claes gabrielson

Archive for the ‘Film’ Category

Mörkrummet i himlen

In Arkiv, Böcker, Film on juli 27, 2018 at 14:15

Foto: Jean Hermanson | Okänd, Pump-Separator, Tullinge.

Nils Petter Löfstedt liftar till Paris med en kompis sommaren 2002. När de passerar Malmö går de in på ett antikvariat. Nils Petter frågar efter fotoböcker och blir visad, ”Nere på verkstadsgolvet och ”Dom svarta”. – Han som gjort dem står där borta, säger ägaren Torgny Schunnesson. Nils Petter var för blyg att hälsa.

Sex år senare är han assistent till fotografen Jean Hermanson som gjort böckerna han sett på antikvariatet. Nu har Nils Petter gjort både en film och en bok om Jean med titeln ”Himlens mörkrum”.

Den gåtfulla titeln kommer från ett samtal i filmen där Jean säger apropå hur lite man får för en bild, den låga timpenningen när allt materialet, papper, framkallning, fix och efterarbetet med retusch räknas in – det är inte så bra betalt, men man får en plats i himlen, i dokumentärhimlen i det stora mörkrummet där alla fotografer samlas.

Jean Hermansson dog i augusti 2012 och efterlämnade oavslutade projekt och ett arkiv med hundratusentals negativ och kopior från 60-talet tills idag. Oavslutad var också den dokumentär Nils Petter hade påbörjat, men han fortsatte att följa i Jeans fotspår. – Arkivet har  börja leva allt mer, på ett sätt som jag inte trodde var möjligt – ibland tänker jag att det kanske finns ett mörkrum däruppe, säger han.

Det är ömsint, starkt och vackert. Boken och filmen verkar tillsammans på så många plan. Det blir dels en homage från en yngre fotograf till en äldre, men också en hyllning till de arbetare som Jean skildrade i sitt arbete. Den sammanlagda effekten är mycket imponerande och borde rendera medalj och pengar, inte i Jeans himmel utan här på jorden. Det är trots allt vårt lands främsta skildrare av arbetets villkor under 60- och 70–talen, som här hedras.

Bokens första bild är från Irland 1967. Regnvåt asfalt, en liten flicka vars kappa i siluett gör hela bilden. Hon har precis lyft sin högra fot för att ta sig över gatan. I famnen har hon en flaska mjölk, klacken är fortfarande kvar i det blöta svarta, vinden rufsar hennes hår. Bilarnas grå och svarta plåt ramar in det vardagliga ögonblicket. Livet som det såg ut just där och då.

Det är en mycket fin bild fullt i nivå med exempelvis Edouard Boubats och Helen Levitts arbeten.

I filmens första scen går Jean också på en gata, troligen i Malmö. Han är filmad bakifrån och på ljudspåret hör man Jeans röst från ett telefonsamtal: – I fotografi är det så att det kommer till en långsamt, sen går det fort över. Både känslomässigt och praktiskt. Det går väldigt snabbt, sen är det över.

Ett par minuter in i filmen säger Jean Hermanson: – Jag upplever att många människor blir vackra när de arbetar. Den tanken hänger som ett lod i allt han fotograferar. En djup respekt för människor i arbete.

Tillsammans med Folke Isaksson gjorde han böckerna ”Dom Svarta” En bok om gjuteriarbetare i Sverige, (Bonniers, 1970) och ”Nere på verkstadsgolvet”. En bok om metallarbetare, (Bonniers, 1971)

Folke Isaksson har i en annan bok, Jean Hermanson fotografier (Malmö Museer 2005) beskrivit deras gemensamma arbete. De reste omkring i hundra dagar från Kalix till Kockums i Malmö, från Björneborg i Värmland till Oxelösund och återvände med fyllda anteckningsböcker och många bilder – Jag vet inte hur Jean beter sig, men han blir aldrig tagen för företagets fotograf eller Dagens Industris utsände, skriver han

Isaksson tror att det har att göra med något genuint som Jean Hermansson har med sig från Norrahammar, sin barndoms småländska brukssamhälle. – Han ställer enkla frågor: Vad tycker du om jobbet? Och hur länge har du jobbat på den här avdelningen? De tycks alltid fungera. Den tillfrågade känner sig en smula betydelsefull och hämningarna släpper. Efter fem minuter tycks det inte vara något märkvärdigt med att det står en fotograf där. Han står kvar och snart märks han inte.

Klassmedvetenheten finns också hos Nils Petter Löfstedt, som jobbat som mentalskötare, personlig assistent och på gruppboende och även i olika kamerabutiker. På gymnasiet fick Nils Petter och en kamrat ta hand om skolans mörkrum och han upptäckte att han hade ett bildseende.

Han säger i en intervju gjord av Jenny Maria Nilsson i boken Himlens Mörkrum att båda hans föräldrar är arbetarklass. Hans morfar jobbade på Motala verkstad. En gång samtalade han med sin far om klassfrågan, – Är vi medelklass? Frågade han och pappan svarade – Min farfar var statare.

Jean Hermansons stora misstag var att han inte tog namnen på dem han fotograferade. Han skämdes för det långt senare och berättar att han och författaren Folke Isaksson, tänkte att de som porträtterades på bilderna skulle förknippas med den kritik som kom fram i intervjuerna. Det var av respekt och för att skydda individerna på bilderna som man inte publicerade namnen på arbetarna.

Detta faktum utnyttjar Nils Petter Löfstedt suveränt. Hela filmens dramaturgi påverkas av det här beslutet. Han bestämmer sig för att börja leta efter människorna på Jeans bilder. Han gör det Jean inte förmådde och det blir obetalbara scener när han efter alla dessa år kommer till människor med bilder i handen och ber om hjälp att identifiera personerna. Vid Motala Verkstad kan ”Klot Johan”, ”vildkatten”, Kurre-säcken”, ”Kungen” och ”Fällekniven”, således identifieras. En person säger;  – det där är min far, han kallades ”Moraklocka”.

Det är underbara scener med dialektsjungande ljudspår. En man tittar länge på en bild och tycker personen verkar bekant på något vis, vänder på bilden och utbrister: Men är det jag? Känner jag inte igen mig själv? Det är ju den maskinen!

Flera andra, vänner och kollegor blir intervjuade i filmen. Torgny Schunnesson mångårig vän säger att Jean inte betraktade arbetarklassen som offer, han tyckte inte synd om arbetarna. Han beskriver relationen mellan Folke Isaksson och Jean: ”Folke var i grunden poet och Jean var poet som fotograf, om du frågar mig.

Han säger också att Jean var den minst kommersiella han träffat.

Den ständigt närvarande dokumentärkollegan Micke Berg kommenterar Dublinbilderna. Han håller upp en bild som föreställer en liten flicka med en barnvagn i motljus mot den våta gatan – Den här är ju helt otrolig! Dublinbilderna känns mer privata, säger han och menar att det här är en skatt. – Jean är timid i sitt sätt, pressar ingen människa.

Lite längre fram i filmen dyker Berg upp igen, den här gången i ett mörkrum för att kopiera några av Jeans negativ. Vid en tät porträttbild hörs Mickes röst – Kolla ögonen, ser du hur han satt det! Vilken jävla fin gråskala.

Det slår mig att Jean Hermansons gärning måste ses i en annan kontext också. Han kvalar in bland de klassiska arbetarförfattarna, Ivar Lo Johansson, Eyvind Johnson, Moa Martinsson, Rudolf Värnlund, Maja Ekelöf med flera. Eftersom just arbetsplatsskildringar var en av Jean Hermanssons starkaste sidor som fotograf är han är definitivt inskriven i den församlingen av berättare.

Genom sina inträngande bilder lyckades han skickligt visa arbetarnas levnadsvillkor i tillfälliga viloplatser på och vid sina maskiner och lunchrum på arbetsplatser långt mer skitiga, solkiga och ovärdiga, än vad mången företagsledare och politiker kunnat förställa sig. Det här är bilder som togs när Sverige som bäst höll på att formas till den moderna välfärdsstaten som vi känner idag.

Jean Hermansons dokumentära arbete är ett led i en sorts förståelse rakt in i en annan erfarenhet. Utan fotografens öga, hans närvaro hade vi kunnat leva ovetandes om hur exempelvis sex män vilar eller försöker sova i lunchrummet på NJA. Sex män på en liten upphöjd trä-sockel. Inga madrasser eller kuddar. Slitna och värkande kroppar direkt mot det hårda underlaget. Ändå en sorts vilans exil, bort från maskinernas dån i några minuter.

Jean Hermanson fotograferade en värld som få kände till och genom bild efter bild växer, ordet solidaritet fram. Ett ord som vi idag om och om igen behöver lära oss stava till och vars betydelse det tycks ta ytterligare generationer att förstå innebörden av.

Nils Petter Löfstedt har känsligt och lyhört skapat ett värdigt minne, över en av vårt lands absolut finaste dokumentärfotografer.

 

PS

Jean Hermansons fotografiska kvarlåtenskap, har efter hans död övertagits av Landskrona foto/Landskrona Museum. Jag hoppas innerligt att där nu finns resurser och tillräcklig kompetens att förvalta det här viktiga materialet och göra det tillgängligt för allmänhet och för forskning långt in i framtiden.

Eftersom Jean Hermansons rika bildarkiv är av absolut riksintresse och får det nu inte riskera att somna in på hyllorna i Landskrona.

En utställning med Jean Hermansons bilder finns att se på Fabriken i Bästekille fram till den 30 september i år.

 

 

”Jag går hellre längs kanten, än mitt på vägen”.

In Böcker, Film on maj 28, 2018 at 15:02

Foto: Liza Rinzler | Ur filmen, ”Don’t Blink – Robert Frank”av Laura Israel

Robert Frank – Revolutionerande fotograf, heter en dokumentär som sändes för några veckor sedan på SVT (K-Special). Den är gjord av Laura Israel och plåtad av Lisa Rinzler och Ed Lachman. Originaltiteln är som vanligt överlägsen, den svenska,  “Don’t Blink – Robert Frank.

Laura Israel som känt Frank i över 20 år, säger i en intervju gjord av Nicholas Dawidoff i ”The New Yorker” – “I kept finding things out. Most people, you reach a point, you have them. But with him (Frank) things are always happening. He wants to change it up. He’s a drifter, flows to the next thing. It’s hard to edit that.”

Jag var först besviken, tyckte den var var en smula rastlöst klippt och att den handlade för lite om Franks genombrotts bok ”The Americans”, en av fotohistoriens mest inflytelserika böcker. När jag senare såg om filmen så upptäckte jag att den var mycket bra, initierad och innehöll lager på lager med intressanta saker. Dessutom blev det tydligt att Frank besitter en viss humor med underskruv.

Jack Keourac avlutar sitt förord i orginalutgåvan av The Americans från 1959 med orden: To Robert Frank I now give this message: You got eyes. I ett PS fortsätter han, And I say: That little ole elevator girl looking up sighhing in an elevator full of blurred demons, whats her name and address? I filmen får Frank frågan om vad kvinnan i hissen heter. – Eve Cunningham, säger han. Heter hon det? Nej det hittade jag på just nu, säger han skrattande.

Det är tydligt att han inte gillar intervjuer. Att bli tillsagd att vända sig hit eller dit. – Jag vill gå ur bildjäveln och sen komma tillbaka, så det blir lite liv, säger han i en tidigare gjord intervju som visas i filmen. Han är trött på att det är samma frågor som ställs – Det är alltid samma refräng, som ett jävla eko.

Om arbetet med ”The Americans”, påstår han att ansikten är alltid intressantare än landskap. – Jag inriktade mig på att komma närmare människor. Som fotograf tränger man sig på. Jag var bara intresserad av bilden. Jag undvek att prata med dem. Jag var en jägare, förklarar han. Man jagar bilder. – Den resan fick mig att älska Amerika. Jag gick på instinkt och plåtade när jag fick ett infall. Han menar också att en väldigt viktig del av en fotografs arbete är att välja bilder. – Jag inledde varje sektion med en flagga. När jag tittar på de 83 bilderna i boken, så tycker jag att jag har fångat essensen.

I Sarah Greenoughs mäktiga bok Looking in (egentligen en katalog) från 2009, skriver hon att de där 83 bilderna förändrade fotografin. Looking in är på över 500 sidor, ett standardverk om man vill förstå något om Robert Franks fascinerande bok. – It changed the course of twentieth-century photography, skiver hon och fortsätter – And it was not his subject matter – cars, jukeboxes, and even the road itself – that redefined the icons of America; it was also his seemingly intuitive, immediate, off-kilter style, as well as his method of brilliantly linking his photographs together thematically, conceptually, formaly, and linguistically, that made The Americans so innovative. More of an ode or a poem than a literal document, the book is as powerful and provokative today as i was fifty years ago.

Ja, och nu har det gått 60 år sedan den kom.

I filmen ”Don’t Blink – Robert Frank” beskriver Frank hur han kom i kontakt med ”beatnik”- författarna och hur betydelsefulla de var för hans konstnärliga utveckling. De kanske inte visste vart de var på väg, menar han, men de var i ständig rörelse. – Viljan att uttrycka något nytt eller att bara röra sig i en annan riktning. Tron på att man kan gå sin egen väg och bestämma sina egna regler, det var det viktiga, enligt Frank.

Han anser att film överlever och när han ser en av sina filmer många år senare, slås han av att människor rör sig och pratar. – Filmerna är inte som foton, de lever. De återuppväcker verkligheten. Foton är bara minnen som man lägger tillbaka i en låda anser han. Mina filmer är personliga. Om de lyckas förmedla något är jag nöjd, säger han. Han konstaterar dock att filmerna inte är så framgångsrika som hans fotografier och det gör att han söker intensivare, strävar efter att uttrycka det bättre – Jag kanske aldrig når fram men jag försöker, säger han.

Han får en fråga om hur han förändrat sitt liv genom sin konst och han svarar – genom att tro på arbetet och tro att man kan fortsätta arbeta. Det är så man kan förändra ödet. Det är så man kan hantera ödet. Jag är inte verbal. Jag är visuell. Jag har inget att avslöja. Allt finns i verket. 

Jag är glad att jag såg om Laura Israels hyper-intressanta film om Robert Frank. Hans konstnärskap är unikt. Det bästa man kan vara är, nyfiken. Stå upp och håll ögonen öppna. Skaka inte. Blinka inte, säger vår tids mest innovativa fotograf.

PS Jag har berört Robert Franks arbete många gånger tidigare här på bloggen, bland annat här.

Här finns en trailer, pressklipp mm. till filmen ”Don’t Blink Robert – Frank”.

Foto: Liza Rinzler | Ur filmen ”Don’t Blink” – Robert Frank av Laura Israel

 

Mellan fiktion och verklighet

In Film, TV-Program on februari 11, 2018 at 19:26

Foto: Josef Koudelka | från inspelningen av Theo Angelopoulos, Odysseus blick, 1994.

Dokumentären om Magnumfotograferna och relationen till filmens värld, börjar med kärlekshistorien mellan Robert Capa och skådespelerskan Ingrid Bergman. Sen är man i princip fast. Det är oavbrutet intressant om förhållandet mellan Magnum och Hollywood.

Filmen beskriver också varför bildbyrån behövdes. Tidigare talade ingen om upphovsrätt. Man fotade och gav tidningen filmrullen. Fotograferna förtjänade helt enkelt en bättre behandling. Bresson kallade Magnum för en tankegemenskap, som garanterade fotograferna rätten till sina bilder.

Fokus ligger på relationen till Hollywood. Capa ville visa hur amerikanska regissörer arbetade. Magnum ville göra var en sorts, ”bakom kulisserna”-reportage. Med bilder på filmarbetet, själva inspelningen och regissören vid klippbordet. Exklusiva bilder, raka motsatsen till filmbolagens tillrättalagda och hårt retuscherade PR-bilder.

Magnumfotografernas bilder visade inte alltid det som förväntades. – Vi kom in från sidan, istället för rakt framifrån, säger fotografen David Hurn i filmen.

Det är det här som är det unika med bilderna. Magnum tar in gatan i filmstudiorna. Den dokumentära, rörliga blicken från gatufotografin, öppenheten för det oväntade och djärva kompositioner används såväl i porträtten som i bilderna från inspelningsplatserna.

Ibland kom de riktigt nära skådespelarna och kunde hamna i privata scener som i fallet med Henry Miller och Marilyn Monroe under inspelningen av De missanpassade, 1960. En fotograf kunde kliva rakt in i ett gräl.

Dennis Stock beskriver hur han kunde ta de känsliga porträtten på James Dean och Eve Arnold förklarar hur fotograferingar tillsammans Marilyn Monroe kunde gå till och berör samtidigt beroendeförhållandet mellan fotograferna och skådespelerskan. – Vi utnyttjade henne alla, utan tvekan, säger Eve Arnold. Hon menar också att man som fotograf får acceptera att man tar sig in i människors privata sfär och fortsätter – Det är också sant att Marilyn inte hade varit Marilyn utan fotograferna. Vi hade inte sett henne. Det gick i båda riktningar. Vi utnyttjade varandra.

Bruce Davidsson talar om sitt arbete under filminspelningen av Antonionis Zabriskie point, från1970. Gueorgui Pinkhassov förändrade sitt sätt att fotografera efter att ha sett Tarkovskijs, Solaris. Senare lyckades han få visa några av sina bilder för Tarkovskij, vilket bland annat ledde till att han fick följa inspelningen av filmen Stalker, 1979.

Det är också fascinerande att höra den skygge Koudelka berätta om sitt arbete vid inspelningen av Theo Angelopoulos, Odysseus blick, 1994.

När han fick frågan om att få följa med på inspelningen, svarade han nej. De frågade igen och sa att det inte gällde att fotografera inspelningen, utan att han med sin kamera skulle iaktta länderna som filmteamet reste igenom. Då ställde han upp.

Jag gick upp på morgonen och sa hej då, sen kom jag tillbaka på kvällen. Jag bara gick omkring, säger han.

– Han var som en hund som lämnade flocken. Flocken fortsatte framåt, medan han fotograferade på sidan av. Det är mycket vackert, säger författaren Alin Bergala i dokumentären. Koudelka själv menar att – Angelopoulos och jag såg samma verklighet. Vi var ute efter det annorlunda. Det var intressant att se hur olika personer, med olika medier kan spegla samma verklighet, säger han.

Fotografen Paolo Pellegrin för idag traditionen vidare. Han fotograferar skådespelare på ett liknande informellt och personligt vis. Han är väl mest känd för sina krigsbilder men i ett projekt för New York Times Magazine ”hänger” han med Sean Penn, Brad Pitt och Cate Blanchett och följer med i bilar, på hotellrum och i deras hem. Det blir oväntat starka porträtt av nästan sönderfotograferade ansikten.

Se den här dokumentären, Magnumfotograferna och filmens värld, K special. Den kan ses på SVT Play till den 12/3.

PS

Det finns ytterligare en dokumentär om fotografi på SVT just nu, som jag starkt kan rekommendera. Den heter ”Raghu Rai –mästerfotograf i Indien”, urusel titel. Orginaltiteln är, Raghu Rai an Unframed Portrait. Det är en varm och kärleksfull film som är gjord av Rais dotter, Avani Rai. Den har en mycket fin ton och skildrar inte bara en stor fotograf och hans arbete utan också relationen mellan dotter och far. Han försöker gång på gång tillrättavisa henne hur hon ska filma, föreslår andra vinklar och positioner. En sorts missriktad iver att dela med sig av sin erfarenhet, vilket är lätt att känna igen, men som gör det till ett oförglömligt porträtt.

Även den här dokumentären är en K-special och kan ses till 4/3.

Foto: Avani Rai | Ur filmen, Raghu Rai an unframed portrait.

 

 

 

”Det kunde förvisso vara värre”

In Film, Uncategorized on september 2, 2015 at 16:45

Foto: Claes Gabrielson | Olle Unenge

Efter att jag i våras slutade min anställning på SVT efter 35 år, kan jag nu ägna mig åt egna stillbilder och lite friare filmuppdrag, som det här miniporträttet t.ex. – En sorts hybrid mellan reportage och musikvideo.

Olle Unenge har gjort en mycket fin och personlig CD. När hans mamma dog förra året började han samla texter och låt-fragment.

Resultatet har blivit ett album med 10 sånger, ”Det kunde förvisso vara värre”. Titeln kommer från ett uttryck som hans mamma ofta använde.

Låten ”Skål för min fader” skrev Olle när han fick dödsbudet att han far gått bort. Det märkliga är att ytterligare en låt på skivan rör en förlust. Olles dotter Lina dog i Leukemi, när hon var 9 år gammal.

Detta till trots har Olle Unenge gjort en av skivans vackraste melodier kring förlusten, som han kallat ”Mellan ebb och flod”.

PS

Olle Unenge Band uppträder med låtarna från skivan på Live At Heart (Branschevent och Cityfestival) i Örebro, Behrn Hotell fredag den 4/9 Kl 23.00

 

 

 

Stark och vacker sammanfattning

In Film on augusti 9, 2015 at 21:44

Foto: Sebastião Salgado | Korem flyktingläger i Etiopien,1984

Egentligen är det väl bara att kapitulera.

Jag har tidigare haft vissa problem med hur Sebastião Salgados bilder från vår tids värsta katastrofer exploaterats av gallerister och ibland av museer. Men just nu på trottoaren i blödande kvällssol och med folkvimlet på Götgatan utanför biografen Victoria i Stockholm, känns allt förlåtet.

Man måste se till helheten i Salgados totala arbete. Jag kände nästan inget av det här när jag såg utställningen ”Genesis” på Fotografiska förra året, där sammanhanget och kontexten saknades. Man förstod inte var Salgado befann sig i sin dokumentära process.

Dokumentärfilmen som  är regisserad av Wim Wenders och Juliano Ribeiro Salgado är däremot en mycket stark och vacker sammanfattning av en enastående fotografs samlade gärning.

Jag tyckte mycket om Wenders tidiga filmer som exempelvis: Alice in den Städten, Im Lauf der Zeit och Der Amerikanische Freund och kanske framför allt, Der Himmel Über Berlin. I ”Jordens Salt” är det på gränsen till helgonförklaring vid några tillfällen, men både Wenders och Salgado klarar precis balansgången.

Fotografen får lågmält, stundtals poetiskt och nästan profetiskt, framföra sina kommentarer och slutsatser kring det mäktiga arbete han åstadkommit.

Det handlar om fotografi, bilder av obegriplig mänsklig ondska och ett helt ofattbart lidande som Salgado skildrat under drygt 40 år.

-Bilder omöjliga att inte gripas och förfäras över, skrev Gunder Andersson i Aftonbladet. Jag håller med.

Gå och se!

En blind fläck i fotohistorien

In Film, Funna bilder on juli 3, 2014 at 10:41
Namnlšs

Foto: Ur dokumentärfilmen, Konsten att rädda ett folk |  Från Rasbiologiska institutets album: ”Helbilder av Nomadskolegossar från olika lappmarker, 1932

Vilken fotograf skulle i dag kunna tränga in i ett klassrum och tvinga barnen att klä av sig nakna och ställa upp i rad framför ett hastigt upphängt lakan.

Det hände många samiska barn.

”Det här är ett mörkt och ännu outforskat hörn av vår modernitet. Vi vet ännu inte var den här berättelsen kommer att sluta”.

Så skrev jag här på bloggen i augusti förra året. Det handlade om när rasbiologin fick fäste i vårt land. Jag har tillsammans med författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman arbetat med en dokumentärfilm för SVT om detta, som kommer att sändas i oktober.

Fotografins betydelse i detta kvasivetenskapliga och misslyckade projekt, som i grunden vilade i ett statligt institut, återstår att belysa av dagens forskare.

Det är en blind fläck i vår fotohistoria. Vilka fotografer som deltog och även delade institutets värderingar är inte belyst eller kartlagt.

Jag har under arbetet stött på flera mycket kända namn ur den svenska fotohistorien i materialet och som på olika sätt var delaktiga i det rasbiologiska arbetet. Brev, kvitton och fakturor är noggrant sparade. Vem gjorde vad och när? Egentligen är det bara skaffa pengar och börja gräva. Har god lust själv faktiskt.

Fotografiet ingick som en omistlig del när det gällde att hitta bevis och argument för att klassa och nedvärdera grupper av människor på så kallade rasmässiga grunder. Kameran gjorde det möjligt att börja jämföra ansikten, kroppar och utseenden. Likasinnade forskare kunde utbyta bilder och hålla föredrag med ljusbilder på olika internationella kongresser och sammankomster.

Det blir med kamerans hjälp möjligt att se skillnader. Avvikelser som sen blir argument i ett exkluderande resonemang om vilka som tillhör en viss grupp och vilka som ska definieras som avvikande.

Mer än 10. 000 bilder finns kvar. Över hundra stora bruna album med bilder, uppklistrade på mycket fin grå linnekartong. Många porträtt men också skrämmande mycket nakenbilder. På skolbarn inte minst.

Ett album är märkt ”Zigenare och Tattare.” Ett ”Svenska judar” och det finns närmare 40 album med bilder av samer!

Uppdraget som man uttryckte det tycks ha varit – att rädda det svenska folket.

Samerna riskerade att på sikt bli bofasta och skulle då kunna beblanda sig med den övriga svenska befolkningen, menade man. Resultatet skulle bli en”folkförsämring”, i Sverige . Så trodde tidens rasforskare.

Förutom olika mätinstrument, blanketter och tabeller, var alltså kameran det viktigaste redskapet i den här mörka gärningen.

PS

Tack! Micke Berg och Alf Johansson för verkligt uppmuntrande ord på era respektive suveräna bloggar och tack för att ni nu skrämt fram mig ur klipprummet.

Namnlös

Foto: Ur dokumentärfilmen, Konsten att rädda ett folk | Från boken, ”Taschenbuch der rassenkundlichen meßtechnik” av Dr.Bruno K.Schultz

Kärleksförklaring till en mor

In Film, Funna bilder on juni 26, 2013 at 14:16
Filmruta |  ur filmen A Photographic Memory av Rachel Elizabeth Seed

Filmruta | ur filmen A Photographic Memory av Rachel Elizabeth Seed

Sheila Turner-Seed var skribent och fotograf i New York och London i det tidiga 70-talet.

Hon gjorde bland annat intervjuer med flera av tidens stora fotografer. Henri Cartier-Bresson, Bruce Davidson, Cornell Capa, Lisette Model, W. Eugene Smith, Don McCullin m. fl.

Nu har hennes dotter, Rachel Elizabeth Seed också hon fotograf, börjat göra en dokumentärfilm om mamman, A Photographic memory.

Sheila Turner-Seed dog när Rachel bara var 18 månader gammal.

– Since she died so long ago, I thought maybe I could learn more about her life if I retraced their origins. I discovered that her raw interviews had been sitting like a time capsule at the International Center of Photography since 1979 when my dad sent them there for safekeeping.

Projektet började när hon hittade några lådor med filmer och rullband hos sin far. Nu återbesöker hon platser och träffar de fotografer hennes mor mötte och som fortfarande är i livet. Hon talar med närstående och anhöriga. Hon blandar sina egna filmbilder med mammans filmer, stillbilder och intervjuer. Exempelvis träffar hon Martine Franck och samtalar om Henri Cartier-Bresson intervjun som han för övrigt tyckte var en av de bästa intervjuer han varit med om.

Hon har startat en Kickstarter campaign för att få pengar till sin film. För mig räcker det att se Scotch-askarna med rullband märkta Bresson, Davidson.. Sällan har jag känt en så tydlig lust att bidra med en slant.

Filmen ser ut att kunna bli en fin resa, en hyllning till fotografin och samtidigt en kärleksförklaring till en mor hon aldrig lärde känna.

Måste ses.

Här trailer.

 

I can’t explain my work

In Böcker, Film on januari 5, 2013 at 23:43
Foto: Saul Leiter | Near the Tanager, 1954

Foto: Saul Leiter | Near the Tanager, 1954

I belive there is such a thing as a search for beauty.

I över fyrtio år har hans arbete i princip varit okänt. Några av hans färgbilder visades på Museum of modern art i New York, 1953. Sen verkar bilderna fallit i någon sorts visuell glömska.

Nu har han återupptäckts inte minst genom boken Early Color, på Steidl förlag. Flera utställningar och böcker är på gång.

Själv blev jag direkt förälskad och köpte flera ex av boken Early color, när den kom 2006. En utmärkt present. Boken är slut på förlaget även den andra upplagan är slutsåld. Märkligt nog framgår det inte av den andra upplagan, att det var just en andra upplaga.

Det har kommit ytterligare en bok från Steidl, Saul Leiter nu även med delar av hans svartvita material. Dessutom är en till bok på gång från samma förlag, Saul Leiter, Early Black and White. Volume 1.

Leiters känslighet för färgernas klang gör att han står närmre intimiteten hos ex en europeisk målare som Bonnard än New York Street Photographer- kollegan William Klein, som är mer expressiv i sitt uttryck.

Leiter är lite mer cool. Spelar inte alla tonerna. Han väntar på en färg, går vidare till nästa. Lite kan han därför påminna om den samtida Miles Davis. En ton i taget.

Det finns andra fotografer som arbetade med färg ungefär samtidigt med Leiter exempelvis Martin E Newman, Inge Morath och Ernst Haas. Men det dominerande inom genren var den svartvita bilden.

Saul Leiter är född 1923 i Pittsburgh och brukar räknas till The New York School of Phothographers. I sina svartvita bilder kan han ibland påminna lite om en annan mycket fin och känslig fotograf, inte heller han så allmänt känd, Louis Faurer. Vän och kollega till Robert Frank.

Fadern var rabbi och det var tänkt att även Saul skulle bli det. Men när han kom till New York blev han intresserad av måleri och började att studera konst istället. Blev vän med Richard Poussettee-Dart en abstrakt expressionistisk målare som även experimenterade med fotografi. Genom honom och bilder han såg av Henri Cartier-Bresson, blev han inspirerad att börja fotografera. Vänskapen med fotografen W. Eugene Smith var också något som påverkade honom i sitt arbete.

Han var årsbarn med Diane Arbus och Richard Avedon, bodde i New York´s East Village där han rörde han sig i kretsarna kring Jackson Pollock och William de Kooning. Han arbetade under perioder som modefotograf på Harpers Bazaar och Esquire.

-One cannot say that I was successful but there was enough work to keep me busy, säger han.

Att jag väljer att skriva om Saul Leiter just nu är att jag snubblade över en trailer inför en kommande dokumentärfilm: In No Great Hurry , av Thomas Leach.

Jag blev nästan lika glad över den som när jag såg boken med hans bilder första gången. En dokumentär, så bra att den blev gjord! Saul Leiter verkar trots sina nittio år vara i god form och det visar sig att han har en underbar och varm humor.

Som svar till Twan Huys som ville intervjua honom i samband med en utställning med Leiters bilder på det Judiska museet i Amsterdam, sa han: I can’t explain my work. Go look at the pelicans in the New York Zoo. They’ll be of more use to you.

Filmen verkar i det närmaste klar och jag kommer att kasta mig över den så fort tillfälle ges.

Saul Leiters bilder är en lågmäld skildring av New York, snudd på en urban pastoral som någon kallat det. Men i så fall, i färger som för länge sedan lämnat staden.

PS.

Här kan man läsa lite mer om filmprojektet.