Mörka rum

Vad gör de här damerna egentligen? Året är 1904, platsen är någonstans i New York.

Återigen ett vykort jag fann i en låda i min källare tillsammans med ett hundratal andra. Som ung köpte jag ofta vykort på resor i samband med besök i konsthallar och museer. Böckerna var ibland för dyra, men jag ville ändå ha ett minne med mig hem och då fick det bli ett vykort.

Ett mörkt rum, med fyra kvinnor som verkar intresserade av ett hörn i de dunklaste delarna av rummet. De bär liknade kläder också de mörka. Är de svarta eller blå, kanske koboltblå?

Varför står de i så egendomliga positioner? Kropparna verkar stelnade i rörelsen inte bara på grund av den valda slutartiden. Kanske stod de så redan innan exponeringen? Vilken ritual utförs här, tillhör de en religiös sekt?

Frågorna är många. Skuggorna på golvet från deras kroppar antyder att det finns fönster bakom fotografen, men de tar ingen notis om detta utan verkar obönhörligen intresserade av rummets mörkaste plats.

Bilden ingår tillsammans med 22 000 andra i, The Byron Collection på the Museum of the City of New York. Huvuddelen av samlingarna består av bilder från vardagligt liv och från allmänna institutioner. Tonvikten ligger runt sekelskiftet, 1890 – 1910.

Sökfunktionen på hemsidan kunde vara bättre (jämfört med det fantastiska Library of Congress) men där finns mycket intressant att finna kring det dynamiska New Yorks framväxt.

Men damerna på bilden?

De är blivande lärarinnor, på baksidan av mitt vykort står det: ”Handball game at teachers college, NewYork, 1904”.

Bra då vet vi.

PS

Länk till The Byron Collection.

Länk till Library of Congress

Två Vykort

Foto: Eva Besnyö | Romsk pojke, Ungern, 1931

När jag öppnar en bok jag inte tittat i på länge, kan jag ibland finna en utriven recension eller en handskriven lapp med något som jag antecknat ur boken. Någon gång hittar jag ett vykort som tillfälligt använts som bokmärke.

Bilden nedan av Henri Cartier-Bresson är ett exempel, som jag nyligen hittade instoppad i en bok. En man cyklar med en kontrabas på ryggen på väg till en musikfestival i Serbien. Året är 1965.

Det märkliga är att jag direkt associerade till en annan bild av en Ungersk fotograf. Även den, ett vykort som jag har haft på min vägg i arbetsrummet under mycket lång tid. 

En Romsk pojke bär en cello på ryggen, 1931 i Ungern. Fotografens namn är Eva Besnyö, född i Budapest 1910. Cellon är betydligt längre än pojken och i vänsterhanden har han stråken i högsta hugg.

Trots bildens enkelhet är kompositionen stark. Instrumentets diagonal, pojkens lätt böjda kropp när han knäar med sin börda. Vägens och trädens linjer samarbetar och leder våra blickar in i bilden, nästan genom den. Det känns som att vi skulle kunna slå följe med pojken en bit på vägen.

Båda bilderna innehåller en förväntan om det som ska hända. När instrumenten nått fram till spelkamraterna ska musiken ljuda och festen börja. Det är nästan att man redan hör de första tonerna.

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte vet mycket om Eva Besnyö. Jag äger ingen bok med hennes arbeten. Det lilla jag vet är att hon har judisk bakgrund. Hennes far, advokat dog i Auschwitz.

I början av trettiotalet flyttade hon till Berlin. Hon gjorde vardagsreportage för Berliner Illustrirte Zeitung och kom senare i kontakt med en krets av socialt och politiskt engagerade intellektuella. Där fanns bland andra namn som, Lászlo Moholy-Nagy och Robert Capa.

1931 öppnade hon egen ateljé. Året därpå flyttade hon till Holland på grund av rädsla för det växande hotet från den framväxande National-Socialismen.

Efter kriget fortsatte hon sitt arbete, fick två barn. På 1970-talet var hon verksam för kvinnors rättigheter inom den feministiska rörelsen.

1999 fick hon i Berlin motta Dr. Erich Salomon Award för sitt livsverk och samma år höll Stedelijk Museum i Amsterdam en stor utställning med hennes bilder.

Jag borde verkligen veta mer om denna intressanta fotograf och för övrigt om hundratals andra kvinnliga fotografer som stått i skuggan av alla dominerande manliga fotografer, förläggare och curators.

Eva Besnyö dog 2003.

Foto: Henri Carier-Bresson | Serbien,1965

Foto: John Fernhout | Eva Besnyö, 1933-1934

Foto: Eva Besnyö | 1931

Foto: Eva Besnyö | Starnberger Strasse Berlin, 1931

Foto: Eva Besnyö | Utan titel, 1932-1939

Foto: Eva Besnyö | West Capelle, Joris Ivens och John Ferhout, 1934

Foto: Eva Besnyö | 1932

Foto: Eva Besnyö | Världsutställningen i Paris, 1937

Foto: Eva Besnyö | Paulien Citroen, Amsterdam, 1954

En dammig fransk grusväg

Foto: R Ménard

Ibland är det den rena enkelheten som gör att jag faller för en bild. Den här hittade jag i en tysk bok från 1951 med titeln, Europa Camera. 

Fotograf är R. Ménard, Paris. Som vanligt i den här typen av böcker får man uppgifter vilken kamera som använts. I det här fallet en Rolleiflex, med en Tessar 3,5/7,5, som kördes på bländare 8 och 1/50s. 

Men man får inte veta fotografens förnamn eller var och när bilden är tagen. Bildtiteln är: ”Französiche Landstrasse”, gott så.

Den eleganta linjen, som utgörs av den dammiga grusvägen bygger kompositionen. Husen, murarna omfamnar omsorgsfullt i sin tur ägorna och de små odlingarna. En lugn ordning råder.

Det är eftermiddagsljus, någon timme kvar till ”l’apéro”. Husen hukar i värmen. Kvinnan på vägen har kanske just handlat på torget och är på väg hem.

Det lite ovanliga är möjligen perspektivet det som Pieter Bruegel ofta använde sig av, lite snett ovanifrån. Troligtvis har fotografen klättrat upp i byns kyrktorn och intill kyrkklockan halat ut sin Rolleiflex genom en av tornluckorna.

Jag minns samtal med mina filmande fotograf-kollegor på SVT, där vi sa att man skulle kunna filma fotografens öga inifrån botten av sökaren, där ljuset är på väg in mot filmen eller sensorn. Se hur ögat jagar runt som kulan i ett flipperspel. Från överkant till underkant, från vänster- till högerkant, i sin jakt efter att optimera kompositionen, genom små rörelser med kroppen eller på stativet.

All fotografi handlar om tid, ljus och mörker och skillnaden däremellan. Det vet alla. 

Bra fotografer lyckas dessutom organisera linjer och former på ett oväntat och snudd på magiskt vis.

Jag behöver bara skriva namnet Henri Cartier-Bresson, så blir det tydligt vad jag menar.

Tre stolar i ett rum

Foto: Okänd fotograf

”Funna bilder” är en genre som bara växer. Överallt på nätet finns grupper och samlare av det som på engelska kallas ”Found photography” och ”Vernacular photography”. Den sistnämnda kategorin avser fotografier tagna av amatörfotografer eller av okända fotografer, kring vanliga händelser ur det vardagliga livet.

Genom utställningar och böcker blir insamlandet av den här typen av utrangerade och kasserade bilder, en egen subgenre inom fotokonsten. Ett av de mer kända namnen är Erik Kessels som likt en visuell arkeolog söker övergivna bilder och fotoalbum på loppmarknader och i antikvariat. Han gör sen nya sammanställningar av materialet och bygger helt nya berättelser.

Jag samlar inte själv, men jag stannar ibland upp inför vissa bilder. Bilden på de tre stolarna i ett rum är ett bra exempel.

Det är en bild med en påtaglig aura av saklighet som i ett fotografi från en plats där ett brott begåtts. När människorna är borta framträder möbler, föremål och väggar i ett nytt ljus och kan få nya betydelser. Det är inte svårt att börja fantisera:

En gång bodde här tre personer. De brukade samlas i det största rummet. Här satt de och tänkte på det fjärran landet, som så vackert avbildats på väggarna.

Idag vet ingen var de tog vägen. Lyckades de få fram pengar och de nödvändiga resehandlingarna?

Kunde de någonsin få genomföra sin länge närda dröm att få komma till landskapen som alltid funnits där bakom deras ryggar?

PS Länk till Erik Kessels sida.

Ett gammalt vernissagekort

Detalj ur vernissagekort från utställningen: strömholm | smoliansky återfunna bilder från slutet av 1940-talet kopierade och valda av gunnar smoliansky.

Jag hittade det häromdagen. Instoppat mellan några tunna utställningskataloger i den trånga bokhyllan. Ett vernissagekort. Grovt papper med synlig fiberstruktur. Ingen text på fram eller baksida. När man öppnar det, är det första man ser ett tunt papper av typen ”smörpapper” eller ritfilm, där det står:

”strömholm | smoliansky

återfunna bilder av christer strömholm från slutet av 1940-talet

kopierade och valda av gunnar smoliansky”, och sen följer öppettider och datum mm.

Om man lyfter pappret med texten ser man en inklistrad fotografisk kopia 10×10 cm av CHR. Det vill säga, det är en repro-fotograferad bild från utställningen som sedan framkallats, fixerats och sköljts som vanligt i ett mörkrum och därefter plantorkats för att för hand klistras in i det lilla vernissagekortet. Lars-Göran Jansson gjorde mörkrumsjobbet. Kommer inte i håg hur många vi gjorde.

Nu gäller det hantverk och kärlek till fotografi. Egentligen hade vi aldrig någon budget för den här typen av informations material, så vi gjorde allt själva.

Utställningen verkar helt utsuddad ur det fotografiska medvetandet. Jag har gång på gång sökt genom nätet och inte hittat några spår efter utställningen.

Så plötsligt av en slump, hittar jag idag (!) information om en kommande bok på det tyska förlaget Steidl, med titeln – Christer Strömholm: Lido. Då trillar polletten ner. Det var Kim Klein som föreslog en mindre utställning på Lido galleri i Stockholm. Christer Strömholm var med på noterna och bilderna kopierades med säker hand av Gunnar Smoliansky som också gjorde bildurvalet. Det handlade om 6×6 Rolleiflex negativ från slutet av 1940- och början av 1950 talet, huvudsakligen från Paris.

Från början var det tänkt att bara bli 12 bilder, men projektet växte till 70 st. De flesta av bilderna hade inte kopierats tidigare.

Jag kopplade inte ihop utställningen med namnet Lido eftersom vi hade ett eget namn när vi visade bilderna på Galleri Fotograficentrum i Örebro. Jag tror året var 1991.

Tack Kim Klein, för initiativet från början och för att bilderna efter 28 år kom upp ur fotohistoriens slukhål.

PS

Utgivningen av boken är planerad till 1 mars, på Steidl Verlag. ISBN: 9783958293359

Fattigdomens geografi.

Foto: Matt Black | USA. El Paso, Texas. 2015. El Paso has a population of 649,121 and 21.5% live below the poverty level.

Det är sällan jag har sett en sådan kraft, och målmedvetenhet parad med en fotografisk blick, stundtals lika mäktig som Koudelkas. Fotografen heter Matt Black, är 45 år och utsedd till kandidat (Nominee) till Magnum Photos i år.

Hans fotografiska arbete kan enklast beskrivas som en resa genom ett bortglömt Amerika. Över hundra år av migration, fattigdom och lantbrukarnas slit i det torra landskapet, har byggt och format Californias Central Valley, menar han. The Geography of Powerty, kallar han projektet.

– People should care because we’re all implicated in this system. What we pay at the supermarket is what eventually goes to the farms and goes to the farm laborers. We’re all connected. So, [if] I can lift that veil and make that connection between what we eat, the choices we make, and how that impacts real people — communities — that’s the role I can play, säger Matt Black.

En av hans metoder är att kombinera geotaggade fotografier med kartor, statistik och fakta om fattigdom, folkmängd, levnadsvillkor m.m. I somras reste han genom 30 stater och fotograferade i 70 av landets fattigaste platser.

Han växte upp i Visalia en liten stad i den enorma dal som dominerar den centrala delen av Kalifornien. Arbetade som ung på en tidning, pluggade USA:s arbetarhistoria och Latin Amerikansk historia. Efter studierna återvände han till tidningsarbetet och som foto-reporter och med rötter i trakten hade han goda förutsättningar att bli en mycket bra skildrare av bland annat lantbruksarbetarnas villkor. Den torra hettan. Just effekterna av torkan är en av drivkrafterna i hans arbete. Jord förvandlad till damm och människors desperata kamp för att finna vatten.

– The Central Valley is this kind of vast unknown zone. These towns, these communities are right in the heart of the richest state in the richest country in the world. It’s halfway between Hollywood and Silicon Valley, and yet, you still have conditions like these, where poor communities are left with bad roads, dirty water, crummy schools and polluted air, säger Matt Black i en intervju för Time, Lightbox gjord av Oliver Laurent.

Time magazine utsåg honom till Instagram photographer of the year (2014), för hans Geography of Poverty projekt. I år blev han också vinnare av W. Eugene Smith Grant.

Det är en stark fotografisk gärning han utfört hittills och han visar inga tecken på att tröttna. I södra Mexico, har han under flera år bland annat arbetat i spåren efter de 43 försvunna studenterna i Guerro, i ett projekt han valt att kalla: The People of Clouds.

Matt Black verkar vara hängiven sin uppgift och ur fotografisk synpunkt är han inte bara en bra fotograf, han är en osedvanligt bra fotograf. Linjer, ljus och mörker samverkar effektivt och följer den empatiska blicken genom de torra landskapen. Han har också börjat filma och kombinerar ibland stillbilder och video. I de oftast grafiskt tydliga bilderna, tyngda av svärta finns både inlevelse och en tydlig medkänsla.

Han lutar sig mot en gammal idé om fotografiets kraft. Han är helt enkelt övertygad att fotografiskt arbete på sikt kan göra en politisk skillnad – en samhällelig förändring möjlig. Vackert så.

Länk till, Geography of Poverty (MSBC) (Följ Route 1,2 osv, längst ner på varje sida)

Länk, Magnum Photos

Länk, Matt Blacks hemsida

Länk till Time Lightbox, en videopresentation av Matt Blacks arbete, med en intervju.

Länk till film: ”Guerrero: The Monster in Mountains”. ( 7 min, newyorker.com/video)

Länk till film: ”California: Paradise Burning. ( 7.20 min, newyorker.com/video)

 

Så som jag är

Foto: Sophus Tromholt | Josef Henriksen Puljo, 24 år

Vissa fotografier kommer helt oväntat i ens väg och drabbar med en självklar lyskraft.

Dansken Sophus Tromholts bilder är av just den här ovanliga sorten. De är tagna i Kautokeino Norge, år 1882 -1883.

Sophus Tromholt var vetenskapsman och amatörfotograf, hans uppgift var primärt att studera norrskenet. Det svaga ljuset på natthimmeln i kombination med det negativmaterial han hade att tillgå, gjorde att han fick betydande svårigheter att registrera fenomenet med det sprakande himlaljuset.

Han kom istället att intressera sig för människorna på platsen, den samiska befolkningen. Hans bilder är unika porträtt av namngivna personer fotograferade i en utomhusstudio.

– Det är bilder av individer, karaktärsporträtt som inte är arrangerade som turistbilder eller som exotisk underhållning ur ett kolonialt perspektiv som var vanligt på den tiden, skriver Solveig Greve på Universitetsbiblioteket i Bergen där bilderna förvaras idag.

Många av personerna på bilderna utstrålar en sällsam värdighet. Det utgår ett lugn från de som avbildas, som om fotograferingsakten skett i djupt samförstånd. – Du ser mig så som jag är och det är bra. Jag är stolt över den jag är,  jag tål att tittas på,  tycks flera av personerna vilja säga.

1885 kom boken ”Under the Rays of the Aurora Borealis” och en serie bilder: ”Billeder fra Lappernes Land”.

Bilderna i samlingen vid Universtitetsbiblioteket i Bergen anses så intressanta att de tagits upp i UNESCOS världsarvslista. (”Memory of the world” – dokumentens motsvarighet till ”World Heritage”, för kulturminnen).

Ibland är det bara att kapitulera inför bilder som är så självklara och enastående som de här från Kautokeino. 231 negativ och 189 originalkopior, finns bevarade.

Dansken Sophus Tromholt kom för norrskenets skull, men fann ett antal fascinerande individer som vi, utan hans kamera, aldrig annars skulle känna till.

PS

Tyckte mig häromdagen se en person i hörnet Tjärhovsgatan, Östgötagatan i Stockholm, som var på pricken lik Josef Henriksen Puljo, 24 år gammal. Minus pipan förstås.

Här är länk till bilderna.

En till länk: Spesialsamlingene ved Universitetet i Bergen

Ingen är bara det du ser

Foto: Alf Johansson

Det märkliga är det här fotografiets yta av bedräglighet.

Nästan en idyll, rimfrost i träden och det svaga vinterljuset som stryker över murkrönet. Om det inte vore för tälten som hukar därunder.

Bilden är Alf Johanssons, fotograferad på Långholmen. Han visar den på sin blogg Omtag.

Vad handlar bilden om? Enligt Alf gäller saken – hur något, som egentligen borde få oss alla att agera, blivit ett normaltillstånd.

I Bergen, Norge såg jag en skulptur i brons intill trappan till Den norske Banks kontor. Skulpturen heter ”Mennesket” och är gjord av konstnären Arne Mæland. Han ser den som en symbol för att staden ska ha plats för alla. Den gjordes till millennieskiftet, 1999-2000.

Nu är det en annan tid både i Norge och Sverige.

När jag står och fumlar med min iPhone och försöker ta en bild av mannen på gatan vid trappan till den stora banken, minns jag ett starkt reportage av Sveriges Radios suveräna Randi Mossige-Norheim, om några av alla EU-migranter som kommer till Sverige för att tigga.

En av de som får komma till tals är Manuela från Rumänien, som ofta sitter på S:t Eriksgatan i Stockholm. Hon berättar om föraktet från en del av de som passerar. En man askar alltid sin cigarett på hennes huvud. En äldre man slänger sin ölburk mot henne. Men det värsta är nog de tolvåriga flickorna som kastar matrester på henne, och som spottar fyrabarnsmamman i ansiktet.

Vad är det som pågår i vårt land?

Intill den halvliggande mannen i Norge finns en liten bronsplatta med texten, ” Ingen är bara det du ser”. Jag önskar att vi ibland tänkte på de orden. Det minsta vi vet om människan, bara några millimeter från rännstenen på den kalla trottoaren utanför vår Ica-butik, är det vi ser.

Resten vet vi inget om. En dag kan det vara du eller jag som sitter där.

Tack Alf för din tankeväckande bild.

Ps Jag har tidigare skrivit om Alfs blogg.

iPhone foto: Claes Gabrielson

 

I blått bläck

Foto: Okänd fotograf | 1948, Waukegan, Illinois USA

En kulen marsdag nådens år 1948, fotograferades de här herrarna när de just höll på att passera en tegelfasad i Waukegan, Illinois USA.

Fotografen är okänd och männens förehavanden är dolt i fotografens innerfickor, bland filmburkar och cigarrettpaket.

Den okände fotografen kände dock till namnen på männen i vinterrockar och tidskorrekta hattbrätten. Bill Jorma och Ed Hannula är deras finskklingande namn, för så är det skrivet i blått bläck, på baksidan av fotografiet.

Vem den skugglika figuren som skymtar mellan rockarna är, vet ingen än idag.

Angående ärendet och var de var på väg den där småkalla dagen i mars, är inget känt och om fotografen tog notis om trädets skugga mot teglet, lär vi heller aldrig få veta.

Konsten är att fixera ljus och skuggor i tidens väldiga flod av allt pågående. Ytterligare ett av fotografins många mysterier, således.

Baksidan på fotografiet

Kamerans övertag

Foto: Alfonse Van Besten, Washing and Bleaching,c.1912

Det kan behövas lite färg i snöslasket. Normalt delar jag Henri Cartier-Bressons skepticism när det gäller färgbilder. Men det finns naturligtvis många undantag. Autokromplåtar t.ex. är oftast oerhört suggestiva, med sitt fina raster av potatisstärkelsekorn i blått, rött och grönt.

Ljuset kom som vanligt via objektivet och passerade ett stärkelseskikt innan det nådde fram till det ljuskänsliga skiktet. Om jag förstått allt rätt, handlade det om omvändningsframkallning med ett dia positiv som resultat och som var sammansatt av svartvita punkter. När man projicerade eller betraktade dessa plåtar så uppstod en bild med mycket fina färgpunkter.

De franska bröderna Louis- och Auguste Lumiere uppfann processen under åren 1895-1903. Först år 1907 stod metoden klar och den blev omedelbart en succé. De här Belgiska amatörfotograferna var genast framme och provade den nya tekniken.

Att titta på de här bilderna är att huvudstupa falla ner i ett tidshål. Realism och dröm på en och samma gång. Poetisk saklighet parat med drömmens bleka färgskala.

Har dessa människor och byggnader verkligen funnits, för bara lite mer än hundra år sedan? De tre kvinnorna som tvättar och bleker sina tyger i det milda och varma soljuset kan inte se vår tid, men vi kan se deras. Kamerans övertag.

Jag tröttnar aldrig på fotografin, bland annat för att den är det närmaste en tidsmaskin man kan komma.

PS

Här kan man se mer av de Belgiska färgfotograferna, Belgian Autochromists