claes gabrielson

Posts Tagged ‘Tusen och en bild’

Kulturpolitiskt vakuum

In Utställningar on mars 17, 2023 at 14:31

Utställningskatalog: Tusen och en bild, 1978

Sverige har inget fotografiskt museum, trots att det hela tiden sägs att vi har ett. Det är ett slarvigt användande av ord som skymmer sikten för det faktum att något viktigt fattas i den nationella kulturpolitiken.

Nu senast i samband med att ett nytt fotografiskt galleri öppnas vid Mariatorget i Stockholm, upprepas detta felaktiga påstående igen.

I en artikel kallas Per och Jan Broman grundarna bakom Fotografiska – ”välkända grundare av Fotografiska Museet”. I en annan artikel citeras ett av namnen bakom det nya fotografiska galleriet, Pelle Höglund – ”Vi tycker det behövs ett riktigt bra galleri helt dedikerat till fotokonst. Fotografiska finns, men det är ett museum.”

Nationalencyklopedin förklarar tydligt vad ett museum är: ”Museum (latin, av Mouseion) offentlig eller privat institution som inrymmer en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier m.m. inom ett visst ämnesområde. Förutom insamlings- och utställningsverksamhet bedriver de flesta större museer också forskning, undervisning och utgivning av publikationer inom sitt fack”.

ICOM, museernas världsorganisation under UNESCO definierar ett museum som – ” en permanent institution utan vinstintresse som bidrar till samhället, som forskar, samlar in, bevarar, uttolkar och ställer ut materiellt och immateriellt kulturarv”.

Fotografiskas framgångar till trots, Sverige saknar ett fotografiskt museum byggt kring vårt samlade fotografiska arv. Vårt kollektiva minne, om man så vill.

Fotografiska samlingar är idag utspridda på hundratals institutioner, arkiv, museer och hembygdsföreningar med mera. vilket betyder att det saknas en samlad överblick för fotografin som dokument, berättelse och konstnärligt uttryck.

När fotografin ännu är ung växer det moderna Sverige långsamt fram och det sker inför öppna kameraslutare. Alla bilder som tas av ateljé-fotografer, pressfotografer, dokumentärfotografer och bygdefotografer utgör viktiga pusselbitar i förståelsen av hur moderniteten växer fram.

Den stora arkivutredningen som lades fram i december 2019, hade inte ens haft i uppdrag att titta på de fotografiska arkiven. 

Lars Ilshammar som ledde utredningen säger i ett samtal med Lena Wilhelmsson från Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige, att frågan är eftersatt. Och i betänkandets slutsatser skriver man: ”det bör genomföras en nationell översyn av ansvaret för och bevarandet av fotografi”.

Det är helt klart att ett nationellt ansvar behövs för fotografi. För andra mediatyper, det tryckta ordet och filmen finns det redan. 

Lägg där till en genomlysande översyn, strategier och handlingsplaner. Var finns de kulturpolitiker som är beredda att satsa på det här?

Och vad säger man på Moderna museet som tidigare hade en egen avdelning som hette Fotografiska Museet? Man gjorde där ett viktigt och betydande arbete med utställningar, samtidigt som det skapades en fotografisk samling av hög internationell kvalité.

Varför upphörde Fotografiska museet på Skeppsholmen, det är idag en högst relevant fråga.

Vi borde också i likhet med våra nordiska grannar skapa en central hemvist för fotografi – ett Fotografiskt Museum.

Att säkra kulturarvet är av yttersta vikt. En människa är sina minnen, annars kunde hon vara vem som helst skriver Susan Sontag. Detsamma gäller ett lands fotografiska minne.

Ljuset från 1800-talet

In Arkiv on juni 11, 2022 at 15:47

Foto: Julia Margaret Cameron | © Bodleian Libraries, University of Oxford

Det är en smula omtumlande att färdas rakt in i Julia Margaret Camerons bilder, nästan ner till pixelnivå. Först själva färden från vår tid, till hennes och sen djupare och djupare in där kornet i emulsionen tar över..

Att på så nära håll kunna studera ansikten är nästan som att få kontakt med människor från en annan tid. Det är svindlande. 

Jag har alltid varit svag för Camerons bilder. Jag minns Fotografiska Museets affisch till utställning ”Tusen och en bild” från 1978. Den stora bilden som nästan täckte hela formatet 70×100 var ett porträtt av henne på Cyllene Wilson, kallat: ”Mountain Nymph, Sweet Liberty”, från 1866.

Julia Margaret Cameron ingår i den självklara skaran betydelsefulla pionjärer som på ett övertygande sätt gjort ett konstnärligt och personligt avtryck i den tidiga fotografins historia tillsammans med Daguerre, Nadar, Talbot, Muybridge och senare Stieglitz och Cunningham m.fl. 

The Bodleian Libraries och Digital Bodleian är knutet till Universitetet i Oxford. Man började att digitalisera bilder i början av 90-talet och i arkiven finns inte bara fotografiska samlingar utan mängder av kartor, arkitektritningar och medeltida pergament. Kinesiska manuskript, texter på hebreiska, arabiska och dokument från Georgien och Armenien m.m.

Julia Margaret Camerons bilder som nu finns tillgängliga högupplösta, var en gåva till dramatikern och poeten Sir Henry Taylor, född 1800. Familjen skänkte senare samlingen på 112 bilder till Bodleian runt 1930.

Så här borde det vara överallt på alla museer och i alla arkiv. Vi ska kunna surfa in i våra förfäders vardag till minsta mjölkpall och klänningsliv.

Fotografiska samlingar är idag utspridda på hundratals institutioner, arkiv, museer och hembygdsföreningar m.m. vilket betyder att det saknas ett övergripande ansvar för fotografin som dokument, berättelse och konstnärligt uttryck.

Den stora arkivutredningen som presenterade sitt resultat i december 2019, hade inte ens fått i uppdrag att titta på de fotografiska arkiven.

Vilket politiskt parti i Sverige är berett att lyfta denna fråga om vårt lands fotografiska minne? Var finns den kulturpolitiker som är beredd att satsa på en nationell översyn av vårt lands fotografiska arv?

När fotografin ännu är ung växer det moderna Sverige långsamt fram och det sker inför öppna kameraslutare. Alla bilder som tas av ateljéfotografer, pressfotografer, dokumentärfotografer och bygdefotografer utgör viktiga pusselbitar i förståelsen av hur moderniteten växer fram.

Varför ska inte denna period och dessa hundratusentals bilder samlas, organiseras och ingå i vårt eget lands historieskrivning och därmed göras tillgängliga för allmänheten, historiker och forskare? För mig är det obegripligt! 

Lika ofattbart är att vi inte har ett fotografiskt museum.

Lite tröst utgör Camerons bilder där jag nu kan surfa in mot ansikten och se in i ögon som såg ljuset från 1800-talet, det är enastående och fyller mig med en märklig känsla av tidlöshet.

Samtidigt undrar jag om någon om 150 år kommer att sitta och titta på bilder från vår tid och studera ansikten och kvardröjande ögon, kanske genom en projektion i tomma luften.

Men en sak är klar att bilderna omhändertagits med den tidens spetsteknologi, av en anställd på det stora ståtliga Fotografiska Museet.

Länk till Julia Margaret Camerons bilder

Länk till Digital Bodleian – Collections

Länk till det gigantiska Bodleian Libraries

Foto: Julia Margaret Cameron | © Bodleian Libraries, University of Oxford

OBS, på dator – klicka på bilderna för att öppna bildgalleriet i större format