claes gabrielson

Archive for februari, 2018|Monthly archive page

Minne, tid och vad som blir kvar

In Utställningar on februari 14, 2018 at 10:42

Foto: Linda Maria Thompson | Ur utställningen Code-switching : a practice in progress

Häromdagen var det vernissage för inte mindre än tre nya utställningar på galleri CFF, Centrum för fotografi på Tjärhovsgatan i Stockholm. Mycket folk och tre utställare som på ett finurligt sett har vissa beröringspunkter. Det handlar bland annat om minne, tid och vad som blir kvar.

I det stora första rummet finns Emanuel Cederqvists utställning Observatören, med bilder från en väderstation vid Pårtetjåkkå i som ligger på 1830 meters höjd, i Sareks södra delar. Han har följt i spåren efter väderobservatören Emanuel ”Manne” Hoffing som försvann i en snöstorm 1917 och aldrig återfanns. På ett plan verkar Cederqvist intresserad av spåren, mätinstrument och som nu av tiden förvandlats till en sorts abstrakta monument. På ett annat plan ställer han det som går att mäta mot det omätbara. Begränsningar och förgänglighet.

Allt man hittat efter den försvunne väderobservatören är tre föremål. Ett fickur, en guldring och en barometer. De tre föremålen är fotograferade av Kajsa Tuolja för Ájtte, svenskt fjäll och samemuseums bildarkiv. 2016 gjorde Emanuel Cederqvist boken Observatören och i utställningen finns ett textutdrag ur boken och med bilderna på föremålen. I en ring runt skalan på barometern står orden STORM BLÅST OSTADIGT VACKERT V. MYCKET TORRT. Ord att mumla eller upprepa gång på gång, som en bön eller ett mantra. Föremålen hittades intill en sten 1974.

Behzad Khosravi Noori kallar sin utställning, The Life of an Itinerant through a Pinhole. De bilder han visar är tagna av Gholanreza Amirbegi, Behzads morfar, en kringvandrande fotograf i Teheran. Bilderna är fotograferade mellan åren 1956 och 1968. Det är ett unikt arkiv med porträttbilder av vad som i utställningen beskrivs som en nyligen inflyttad arbetarklass.  -Utställningen söker att från ett underifrånperspektiv visa på sociala förändringar som har konsekvenser ända fram till ett nutida Iran, står det i presentationsbladet som hör till utställningen.

Jag sugs emellertid direkt in i människornas ansikten, iakttar kläder och frisyrer. Att titta på de här bilderna som presenteras på vägg och i två specialgjorda ljus-lådor utformade som resväskor, är minst sagt fascinerande. Bilderna på väggen är alla monterade i rakt utstående ramar av plexiglas. På ena sidan sitter pappersnegativet och rygg mot rygg på motsatta sidan ett fotografi. De sitter exakt mittemot varandra så att man med blicken likt en filmrörelse kan färdas från en negativ- till en positivbild eller omvänt. Det är nästan som att förflyttas till framkallningsögonblicket av pappersnegativen i den gamla lådkameran. Det hela är utfört i samarbete med Kamen Zlatev och är både suggestivt och elegant.

Den tredje utställaren är Linda Maria Thompson med sin Code-switching: a practice in progress. Linda Maria Thompson är svensk-amerikansk fotograf bosatt i Ångermanland och undervisar i fotografi vid Mittuniversitetet i Sundsvall.

En undersökning av minne och migration är det första jag kommer att tänka på när jag ser hennes bilder. Här finns fuktskadade bilder från hennes familjealbum, bilder av hennes föräldrar och bilder av landskap. Hon använder egna nytagna bilder, gamla dia-bilder och 8mm filmbilder som hon på olika sätt manipulerar.

“Code-switching” är en lingvistisk term på engelska för att byta språk eller dialekt mitt i en mening. Exakt hur det fungerar att översätta begreppet till fotografi blir jag inte riktigt klar över. Thomsons bilder ställer frågor om ursprung, tillhörighet och plats. Hon använder exempelvis Google-kartor från delstaten Montana där hon söker efter tecken på gruvbrytning i utvandrade svenskars spår. Hon använder både digital teknik och gamla storformatskameror och hennes bilder verkar både på en personlig och en allmän nivå kring frågor om migration.

En del av bilderna verkar innehålla mer än ett visuellt lager och är dovt utförda, inte sällan med en underliggande poetisk ton. Hon verkar vilja osäkra vår blick kring de platser och personer hon fotograferar och flera av bilderna hon visar på CFF ingår i ett större projekt. En bok med titeln Emigrant Memoir, är planerad till hösten.

Kameran, använd som en lupp eller ett mikroskop rakt in i historiens olika tidslager, är kanske vad den här utställningen handlar om. Jag är normalt sett inte speciellt intresserad av fotografi som tenderar att var alltför teoretisk, torr och anemisk. Så är dock inte fallet här. Kanske beror det på curator Iréne Berggrens säkra blick och känslighet. Det har sammantaget blivit en – mycket bra utställning, som dessutom är uppfinningsrikt presenterad.

Trippelutställningen med namnet Minne och begränsning, pågår t.o.m. 18 mars, och är väl värd ett besök.

 

Mellan fiktion och verklighet

In TV-Program, Film on februari 11, 2018 at 19:26

Foto: Josef Koudelka | från inspelningen av Theo Angelopoulos, Odysseus blick, 1994.

Dokumentären om Magnumfotograferna och relationen till filmens värld, börjar med kärlekshistorien mellan Robert Capa och skådespelerskan Ingrid Bergman. Sen är man i princip fast. Det är oavbrutet intressant om förhållandet mellan Magnum och Hollywood.

Filmen beskriver också varför bildbyrån behövdes. Tidigare talade ingen om upphovsrätt. Man fotade och gav tidningen filmrullen. Fotograferna förtjänade helt enkelt en bättre behandling. Bresson kallade Magnum för en tankegemenskap, som garanterade fotograferna rätten till sina bilder.

Fokus ligger på relationen till Hollywood. Capa ville visa hur amerikanska regissörer arbetade. Magnum ville göra var en sorts, ”bakom kulisserna”-reportage. Med bilder på filmarbetet, själva inspelningen och regissören vid klippbordet. Exklusiva bilder, raka motsatsen till filmbolagens tillrättalagda och hårt retuscherade PR-bilder.

Magnumfotografernas bilder visade inte alltid det som förväntades. – Vi kom in från sidan, istället för rakt framifrån, säger fotografen David Hurn i filmen.

Det är det här som är det unika med bilderna. Magnum tar in gatan i filmstudiorna. Den dokumentära, rörliga blicken från gatufotografin, öppenheten för det oväntade och djärva kompositioner används såväl i porträtten som i bilderna från inspelningsplatserna.

Ibland kom de riktigt nära skådespelarna och kunde hamna i privata scener som i fallet med Henry Miller och Marilyn Monroe under inspelningen av De missanpassade, 1960. En fotograf kunde kliva rakt in i ett gräl.

Dennis Stock beskriver hur han kunde ta de känsliga porträtten på James Dean och Eve Arnold förklarar hur fotograferingar tillsammans Marilyn Monroe kunde gå till och berör samtidigt beroendeförhållandet mellan fotograferna och skådespelerskan. – Vi utnyttjade henne alla, utan tvekan, säger Eve Arnold. Hon menar också att man som fotograf får acceptera att man tar sig in i människors privata sfär och fortsätter – Det är också sant att Marilyn inte hade varit Marilyn utan fotograferna. Vi hade inte sett henne. Det gick i båda riktningar. Vi utnyttjade varandra.

Bruce Davidsson talar om sitt arbete under filminspelningen av Antonionis Zabriskie point, från1970. Gueorgui Pinkhassov förändrade sitt sätt att fotografera efter att ha sett Tarkovskijs, Solaris. Senare lyckades han få visa några av sina bilder för Tarkovskij, vilket bland annat ledde till att han fick följa inspelningen av filmen Stalker, 1979.

Det är också fascinerande att höra den skygge Koudelka berätta om sitt arbete vid inspelningen av Theo Angelopoulos, Odysseus blick, 1994.

När han fick frågan om att få följa med på inspelningen, svarade han nej. De frågade igen och sa att det inte gällde att fotografera inspelningen, utan att han med sin kamera skulle iaktta länderna som filmteamet reste igenom. Då ställde han upp.

Jag gick upp på morgonen och sa hej då, sen kom jag tillbaka på kvällen. Jag bara gick omkring, säger han.

– Han var som en hund som lämnade flocken. Flocken fortsatte framåt, medan han fotograferade på sidan av. Det är mycket vackert, säger författaren Alin Bergala i dokumentären. Koudelka själv menar att – Angelopoulos och jag såg samma verklighet. Vi var ute efter det annorlunda. Det var intressant att se hur olika personer, med olika medier kan spegla samma verklighet, säger han.

Fotografen Paolo Pellegrin för idag traditionen vidare. Han fotograferar skådespelare på ett liknande informellt och personligt vis. Han är väl mest känd för sina krigsbilder men i ett projekt för New York Times Magazine ”hänger” han med Sean Penn, Brad Pitt och Cate Blanchett och följer med i bilar, på hotellrum och i deras hem. Det blir oväntat starka porträtt av nästan sönderfotograferade ansikten.

Se den här dokumentären, Magnumfotograferna och filmens värld, K special. Den kan ses på SVT Play till den 12/3.

PS

Det finns ytterligare en dokumentär om fotografi på SVT just nu, som jag starkt kan rekommendera. Den heter ”Raghu Rai –mästerfotograf i Indien”, urusel titel. Orginaltiteln är, Raghu Rai an Unframed Portrait. Det är en varm och kärleksfull film som är gjord av Rais dotter, Avani Rai. Den har en mycket fin ton och skildrar inte bara en stor fotograf och hans arbete utan också relationen mellan dotter och far. Han försöker gång på gång tillrättavisa henne hur hon ska filma, föreslår andra vinklar och positioner. En sorts missriktad iver att dela med sig av sin erfarenhet, vilket är lätt att känna igen, men som gör det till ett oförglömligt porträtt.

Även den här dokumentären är en K-special och kan ses till 4/3.

Foto: Avani Rai | Ur filmen, Raghu Rai an unframed portrait.