En solgata genom en uppväxt

Foto: Erik Centerwall (bilden beskuren) | Ur boken, Sommar i hela världen. 

– ”Boken ger en så otroligt fin bild av en skör och kort tid i livet. Gemenskapen kring ritualerna i mörkrummet. Sökandet efter något större. 

Tystnaden kring en tom parkbänk vid vattnet. Frihet och förändring.

Bilderna innehåller inte så mycket människor och är inte dramatiska, snarare motsatsen. Solreflexer i tak och fönster. Fläckar av snö på hustaken. Människor i motljus på en bro. En man i en båt varvar nästan vårrusigt upp en svallvåg med sin utombordare på väg mot öppnare vatten. Björkars grafik mot grå dimma.

Det är år 1957 i en småstad vid havet och jag tycker mycket om den här lilla boken”.

Så skrev jag om Erik Centerwalls förra bok, Vårvinter – i en stad vid havet, (utg.2013)

Nu kommer han med en ny bok, Sommar i hela världen.

Boken är en  fördjupning i den tid i varje människas liv när man upptäcker sig själv och med en kameras hjälp blir varse människorna och tingen omkring. Det är också en berättelse om att upptäcka storstan.

–”Det var en tid då tvättbryggorna fanns kvar utanför stan även om ingen använde dem längre. Insekterna fastnade i flugpapperet, men barnen hartsade inte längre vid fönstren, Hylands hörna gick fortfarande i radion, längst inne i garderoben låg mörkläggningsgardinerna kvar, ute vid insjön hängde skägglaven fortfarande från träden, lövhögarna på hösten kunde fortfarande orsaka barnförlamning, köttbullar fanns i konservburkar, mamma hade en ozelotpäls.” Skriver han.

Ledigt noterar han Stetsonhattar, flickornas getingmidjor, prinsessornas besök i staden och en lilafärgad Studebaker.

Men det här är inte nostalgi. Det handlar snarare om en speciell sorts melankoli som vilar i osäkerheten inför ett uppbrott, men som samtidigt bär med sig en sprittande förhoppning att livet på allvar ska börja.

Den unge Erik Centerwall finner en fristad i mörkrummet och i ljuset från förstoringsapparaten tycker han sig kunna få bestämma och med hjälp av en ny sorts uppmärksamhet, få kontroll över osäkerhet och rädsla. Kameran och den ljuskänsliga filmen hjälper honom att upptäcka världen, utanför det egna jaget.

Åns forsar och virvlar, backen ner mot viken och gatorna som flödar av ljus – allt är i rörelse, på väg mot havet och storstaden. Erik Centerwalls bilder och minnesfragment formar en solgata genom en uppväxt.

Hans minnen rör sig fritt mellan lärare, föräldrar och skolkamrater. Skogens genomskinlighet, ljus och skuggor över asfalt och kullerstenar. En stege lutar sig mot en klippa men står på havsbotten. En tjej på Vespa med brun skinnjacka och kort svart hår – hon är visst från Stockholm. Allt noterar den unge Erik.

En ung man i siluett med grafisk pregnans gående på en brygga, är elegant komponerad och exakt fångad i steget. Är det möjligen fotografens alter ego på väg mot storstaden?

Bilderna från Stockholm är lite mer på distans, men lika känsliga inför ljusets skiftningar som bilderna från Härnösand.

Bokens styrka är framför allt att bilderna oftast, inte bara avbildar som fotografier tenderar att göra, utan samtidigt också beskriver något annat.

Det här kan fotografen naturligtvis inte alltid kontrollera. Bilderna når direkt betraktarens egna erfarenheter och det är där som i all bra fotografi, tolkningarna och upplevelserna blir till.

Det är fotografins mysterium och makt.

Jag inledde med att säga att jag tyckte mycket om Erik Centerwalls förra bok.

Jag tycker också mycket om den här.

PS

Det blir utställning också, på Galleri PS, Norrbackagatan 46, Stockholm

Vernissage 27/8 kl 16-20

Utställningen pågår tom den 13/9

Länk till hela mitt inlägg om boken, Vårvinter – i en stad vid havet

Vårvinter – i en stad vid havet, Ease Editors ISBN: 978-91-980740-0-0

Sommar i hela världen, Ease Editors ISBN: 978-91-980740-1-7

(Bildbehandlingen är utförd av Tommy Hallman. Form: Tobias Centerwall. Bearbetning av tryck, Stefan Ohlsson och Eva-Teréz Gölin. Rådgivning: Stina Brockman).

 

Stark och vacker sammanfattning

Foto: Sebastião Salgado | Korem flyktingläger i Etiopien,1984

Egentligen är det väl bara att kapitulera.

Jag har tidigare haft vissa problem med hur Sebastião Salgados bilder från vår tids värsta katastrofer exploaterats av gallerister och ibland av museer. Men just nu på trottoaren i blödande kvällssol och med folkvimlet på Götgatan utanför biografen Victoria i Stockholm, känns allt förlåtet.

Man måste se till helheten i Salgados totala arbete. Jag kände nästan inget av det här när jag såg utställningen ”Genesis” på Fotografiska förra året, där sammanhanget och kontexten saknades. Man förstod inte var Salgado befann sig i sin dokumentära process.

Dokumentärfilmen som  är regisserad av Wim Wenders och Juliano Ribeiro Salgado är däremot en mycket stark och vacker sammanfattning av en enastående fotografs samlade gärning.

Jag tyckte mycket om Wenders tidiga filmer som exempelvis: Alice in den Städten, Im Lauf der Zeit och Der Amerikanische Freund och kanske framför allt, Der Himmel Über Berlin. I ”Jordens Salt” är det på gränsen till helgonförklaring vid några tillfällen, men både Wenders och Salgado klarar precis balansgången.

Fotografen får lågmält, stundtals poetiskt och nästan profetiskt, framföra sina kommentarer och slutsatser kring det mäktiga arbete han åstadkommit.

Det handlar om fotografi, bilder av obegriplig mänsklig ondska och ett helt ofattbart lidande som Salgado skildrat under drygt 40 år.

-Bilder omöjliga att inte gripas och förfäras över, skrev Gunder Andersson i Aftonbladet. Jag håller med.

Gå och se!

En försvinnande berättelse

Foto: Karl E Andersson (1892–1958)

– Bygdefotografen Karl E Andersson i Hulterstad var småfolkets porträttör. Åren kring första världskriget cyklade han omkring i byarna på södra Öland och förevigade familj och grannar, släkt och vänner, Amerikaänkor och de bortgångnas slutna ögonlock. De levande blickade in i hans kamera under någon sekund, ofta frusna och spända. De minsta höll varandra i handen inför detta okända.

Så skriver fotohistorikern Björn Axel Johansson i en understreckare i SvD, (31/7) om landsortens fotografer. Det är en bra och intressant text. Många fotografer kan nu plockas fram ur skuggorna och med hjälp av den digitala tekniken återupptäckas, menar han.

Björn Axel Johansson har tidigare bland annat skrivit den utmärkt fascinerande boken om hur fotografin etablerades i vårt land, ”De första fotograferna” (Historiska Media 2005) och 2010 kom hans arbete om våra familjebilder, ”Stora boken om Familjebilder”, på samma förlag.

Bygdefotografernas bilder är en historisk parentes. För många var fotografin bara en bisyssla och de saknade ofta en egen ateljé. Glasplåtarna ställdes undan i någon vrå och där blev de stående och glömdes så sakta bort. En del kastades och några räddades av släktingar eller en hembygdsförening. Glansperioden inföll på 1920-talet och bygdefotograferna kan sägas utgöra länken mellan det traditionella ateljé fotot och den framväxande amatörfotografin, menar Björn Axel Johansson. Men fotohistoriskt har landsortens fotografer aldrig väckt någon större uppmärksamhet. Ett skäl kan vara att materialet ofta publicerats i hembygdsböcker och liknande, med begränsad spridning.

Det handlar alltså om digital kunskapsspridning, märkligt ord. Någon gång i framtiden, kommer det kanske att uppfattas som vackert. Vacker är däremot tanken att också hembygdsföreningar, genealogiska sammanslutningar och privatpersoner, med en relativt enkel teknik kan göra databaser och sprida bilder till alla digitala mediekanaler som finns tillgängliga idag. Utmärkt!

Från vilande i glömskans alla vrår och skrymslen till publika platser på nätet. Frågan är väl bara vem som ska betala kalaset.

Jag har själv på plats i Örebro kommuns stadsarkivs lokaler sett åtskilliga kartonger med glasplåtar och negativ från olika fotografer, som fortfarande väntar på sitt nya digitala liv.

Bland annat finns där tusentals bilder av Sophie Janson från Fjugestatrakten. Ljusets drottning som hon kallats av journalisten och författaren Rolf Jansson, i den finstämda boken med samma namn. Tillsammans med fotografen Roger Lundberg gjorde han ett nästan slumpmässigt urval bilder först till en utställning sen till boken, genom att gå igenom c:a 200 bilder. De övriga 49 800 bilderna är alltså ännu osedda och inte digitaliserade!

På en direkt fråga från mig, svarar man från stadsarkivets sida, att det inte finns pengar till att låta någon göra detta arbete. Jag tror tyvärr att den situationen inte är unik.

”Alla är fotografer”, enligt tidens mantra, visst, men den fotohistoriska överblicken saknas. I ett större perspektiv rör frågan naturligtvis det nationella ansvaret för vårt fotografiska arv. Här behövs en insats av en kulturminister med ett starkt intresse för en försvinnande visuell berättelse om vårt land.

Varför har Sverige inte ett Fotografiskt Museum, som förvaltar vårt lands gemensamma fotografiska minne?

Den fotografiska tekniken lämpar sig ypperligt till reproduktion och kopiering. Det är ett historiskt läge nu att dela med sig. Inte minst med tanke på alla politiska vindar som blåser kring vårt kulturarv och anspråken kring sanningen om det förflutna.

Det behövs en nationell kraftfull institution som systematiskt bygger samlingar med de viktigaste bilderna från hela landet, från olika tidsperioder. En framtida grund för forskning, undervisning och utgivning av egna publikationer. Ett arkiv för de som kommer efter oss.

Om nu alla är fotografer, har tiden aldrig varit bättre för ett fotografiskt museum som också kontinuerligt kan producera utställningar från ett Sverige som inte längre finns.

Till sist. Innan jag lämnade arkivrummet på stadsarkivet i Örebro och alla hyllorna med fotoaskar i långa rader, gick jag fram till en hylla märkt: Mr Kowak Foto AB. En samling på c:a 50-60 000 negativ. Fotografen Lajos Kovacs, född 1931, övertog 1966 Götlins fotografiska och var verksam som fotograf på Fredsgatan 15 i Örebro, till år 1984.

Eftersom jag visste vad jag letade efter fann jag snabbt asken jag sökte. Under ”Herr, A-Ö”. Där fanns det fyra Hasselbladsnegativ på en prydlig ung man, i tidens frisyr.

Jag hade vänt mig till ”Mr Kowak” för att få min passbild tagen, inför en förstående tågluffning i Europa. Det var första året InterRail-kortet fanns. Året var 1972.

­­­Denna bild är nu härmed digitaliserad av undertecknad.

PS Björn Axel Johanssons understreckare, var publicerad den 31/7.

http://www.svd.se/bygdefotografen-pa-vag-ut-ur-skuggan/om/kultur:under-strecket

Ljusets Drottning, är utgiven år 2012 av (Axelsson & Jansson Media, ISBN 978 91-637-0536-6).

Foto: Mr Kowak, 1972