claes gabrielson

Posts Tagged ‘mats holmstrand’

En sorts förälskelse

In Utställningar on maj 3, 2022 at 10:08
Foto: Mats Holmstrand | Galleri Fotograficentrum, Örebro, 1979

Platsen är vårt första galleri, på Järntorgsgatan 9 i Örebro. Strömholm med pipa och respektingivande mustasch övervakar, när undertecknad gör en första genomgång av utställnings-bilderna.

Jag fick den här bilden häromdagen från den suveräne Kristinehamns fotografen Mats Holmstrand, nästan samtidigt som jag läste de här raderna av Micke Berg

Det är utan tvekan så att jag börjar tappa tron på fotografi. Eller i alla fall den fotografin som berättar något och är nära. Litteraturen har alltid legat mig närmast

-Jag vet inte, men nu har jag gått i mål med fotografi. Jag kommer inte längre och jag märker det i så måtto att jag aldrig bär en kamera.

Jag vill inte riktigt tro Micke när han skriver det här.

Han är en av landets nu levande viktigaste och bästa fotografer och hans fotografiska energi är makalös. Han har levt genom sin fotografi och sitt skrivande hela sitt vuxna liv. Det vore en stor förlust om det skulle upphöra. 

Jag väljer att uppfatta hans yttrande mer filosofiskt och tänker på Bresson när han sa: Photography is nothing, it’s life that interests me.

Jag hoppas innerligt att fotografen Berg fortsätter. Vi behöver hans bilder och funderingar kring konsten och livet. Dessutom, beakta mottot på hans blogg : ”To look, is to love”.

För min del handlar fotografi också om en sorts förälskelse och en fascination kring den hejdade tidens magiska precision. För en ung fotograf innebar de många stegen i det analoga hantverket, från poesin i tagnings-ögonblicket till de färdiga kopiorna på tork, en oemotståndlig lockelse.

Alla fotografer jag mött genom åren, alla samtal om bild på kaféer, barer och restauranger, alla böcker jag köpt, alla fotoutställningar jag sett, och alla resor i fotografins namn – har regelbundet närt min relation till fotografin. Trots alla åren på SVT är detta mitt universitet och förälskelsen består.

Vi startade föreningen Fotograficentrum 1975. Tre år senare fick vi i gång vårt första galleri. Sen fortsatte vi att ställa ut i drygt 20 år. Jag äger tyvärr ingen förteckning över alla utställande fotografer och vet inte var alla pärmar med, protokoll och recensioner finns idag.

Det finns en sorg i detta faktum. Jag skulle helst se att allt kvarvarande material hamnade på ett arkiv, exempelvis Arkivcentrum i Örebro. 

Går på Götgatan och drar fram namn på måfå ur minnet: Imogen Cunningham, Hans Malmberg, Georg Oddner, Edouard Boubat, Susan Meiselas, Gunnar Smoliansky, Robert Doisneau, Nina Ericson, Christer Strömholm, Tuija Lindström, Anders Petersen, Eugene Smith, Marek Gardulski, Håge-Wiktorsson, Sune Jonsson, Kent O Höglund, Per-Erik Åström, Ullabritt Jonsson, Harald Lönnqvist, Josef Koudelka, c/o Paris med Berndt Klyvare, Kerstin Bernhard mfl, Stig T Karlsson, Jefferik Stocklassa, Micke Berg, Sebastião Salgado, Åke Hedström, Penti Sammallahti, Marc Riboud, Hans Gedda, Carl-Magnus Lindström, Anders Onerup, Håkan Pieniowski, Kenneth Gustavsson, Roger Stenberg, Walter Hirsch, Lennart Durehed, Hans Hammarskiöld, Boris Mihailov, Magnus Westerborn, Bruce Davidson, Strindberg/Munch..

Det tar inte slut där, men min hjärna behöver hjälp av dokumenten som förhoppningsvis finns bevarade någonstans.

När jag tänker på de här namnen och alla utställningarna, svindlar det onekligen till på trottoaren i den svaga vårsolen – ”In the name of love”.

Det är tveklöst det, allt handlar om.

PS

Nedan tre slumpvis utvalda bilder av Micke Berg, så bra! Det finns hundratals mer här:

Foto: Micke Berg
Foto: Micke Berg
Foto: Micke Berg

På flykt

In Arkiv, Tidningar on september 15, 2015 at 14:34

Foto: Mats Holmstrand | Loka brunn flyktingförläggning, 1956 ur Nordiska Museets samlingar.

Gränsen mellan Ungern och Serbien stängdes utan förvarning, skriver Jan Lewenhagen i DN idag. I samma tidning skriver Annika Ström Melin att Dublinförordningen, som stadgar att flyktingarna ska söka asyl i det första EU-land de kommer till, i praktiken satts ur spel och att flyktingkaoset får EU:s grundvalar att skaka. Krisen hotar att slå sönder EU, skriver hon.

År 1956 i samband med Ungernrevolten togs flyktingar emot med öppna armar när de kom till i Sverige den 12 november 1956. Sveriges Radios Rune Ruhnbro mötte dem i Köpenhamn och följde flyktingarna till Ystad. Så här kan det låta när reportern rapporterar vad han ser:

– Jag rår inte för, detta kommer kanske lite stackaterat och att mina ord formuleras en smula – vad ska jag säga, patetiskt. Ta det för vad det är. Man kan inte undgå att röras ända in i hjärteroten när man ser alla dessa småttingar som ömt klamrar om de små saker de kunnat få med sig. Man ser gamla kvinnor som bär på tummade paket, de har ju färdats en lång väg redan och nyfiket tittar sig omkring och måhända undrar och undrar..

Omkring 8000 personer kom till Sverige från Ungern, en del av dem hamnar i Loka brunn. Kristinehamn fotografen Mats Holmstrand som då gjorde lumpen på I3 i Örebro tog sig dit tillsammans med journalisten Lars Magnus(Ellem) Larsson på Kristenhamnsposten.

Det var när jag läste om att Ungern stängde sin gräns i natt och jag såg Lotta Härdelins starka bild av pappan som bär sin förlamade dotter, som jag kom att tänka på Holmstrands lågmälda och känsliga bilder. Han var 20 år gammal när han tog bilderna, efter ett enda besök på förläggningen.

 

DN

DN:s Första sida idag | Foto: Lotta Härdelin, på väg mot den Ungerska gränsen

PS

Mats Holmstrands bilder finns att se på Digitalt Museum, Nordiska Museet

Radioinslaget: ”1956-Ungerska flyktingar tas emot med öppna armar”, finns att höra i Sveriges Radios arkiv under vinjetten – Avgörande Ögonblick 1925-2015.

 

Snett, kornigt och direkt

In Böcker, Utställningar on mars 26, 2014 at 13:31

RF_1

Foto: Robert Frank | Barber shop through screen door Mc Clellanville, south Carolina, 1955

Jag har tyckt om Robert Frank sedan jag första gången såg hans bilder.

Kanske var det i en fototidning eller i Kristinehamnfotografen Mats Holmstrands redan då trasiga exemplar av ”Les Américains”. Jag minns fortfarande hur sidorna föll ut när jag bläddrade i den så ofta genomlästa boken.

Det var dikter som singlade ner på ett köksbord i det unga 70-talet. Franks bilder liknade inget annat jag tidigare sett.

– When people look at my pictures I want them to feel the way they do when they do when they want to read a line of poem twice. Robert Frank.

Jag ville bli fotograf. Strömholms Poste Restante, som jag upptäckt på stadsbiblioteket i Örebro, gjorde också ett mycket starkt intryck.

Robert Franks bilder är bilder från en livsresa. Först från ett land till ett annat. Sen en resa från den ena sidan av det nya landet till den andra. En främling som betraktar det han ser som ur ögonvrån, utan akademiska eller andra hänsyn, bara den egna blicken som enda giltig referens. Ögats ovillkorliga förbund med det upplevda.

Det är rått och opolerat. Det är snett, kornigt och direkt. Det är skott från höften. Rakt in i ett fotografiskt obearbetat amerikanskt femtio-tal.

Frank är först, med att skildra den amerikanska drömmen från ett oväntat och obevakat håll. Sen kommer alla de andra fotograferna och de übersmarta reklammänniskorna med sin ytlighet, som alltid tycks finnas oavsett decennium. Få fotografer har kopierats så ofta och utan att en enda AD någonsin riktigt förstått att tacka den judiske invandraren från Schweiz.

Robert Franks bild av Amerika passade inte tiden. Boken som blev resultatet av hans bilresa över det stora landet kunde inte publiceras i USA, utan kom först ut i Frankrike på Robert Delpires förlag, 1958. Året därpå gavs The Americans ut i USA, av Barney Rosset och Grove Press.

I Franks bilder sker det väsentliga ända ut i filmemulsionens grå partier intill perforeringen där han beskriver en skevhet,  lite som i ett protokoll från sidan. Inte som en serie händelser utan snarare som tillstånd. Landet i ett skymningsljus, oförberett på den plötsliga uppmärksamheten från den tillresande gästen.

Bilar, jukeboxar och oftast vägen självt i centrum för en berättelse sida vid sida med Beatförfattarna. En sorts solidaritet med det solkiga, låghalta och ännu inte fulländade USA. Han visar fragment ur det moderna Amerika som oförhappandes råkade se ut exakt så, när just han kom förbi.

Det har skrivits tonvis med text om Frank, böcker på böcker. Jag gillar Sarah Greenoughs sätt att närma sig Franks olika nivåer av skapande i den mäktiga katalogen kring The Americans, Looking In, från 2009, National Gallery of Art, Washington. Där skriver bland andra Martin Gasser från Fotostiftung Schweiz, Winterthur som också är curator för den nu aktuella utställningen på Fotografiska.

Jag är emellertid också enig med den ständigt närvarande Micke berg om att Charlie Le Duff, skrivit en fantastisk text i Vanity Fair om Frank. Även om den mer handlar om åldrandets tillkortakommanden än om Robert Franks arbete som fotograf. Bra skrivet hur som helst och dessutom i Franks egna föga inställsamma stil.

Micke skriver att: Robert Frank har aldrig betytt något för mig, för mig är det tvärtom. Frank har betytt något avgörande, och påverkar mig fortfarande undermedvetet.

När Robert Frank lutar sig in mot ett fönster till en frisörsalong i South Carolina och plåtar rakt in mot en tom stol, fotograferar han också något annat som rör vid en spricka i det stora landet. Bilden är inte bara en bild av en frisörstol det är också en bild av den elektriska stolen. En bild av ett juridiskt tillkortakommande.

I den oansenliga salongen där flaskorna med hårvatten står i givakt väntar den tomma stolen på sin kund. En fotografisk impuls och en värld av tolkningar öppnar sig när slutaren tystnat.

Jag håller Robert Frank som en av vår tids viktigaste fotografer.

PS

Utställningen på Fotografiska är ett inlån från the Collections of Fotomuseum Winterthur and Fotostiftung Schweiz, Switzerland och pågår till den 18 maj.

I just den dagens kläder

In Funna bilder, Uncategorized on mars 23, 2013 at 09:04

Louis Faurer

Foto: Louis Faurer | Champion, New York, 1949-50

Den kanadensiska författaren Alice Munro, säger att hon brukar läsa berättelser som om de vore hus – Man går in och stannar där ett tag, strosar fram och tillbaka och slår sig ner där man har lust och upptäcker hur rum och korridorer förhåller sig till varandra, och hur världen där utanför förändras genom att betraktas från just dessa fönster.

Vissa bilder är sådana fönster. De förändrar vår uppfattning av de tillfälliga rum som bildas runt människor i en stad.

Louis Faurer skapar rum. Isolerade ögonblick. Reflexioner. Människor hejdade i tid och i just den dagens kläder.

He Photographed people who were attractive, but damaged, sa fotografen Elliot Erwitt.

Han är märkligt ouppmärksammad. Det är i mellankrigstidens New York, han tar sina starkaste bilder. Precis före televisionen. Han hade då en fot i modemagasinens värld och ägnade sig åt redaktionell fotografering under tjugo år, med måttliga framgångar. Hans personliga bilder är inte så många jämfört med andra fotografer och hans bilder har aldrig nått en större publik. Konstigt tycker jag, för de är mycket bra.

Mer visionär kvalité, än dokumentär merit. Han ser de socialt marginaliserade. Tiggarna i kanten på stadskartan. Lisa Liebmann skriver att  Faurers New York bilder visar människor som – Once had some money and now look like flotsam: stunned servivors who had’nt caught up with the time or recoverd from the Depression, or from the war.

Han var vän med Robert Frank om han också är den felande länken mellan Walker Evans, American Photographs och Robert Franks, The Americans, kan jag inte bedöma.

Det jag ser är sårbarheten, den inre stadens skildrare.

PS

Första gången jag hörde Louis Faurers namn, var hos den känslige Kristenhamnsfotografen Mats Holmstrand. Det är nu över trettiofem år sedan.