claes gabrielson

Archive for the ‘Arkiv’ Category

Mörkrummet i himlen

In Arkiv, Böcker, Film on juli 27, 2018 at 14:15

Foto: Jean Hermanson | Okänd, Pump-Separator, Tullinge.

Nils Petter Löfstedt liftar till Paris med en kompis sommaren 2002. När de passerar Malmö går de in på ett antikvariat. Nils Petter frågar efter fotoböcker och blir visad, ”Nere på verkstadsgolvet och ”Dom svarta”. – Han som gjort dem står där borta, säger ägaren Torgny Schunnesson. Nils Petter var för blyg att hälsa.

Sex år senare är han assistent till fotografen Jean Hermanson som gjort böckerna han sett på antikvariatet. Nu har Nils Petter gjort både en film och en bok om Jean med titeln ”Himlens mörkrum”.

Den gåtfulla titeln kommer från ett samtal i filmen där Jean säger apropå hur lite man får för en bild, den låga timpenningen när allt materialet, papper, framkallning, fix och efterarbetet med retusch räknas in – det är inte så bra betalt, men man får en plats i himlen, i dokumentärhimlen i det stora mörkrummet där alla fotografer samlas.

Jean Hermansson dog i augusti 2012 och efterlämnade oavslutade projekt och ett arkiv med hundratusentals negativ och kopior från 60-talet tills idag. Oavslutad var också den dokumentär Nils Petter hade påbörjat, men han fortsatte att följa i Jeans fotspår. – Arkivet har  börja leva allt mer, på ett sätt som jag inte trodde var möjligt – ibland tänker jag att det kanske finns ett mörkrum däruppe, säger han.

Det är ömsint, starkt och vackert. Boken och filmen verkar tillsammans på så många plan. Det blir dels en homage från en yngre fotograf till en äldre, men också en hyllning till de arbetare som Jean skildrade i sitt arbete. Den sammanlagda effekten är mycket imponerande och borde rendera medalj och pengar, inte i Jeans himmel utan här på jorden. Det är trots allt vårt lands främsta skildrare av arbetets villkor under 60- och 70–talen, som här hedras.

Bokens första bild är från Irland 1967. Regnvåt asfalt, en liten flicka vars kappa i siluett gör hela bilden. Hon har precis lyft sin högra fot för att ta sig över gatan. I famnen har hon en flaska mjölk, klacken är fortfarande kvar i det blöta svarta, vinden rufsar hennes hår. Bilarnas grå och svarta plåt ramar in det vardagliga ögonblicket. Livet som det såg ut just där och då.

Det är en mycket fin bild fullt i nivå med exempelvis Edouard Boubats och Helen Levitts arbeten.

I filmens första scen går Jean också på en gata, troligen i Malmö. Han är filmad bakifrån och på ljudspåret hör man Jeans röst från ett telefonsamtal: – I fotografi är det så att det kommer till en långsamt, sen går det fort över. Både känslomässigt och praktiskt. Det går väldigt snabbt, sen är det över.

Ett par minuter in i filmen säger Jean Hermanson: – Jag upplever att många människor blir vackra när de arbetar. Den tanken hänger som ett lod i allt han fotograferar. En djup respekt för människor i arbete.

Tillsammans med Folke Isaksson gjorde han böckerna ”Dom Svarta” En bok om gjuteriarbetare i Sverige, (Bonniers, 1970) och ”Nere på verkstadsgolvet”. En bok om metallarbetare, (Bonniers, 1971)

Folke Isaksson har i en annan bok, Jean Hermanson fotografier (Malmö Museer 2005) beskrivit deras gemensamma arbete. De reste omkring i hundra dagar från Kalix till Kockums i Malmö, från Björneborg i Värmland till Oxelösund och återvände med fyllda anteckningsböcker och många bilder – Jag vet inte hur Jean beter sig, men han blir aldrig tagen för företagets fotograf eller Dagens Industris utsände, skriver han

Isaksson tror att det har att göra med något genuint som Jean Hermansson har med sig från Norrahammar, sin barndoms småländska brukssamhälle. – Han ställer enkla frågor: Vad tycker du om jobbet? Och hur länge har du jobbat på den här avdelningen? De tycks alltid fungera. Den tillfrågade känner sig en smula betydelsefull och hämningarna släpper. Efter fem minuter tycks det inte vara något märkvärdigt med att det står en fotograf där. Han står kvar och snart märks han inte.

Klassmedvetenheten finns också hos Nils Petter Löfstedt, som jobbat som mentalskötare, personlig assistent och på gruppboende och även i olika kamerabutiker. På gymnasiet fick Nils Petter och en kamrat ta hand om skolans mörkrum och han upptäckte att han hade ett bildseende.

Han säger i en intervju gjord av Jenny Maria Nilsson i boken Himlens Mörkrum att båda hans föräldrar är arbetarklass. Hans morfar jobbade på Motala verkstad. En gång samtalade han med sin far om klassfrågan, – Är vi medelklass? Frågade han och pappan svarade – Min farfar var statare.

Jean Hermansons stora misstag var att han inte tog namnen på dem han fotograferade. Han skämdes för det långt senare och berättar att han och författaren Folke Isaksson, tänkte att de som porträtterades på bilderna skulle förknippas med den kritik som kom fram i intervjuerna. Det var av respekt och för att skydda individerna på bilderna som man inte publicerade namnen på arbetarna.

Detta faktum utnyttjar Nils Petter Löfstedt suveränt. Hela filmens dramaturgi påverkas av det här beslutet. Han bestämmer sig för att börja leta efter människorna på Jeans bilder. Han gör det Jean inte förmådde och det blir obetalbara scener när han efter alla dessa år kommer till människor med bilder i handen och ber om hjälp att identifiera personerna. Vid Motala Verkstad kan ”Klot Johan”, ”vildkatten”, Kurre-säcken”, ”Kungen” och ”Fällekniven”, således identifieras. En person säger;  – det där är min far, han kallades ”Moraklocka”.

Det är underbara scener med dialektsjungande ljudspår. En man tittar länge på en bild och tycker personen verkar bekant på något vis, vänder på bilden och utbrister: Men är det jag? Känner jag inte igen mig själv? Det är ju den maskinen!

Flera andra, vänner och kollegor blir intervjuade i filmen. Torgny Schunnesson mångårig vän säger att Jean inte betraktade arbetarklassen som offer, han tyckte inte synd om arbetarna. Han beskriver relationen mellan Folke Isaksson och Jean: ”Folke var i grunden poet och Jean var poet som fotograf, om du frågar mig.

Han säger också att Jean var den minst kommersiella han träffat.

Den ständigt närvarande dokumentärkollegan Micke Berg kommenterar Dublinbilderna. Han håller upp en bild som föreställer en liten flicka med en barnvagn i motljus mot den våta gatan – Den här är ju helt otrolig! Dublinbilderna känns mer privata, säger han och menar att det här är en skatt. – Jean är timid i sitt sätt, pressar ingen människa.

Lite längre fram i filmen dyker Berg upp igen, den här gången i ett mörkrum för att kopiera några av Jeans negativ. Vid en tät porträttbild hörs Mickes röst – Kolla ögonen, ser du hur han satt det! Vilken jävla fin gråskala.

Det slår mig att Jean Hermansons gärning måste ses i en annan kontext också. Han kvalar in bland de klassiska arbetarförfattarna, Ivar Lo Johansson, Eyvind Johnson, Moa Martinsson, Rudolf Värnlund, Maja Ekelöf med flera. Eftersom just arbetsplatsskildringar var en av Jean Hermanssons starkaste sidor som fotograf är han är definitivt inskriven i den församlingen av berättare.

Genom sina inträngande bilder lyckades han skickligt visa arbetarnas levnadsvillkor i tillfälliga viloplatser på och vid sina maskiner och lunchrum på arbetsplatser långt mer skitiga, solkiga och ovärdiga, än vad mången företagsledare och politiker kunnat förställa sig. Det här är bilder som togs när Sverige som bäst höll på att formas till den moderna välfärdsstaten som vi känner idag.

Jean Hermansons dokumentära arbete är ett led i en sorts förståelse rakt in i en annan erfarenhet. Utan fotografens öga, hans närvaro hade vi kunnat leva ovetandes om hur exempelvis sex män vilar eller försöker sova i lunchrummet på NJA. Sex män på en liten upphöjd trä-sockel. Inga madrasser eller kuddar. Slitna och värkande kroppar direkt mot det hårda underlaget. Ändå en sorts vilans exil, bort från maskinernas dån i några minuter.

Jean Hermanson fotograferade en värld som få kände till och genom bild efter bild växer, ordet solidaritet fram. Ett ord som vi idag om och om igen behöver lära oss stava till och vars betydelse det tycks ta ytterligare generationer att förstå innebörden av.

Nils Petter Löfstedt har känsligt och lyhört skapat ett värdigt minne, över en av vårt lands absolut finaste dokumentärfotografer.

 

PS

Jean Hermansons fotografiska kvarlåtenskap, har efter hans död övertagits av Landskrona foto/Landskrona Museum. Jag hoppas innerligt att där nu finns resurser och tillräcklig kompetens att förvalta det här viktiga materialet och göra det tillgängligt för allmänhet och för forskning långt in i framtiden.

Eftersom Jean Hermansons rika bildarkiv är av absolut riksintresse och får det nu inte riskera att somna in på hyllorna i Landskrona.

En utställning med Jean Hermansons bilder finns att se på Fabriken i Bästekille fram till den 30 september i år.

 

 

På flykt

In Arkiv, Tidningar on september 15, 2015 at 14:34

Foto: Mats Holmstrand | Loka brunn flyktingförläggning, 1956 ur Nordiska Museets samlingar.

Gränsen mellan Ungern och Serbien stängdes utan förvarning, skriver Jan Lewenhagen i DN idag. I samma tidning skriver Annika Ström Melin att Dublinförordningen, som stadgar att flyktingarna ska söka asyl i det första EU-land de kommer till, i praktiken satts ur spel och att flyktingkaoset får EU:s grundvalar att skaka. Krisen hotar att slå sönder EU, skriver hon.

År 1956 i samband med Ungernrevolten togs flyktingar emot med öppna armar när de kom till i Sverige den 12 november 1956. Sveriges Radios Rune Ruhnbro mötte dem i Köpenhamn och följde flyktingarna till Ystad. Så här kan det låta när reportern rapporterar vad han ser:

– Jag rår inte för, detta kommer kanske lite stackaterat och att mina ord formuleras en smula – vad ska jag säga, patetiskt. Ta det för vad det är. Man kan inte undgå att röras ända in i hjärteroten när man ser alla dessa småttingar som ömt klamrar om de små saker de kunnat få med sig. Man ser gamla kvinnor som bär på tummade paket, de har ju färdats en lång väg redan och nyfiket tittar sig omkring och måhända undrar och undrar..

Omkring 8000 personer kom till Sverige från Ungern, en del av dem hamnar i Loka brunn. Kristinehamn fotografen Mats Holmstrand som då gjorde lumpen på I3 i Örebro tog sig dit tillsammans med journalisten Lars Magnus(Ellem) Larsson på Kristenhamnsposten.

Det var när jag läste om att Ungern stängde sin gräns i natt och jag såg Lotta Härdelins starka bild av pappan som bär sin förlamade dotter, som jag kom att tänka på Holmstrands lågmälda och känsliga bilder. Han var 20 år gammal när han tog bilderna, efter ett enda besök på förläggningen.

 

DN

DN:s Första sida idag | Foto: Lotta Härdelin, på väg mot den Ungerska gränsen

PS

Mats Holmstrands bilder finns att se på Digitalt Museum, Nordiska Museet

Radioinslaget: ”1956-Ungerska flyktingar tas emot med öppna armar”, finns att höra i Sveriges Radios arkiv under vinjetten – Avgörande Ögonblick 1925-2015.

 

En försvinnande berättelse

In Arkiv, Böcker on augusti 4, 2015 at 09:35
Karl E Andersson

Foto: Karl E Andersson (1892–1958)

– Bygdefotografen Karl E Andersson i Hulterstad var småfolkets porträttör. Åren kring första världskriget cyklade han omkring i byarna på södra Öland och förevigade familj och grannar, släkt och vänner, Amerikaänkor och de bortgångnas slutna ögonlock. De levande blickade in i hans kamera under någon sekund, ofta frusna och spända. De minsta höll varandra i handen inför detta okända.

Så skriver fotohistorikern Björn Axel Johansson i en understreckare i SvD, (31/7) om landsortens fotografer. Det är en bra och intressant text. Många fotografer kan nu plockas fram ur skuggorna och med hjälp av den digitala tekniken återupptäckas, menar han.

Björn Axel Johansson har tidigare bland annat skrivit den utmärkt fascinerande boken om hur fotografin etablerades i vårt land, ”De första fotograferna” (Historiska Media 2005) och 2010 kom hans arbete om våra familjebilder, ”Stora boken om Familjebilder”, på samma förlag.

Bygdefotografernas bilder är en historisk parentes. För många var fotografin bara en bisyssla och de saknade ofta en egen ateljé. Glasplåtarna ställdes undan i någon vrå och där blev de stående och glömdes så sakta bort. En del kastades och några räddades av släktingar eller en hembygdsförening. Glansperioden inföll på 1920-talet och bygdefotograferna kan sägas utgöra länken mellan det traditionella ateljé fotot och den framväxande amatörfotografin, menar Björn Axel Johansson. Men fotohistoriskt har landsortens fotografer aldrig väckt någon större uppmärksamhet. Ett skäl kan vara att materialet ofta publicerats i hembygdsböcker och liknande, med begränsad spridning.

Det handlar alltså om digital kunskapsspridning, märkligt ord. Någon gång i framtiden, kommer det kanske att uppfattas som vackert. Vacker är däremot tanken att också hembygdsföreningar, genealogiska sammanslutningar och privatpersoner, med en relativt enkel teknik kan göra databaser och sprida bilder till alla digitala mediekanaler som finns tillgängliga idag. Utmärkt!

Från vilande i glömskans alla vrår och skrymslen till publika platser på nätet. Frågan är väl bara vem som ska betala kalaset.

Jag har själv på plats i Örebro kommuns stadsarkivs lokaler sett åtskilliga kartonger med glasplåtar och negativ från olika fotografer, som fortfarande väntar på sitt nya digitala liv.

Bland annat finns där tusentals bilder av Sophie Janson från Fjugestatrakten. Ljusets drottning som hon kallats av journalisten och författaren Rolf Jansson, i den finstämda boken med samma namn. Tillsammans med fotografen Roger Lundberg gjorde han ett nästan slumpmässigt urval bilder först till en utställning sen till boken, genom att gå igenom c:a 200 bilder. De övriga 49 800 bilderna är alltså ännu osedda och inte digitaliserade!

På en direkt fråga från mig, svarar man från stadsarkivets sida, att det inte finns pengar till att låta någon göra detta arbete. Jag tror tyvärr att den situationen inte är unik.

”Alla är fotografer”, enligt tidens mantra, visst, men den fotohistoriska överblicken saknas. I ett större perspektiv rör frågan naturligtvis det nationella ansvaret för vårt fotografiska arv. Här behövs en insats av en kulturminister med ett starkt intresse för en försvinnande visuell berättelse om vårt land.

Varför har Sverige inte ett Fotografiskt Museum, som förvaltar vårt lands gemensamma fotografiska minne?

Den fotografiska tekniken lämpar sig ypperligt till reproduktion och kopiering. Det är ett historiskt läge nu att dela med sig. Inte minst med tanke på alla politiska vindar som blåser kring vårt kulturarv och anspråken kring sanningen om det förflutna.

Det behövs en nationell kraftfull institution som systematiskt bygger samlingar med de viktigaste bilderna från hela landet, från olika tidsperioder. En framtida grund för forskning, undervisning och utgivning av egna publikationer. Ett arkiv för de som kommer efter oss.

Om nu alla är fotografer, har tiden aldrig varit bättre för ett fotografiskt museum som också kontinuerligt kan producera utställningar från ett Sverige som inte längre finns.

Till sist. Innan jag lämnade arkivrummet på stadsarkivet i Örebro och alla hyllorna med fotoaskar i långa rader, gick jag fram till en hylla märkt: Mr Kowak Foto AB. En samling på c:a 50-60 000 negativ. Fotografen Lajos Kovacs, född 1931, övertog 1966 Götlins fotografiska och var verksam som fotograf på Fredsgatan 15 i Örebro, till år 1984.

Eftersom jag visste vad jag letade efter fann jag snabbt asken jag sökte. Under ”Herr, A-Ö”. Där fanns det fyra Hasselbladsnegativ på en prydlig ung man, i tidens frisyr.

Jag hade vänt mig till ”Mr Kowak” för att få min passbild tagen, inför en förstående tågluffning i Europa. Det var första året InterRail-kortet fanns. Året var 1972.

­­­Denna bild är nu härmed digitaliserad av undertecknad.

PS Björn Axel Johanssons understreckare, var publicerad den 31/7.

http://www.svd.se/bygdefotografen-pa-vag-ut-ur-skuggan/om/kultur:under-strecket

Ljusets Drottning, är utgiven år 2012 av (Axelsson & Jansson Media, ISBN 978 91-637-0536-6).

Foto: Mr Kowak, 1972

 

Så som jag är

In Arkiv, Funna bilder on april 26, 2015 at 16:13

Foto: Sophus Tromholt | Josef Henriksen Puljo, 24 år

Vissa fotografier kommer helt oväntat i ens väg och drabbar med en självklar lyskraft.

Dansken Sophus Tromholts bilder är av just den här ovanliga sorten. De är tagna i Kautokeino Norge, år 1882 -1883.

Sophus Tromholt var vetenskapsman och amatörfotograf, hans uppgift var primärt att studera norrskenet. Det svaga ljuset på natthimmeln i kombination med det negativmaterial han hade att tillgå, gjorde att han fick betydande svårigheter att registrera fenomenet med det sprakande himlaljuset.

Han kom istället att intressera sig för människorna på platsen, den samiska befolkningen. Hans bilder är unika porträtt av namngivna personer fotograferade i en utomhusstudio.

Det är bilder av individer, karaktärsporträtt som inte är arrangerade som turistbilder eller som exotisk underhållning ur ett kolonialt perspektiv som var vanligt på den tiden, skriver Solveig Greve på Universitetsbiblioteket i Bergen där bilderna förvaras idag.

Många av personerna på bilderna utstrålar en sällsam värdighet. Det utgår ett lugn från de som avbildas, som om fotograferingsakten skett i djupt samförstånd. – Du ser mig så som jag är och det är bra. Jag är stolt över den jag är,  jag tål att tittas på,  tycks flera av personerna vilja säga.

1885 kom boken ”Under the Rays of the Aurora Borealis” och en serie bilder: ”Billeder fra Lappernes Land”.

Bilderna i samlingen vid Universtitetsbiblioteket i Bergen anses så intressanta att de tagits upp i UNESCOS världsarvslista. (”Memory of the world” – dokumentens motsvarighet till ”World Heritage”, för kulturminnen).

Ibland är det bara att kapitulera inför bilder som är så självklara och enastående som de här från Kautokeino. 231 negativ och 189 originalkopior, finns bevarade.

Dansken Sophus Tromholt kom för norrskenets skull, men fann ett antal fascinerande individer som vi, utan hans kamera, aldrig annars skulle känna till.

PS

Tyckte mig häromdagen se en person i hörnet Tjärhovsgatan, Östgötagatan i Stockholm, som var på pricken lik Josef Henriksen Puljo, 24 år gammal. Minus pipan förstås.

Här är länk till bilderna.

En till länk: Spesialsamlingene ved Universitetet i Bergen

Landskapets stora minne

In Arkiv on mars 26, 2015 at 23:22
Foto: Russel Lee | Mrs. Gernie Marshall, near Ringgold, Iowa, jan 1937

Foto: Russel Lee | Mrs. Gernie Marshall, near Ringgold, Iowa, jan 1937

Anspråken på den fotografiska bilden har varit många. En gång skulle fotot förklara världen. Nu ställer den digitala bildtekniken helt nya frågor om vad som är dokumentär sanning.

Kan då fotografin påstå något väsentligt om en människa, en epok eller ett land? Troligen kan inte enstaka fotografier räcka till. Men möjligen kan mängden av bilder göra det, som exempelvis i den här samlingen.

Photogrammar heter den webb-baserade plattformen som är utvecklad vid Yale universitetet, New Haven Connecticut. Det går att söka på fotografernas namn, platser och datum. Med hjälp av bland annat interaktiva kartor kan man förlora sig i 170 000 bilder från Farm Security Administration (FSA) och Office at War Information. Det handlar om det största federala fotografiska projektet i USA någonsin.

Det är en fotografisk guldgruva om man vill förstå Amerikas moderna historia. Rötterna till dagens USA och det vi brukar kalla ”Americana”, finns där – i spåren av den stora depressionen på trettiotalet. Hela FSA – projektet verkar ingå som en levande del i det stora landets DNA. Under exempelvis rubriken ”People As Such” finns 12241 bilder, ”Work” innehåller 19106 bilder och 5743 bilder ryms under ”Homes and Living Conditions”.

FSA var från början en del av President Roosvelts, New Deal-satsning. Bland fotograferna finns namn som Walker Evans, Roy Stryker, Dorothea Lange, Arthur Rothstein och Gordon Parks. Det finns en hel del mycket bra bilder nergrävda i arkivmörkret, som jag inte sett tidigare och det är lätt att bli sittande i timmar framför skärmen. Varje bild har en länk till Library of Congress, i Washington D.C, där de är arkiverade och där finns också högupplösta versioner.

Som vanligt när det gäller intressant fotografi, är det människor fotograferade i sin miljö som fascinerar. Att vara på Photogrammar är lite som att befinna sig i en roadmovie där man lite planlöst kuskar runt i det amerikanska landskapets stora minne, med människors olika livsvillkor och strävanden som ressällskap.

PS Och ja, där finns naturligtvis Dorothea Lange’s berömda bild: Destitute pea pickers in California. Mother of seven children. Age thirty-two. Nipomo, California, 1936, som jag skrev om i ett tidigare inlägg.