycket nakenbilder. På skolbarn inte minst.

Ett album är märkt ”Zigenare och Tattare.” Ett ”Svenska judar” och det finns närmare 40 album med bilder av samer!

Uppdraget som man uttryckte det tycks ha varit – att rädda det svenska folket.

Samerna riskerade att på sikt bli bofasta och skulle då kunna beblanda sig med den övriga svenska befolkningen, menade man. Resultatet skulle bli en”folkförsämring”, i Sverige . Så trodde tidens rasforskare.

Förutom olika mätinstrument, blanketter och tabeller, var alltså kameran det viktigaste redskapet i den här mörka gärningen.

PS

Tack! Micke Berg och Alf Johansson för verkligt uppmuntrande ord på era respektive suveräna bloggar och tack för att ni nu skrämt fram mig ur klipprummet.

Namnlös

Foto: Ur dokumentärfilmen, Konsten att rädda ett folk | Från boken, ”Taschenbuch der rassenkundlichen meßtechnik” av Dr.Bruno K.Schultz