Det är en smula omtumlande att färdas rakt in i Julia Margaret Camerons bilder, nästan ner till pixelnivå. Först själva färden från vår tid, till hennes och sen djupare och djupare in där kornet i emulsionen tar över..
Att på så nära håll kunna studera ansikten är nästan som att få kontakt med människor från en annan tid. Det är svindlande.
Jag har alltid varit svag för Camerons bilder. Jag minns Fotografiska Museets affisch till utställning ”Tusen och en bild” från 1978. Den stora bilden som nästan täckte hela formatet 70×100 var ett porträtt av henne på Cyllene Wilson, kallat: ”Mountain Nymph, Sweet Liberty”, från 1866.
Julia Margaret Cameron ingår i den självklara skaran betydelsefulla pionjärer som på ett övertygande sätt gjort ett konstnärligt och personligt avtryck i den tidiga fotografins historia tillsammans med Daguerre, Nadar, Talbot, Muybridge och senare Stieglitz och Cunningham m.fl.
The Bodleian Libraries och Digital Bodleian är knutet till Universitetet i Oxford. Man började att digitalisera bilder i början av 90-talet och i arkiven finns inte bara fotografiska samlingar utan mängder av kartor, arkitektritningar och medeltida pergament. Kinesiska manuskript, texter på hebreiska, arabiska och dokument från Georgien och Armenien m.m.
Julia Margaret Camerons bilder som nu finns tillgängliga högupplösta, var en gåva till dramatikern och poeten Sir Henry Taylor, född 1800. Familjen skänkte senare samlingen på 112 bilder till Bodleian runt 1930.
Så här borde det vara överallt på alla museer och i alla arkiv. Vi ska kunna surfa in i våra förfäders vardag till minsta mjölkpall och klänningsliv.
Fotografiska samlingar är idag utspridda på hundratals institutioner, arkiv, museer och hembygdsföreningar m.m. vilket betyder att det saknas ett övergripande ansvar för fotografin som dokument, berättelse och konstnärligt uttryck.
Den stora arkivutredningen som presenterade sitt resultat i december 2019, hade inte ens fått i uppdrag att titta på de fotografiska arkiven.
Vilket politiskt parti i Sverige är berett att lyfta denna fråga om vårt lands fotografiska minne? Var finns den kulturpolitiker som är beredd att satsa på en nationell översyn av vårt lands fotografiska arv?
När fotografin ännu är ung växer det moderna Sverige långsamt fram och det sker inför öppna kameraslutare. Alla bilder som tas av ateljéfotografer, pressfotografer, dokumentärfotografer och bygdefotografer utgör viktiga pusselbitar i förståelsen av hur moderniteten växer fram.
Varför ska inte denna period och dessa hundratusentals bilder samlas, organiseras och ingå i vårt eget lands historieskrivning och därmed göras tillgängliga för allmänheten, historiker och forskare? För mig är det obegripligt!
Lika ofattbart är att vi inte har ett fotografiskt museum.
Lite tröst utgör Camerons bilder där jag nu kan surfa in mot ansikten och se in i ögon som såg ljuset från 1800-talet, det är enastående och fyller mig med en märklig känsla av tidlöshet.
Samtidigt undrar jag om någon om 150 år kommer att sitta och titta på bilder från vår tid och studera ansikten och kvardröjande ögon, kanske genom en projektion i tomma luften.
Men en sak är klar att bilderna omhändertagits med den tidens spetsteknologi, av en anställd på det stora ståtliga Fotografiska Museet.
Länk till Julia Margaret Camerons bilder
Länk till Digital Bodleian – Collections
Länk till det gigantiska Bodleian Libraries
OBS, på dator – klicka på bilderna för att öppna bildgalleriet i större format
SHARPNESS IS A BOURGEOIS CONCEPT 