claes gabrielson

Minne, tid och vad som blir kvar

In Utställningar on februari 14, 2018 at 10:42

Foto: Linda Maria Thompson | Ur utställningen Code-switching : a practice in progress

Häromdagen var det vernissage för inte mindre än tre nya utställningar på galleri CFF, Centrum för fotografi på Tjärhovsgatan i Stockholm. Mycket folk och tre utställare som på ett finurligt sett har vissa beröringspunkter. Det handlar bland annat om minne, tid och vad som blir kvar.

I det stora första rummet finns Emanuel Cederqvists utställning Observatören, med bilder från en väderstation vid Pårtetjåkkå i som ligger på 1830 meters höjd, i Sareks södra delar. Han har följt i spåren efter väderobservatören Emanuel ”Manne” Hoffing som försvann i en snöstorm 1917 och aldrig återfanns. På ett plan verkar Cederqvist intresserad av spåren, mätinstrument och som nu av tiden förvandlats till en sorts abstrakta monument. På ett annat plan ställer han det som går att mäta mot det omätbara. Begränsningar och förgänglighet.

Allt man hittat efter den försvunne väderobservatören är tre föremål. Ett fickur, en guldring och en barometer. De tre föremålen är fotograferade av Kajsa Tuolja för Ájtte, svenskt fjäll och samemuseums bildarkiv. 2016 gjorde Emanuel Cederqvist boken Observatören och i utställningen finns ett textutdrag ur boken och med bilderna på föremålen. I en ring runt skalan på barometern står orden STORM BLÅST OSTADIGT VACKERT V. MYCKET TORRT. Ord att mumla eller upprepa gång på gång, som en bön eller ett mantra. Föremålen hittades intill en sten 1974.

Behzad Khosravi Noori kallar sin utställning, The Life of an Itinerant through a Pinhole. De bilder han visar är tagna av Gholanreza Amirbegi, Behzads morfar, en kringvandrande fotograf i Teheran. Bilderna är fotograferade mellan åren 1956 och 1968. Det är ett unikt arkiv med porträttbilder av vad som i utställningen beskrivs som en nyligen inflyttad arbetarklass.  -Utställningen söker att från ett underifrånperspektiv visa på sociala förändringar som har konsekvenser ända fram till ett nutida Iran, står det i presentationsbladet som hör till utställningen.

Jag sugs emellertid direkt in i människornas ansikten, iakttar kläder och frisyrer. Att titta på de här bilderna som presenteras på vägg och i två specialgjorda ljus-lådor utformade som resväskor, är minst sagt fascinerande. Bilderna på väggen är alla monterade i rakt utstående ramar av plexiglas. På ena sidan sitter pappersnegativet och rygg mot rygg på motsatta sidan ett fotografi. De sitter exakt mittemot varandra så att man med blicken likt en filmrörelse kan färdas från en negativ- till en positivbild eller omvänt. Det är nästan som att förflyttas till framkallningsögonblicket av pappersnegativen i den gamla lådkameran. Det hela är utfört i samarbete med Kamen Zlatev och är både suggestivt och elegant.

Den tredje utställaren är Linda Maria Thompson med sin Code-switching: a practice in progress. Linda Maria Thompson är svensk-amerikansk fotograf bosatt i Ångermanland och undervisar i fotografi vid Mittuniversitetet i Sundsvall.

En undersökning av minne och migration är det första jag kommer att tänka på när jag ser hennes bilder. Här finns fuktskadade bilder från hennes familjealbum, bilder av hennes föräldrar och bilder av landskap. Hon använder egna nytagna bilder, gamla dia-bilder och 8mm filmbilder som hon på olika sätt manipulerar.

“Code-switching” är en lingvistisk term på engelska för att byta språk eller dialekt mitt i en mening. Exakt hur det fungerar att översätta begreppet till fotografi blir jag inte riktigt klar över. Thomsons bilder ställer frågor om ursprung, tillhörighet och plats. Hon använder exempelvis Google-kartor från delstaten Montana där hon söker efter tecken på gruvbrytning i utvandrade svenskars spår. Hon använder både digital teknik och gamla storformatskameror och hennes bilder verkar både på en personlig och en allmän nivå kring frågor om migration.

En del av bilderna verkar innehålla mer än ett visuellt lager och är dovt utförda, inte sällan med en underliggande poetisk ton. Hon verkar vilja osäkra vår blick kring de platser och personer hon fotograferar och flera av bilderna hon visar på CFF ingår i ett större projekt. En bok med titeln Emigrant Memoir, är planerad till hösten.

Kameran, använd som en lupp eller ett mikroskop rakt in i historiens olika tidslager, är kanske vad den här utställningen handlar om. Jag är normalt sett inte speciellt intresserad av fotografi som tenderar att var alltför teoretisk, torr och anemisk. Så är dock inte fallet här. Kanske beror det på curator Iréne Berggrens säkra blick och känslighet. Det har sammantaget blivit en – mycket bra utställning, som dessutom är uppfinningsrikt presenterad.

Trippelutställningen med namnet Minne och begränsning, pågår t.o.m. 18 mars, och är väl värd ett besök.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: