Den poetiska erfarenheten

Foto: Christer Strömholm | från utställningen, Porträtt i Paris, Nationalmuseum

Ska genast erkänna att jag blev förvånad när jag fick höra att en ny utställning med Christer Strömholms bilder, skulle visas på Nationalmuseum. Inte en helt given plats, tänkte jag med ryggmärgen. 

Nu när jag sett utställningen inser jag att platsen är kongenial. En värdig plats i höjd med ett lika stort och betydelsefullt konstnärskap.

Det är en makalöst bra utställning, först bilderna i sig. Sen hängningen, ja den totala gestaltningen. 

Dynamiken mellan små bilder och monumentala förstoringar som delvis fungerar som rumsavdelare, är suverän.

Man ledsagas elegant rum genom rum – till Strömholms täta möten med människor i barer, på bakgårdar, gränder och hotell. 

Flödet mellan bilder i olika storlek, kontaktkartor och brev gör det här till en stor utställning av förmodligen landets viktigaste fotograf. Utställningens kuratorer är Joakim Strömholm och Anna Nilsdotter.

Med viktig avser jag en fotograf som genom en bildmässig utveckling från konststudier, Fotoform-tidens experimentbilder, via exempelvis porträttbilderna från Paris – till ett högst personligt fotografiskt uttryck, som saknar motstycke i Sverige.

Naturligtvis finns det många oerhört bra och internationellt betydelsefulla fotografer i vårt land. Men frågan är om inte Christer Strömholm är den mest egensinnige av dem alla.

Fokus i utställningen ligger på Strömholms porträtt av svenska och internationella konstnärer och kulturpersonligheter, verksamma i Paris från slutet av 1940-talet, genom 50- och 60 talet. 

Här finns även en del bilder som jag tror visas för första gången.

Ett mindre rum är uppbyggt med ting från Christers arbetsrum, pipor, kamera, och fotokartonger. Här finns även böcker skrivmaskin, pennor och anteckningsböcker från Paristiden. Allt i den minutiösa ordning som kännetecknade hans arbetsplatser.

Dessutom rymmer utställningen ett mindre rum helt vikt åt poeten Paul Andersson. 

Poetens rum på hotellet som låg ovanför baren La Méthode övertogs senare av Strömholm. Rummen i Paris var på 50-talet billiga och hyrdes under längre tider.

Christer samarbetade med Louis Wiznitzer en brasiliansk journalist. Och de gjorde på uppdrag mängder med konstnärsporträtt tillsammans för de Brasilianska tidningarna A Manhã och Diário de Notícias. 

Här finns namn som Fernand Léger, André Breton, Joan Miró och Le Corbusier. De träffar också Man Ray och den franske författaren François Mauriac m.fl.

Strömholm är på plats, närvarande och lyhörd. Många av porträttbilderna har den absolut högsta internationella kvalitén. Variationsrikedomen beträffande ljus och komposition är slående. De starkaste kan definitivt jämföras med vissa av Arnold Newmans– och Henri Cartier-Bressons porträtt.

Funderar på om det har att göra med en generations gemenskap, att man är i en viss ålder och delar tidens strömningar och koder. Att. Man kan avläsa samtiden på dess eget språk. 

– Kameran var alltid i ordning, filmen framdragen, avståndet inställt på tre meter, slutartiden en trettiondelssekund och jag skruvade hela tiden på bländarringen, höll mig ajour med ljuset. När ett tagningsögonblick drabbar en så finns ingen tid för tvekan, säger han i ett samtal med Timo Sundberg, ur Fotograficentrums tidning, Bild (1986).

I utställningskatalogen skriver Anna Nilsdotter att Strömholms bilder från Paris befinner sig ”-i gränslandet mellan konst och historiska dokument”. Det är en bra beskrivning, speciellt när det gäller porträtten. 

Strömholm röra sig hemtamt hos en generation svenska konstnärer som Erik Dietman, Liss Eriksson, Torun Büllow-Hübe och Bengt Lindström.

– Egentligen vet jag inte varför jag hamnade i Paris. Det var självklart att jag skulle vara där. (–) Jag tror att vi framför allt lärde oss att uppskatta vänskap där.

Vänskap och en form av enkelhet, menar Christer Strömholm i intervjun med Timo Sundberg.

Genom Pontus Hultén kommer han i kontakt med konstnärerna i gruppen Les Nouveaux Réalistes och plåtar där bland andra Yves Klein, Jean Tinguely och Niki de saint Phalle.

Porträtten som i huvudsak är beställningsjobb på uppdrag för tidningar och tidskrifter ger senare vika för de mer personliga bilderna.

Bilder som kännetecknas av koncentration, stillhet och en poetisk erfarenhet och som i bästa mening bevarar en sorts tidlöshet. Inte minst genom sin underliggande gåtfullhet.

PS

Niclas Östlind skriver i sin essä i utställningskatalogen att –”Strömholms arbeten inte passade in i deras (Fotograficentrum) utställningsprogram.

Det kanske gällde vissa gallerier, men på Galleri Fotograficentrum i Örebro visades tre separatutställningar med Christer Strömholms bilder. (Den första, 1979).

En av dessa var storformats färgpolaroid-bilder, som möjligen ställdes ut för första gången.

(Bilderna nedan är mobilbilder från utställningen)

Ett ögonblick att återvända till

Foto: Georg Oddner | Kontaktkarta, Anita Ekberg, 1952

En suverän postum hyllning till en av våra största fotografer. 

Tommy Arvidsons, anspråkslösa bok – SAMTAL hemma hos Georg, är ren njutning.

Boken är precis utkommen och den är genialt enkel i sitt upplägg. Den består i princip av en bandad intervju som gjordes med Georg Oddner en sen eftermiddag 1999, som interfolieras med Tommy Arvidsons egna bilder från Oddners kombinerade hem, ateljé och labb i Malmö. Lägg till detta en del kontaktkartor från Oddners olika arbeten.

Georg Oddner är född 1923 och dog 2007. Fotograf, manusförfattare, jazzbatterist och en av grundarna av bildbyrån Tio fotografer.

I början av 2000-talet sålde han sin bildsamling till Malmö museer.

Tommy Arvidson kliver in i lägenheten på Jörgen Ankersgatan för att organisera och föra över en del printar och samtliga negativ till Malmö museers samlingar. Ett arbete som skulle komma att ta flera år i anspråk.

Dessutom är han samtidigt inblandad i arbetet med monumentalverket – Genomresa, som Malmö museer ger ut 2003. Drygt 450 sidor med Oddners viktigaste arbeten.

I samtalet som löper över två kassettband berättar Oddner om sin uppväxt och om en bedrövlig skolgång som han gärna vill hoppa över. 

Däremot berättar han om sitt möte med en ung Åke Hasselgård som senare skulle bli en känd jazzklarinettist. Hur de ”salade”, samlade ihop pengar till ett par vispar som Georg Oddner sen trummade med på en köksstol under det att Åke spelade Benny Goodmans solon på en blockflöjt. Det var starten på Oddners jazzkarriär. Han kom att spela med bland andra Putte Wickman och Alice Babs och uppträdde ofta på Nalen.

Han berättar att han får låna en Rollieflex av fotografen Lars Björk, som tyckte att han skulle plåta lite under sina turnéer som jazztrummis.

Genom en skåning, John Melin som var verksam i reklamvärlden och på annonsbyrån Svenska Telegrambyrån, kom han i kontakt med tidskrifter som Harper’s Bazaar och Vouge. Det ledde till att han så småningom följde med Melin på en resa till New York.

Där tar han kontakt med en fotograf som han beundrar, Richard Avedon. Med sig har han ett rekommendationsbrev från Sten Didrik Bellander, som några år tidigare varit assistent hos Avedon. Georg Oddner stannar hos Avedon i närmare fyra månader.

Hemma igen börjar han snabbt att etablera sig som reklam och modefotograf. Uppdragen rullar in och han jobbar för Damernas värld, Vecko-Journalen och SAS, Volvo m. fl. Han rör sig hemtamt i skeppsvarvsmiljö och i kappfabriker.

Han gör också många utlandsresor, Sydamerika, Ryssland och Japan, ofta tillsammans med journalisten Marianne Höök. Senare också resor till Vietnam, Algeriet och till dåvarande Sovjetunionen, för tidningen Vi.

Han såg till att det i tidsplaneringen kring de olika resorna också fanns tid för eget fotograferande.

Georg Oddner menar att han lärde sig mycket rent formmässigt genom att fotografera mode – ”det blev en sorts krokiteckning, där jag snabbt kunde se kompositionerna och också se till att hålla mig till saken”, säger han.

Den här är en mycket sympatisk bok och det är underbart att få lyssna till detta lilla samtal mellan två fotografer. Ja, man riktigt hör Oddners röst med den mjuka dialekten och den varma undertonen.

PS Bokens baksidestext innehåller ett citat av Oddner: ”Liksom en vattendroppe hör ihop med havet, hör ögonblicket ihop med evigheten. Man gör en bild för att betrakta och behålla ett stycke tid, alltså ett ögonblick att återvända till”.

I Troells underbara porträttfilm, Närvarande från 2003 är Oddner inne på en liknande tankegång. Han säger att han tror det var filosofen Martin Buber som sa att – ”endast ögonblicket lever och ögonblicket är evigheten”.

Samtal hemma hos Georg, TIRA Books, 2022 

ISBN: 978-91-986068-6-7