claes gabrielson

Posts Tagged ‘Robert Capa’

Två Vykort

In Funna bilder on april 27, 2022 at 09:14
Foto: Eva Besnyö | Romsk pojke, Ungern, 1931

När jag öppnar en bok jag inte tittat i på länge, kan jag ibland finna en utriven recension eller en handskriven lapp med något som jag antecknat ur boken. Någon gång hittar jag ett vykort som tillfälligt använts som bokmärke.

Bilden nedan av Henri Cartier-Bresson är ett exempel, som jag nyligen hittade instoppad i en bok. En man cyklar med en kontrabas på ryggen på väg till en musikfestival i Serbien. Året är 1965.

Det märkliga är att jag direkt associerade till en annan bild av en Ungersk fotograf. Även den, ett vykort som jag har haft på min vägg i arbetsrummet under mycket lång tid. 

En Romsk pojke bär en cello på ryggen, 1931 i Ungern. Fotografens namn är Eva Besnyö, född i Budapest 1910. Cellon är betydligt längre än pojken och i vänsterhanden har han stråken i högsta hugg.

Trots bildens enkelhet är kompositionen stark. Instrumentets diagonal, pojkens lätt böjda kropp när han knäar med sin börda. Vägens och trädens linjer samarbetar och leder våra blickar in i bilden, nästan genom den. Det känns som att vi skulle kunna slå följe med pojken en bit på vägen.

Båda bilderna innehåller en förväntan om det som ska hända. När instrumenten nått fram till spelkamraterna ska musiken ljuda och festen börja. Det är nästan att man redan hör de första tonerna.

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte vet mycket om Eva Besnyö. Jag äger ingen bok med hennes arbeten. Det lilla jag vet är att hon har judisk bakgrund. Hennes far, advokat dog i Auschwitz.

I början av trettiotalet flyttade hon till Berlin. Hon gjorde vardagsreportage för Berliner Illustrirte Zeitung och kom senare i kontakt med en krets av socialt och politiskt engagerade intellektuella. Där fanns bland andra namn som, Lászlo Moholy-Nagy och Robert Capa.

1931 öppnade hon egen ateljé. Året därpå flyttade hon till Holland på grund av rädsla för det växande hotet från den framväxande National-Socialismen.

Efter kriget fortsatte hon sitt arbete, fick två barn. På 1970-talet var hon verksam för kvinnors rättigheter inom den feministiska rörelsen.

1999 fick hon i Berlin motta Dr. Erich Salomon Award för sitt livsverk och samma år höll Stedelijk Museum i Amsterdam en stor utställning med hennes bilder.

Jag borde verkligen veta mer om denna intressanta fotograf och för övrigt om hundratals andra kvinnliga fotografer som stått i skuggan av alla dominerande manliga fotografer, förläggare och curators.

Eva Besnyö dog 2003.

Foto: Henri Carier-Bresson | Serbien,1965
Foto: John Fernhout | Eva Besnyö, 1933-1934

Foto: Eva Besnyö | 1931
Foto: Eva Besnyö | Starnberger Strasse Berlin, 1931
Foto: Eva Besnyö | Utan titel, 1932-1939
Foto: Eva Besnyö | West Capelle, Joris Ivens och John Ferhout, 1934
Foto: Eva Besnyö | 1932
Foto: Eva Besnyö | Världsutställningen i Paris, 1937
Foto: Eva Besnyö | Paulien Citroen, Amsterdam, 1954

Mellan fiktion och verklighet

In Film, TV-Program on februari 11, 2018 at 19:26

Foto: Josef Koudelka | från inspelningen av Theo Angelopoulos, Odysseus blick, 1994.

Dokumentären om Magnumfotograferna och relationen till filmens värld, börjar med kärlekshistorien mellan Robert Capa och skådespelerskan Ingrid Bergman. Sen är man i princip fast. Det är oavbrutet intressant om förhållandet mellan Magnum och Hollywood.

Filmen beskriver också varför bildbyrån behövdes. Tidigare talade ingen om upphovsrätt. Man fotade och gav tidningen filmrullen. Fotograferna förtjänade helt enkelt en bättre behandling. Bresson kallade Magnum för en tankegemenskap, som garanterade fotograferna rätten till sina bilder.

Fokus ligger på relationen till Hollywood. Capa ville visa hur amerikanska regissörer arbetade. Magnum ville göra var en sorts, ”bakom kulisserna”-reportage. Med bilder på filmarbetet, själva inspelningen och regissören vid klippbordet. Exklusiva bilder, raka motsatsen till filmbolagens tillrättalagda och hårt retuscherade PR-bilder.

Magnumfotografernas bilder visade inte alltid det som förväntades. – Vi kom in från sidan, istället för rakt framifrån, säger fotografen David Hurn i filmen.

Det är det här som är det unika med bilderna. Magnum tar in gatan i filmstudiorna. Den dokumentära, rörliga blicken från gatufotografin, öppenheten för det oväntade och djärva kompositioner används såväl i porträtten som i bilderna från inspelningsplatserna.

Ibland kom de riktigt nära skådespelarna och kunde hamna i privata scener som i fallet med Henry Miller och Marilyn Monroe under inspelningen av De missanpassade, 1960. En fotograf kunde kliva rakt in i ett gräl.

Dennis Stock beskriver hur han kunde ta de känsliga porträtten på James Dean och Eve Arnold förklarar hur fotograferingar tillsammans Marilyn Monroe kunde gå till och berör samtidigt beroendeförhållandet mellan fotograferna och skådespelerskan. – Vi utnyttjade henne alla, utan tvekan, säger Eve Arnold. Hon menar också att man som fotograf får acceptera att man tar sig in i människors privata sfär och fortsätter – Det är också sant att Marilyn inte hade varit Marilyn utan fotograferna. Vi hade inte sett henne. Det gick i båda riktningar. Vi utnyttjade varandra.

Bruce Davidsson talar om sitt arbete under filminspelningen av Antonionis Zabriskie point, från1970. Gueorgui Pinkhassov förändrade sitt sätt att fotografera efter att ha sett Tarkovskijs, Solaris. Senare lyckades han få visa några av sina bilder för Tarkovskij, vilket bland annat ledde till att han fick följa inspelningen av filmen Stalker, 1979.

Det är också fascinerande att höra den skygge Koudelka berätta om sitt arbete vid inspelningen av Theo Angelopoulos, Odysseus blick, 1994.

När han fick frågan om att få följa med på inspelningen, svarade han nej. De frågade igen och sa att det inte gällde att fotografera inspelningen, utan att han med sin kamera skulle iaktta länderna som filmteamet reste igenom. Då ställde han upp.

Jag gick upp på morgonen och sa hej då, sen kom jag tillbaka på kvällen. Jag bara gick omkring, säger han.

– Han var som en hund som lämnade flocken. Flocken fortsatte framåt, medan han fotograferade på sidan av. Det är mycket vackert, säger författaren Alin Bergala i dokumentären. Koudelka själv menar att – Angelopoulos och jag såg samma verklighet. Vi var ute efter det annorlunda. Det var intressant att se hur olika personer, med olika medier kan spegla samma verklighet, säger han.

Fotografen Paolo Pellegrin för idag traditionen vidare. Han fotograferar skådespelare på ett liknande informellt och personligt vis. Han är väl mest känd för sina krigsbilder men i ett projekt för New York Times Magazine ”hänger” han med Sean Penn, Brad Pitt och Cate Blanchett och följer med i bilar, på hotellrum och i deras hem. Det blir oväntat starka porträtt av nästan sönderfotograferade ansikten.

Se den här dokumentären, Magnumfotograferna och filmens värld, K special. Den kan ses på SVT Play till den 12/3.

PS

Det finns ytterligare en dokumentär om fotografi på SVT just nu, som jag starkt kan rekommendera. Den heter ”Raghu Rai –mästerfotograf i Indien”, urusel titel. Orginaltiteln är, Raghu Rai an Unframed Portrait. Det är en varm och kärleksfull film som är gjord av Rais dotter, Avani Rai. Den har en mycket fin ton och skildrar inte bara en stor fotograf och hans arbete utan också relationen mellan dotter och far. Han försöker gång på gång tillrättavisa henne hur hon ska filma, föreslår andra vinklar och positioner. En sorts missriktad iver att dela med sig av sin erfarenhet, vilket är lätt att känna igen, men som gör det till ett oförglömligt porträtt.

Även den här dokumentären är en K-special och kan ses till 4/3.

Foto: Avani Rai | Ur filmen, Raghu Rai an unframed portrait.