claes gabrielson

Posts Tagged ‘gunnar smoliansky’

Ett gammalt vernissagekort

In Böcker, Funna bilder, Utställningar on januari 24, 2019 at 20:20

Detalj ur vernissagekort från utställningen: strömholm | smoliansky återfunna bilder från slutet av 1940-talet kopierade och valda av gunnar smoliansky.

Jag hittade det häromdagen. Instoppat mellan några tunna utställningskataloger i den trånga bokhyllan. Ett vernissagekort. Grovt papper med synlig fiberstruktur. Ingen text på fram eller baksida. När man öppnar det, är det första man ser ett tunt papper av typen ”smörpapper” eller ritfilm, där det står:

”strömholm | smoliansky

återfunna bilder av christer strömholm från slutet av 1940-talet

kopierade och valda av gunnar smoliansky”, och sen följer öppettider och datum mm.

Om man lyfter pappret med texten ser man en inklistrad fotografisk kopia 10×10 cm av CHR. Det vill säga, det är en repro-fotograferad bild från utställningen som sedan framkallats, fixerats och sköljts som vanligt i ett mörkrum och därefter plantorkats för att för hand klistras in i det lilla vernissagekortet. Lars-Göran Jansson gjorde mörkrumsjobbet. Kommer inte i håg hur många vi gjorde.

Nu gäller det hantverk och kärlek till fotografi. Egentligen hade vi aldrig någon budget för den här typen av informations material, så vi gjorde allt själva.

Utställningen verkar helt utsuddad ur det fotografiska medvetandet. Jag har gång på gång sökt genom nätet och inte hittat några spår efter utställningen.

Så plötsligt av en slump, hittar jag idag (!) information om en kommande bok på det tyska förlaget Steidl, med titeln – Christer Strömholm: Lido. Då trillar polletten ner. Det var Kim Klein som föreslog en mindre utställning på Lido galleri i Stockholm. Christer Strömholm var med på noterna och bilderna kopierades med säker hand av Gunnar Smoliansky som också gjorde bildurvalet. Det handlade om 6×6 Rolleiflex negativ från slutet av 1940- och början av 1950 talet, huvudsakligen från Paris.

Från början var det tänkt att bara bli 12 bilder, men projektet växte till 70 st. De flesta av bilderna hade inte kopierats tidigare.

Jag kopplade inte ihop utställningen med namnet Lido eftersom vi hade ett eget namn när vi visade bilderna på Galleri Fotograficentrum i Örebro. Jag tror året var 1991.

Tack Kim Klein, för initiativet från början och för att bilderna efter 28 år kom upp ur fotohistoriens slukhål.

PS

Utgivningen av boken är planerad till 1 mars, på Steidl Verlag. ISBN: 9783958293359

Staden en känsla, ett tillstånd

In Utställningar on januari 8, 2019 at 21:48

Foto: Hans Gedda | Södermalm, 2002

Den kallas – Fotografiskas stora Stockholmsutställning. STHLM Forever. Jag hade först svårt att hitta den. Den är inte speciellt stor, endast drygt 50 bilder och nästan undanträngd innanför Jonas Bendiksens stora färgbilder av personer som är övertygade att de är Messias.

Det är synd, jag hade gärna sett ett mer generöst urval, fler fotografer och fler bilder.

En utställning om Stockholm är ett givet tema och man skriver på hemsidan att en samlingsutställning om staden varit efterlängtad sedan man startade verksamheten.

Därför är det förvånande att man ger idén, så lite utrymme. Det verkar som att man inte riktigt tror på den här typen av fotografi, det vill säga företrädesvis svartvita bilder av dokumentär art, i mindre format.

Fotografen och förläggaren Jeppe Wikström har gjort urvalet och han säger i en intervju i Fotografiskas tidning att han valt bilder han gillar och att han inte kan eller vill försvara och inte heller motivera, sitt urval.

Det är alltid vanskligt att diskutera, varför det ena eller andra namnet inte är med. En annan curator hade med stor sannolikhet gjort andra val och en tredje hade valt efter sina preferenser. För mig är det underligt att varken Anders Petersen, Micke Berg eller Gunnar Smoliansky är med. De har ju under stora delar av sina karriärer varit verksamma och fotograferat i Stockholm.

Stockholm är för alltid lika mycket en känsla som en stad menar Wikström och det är lätt att hålla med om, likaså att Stockholm som motivkrets är outtömlig.

Utställningen innehåller även några utländska fotografer. En av utställningens finaste bilder är tagen av David Seymour en av grundarna till bildbyrån Magnum. Den är från 1950 i samband med Nobelfesten det året. Den visar ett par som sitter på en bänk i Stadshuset ömt lutandes in mot varandra, inget mer än så. Hans studentmössa och den lätt böjda ryggen och skuggan över hennes ansikte. Lägg därtill hennes hållning och bilden blir början eller slutet på en ännu oskriven liten novell.

I ett grått helt skugglöst vardagsljus tumlar några barn runt i gräset och en kvinna hänger tvätt med Riddarfjärden som fond. Det är en storslagen bild som i sin enkelhet känns en smula exotisk i dag. Här är det också här femtiotal och fotografen på plats är Lennart Nilsson.

Bland de yngre namnen gillar jag kraften i Joakim Kocjancics graffiti från Gamla stan och Aili Markelius suddiga person på Skeppsholmen. Johan Strindberg har också en vagt tecknad individ framför några mörka husfasader. Hans bild hänger som en pendang tätt intill K W Gullers bild från 1946. En ensam flanör på en snötäckt flottbro, vid Klara sjö. Elegansen i den kompositionen är inte att leka med. Strindbergs bild av en ensam gestalt är nästan helt upplöst, som i en kolteckning.

Emellertid är det precis där utbytet av fotografiska erfarenheter kan börja. I igenkännandet, de olika optiska och tekniska valen. Här kan ett spännande samtal mellan generationerna uppstå. Att tro på bildens inneboende kraft och poesi i mötet mellan bilder från olika tider.

För Jeppe Wikström har letandet i arkiven gett många aha-upplevelser, vissa mer udda än andra. Till exempel visade det sig att Hans Hammarskiölds klassiska bild med Spanska Ridskolan, som många tror är tagen i Wien då den varit namngiven som ”Spanska ridskolan”, i själva verket togs när den berömda ridskolan var på besök i Hovstallet. Plötsligt uppstod en ny Stockholmsklassiker som gästerna på Fotografiska nu får njuta av!

Så skriver Fotografiskas PR& Informationschef , Margita Ingwall i pressmaterialet till utställningen. Det är en egendomlig formulering med tanke på att bilden redan i boken ”Foto Hammarskiöld, Tiden och ljuset”, med text av Kurt Mälarstedt, har titeln ”Hovstallet i Stockholm 1952. Boken utkom år 2008.

Utställningen pågår en dryg månad till, t o m den 17/2. Om ni inte redan sett den, ta er dit och missa inte Hans Geddas lilla bild från Södermalm.

Den är nämligen suverän, en stadsbild som vill beskriva ett tillstånd. Dessutom är den grafiskt helt övertygande.

Två prästkragar i ett klänningsliv

In Böcker, Utställningar on april 2, 2018 at 17:47

 

Foto: John Alinder | Gertrud Lundin i trädgården i Sävaste, Altuna socken, 1920.

Time/Light/Love, Swedish Photographic Portraits 1840-2017 i Landskrona museum slutade den 28 januari i år. Utställningen var den andra av tre utställningar där merparten av bilderna hämtats från samlingar och arkiv runt om i landet. Satsningen ingick i Landskronas långsiktiga engagemang för fotografi.

Utställningen var intressant, ett försök att komma åt det intima och hur vi förhåller oss till att betrakta och betraktas. Man säger att man vänt på varje sten för att finna bilder som passar in på visionen om en utställning som avslöjar och kommenterar förtrolighet. Gott så.

Man kan fundera lite kring utställningens namn, Time/ Light / Love. Tid, som i relation och exponering. Ljus, som passerar genom en lins och kärlek ja, det är väl själva förutsättningen för all bra fotografi. Det gör att jag inte riktigt förstår urvalskriteriet.

Rent scenografiskt var utställningen byggd som en våning med hall, salong, kammare, matsal och så vidare. Kul idé, men huset med alla sina trappor och prång gjorde det hela lite rörigt. Jag hade ändå stor behållning av utställningen och upptäckte flera nya fotografiska namn.

2013 hittade man närmare 8000 glasplåtar under golvplankorna i en lägenhet vid renoveringen av en fastighet i Lund. Bilderna var tagna av Ida Ekelund (1884-1982), som jag skrivit om tidigare på bloggen här och här. Några av hennes mycket fina porträtt fanns med i utställningen.

Här visades också en dagerrotyp från c:a 1840, föreställande en okänd svensk soldat, en major, med Kungliga Svärdsorden fäst på sin uniform. Fotografens namn är även det okänt. Troligen är det här det tidigaste fotografiet av en svensk person som finns bevarat.

I ”biblioteket”, stannade jag länge inför ett självporträtt från c:a 1930 av Johan Börjesson Eld (1904-1984). En lite taffligt upphängd filt utgör fond till ett rörande porträtt i helfigur. Strumporna mot trasmattan, kroppens position och det låga taket. Boxarens allvar, de märkliga boxarbyxorna och handskarna. Allt andas – så här vill jag uppfattas. Eller är det här ett exempel på en sorts tidigt scenograferad självironi?

Det fanns även andra självporträtt att begrunda, exempelvis Rut Hillarps enkla drömska dubbelkopieringar, som jag alltid har varit svag för. Kanske för att hennes teknik för tankarna till experiment som en del av oss också sysslat med i mörkrummens magiska skimmer.

Gunnar Smolianskys fina självporträtt i en spegel från 1952 glimrar och Beata Bergströms mjuka blick dröjer sig kvar.

Gerry Johansson är också med på ett hörn, med ett förtjusande Polyfoto-ark fyllt av självporträtt från sommaren 1963, då han 18 år gammal jobbade på Polyfoto i Göteborg.

Det var även lätt att bli stående inför Knut Borgs bilder som först liknar en samling ur genren, ”funna bilder”. Men det är medvetet avbildade personer, oftast i samband med någon högtidsdag. Emellertid är det något som skaver. Borg verkar ha koncentrerat sig på ”det felaktiga” ögonblicket, istället för det vanligare ”avgörande” ögonblicket. Exponeringen har skett precis innan eller efter det att personen som ska fotograferas hunnit samla sig och rättat till uttrycket. Bilderna ger ett oväntat vardagligt och nästan privat intryck.

Jag dröjer också inför Erik Tryggelins lilla obetalbara serie om fyra stadsbilder från 1902, föreställande några synnerligen självsäkra damer med nonchalant vippande hattar.

Erik Daniel Schötts flicka i Vingåkersdräkt är nästan öververklig. Bilden är en Agfa-autokrom fr. c:a 1925. Perfekt komposition. Blicken, flätorna och färgen allt understryker känslan av utvaldhet. Det finns däremot ingen upplysning, varken på utställningen, katalog eller bok att bilden var framtagen på uppdrag av Herman Lundborg chef för rasbiologiska institutet. Den publiceras i boken, ”The Racial Characters of the Swedish Nation”, som kom 1926. Bilden är presenterad på en helsida under rubriken, ”Nordic Type”. Under bilden står det ”Schoolgirl in Stockholm”.

Här finns också bilder av John Hertzberg, Ferdinand Flodin, Henry B. Goodwin, August Strindberg, Anders Zorn, Anna Riwkin, Sune Jonsson, Lennart Nilsson, Bruno Ehrs, och många andra och dessutom polisfotografier. Varför dessa och inte andra? Jag funderade kring detta när jag hamnade i ett litet mörklagt rum med bilder som långsamt projicerades på rummets ena vägg. Där blev jag sittande.

John Alinders bilder knockade mig. Ahlinder frammanar en stark känsla av pågående liv, här och nu. Vemodet kommer smygande i varje exponering. John Alinder var  diversehandlare och fotograf. Född 1878 och uppväxt i byn Sävasta, Altuna socken, på den uppländska landsbygden, strax utanför Enköping. Bilderna finns på Upplandsmuseet. Hela samlingen är på drygt 8000 glasplåtar i format 9×12, 13×18 och 18×24. 4000 av bilderna finns nu att se på Digitalt museum.

Tommy Arvidson skriver fint om Alinder i Fotografisk Tidskrift (nr 4 2017) och han lyfter speciellt fram Alinders förmåga att fånga människors vardagliga uttryck. – Det finns en förtrolighet mellan den avbildade och fotografen. Som om de delar en hemlighet, skriver han. Det är bara att hålla med. John Alinders bilder är fyllda av förväntan och vänskap. Väninnor och vänner sammanlänkade i en djup förtrolighet.  Många bilder andas en vardagens stolthet, dock utan att de som fotograferas verkar vilja förhäva sig.

Gertrud Lundin har två prästkragar instoppade under skärpet vid klänningslivet, jag blir rörd över den enkla och anspråkslösa gesten att göra sig fin.

John Alinders bilder är kvar inom mig fortfarande, månader efter besöket i Landskrona.

PS

För er som missade utställningen finns många av bilderna, utmärkt tryckta i boken med samma namn som utställningen – Time/Light/Love – Swedish Photographic Portraits 1840-2017. (ISBN:978-91-983034-9-0), Historiska Media.

Den innehåller tyvärr inga fördjupande texter som kan belysa urvalet som gjorts och inte heller några analyser kring fotografin som presenteras. Det saknas även litteraturhänvisningar, vilket gör det svårt att överblicka vad som gjorts på andra ställen i vårt land inom det fotohistoriska fältet. Exempelvis frågor om digitaliseringen av de fotografiska arkiv, från vilka man lånat in bilderna och vilka avhandlingar och böcker som publicerats kring fotohistorisk forskning. Just avsaknaden av en akademisk dimension kring utställningarna i Landskrona, tycker jag är en brist.

I utställningskatalogen skriver man att Landskronas långsiktiga engagemang i fotografi har slagit väl ut och att – lejonparten av verken hämtats från samlingar och arkiv, som sätts upp på stadens museum i väntan på invigningen av ett stadigvarande fotohistoriskt museum. Med den ambitionen behövs en tyngre kompetens, i synnerhet när man på hemsidan för Landskrona Photo kallar sig för ”The home of photography in Scandinavia”.

Fotohistoriska samlingar finns utspridda i många institutioner, Moderna Museet, Tekniska Museet, Nordiska Museet, KB, Västerbottens Museum och flera andra länsmuseer. Lägg där till hembygdsföreningar, bibliotek, och universitet m.fl.

I upprop och debattartiklar har det efterlysts en statlig översyn, en inventering och en handlingsplan kring våra fotografiska samlingar. Där har även frågan om det övergripande institutionella ansvaret, tagits upp.

Sverige behöver ett fotohistoriskt museum med ett nationellt ansvar för vårt lands fotografiska arv. Alla goda krafter och den samlade kompetensen på olika nivåer måste samlas kring detta mål. Frågan är om Landskrona är platsen för detta.

Bara denna enda bild

In Böcker, Utställningar on mars 14, 2018 at 13:25

Erik Kessels | Ur utställningen, One Image.

Årets evenemang kring utdelningen av Svenska Fotobokspriset, var riktigt bra.

Det började med den entusiastiske och energiske fotosamlaren Erik Kessels och slutade med vinnaren, Jenny Rova och mingel i baren på Hilton hotell vid Slussen. Ok, det förekom en del diskussioner om det var rätt bok som vann, vilket det ju alltid gör.

”Ett utlämnande och ömsint verk som i sitt enkla och originella koncept både komplicerar rollen som fotograf och samtidigt skildrar en kvinna som undersöker den manliga blicken och tar kontroll över den”, skrev juryn i sin motivering.

Jenny Rova har inte själv tagit bilderna i boken, Älskling A selfportrait through the eyes of my lovers. Den består av hennes tidigare pojkvänners bilder av henne. Vad är egentligen en fotobok, 2018? Konceptuella arbeten, böcker som lägger nästan all vikt vid idéinnehållet blir allt vanligare. Fotografin är i ständig rörelse och alla traditionella uppfattningar om vad fotografi är, ifrågasätts kontinuerligt. Så måste det vara.

Frågan om fotografiets roll i vår tid sysselsätter även Erik Kessels. Han är närmast att likna vid en visuell arkeolog, som dammsuger loppmarknader efter övergivna fotoalbum och han sätter han samman bilder han funnit på nätet, till helt nya berättelser. Han letar efter osedda mönster, hittar likheter och gör jämförelser. Det hela har resulterat i en uppsjö av utställningar och böcker. Med en imponerande frenesi och med hundratalet exempel på ”Vernacular photography”, hämtad från den enorma flod som omger oss varje minut, varje timme, varje dag, gjorde han en minnesvärd föreläsning.

Han söker skador, fläckar, ett finger framför linsen. Han finner hundratals bilder där kameraremmen finns med i motivet och han hittar bilder där personer klipps bort. Han visar alla sorters misstag. Byggnadskonstruktioner som blivit fel, trappor omöjliga att gå i och toaletter som är helt obrukbara. Han letar efter en sorts ”Off moments”. Dessutom påminner han oss i förbifarten om att en person på 1800-talet under hela sin livstid förmodligen kom i kontakt med samma mängd bilder som vi idag konsumerar under en förmiddag.

Kanske som en reaktion mot den ständiga flod av fotografier som omger oss gör han en utställning som han kallar One Image, som bara består av en bild. Det är det sista fotografiet som togs på hans syster som dog i en trafikolycka, 9 år gammal. Bilden är tagen av personalen på en semesteranläggning (holiday park). Kessels föräldrar fann bilden, beskar den och gjorde om den till en svartvit bild. – “They re-appropriated the image before I even knew the meaning of the word”, säger han i en intervju för Time. Han trycker sen upp bilden av systern och sprider den över hela staden Wroclaw, i Polen. Som affisch, poster. Han använder sig av annonstavlor på väggar och busshållplatser. I själva utställningen finns bara denna enda bild.

Han förvånade nog en och annan när han sa att han inte var fotograf, vilket nog många trodde. Hans intresse för den fotografiska bilden är dock stort, större än hos många som dagligen fotograferar. Han menade också att vi i dag konsumerar foton. Vi tittar inte. Vilket är högst tänkvärt.

Juryn hade även i år ett styvt arbete. Det är inte lätt, jag har själv suttit där. En självklar kandidat var ju naturligtvis Gunnar Smolianskys, Diary. Den seglade ju liksom över alla de andra. Borde ha varit ensam vinnare i en egen klass, som på filmfestivaler. Lifetime Award, typ.

Bland finalisterna tyckte jag om Stefan Bladhs dova och djupt suggestiva, ”Hidden Kingdom”. Själv beskrev han bilderna som ett sorts tillstånd där – en väntan på att något större ska komma fram.

Night Procession, av Stephen Gill är en högst originell bok. Han har på ett snillrikt sett arrangerat kameror i naturen, så att djuren som passerar just där, ovetandes tar sina egna selfies. Det är både gåtfullt och en smula skrämmande. Rävar, harar och vildsvin fångas i poser och situationer som inget mänskligt öga kan uppfatta.

Stephen Gill som bott i London de senaste 25 åren innan familjen flyttade till Skåne för fyra år sedan, sa i samband med att hans bok presenterades, – jag är mer rädd i den svenska skogen än vad jag är i London på natten.

 Han har gjort en av de egendomligaste böcker jag någonsin öppnat.

Att hitta rätt plats för kameran

In Böcker on oktober 3, 2015 at 11:13

Foto: Gunnar Smoliansky | Ur boken Lars Kleen Gunnar Smoliansky

LARS KLEEN GUNNAR SMOLIANSKY – är allt det står i vita versaler på omslagsbildens vackert rytmiska skuggmönster från en av Kleens skulpturer.

Det är en stor bok 34 x 24 cm, 2,5 cm tjock, mjuka pärmar drygt 1 och ett halvt kg tung. Jag hittade den hos det lilla kvalitetsförlaget Kalejodskop, i deras monter på bokmässan i Göteborg.

Det är konkret, sakligt och avskalat. Ändå gåtfullt. Ibland slår skulpturen till före bilden, men oftast är det tvärtom. Gunnar Smoliansky går runt de stora konstruktionerna och vet precis var han ska ställa sin kamera.

– Man försöker ha lite ordning på saker och ting. Jag tror att det ofta handlar om att ett föremål, eller vad det nu kan vara, ska trivas ihop med sin plats och att man på något sätt gestaltar det. Man tar sig helt enkelt en grundlig titt och agerar utifrån det. (–)

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran. Säger Smoliansky på sitt oefterhärmliga och självklara sätt, i ett samtal med Niclas Östlind som finns återgivet i boken.

Det här är en bok som gör mig innerligt glad. Och en smula rörd. Glädjen kommer av den mycket känsliga omvandlingen från den tredimensionella verkligheten till fotografins två-dimensionella gråskalor. Att det överhuvudtaget är möjligt att genomföra – att det går att förnimma så mycket av Kleens konstruktivistiska idéer, genom fotografin.

Det som gör mig rörd är konsekvensen. Smoliansky har arbetat med att fotografera Lars Kleens arbeten i över fyrtio år. Varendaste ett. Det är bara att kapitulera.

Många av bilderna är från verkstaden, inrymd i ett gammalt linoljekokeri i Nacka. Andra är från utställningar, museer och konsthallar, hamnmagasin, tunnelbanan och i övergivna industrilokaler. När Ulf Linde såg Lars Kleens Rep, en 40 meter lång skulptur av limmade ribbor ute i en gammal industrilokal, häpnade han över skönheten.

– En skönhet som inte hade med konst att göra längre. Konstruktionen följde sin egen logik så obönhörligt att tanken på att fälla några estetiska omdömen kändes frivol, helt opåkallad. Skulpturens fysiska närvaro, dess påträngande fakticitet, uteslöt allt tyckande, skriver han i en essä från 1998, som är publicerad i boken.

Det är omöjligt att värja sig, man sugs långsamt in i det ena konstverket efter det andra genom Gunnar Smolianskys bilder. Paradoxalt nog eftersom bilderna är stillastående och i en mening, helt tysta. Han framkallar trots detta fotografiska faktum, en sorts långsam in-zoomning mot det väsentliga i Kleens mäktiga verk. Gång på gång dessutom.

Koncentrationen är både grafiskt tydlig via den fotografiska gråhetens alla valörer och djupt poetisk, när man rör sig in i Kleens monumentala och märkliga konstruktioner. Träslagens olika ytor, järnets rostighet och arbetsprocessens synlighet – allt finns där i bilderna.

Köp boken, färden har just börjat!

PS

Boken är utgiven på Kalejdoskop förlag med stöd av Stiftelsen Längmanska kulturfonden, Konstnärsnämnden och Konstakademien.

ISBN 978 91 7936 112 9

Formgivare: Petter Antonisen

Bildhantering Stefan Ohlsson / Sven Westerlund, Projektor AB

Tryckeri: Göteborgstryckeriet

Vittne och minne

In Böcker on december 11, 2013 at 23:32

Foto: Micke Berg

– Det konstiga med det här livet är att fotografi är verkligen ett vittne och ett minne av och om liv. Vittne och minne, skriver Micke Berg.

Tommy Arvidson menar på sin utmärkta blogg omfotoboken, att det behövs en Micke Berg monografi och en stilig sådan. Håller med, har själv skrivit samma sak tidigare här på sidan.

Vi fick vänta onödigt länge på den stora Smoliansky boken som till slut kom ut på Steidl.

Micke Bergs rastlösa oerhört begåvade och tidskänsliga dokumentära arbete borde samlas in och ges ut i en rejäl samlingsvolym, en sorts retrospektiv. Om jag vore stadd i kassa av format, skulle jag inte tveka en tusendel. Jag skulle ge ut den stora volym han är värd.

En eller flera kunniga och känsliga personer skulle göra urvalet. Lägg till det en lyhörd rytmisk och dynamisk layout, till den rörlige Bergs temperament. Sen bra text. Mickes egna ord förstås, som han visat i sina ”Retro”- presentationer på sin blogg .

Men jag skulle gärna också se ett par, tre längre initierade texter om Micke Bergs roll och plats i den svenska dokumentära traditionen. Inträngande smarta och självständigt tänkta essäer, som förmår blottlägga själva punkten där det skapande lodet är upphängt. Stället där Mickes energi utgår från. Minus det ”allmäncuratorsakademiska” lättgodset eller snömoset, som alltför ofta förekommer när ett konstnärskap ska ringas in i bokform.

Jag vill läsa om kameran, cykeln och skidorna. Upprördheten över sakernas tillstånd. Kort sagt – drivet i hans arbete.

– Jag fotograferar för att översätta mina känslor, för att vara ett vittne och för att minnas. När jag sedan väljer en bild, som helst ska handla om livet, så väljer jag oftast den utifrån hur jag upplever stämningen i bilden. Om den passar min stämning, sedan det andra, vittnet och minnet, kommer med tiden, skriver han på sin blogg ” i gryningen får dårarna ro”.

Micke Berg är något av en ofrivillighetens filosof och en otroligt bra fotograf.

Jag är väl medveten om att bokbranschen är i gungning, men var är Max Ström, Steidl, Journal..och alla ni andra med pengar och kärlek till fotografi?

Det är hög tid för en maffig monografi!

Att lämna kameran

In Utställningar on september 14, 2013 at 14:25
GS_1

Bild: Gunnar Smoliansky | Ur serien Hand

En lågmäldhetens mästare sträcker ut sin hand i mörkrummets mörker.

Gunnar Smoliansky visar än en gång hur stark hans fotografiska vision är. Han tar den analoga fotografiska processen till ytterligare en nivå.

I kraft av sitt mogna konstnärskap har han modet att lämna kameran när han nu på Moderna Museet visar en serie bilder på fotografiskt papper.

Det är stort och det är bara att buga och ta emot.

Det började med att han efter slutet av en arbetsdag i labbet började plocka fram gamla fotopapper av varierande slag och ursprung. Han tog en lagom nypa papper ur olika kartonger. Den som sett Smolianskys labb vet att det finns papper att välja på. Utgångna sorter från alla decennier på 1900-talet.

Sedan belyste han pappren och doppade sin högra hand i framkallaren och tryckte den sedan på olika sätt mot fotopapperet.

Resultatet är en enastående och helt unik svit på 401 bilder på 18×24 cm papper, gjorda vid 47 olika tillfällen eller seanser mellan åren 1992 och 1994.  Slump och fotokemi hittar varandra. Förtroliga närmanden och eruptiva möten. En sorts finger och handavtryckens dans i en tidigare aldrig nedtecknad grafisk manual.

Jag blir till lika delar imponerad och rörd. En av våra absolut främsta fotografer lämnar kameran och gör det här. Moderna Museet är att gratulera. Det är bland annat genom att göra den här sortens presentationer som man kan hävda sig mot det kaxiga och ibland ytliga Fotografiska.

Moderna borde oftare bygga vidare på den egna fotografiska samlingen och på allvar börja tro på den. Fotografi är konst och många konstnärer arbetar idag med fotobaserade verk, visst. Men fotografier verkar och förhåller sig också i en helt egen tradition som man som institution nogsamt bör studera intensivt och förhålla sig till. Något som man ju inte rimligen kan förvänta av Fotografiska på Stadsgårdskajen.

Det finns ingen relevant term för de här bilderna. Gunnar Smoliansky kallar inte bilderna för fotografier. Fotogram fast tvärtom, kemigram? Namnet är oviktigt.

Det intressanta är det oväntade, att bilderna blivit till och den höga konstnärliga kvalitén. En fotografs högra hand, på en gång motiv och redskap har rört sig fritt och lekfullt i mörkrummets mörker.

Gå och se Gunnar Smolianskys bilder på Moderna!

Det är en mycket vacker utställning.

GS_2

Bild: Gunnar Smoliansky | Ur serien Hand

Ingen kan säga vad en fotobok är

In Böcker on april 16, 2013 at 11:35
Roy De Carava

Foto: Roy De Carava | Ur The Sweet Flypaper of Life

Bokförsäljningen i Sverige minskar. Förläggareföreningens siffror för 2012 visar på en nedgång med 13 procent. Bonniers skär ner sin personal med ett tjugotal anställda.

Samtidigt har antalet titlar exploderat, skriver Richard Herold på Natur och kultur i DN  den 13/4  -1990 publicerades i USA 25 000 nya titlar. 2007 var siffran 400 000.  2011 lämnades, 3 000 000 ISBN-nummer ut i samma land.

Vad har det här med fotoböcker att göra? De stora förlagen har väl aldrig gett ut det vi i allmänhet menar med en fotobok. Nej, det är sant. Men hela bokbranschen är i gungning. Alla påverkas. Från papperstillverkare, tryckare till upphovsmän. Trots det verkar fotoboken leva sitt eget liv. Små förlag, entusiaster och egen utgivning. Print on demand. Idéerna är många.

Richard Herold menar att mindre förlag behöver satsa på – verk som är betydelsefulla i sin egen rätt, men som också återspeglar något väsentligt om förlaget, vad det vill och tror på. Det handlar lika mycket om att bygga genuina relationer med läsarna, som att bidra till författarnas och förlagens möjligheter att fortsätta kunna göra det de gör bäst. Att skapa och sprida berättelser. Det är väl bara att tillägga, bilderna och deras berättelser.

En som visat enusiasm och stor kunskap kring det som faktiskt kommer ut, är Tommy Arvidson. På sin bloggomfotoboken”,  har han regelbundet sedan 2008 skrivit om och recenserat fotoböcker. Det är imponerade läsning.

– Fotobok, det är ett ganska oprecist ord. Ordet innefattar så mycket.  Poesi, fiktiv berättelse, reportage, instruktion, absurditet. Ändå så är det ett bra ord för en genre som har delvis andra förutsättningar än böcker med text, skriver han.

Precis så. Kan någon egentligen säga vad en fotobok är. Tommy skriver också att en fotobok är dyrare att producera och att många fotografer vänder på problemet med en liten upplaga, till en fördel. De relativt få exemplaren gör att boken kan bli ett åtråvärt samlarobjekt.

I ett inlägg från 27 mars i år skriven han på sin blogg om ”The photobook club”  och att man nu startat en sådan i Göteborg. Bakgunden är att Matt Jonsson från England ville diskutera fotoböcker över nätet. Varje månad valde man en bok som diskuterades i ett forum. I princip en bokcirkel, men på internet. Sen började folk att starta lokala klubbar för att träffas och samtala om böckerna. Det finns klubbar i Nya Zeeland, Japan, Spanien, Portugal, Irland och USA. England är på gång.

Tommy Arvidson beskriver också den första träffen i Sverige, nämligen i Göteborg, den 26 mars. 10 personer (och en hund) träffades på Galleri Nextart för att snacka fotolitteratur.

Undertecknad vill vara med.

PS

Men vilken bok skulle jag ta med till The photobook club” ? – Michael Martone, Thore Johnson, Thomas Tidholm, Gotthard Schuh, André Kertész, Gunnar Smoliansky.. det går inte att välja. Kanske den tummade Sweet flypaper of life av Roy De Carava, trots att den inte är originalutgåvan från 1955 utan den från 1967, men som har en dedikation från fotografen. Eller varför inte Robert Doisneaus uppdragsbilder från Renaultfabrikerna som ligger i sin lilla röda metallkassett..

Ett tidigare inlägg här på bloggen handlade också om fotoboken. En bok med fotografier står per definition närmare en diktsamling än en roman.

DOISNEAU_Cover2

Omslag | Doisneu Renault