claes gabrielson

Archive for the ‘Film’ Category

Mellan fiktion och verklighet

In TV-Program, Film on februari 11, 2018 at 19:26

Foto: Josef Koudelka | från inspelningen av Theo Angelopoulos, Odysseus blick, 1994.

Dokumentären om Magnumfotograferna och relationen till filmens värld, börjar med kärlekshistorien mellan Robert Capa och skådespelerskan Ingrid Bergman. Sen är man i princip fast. Det är oavbrutet intressant om förhållandet mellan Magnum och Hollywood.

Filmen beskriver också varför bildbyrån behövdes. Tidigare talade ingen om upphovsrätt. Man fotade och gav tidningen filmrullen. Fotograferna förtjänade helt enkelt en bättre behandling. Bresson kallade Magnum för en tankegemenskap, som garanterade fotograferna rätten till sina bilder.

Fokus ligger på relationen till Hollywood. Capa ville visa hur amerikanska regissörer arbetade. Magnum ville göra var en sorts, ”bakom kulisserna”-reportage. Med bilder på filmarbetet, själva inspelningen och regissören vid klippbordet. Exklusiva bilder, raka motsatsen till filmbolagens tillrättalagda och hårt retuscherade PR-bilder.

Magnumfotografernas bilder visade inte alltid det som förväntades. – Vi kom in från sidan, istället för rakt framifrån, säger fotografen David Hurn i filmen.

Det är det här som är det unika med bilderna. Magnum tar in gatan i filmstudiorna. Den dokumentära, rörliga blicken från gatufotografin, öppenheten för det oväntade och djärva kompositioner används såväl i porträtten som i bilderna från inspelningsplatserna.

Ibland kom de riktigt nära skådespelarna och kunde hamna i privata scener som i fallet med Henry Miller och Marilyn Monroe under inspelningen av De missanpassade, 1960. En fotograf kunde kliva rakt in i ett gräl.

Dennis Stock beskriver hur han kunde ta de känsliga porträtten på James Dean och Eve Arnold förklarar hur fotograferingar tillsammans Marilyn Monroe kunde gå till och berör samtidigt beroendeförhållandet mellan fotograferna och skådespelerskan. – Vi utnyttjade henne alla, utan tvekan, säger Eve Arnold. Hon menar också att man som fotograf får acceptera att man tar sig in i människors privata sfär och fortsätter – Det är också sant att Marilyn inte hade varit Marilyn utan fotograferna. Vi hade inte sett henne. Det gick i båda riktningar. Vi utnyttjade varandra.

Bruce Davidsson talar om sitt arbete under filminspelningen av Antonionis Zabriskie point, från1970. Gueorgui Pinkhassov förändrade sitt sätt att fotografera efter att ha sett Tarkovskijs, Solaris. Senare lyckades han få visa några av sina bilder för Tarkovskij, vilket bland annat ledde till att han fick följa inspelningen av filmen Stalker, 1979.

Det är också fascinerande att höra den skygge Koudelka berätta om sitt arbete vid inspelningen av Theo Angelopoulos, Odysseus blick, 1994.

När han fick frågan om att få följa med på inspelningen, svarade han nej. De frågade igen och sa att det inte gällde att fotografera inspelningen, utan att han med sin kamera skulle iaktta länderna som filmteamet reste igenom. Då ställde han upp.

Jag gick upp på morgonen och sa hej då, sen kom jag tillbaka på kvällen. Jag bara gick omkring, säger han.

– Han var som en hund som lämnade flocken. Flocken fortsatte framåt, medan han fotograferade på sidan av. Det är mycket vackert, säger författaren Alin Bergala i dokumentären. Koudelka själv menar att – Angelopoulos och jag såg samma verklighet. Vi var ute efter det annorlunda. Det var intressant att se hur olika personer, med olika medier kan spegla samma verklighet, säger han.

Fotografen Paolo Pellegrin för idag traditionen vidare. Han fotograferar skådespelare på ett liknande informellt och personligt vis. Han är väl mest känd för sina krigsbilder men i ett projekt för New York Times Magazine ”hänger” han med Sean Penn, Brad Pitt och Cate Blanchett och följer med i bilar, på hotellrum och i deras hem. Det blir oväntat starka porträtt av nästan sönderfotograferade ansikten.

Se den här dokumentären, Magnumfotograferna och filmens värld, K special. Den kan ses på SVT Play till den 12/3.

PS

Det finns ytterligare en dokumentär om fotografi på SVT just nu, som jag starkt kan rekommendera. Den heter ”Raghu Rai –mästerfotograf i Indien”, urusel titel. Orginaltiteln är, Raghu Rai an Unframed Portrait. Det är en varm och kärleksfull film som är gjord av Rais dotter, Avani Rai. Den har en mycket fin ton och skildrar inte bara en stor fotograf och hans arbete utan också relationen mellan dotter och far. Han försöker gång på gång tillrättavisa henne hur hon ska filma, föreslår andra vinklar och positioner. En sorts missriktad iver att dela med sig av sin erfarenhet, vilket är lätt att känna igen, men som gör det till ett oförglömligt porträtt.

Även den här dokumentären är en K-special och kan ses till 4/3.

Foto: Avani Rai | Ur filmen, Raghu Rai an unframed portrait.

 

 

 

”Det kunde förvisso vara värre”

In Film, Uncategorized on september 2, 2015 at 16:45

Foto: Claes Gabrielson | Olle Unenge

Efter att jag i våras slutade min anställning på SVT efter 35 år, kan jag nu ägna mig åt egna stillbilder och lite friare filmuppdrag, som det här miniporträttet t.ex. – En sorts hybrid mellan reportage och musikvideo.

Olle Unenge har gjort en mycket fin och personlig CD. När hans mamma dog förra året började han samla texter och låt-fragment.

Resultatet har blivit ett album med 10 sånger, ”Det kunde förvisso vara värre”. Titeln kommer från ett uttryck som hans mamma ofta använde.

Låten ”Skål för min fader” skrev Olle när han fick dödsbudet att han far gått bort. Det märkliga är att ytterligare en låt på skivan rör en förlust. Olles dotter Lina dog i Leukemi, när hon var 9 år gammal.

Detta till trots har Olle Unenge gjort en av skivans vackraste melodier kring förlusten, som han kallat ”Mellan ebb och flod”.

PS

Olle Unenge Band uppträder med låtarna från skivan på Live At Heart (Branschevent och Cityfestival) i Örebro, Behrn Hotell fredag den 4/9 Kl 23.00

 

 

 

Stark och vacker sammanfattning

In Film on augusti 9, 2015 at 21:44

Foto: Sebastião Salgado | Korem flyktingläger i Etiopien,1984

Egentligen är det väl bara att kapitulera.

Jag har tidigare haft vissa problem med hur Sebastião Salgados bilder från vår tids värsta katastrofer exploaterats av gallerister och ibland av museer. Men just nu på trottoaren i blödande kvällssol och med folkvimlet på Götgatan utanför biografen Victoria i Stockholm, känns allt förlåtet.

Man måste se till helheten i Salgados totala arbete. Jag kände nästan inget av det här när jag såg utställningen ”Genesis” på Fotografiska förra året, där sammanhanget och kontexten saknades. Man förstod inte var Salgado befann sig i sin dokumentära process.

Dokumentärfilmen som  är regisserad av Wim Wenders och Juliano Ribeiro Salgado är däremot en mycket stark och vacker sammanfattning av en enastående fotografs samlade gärning.

Jag tyckte mycket om Wenders tidiga filmer som exempelvis: Alice in den Städten, Im Lauf der Zeit och Der Amerikanische Freund och kanske framför allt, Der Himmel Über Berlin. I ”Jordens Salt” är det på gränsen till helgonförklaring vid några tillfällen, men både Wenders och Salgado klarar precis balansgången.

Fotografen får lågmält, stundtals poetiskt och nästan profetiskt, framföra sina kommentarer och slutsatser kring det mäktiga arbete han åstadkommit.

Det handlar om fotografi, bilder av obegriplig mänsklig ondska och ett helt ofattbart lidande som Salgado skildrat under drygt 40 år.

-Bilder omöjliga att inte gripas och förfäras över, skrev Gunder Andersson i Aftonbladet. Jag håller med.

Gå och se!

En blind fläck i fotohistorien

In Film, Funna bilder on juli 3, 2014 at 10:41
Namnlšs

Foto: Ur dokumentärfilmen, Konsten att rädda ett folk |  Från Rasbiologiska institutets album: ”Helbilder av Nomadskolegossar från olika lappmarker, 1932

Vilken fotograf skulle i dag kunna tränga in i ett klassrum och tvinga barnen att klä av sig nakna och ställa upp i rad framför ett hastigt upphängt lakan.

Det hände många samiska barn.

”Det här är ett mörkt och ännu outforskat hörn av vår modernitet. Vi vet ännu inte var den här berättelsen kommer att sluta”.

Så skrev jag här på bloggen i augusti förra året. Det handlade om när rasbiologin fick fäste i vårt land. Jag har tillsammans med författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman arbetat med en dokumentärfilm för SVT om detta, som kommer att sändas i oktober.

Fotografins betydelse i detta kvasivetenskapliga och misslyckade projekt, som i grunden vilade i ett statligt institut, återstår att belysa av dagens forskare.

Det är en blind fläck i vår fotohistoria. Vilka fotografer som deltog och även delade institutets värderingar är inte belyst eller kartlagt.

Jag har under arbetet stött på flera mycket kända namn ur den svenska fotohistorien i materialet och som på olika sätt var delaktiga i det rasbiologiska arbetet. Brev, kvitton och fakturor är noggrant sparade. Vem gjorde vad och när? Egentligen är det bara skaffa pengar och börja gräva. Har god lust själv faktiskt.

Fotografiet ingick som en omistlig del när det gällde att hitta bevis och argument för att klassa och nedvärdera grupper av människor på så kallade rasmässiga grunder. Kameran gjorde det möjligt att börja jämföra ansikten, kroppar och utseenden. Likasinnade forskare kunde utbyta bilder och hålla föredrag med ljusbilder på olika internationella kongresser och sammankomster.

Det blir med kamerans hjälp möjligt att se skillnader. Avvikelser som sen blir argument i ett exkluderande resonemang om vilka som tillhör en viss grupp och vilka som ska definieras som avvikande.

Mer än 10. 000 bilder finns kvar. Över hundra stora bruna album med bilder, uppklistrade på mycket fin grå linnekartong. Många porträtt men också skrämmande mycket nakenbilder. På skolbarn inte minst.

Ett album är märkt ”Zigenare och Tattare.” Ett ”Svenska judar” och det finns närmare 40 album med bilder av samer!

Uppdraget som man uttryckte det tycks ha varit – att rädda det svenska folket.

Samerna riskerade att på sikt bli bofasta och skulle då kunna beblanda sig med den övriga svenska befolkningen, menade man. Resultatet skulle bli en”folkförsämring”, i Sverige . Så trodde tidens rasforskare.

Förutom olika mätinstrument, blanketter och tabeller, var alltså kameran det viktigaste redskapet i den här mörka gärningen.

PS

Tack! Micke Berg och Alf Johansson för verkligt uppmuntrande ord på era respektive suveräna bloggar och tack för att ni nu skrämt fram mig ur klipprummet.

Namnlös

Foto: Ur dokumentärfilmen, Konsten att rädda ett folk | Från boken, ”Taschenbuch der rassenkundlichen meßtechnik” av Dr.Bruno K.Schultz

Kärleksförklaring till en mor

In Film, Funna bilder on juni 26, 2013 at 14:16
Filmruta |  ur filmen A Photographic Memory av Rachel Elizabeth Seed

Filmruta | ur filmen A Photographic Memory av Rachel Elizabeth Seed

Sheila Turner-Seed var skribent och fotograf i New York och London i det tidiga 70-talet.

Hon gjorde bland annat intervjuer med flera av tidens stora fotografer. Henri Cartier-Bresson, Bruce Davidson, Cornell Capa, Lisette Model, W. Eugene Smith, Don McCullin m. fl.

Nu har hennes dotter, Rachel Elizabeth Seed också hon fotograf, börjat göra en dokumentärfilm om mamman, A Photographic memory.

Sheila Turner-Seed dog när Rachel bara var 18 månader gammal.

– Since she died so long ago, I thought maybe I could learn more about her life if I retraced their origins. I discovered that her raw interviews had been sitting like a time capsule at the International Center of Photography since 1979 when my dad sent them there for safekeeping.

Projektet började när hon hittade några lådor med filmer och rullband hos sin far. Nu återbesöker hon platser och träffar de fotografer hennes mor mötte och som fortfarande är i livet. Hon talar med närstående och anhöriga. Hon blandar sina egna filmbilder med mammans filmer, stillbilder och intervjuer. Exempelvis träffar hon Martine Franck och samtalar om Henri Cartier-Bresson intervjun som han för övrigt tyckte var en av de bästa intervjuer han varit med om.

Hon har startat en Kickstarter campaign för att få pengar till sin film. För mig räcker det att se Scotch-askarna med rullband märkta Bresson, Davidson.. Sällan har jag känt en så tydlig lust att bidra med en slant.

Filmen ser ut att kunna bli en fin resa, en hyllning till fotografin och samtidigt en kärleksförklaring till en mor hon aldrig lärde känna.

Måste ses.

Här trailer.

 

I can’t explain my work

In Böcker, Film on januari 5, 2013 at 23:43
Foto: Saul Leiter | Near the Tanager, 1954

Foto: Saul Leiter | Near the Tanager, 1954

I belive there is such a thing as a search for beauty.

I över fyrtio år har hans arbete i princip varit okänt. Några av hans färgbilder visades på Museum of modern art i New York, 1953. Sen verkar bilderna fallit i någon sorts visuell glömska.

Nu har han återupptäckts inte minst genom boken Early Color, på Steidl förlag. Flera utställningar och böcker är på gång.

Själv blev jag direkt förälskad och köpte flera ex av boken Early color, när den kom 2006. En utmärkt present. Boken är slut på förlaget även den andra upplagan är slutsåld. Märkligt nog framgår det inte av den andra upplagan, att det var just en andra upplaga.

Det har kommit ytterligare en bok från Steidl, Saul Leiter nu även med delar av hans svartvita material. Dessutom är en till bok på gång från samma förlag, Saul Leiter, Early Black and White. Volume 1.

Leiters känslighet för färgernas klang gör att han står närmre intimiteten hos ex en europeisk målare som Bonnard än New York Street Photographer- kollegan William Klein, som är mer expressiv i sitt uttryck.

Leiter är lite mer cool. Spelar inte alla tonerna. Han väntar på en färg, går vidare till nästa. Lite kan han därför påminna om den samtida Miles Davis. En ton i taget.

Det finns andra fotografer som arbetade med färg ungefär samtidigt med Leiter exempelvis Martin E Newman, Inge Morath och Ernst Haas. Men det dominerande inom genren var den svartvita bilden.

Saul Leiter är född 1923 i Pittsburgh och brukar räknas till The New York School of Phothographers. I sina svartvita bilder kan han ibland påminna lite om en annan mycket fin och känslig fotograf, inte heller han så allmänt känd, Louis Faurer. Vän och kollega till Robert Frank.

Fadern var rabbi och det var tänkt att även Saul skulle bli det. Men när han kom till New York blev han intresserad av måleri och började att studera konst istället. Blev vän med Richard Poussettee-Dart en abstrakt expressionistisk målare som även experimenterade med fotografi. Genom honom och bilder han såg av Henri Cartier-Bresson, blev han inspirerad att börja fotografera. Vänskapen med fotografen W. Eugene Smith var också något som påverkade honom i sitt arbete.

Han var årsbarn med Diane Arbus och Richard Avedon, bodde i New York´s East Village där han rörde han sig i kretsarna kring Jackson Pollock och William de Kooning. Han arbetade under perioder som modefotograf på Harpers Bazaar och Esquire.

-One cannot say that I was successful but there was enough work to keep me busy, säger han.

Att jag väljer att skriva om Saul Leiter just nu är att jag snubblade över en trailer inför en kommande dokumentärfilm: In No Great Hurry , av Thomas Leach.

Jag blev nästan lika glad över den som när jag såg boken med hans bilder första gången. En dokumentär, så bra att den blev gjord! Saul Leiter verkar trots sina nittio år vara i god form och det visar sig att han har en underbar och varm humor.

Som svar till Twan Huys som ville intervjua honom i samband med en utställning med Leiters bilder på det Judiska museet i Amsterdam, sa han: I can’t explain my work. Go look at the pelicans in the New York Zoo. They’ll be of more use to you.

Filmen verkar i det närmaste klar och jag kommer att kasta mig över den så fort tillfälle ges.

Saul Leiters bilder är en lågmäld skildring av New York, snudd på en urban pastoral som någon kallat det. Men i så fall, i färger som för länge sedan lämnat staden.

PS.

Här kan man läsa lite mer om filmprojektet.