Det nakna seendet

Foto: Christer Strömholm, Paris 1949-1955 | kopiering Gunnar Smoliansky

– När jag tog hem bilder på kvällarna och satt och retuscherade och tittade igenom bunten, då fick jag ju liksom hålla i mig för att inse att det inte var mina.

Gunnar Smoliansky ur en intervju från oktober 1991.

Lars-Göran Jansson tidigare sjukhusfotograf på USÖ i Örebro och under många år sekreterare i Galleri Fotograficentrums styrelse, fick pga en förestående renovering av vinden i fastigheten där han bor möjlighet att titta i gamla kassar med böcker och pärmar. Där bland allt annat ovidkommande, hittade han den här intervjun med Gunnar Smoliansky.

Den gjordes för 31 år sedan av Lars-göran och undertecknad i samband med att vi visade en utställning av Christer Strömholms 6×6 bilder från Paris, kopierade av Smoliansky.

En underbar utställning med gråskalor och svärta i harmoni. Smoliansky gjorde urvalet och hans säkra mörkrumshänder hade allt under kontroll. Dessutom, Strömholms skarpa blick.

Nu visas en del av de här bilderna på Nationalmuseums stora utställning, Christer Strömholm – porträtt i Paris.

Här är intervjun som aldrig tidigare publicerats. Enskilda citat ur intervjun visades på utställningen.

–

GUNNAR SMOLIANSKY: Jag har tänkt på det i alla år. Jag har ju vetat om att det här funnits. Dock inte att det var så mycket.

Det var Kim Klein och Bruno Ehrs som stod för FMV:s arrangemang på Lido, de undrade

om jag kunde få fram ett antal bilder. 

Jag trodde att det kanske kunde röra sig om 8-10 st. 

Men när jag kommit igång så gick det inte att sluta.

CLAES GABRIELSON: Fick du fria händer av Christer?

GS: Ja, jag tror att han bara var glad att man tog tag i någonting.

CG: Så det var inte hans idé?

GS: Nej, inte alls. Jag gick till Christer och berättade att jag ville göra det här.

CG: Det är väl inte så vanligt med den här typen av samarbete mellan två fotografer?

GS: Jag vet inte. Det har väl funnits folk som tagit hand om döda fotografers material. Men de flesta hanterar ju sitt eget själva, medans dom lever.

Och här har det faktiskt gått runt 40 år sedan bilderna togs. Och han har ju ändå inte tagit tag i det själv. Då kan man ju tycka att det är lika bra att någon annan gör det.

Jag tycker alltså att det är en jävla skillnad på att göra en så´n här sak medans Christer lever. Så fort han är död så blir det en jävla huggsexa på negativen. Det kan jag tänka mig.

De här bilderna har han ju sett och diskuterat och satt sin tumme på.  Så han har ju ändå den delen i att det är ett material som han inte har några invändningar emot.

CG: Du sa tidigare att du kände att han inte ville lägga sig i det här. Inga förbehåll du fick alltså fria händer?

GS: Ja, helt och hållet. Jag stod i hans lokal och rotade i pärmar på ljusbordet och plockade ut några ark. Med sedan märkte jag att det var hopplöst, så jag bar med mig några kassar med hela pärmar.

CG: Men det gick bra. Du kände inte någon broms från Christers sida?

GS: Nej. Vi är nästan grannar här. Och vi har ju trots allt känt varann sedan 1957.

CG: Jag tänkte på det här att man ibland får för sig att fotografer värnar så hårt om sitt eget material.

GS: Ja, det gör man väl i allmänhet.

CG: Men att släppa in en annan fotograf…

GS: Jo, men du vet Christers metod går ju ut på att han är beroende av andras medverkan för att få fram bilder. Överhuvudtaget väldigt mycket en entreprenör. Och det finns ju fler sådana. Man kan titta på Walter Hirsch. Det är samma sak. Även de stora namnkunniga fotograferna som alltid har haft folk som gjort saker åt dom.

LARS-GÖRAN JANSSON: Men du har ändå gjort beskärningar, ändrat lite och kopierat på ett annorlunda sätt. Det har han inte heller haft något emot?

GS: Det är aldrig fråga om att kopiera hela negativen. Hela hans verk är rätt så mycket att gå in och rensa och strama till i negativen. Det ingår i den metod han alltid har kört med.

LGJ: Ibland har han ju gett rätt stränga föreskrifter till de kopister han jobbat med. Men du har kunnat göra lite som du tycker?

GS: Ja, men jag upplever att jag haft en annan ställning gentemot honom.

LGJ: Ja, du har ju inte varit kopist…

GS: Och det har jag väl också markerat. Att det här vill jag hantera. Välja utifrån mina preferenser och göra det på eget sätt.

CG: Du har sagt att du ville ta vara på originalkvaliteten.

GS: Jag tycker att det finns ett rätt givet sätt att göra de här negativen på. Om man har varit med tillräckligt länge och upplevt fotografin från 50-talet och framåt, så känner man när man hanterar dom här, dom är nedklippta till små rutor och stoppade i små fickor, som man gjorde på den tiden, dom är mjukt och fint framkallade, jävligt delikata negativ ofta, när man ser vad det är på dom och betänker den tid det är gjort i, det strålar ju ut ifrån dom, då finns det inte så mycket att välja på, det är bara att printa dom.

Hade det varit mina negativ hade jag kunnat tänka mig att gå längre. Använda ett lite krämigare papper. Men det tycker jag är att gå ifrån Christer och därför har jag hållit mig till det här ORWO-pappret som ändå är hans signum. 

CG: Kände du något övrigt släktskap med egna bilder?

GS: Ja, väldigt mycket. Jag hanterade det ju faktiskt med samma lust som om det var ett eget material. Precis som när man går in i ett eget negativmaterial, man sitter och kikar bland kontakter och negativ och håller upp dom mot ljuset och så går man in och gör den man känner sig mest sugen och ivrig på.

Det var aldrig så att det kändes som något slavjobb. Utan det var med samma lust och iver som om det var mitt eget.

Och jag tror jag sa också att när jag tog hem bilder på kvällarna och satt och retuscherade och tittade igenom bunten, då fick jag ju liksom hålla i mig för att inse att det inte var mina.

Det var ungefär samma känsla som när man sitter med dom egna bilderna.

CG: När man känner värmen och styrkan i det här materialet så undrar jag varför han inte tagit fram det tidigare?

GS: Ja, det är svårt att säga vad det är som avhållit honom. Jag tycker det är rätt besynnerligt, men… Jag tror att det handlar rätt så mycket om att han lagt ner så mycket på att bygga upp bilden av sig själv. Han vill inte peta i den.

CG: Äventyraren, läraren, nestorn Strömholm – det är en sak. Men ditt arbete med dom här bilderna uppfattar jag som ett uttryck för din kärlek till fotografin, först och främst.

GS: Jo, men det är också till Christer. Men det är på en rätt jämlik basis vid det här laget. Åldersskillnaden jämnar ut sig lite med tiden.

Jag kommer ihåg när han fyllde 40 bast och vi hade fest. 

Då var han en gubbdjävel alltså. Och nu är han 73-74 och jag är 58. Man tycker inte att det…

Jag dör ju snart jag med.

CG: Tidskänslan har du pratat om. Och att det påverkade sättet att kopiera på. Och du tycker det är rätt naturligt.

GS: Jag sysslar ju rätt mycket med att det finns ett slags tid i bilderna. Nå´t lite unket… Att själva innehållet i fotografierna är beroende av en slags trovärdighet i själva printen. Det är det jag ägnar mig rätt mycket åt. Och då ser jag ju det på de här bilderna också.

Och det är det jag tycker fattas när Christers kopister står och gör de här glättade, hårda bilderna.

CG: Fast där ligger väl Christer på och vill ha det så?

GS: Jo, jag tror att han gillar det. Men det kan jag lite grann se som ett slags brist hos mästaren.

Vad är det, det heter? Ingen diamant utan nå´n liten fläck

Men samtidigt så kanske jag har helt fel där. Det kanske är det som är hans storhet. Att han så snävt mutar in det där. Det kan hända att det är så.

CG: Svårt att bedöma.

GS: Ja, det är svårt att bedöma. Den här andra sidan. Det här mediala, det här sättet att vara sådana här mediamänniskor till lags, det är naturligtvis smart som fan för då får man mycket uppmärksamhet. 

Dom skriver aldrig om bra bilder, dom skriver bara historier. Den som inte ställer upp med nå´n jävla smaskig historia omkring det hela, får ingen exponering.

CG: Här har du nog helt rätt.

Du nämnde en sak när vi träffades senast, om det här nakna seendet.

GS: Jo, det tycker jag kännetecknar materialet. Lusten att se och att göra bild av det man ser utan att spekulera i nå´n story eller något innehåll eller att inte vara illustrativ eller så där medial på något sätt.

Paris var ju staden som drog till sig alla slags människor efter kriget. De fotografer som var verksamma där, dom skulle ju vara Parisskildrare. Det var polisen som mitt i gatan stod, kärleksparen och hunden som pissade på ett träd. Tore Johnsson är en som också har ägnat sig åt alla de här klichéerna. Och Doisneau, och tusen andra som vi inte har hört talas om. Det ligger sådana här bildskatter på många håll, mer eller mindre intressanta.

Men Christer har gått en helt annan väg. Han har skitit i allt det där. Han har bara inte gjort dom bilderna. Han har sett sina prylar. Och jag tror att det är väldigt mycket präglat av att han gick på konstskola då. Att han såg målare stå och måla och lägga upp prylar och göra ett stilleben. Han var inne på de där grejerna. Sedan var det, det här med fotoform. Där träffade han de där tyskarna.

CG: I början av femtio-talet var ju den där första utställningen, ”Subjektive Fotografie nr 1”.

GS: Som jag sa så misstänker jag att det här materialet går in lite i den tiden.

CG: Men du menar att han är oskuldsfullare på så sätt att han inte värderar. Det är ingen story.

GS: Nej, det är det inte, utan han nöjer sig med att titta. Och fånga det på negativet. Och det är gjort som man gjorde på den tiden. Det är inte en rulle eller ett par på ett motiv, utan det är ett eller högst två negativ.

Om du tar bilden på inbjudningskortet (den tidningsläsande mannen), då är det ett neg. från varje håll. Han har sett den där grejen, tagit en bild från ena hållet och så har han gått förbi snubben och gått åt andra hållet och vänt sig och gjort ett negativ till.

Vem skulle idag kunna nöja sig med det?

PS Utställningen på Nationalmuseum pågår till den 8 januari nästa år.

Foto: Lars-Göran Jansson

En sorts förälskelse

Foto: Mats Holmstrand | Galleri Fotograficentrum, Örebro, 1979

Platsen är vårt första galleri, på Järntorgsgatan 9 i Örebro. Strömholm med pipa och respektingivande mustasch övervakar, när undertecknad gör en första genomgång av utställnings-bilderna.

Jag fick den här bilden häromdagen från den suveräne Kristinehamns fotografen Mats Holmstrand, nästan samtidigt som jag läste de här raderna av Micke Berg: 

–Det är utan tvekan så att jag börjar tappa tron på fotografi. Eller i alla fall den fotografin som berättar något och är nära. Litteraturen har alltid legat mig närmast

-Jag vet inte, men nu har jag gått i mål med fotografi. Jag kommer inte längre och jag märker det i så måtto att jag aldrig bär en kamera.

Jag vill inte riktigt tro Micke när han skriver det här.

Han är en av landets nu levande viktigaste och bästa fotografer och hans fotografiska energi är makalös. Han har levt genom sin fotografi och sitt skrivande hela sitt vuxna liv. Det vore en stor förlust om det skulle upphöra. 

Jag väljer att uppfatta hans yttrande mer filosofiskt och tänker på Bresson när han sa: Photography is nothing, it’s life that interests me.

Jag hoppas innerligt att fotografen Berg fortsätter. Vi behöver hans bilder och funderingar kring konsten och livet. Dessutom, beakta mottot på hans blogg : ”To look, is to love”.

För min del handlar fotografi också om en sorts förälskelse och en fascination kring den hejdade tidens magiska precision. För en ung fotograf innebar de många stegen i det analoga hantverket, från poesin i tagnings-ögonblicket till de färdiga kopiorna på tork, en oemotståndlig lockelse.

Alla fotografer jag mött genom åren, alla samtal om bild på kaféer, barer och restauranger, alla böcker jag köpt, alla fotoutställningar jag sett, och alla resor i fotografins namn – har regelbundet närt min relation till fotografin. Trots alla åren på SVT är detta mitt universitet och förälskelsen består.

Vi startade föreningen Fotograficentrum 1975. Tre år senare fick vi i gång vårt första galleri. Sen fortsatte vi att ställa ut i drygt 20 år. Jag äger tyvärr ingen förteckning över alla utställande fotografer och vet inte var alla pärmar med, protokoll och recensioner finns idag.

Det finns en sorg i detta faktum. Jag skulle helst se att allt kvarvarande material hamnade på ett arkiv, exempelvis Arkivcentrum i Örebro. 

Går på Götgatan och drar fram namn på måfå ur minnet: Imogen Cunningham, Hans Malmberg, Georg Oddner, Edouard Boubat, Susan Meiselas, Gunnar Smoliansky, Robert Doisneau, Nina Ericson, Christer Strömholm, Tuija Lindström, Anders Petersen, Eugene Smith, Marek Gardulski, Håge-Wiktorsson, Sune Jonsson, Kent O Höglund, Per-Erik Åström, Ullabritt Jonsson, Harald Lönnqvist, Josef Koudelka, c/o Paris med Berndt Klyvare, Kerstin Bernhard mfl, Stig T Karlsson, Jefferik Stocklassa, Micke Berg, Sebastião Salgado, Åke Hedström, Penti Sammallahti, Marc Riboud, Hans Gedda, Carl-Magnus Lindström, Anders Onerup, Håkan Pieniowski, Kenneth Gustavsson, Roger Stenberg, Walter Hirsch, Lennart Durehed, Hans Hammarskiöld, Boris Mihailov, Magnus Westerborn, Bruce Davidson, Strindberg/Munch..

Det tar inte slut där, men min hjärna behöver hjälp av dokumenten som förhoppningsvis finns bevarade någonstans.

När jag tänker på de här namnen och alla utställningarna, svindlar det onekligen till på trottoaren i den svaga vårsolen – ”In the name of love”.

Det är tveklöst det, allt handlar om.

PS

Nedan tre slumpvis utvalda bilder av Micke Berg, så bra! Det finns hundratals mer här:

Foto: Micke Berg

Foto: Micke Berg

Foto: Micke Berg

Det grå ljusets utforskare

Omslagsbilderna på böckerna är tagna av: Andreas Ackerup, 2014

Det fotografiska tomrummet efter Gunnar Smoliansky är stort.

-Ingen kunde kopiera det grå ljuset, med alla valörer i behåll, som Gunnar. Lägg därtill hans blick för det vardagligt nästan förbisedda, skrev jag här tidigare här på bloggen i samband med hans bortgång.

Han var under lång tid en självklar referens och förebild för många av oss yngre fotografer. 

Nu finns en möjlighet att genom ett färskt bokprojekt återfå lite kontakt med Gunnar.

Titeln är ”Gunnar Smoliansky 1933-2019”. Det är inte mindre än 1200 sidor fördelade på två volymer med mjuka pärmar. Produktionen är gjord av Henrik Nygren, i en upplaga på 1500 ex.

Böckerna innehåller texter av Gerry Badger, Hans Erik Brummer, Claes Bäckström, Lars Forsberg, Marie Lundquist, Carl-Johan Malmberg och David Neuman.

Det är ingen traditionell biografi skriver Henrik Nygren. Boken omfattar en återutgivning av nio verk med fotografier av Gunnar Smoliansky och är ett försök att – belysa en beundransvärd människa och en lika enastående som konsekvent livsgärning.

Gott så. Texterna är mycket bra och välskrivna. De täcker väl in olika aspekter av Smolianskys fotografiska gärning. Saknar kanske något om hans industribilder, det har skrivits för lite om den perioden tidigare.

Carl-Johan Malmberg skriver träffande att – Gunnar Smolianskys bilder saknar effekt, poäng, illustrationsvärde (–) 

De är inte en känslans fotografi, utan en känselns, själva ögats beröringskonst.

Marie Lundquist som skrivit känsligt och initierat om fotografi vid många tillfällen menar att Smoliansky är en fotograf för de små tingens talan, – De vars obetydliga röst nästan inte hörs. Smulor, spikhål, sprickor, ingenting är för litet eller för obetydligt för att uppmärksammas. Ändå finns det något monumentalt över dessa enskilda detaljer. En grandios minimalism.

Hans Henrik Brummer skriver vackert om Gunnars gestaltande förmåga – att komprimera det uttryck och den outgrundlighet som utspelar sig i ett pregnant ögonblick utan början och slut.

Nu till det som jag har problem med. Boken redovisar kronologiskt bilderna från de olika projekt Gunnar och Henrik Nygren gjorde mellan åren 2002 och 2008. Inget fel i detta. 

Men varför trycka böckerna på ett matt papper som totalt saknar förmåga att återge valörerna i Gunnar Smolianskys bilder? Svärtan är nästan helt borta och gråskalorna är starkt reducerade. 

Lägger man de nya volymerna bredvid de tidigare böckerna blir skillnaden plågsamt tydlig. De som kommer i kontakt med Smolianskys bilder för första gången genom den här utgivningen, kommer att bli besvikna.

Nu liknar de båda volymerna en sorts katalog eller register, visserligen med bra texter av kunniga skribenter, var det avsikten?

PS

Jag har skrivit om Gunnar Smoliansky vid flera tillfällen bland annat här, kring arbetet med Lars Kleens skulpturer, och här om när han kopierade Strömholms 6×6 bilder från Paris. En sorts minnes text, finns här.

De två volymerna är utgivna av Henrik Nygren Design. 

Internationell distribution: Thames & Hudson Ltd.

Svensk distribution: Konstbokhandeln, Konstig, Stockholm.

ISBN: 978-91-519-7054-7

Med en blick för det vardagligt nästan förbisedda

Affisch från utställning med Gunnar Smolianskys bilder på Galleri Fotograficentrum i Örebro, 1984

I kretsen kring Fotograficentrum i Örebro kallade vi honom ”Smolle”. Jag vet att han brukar kallas ”Smollan” här i Stockholm.

En gång när vi hängde en utställning med hans bilder i galleriet på Engelbrektsgatan, var han uppenbart missnöjd med en bilds placering. Han pekade på den och sa på sitt lakoniska viss: Ska ni hänga den här bilden här, kan ni ju lika gärna hänga den på muggen!

Med en känsla av sorg, börjar jag bläddra i några av hans böcker, samtidigt som jag letar efter några äldre texter jag skrivit om Gunnar Smoliansky, ett lite tafatt försök att förstå vad han betytt för mig och många andra yngre fotografer. Avgjort en av vår tids största fotografer är nu borta.

Jag kände honom inte direkt men vi träffades ett antal gånger genom åren. Det jag tror att jag tyckte bäst om hos honom var hans otroliga teknik. Ingen kunde kopiera det grå ljuset, med alla valörer i behåll, som Gunnar. Lägg därtill hans blick för det vardagligt nästan förbisedda.

En sorts icke-händelser. Han verkar ha gillat att flanera och att iaktta världen genom först det egna ögat och sedan genom kamerans.

Jag såg honom en gång när han arbetade i sitt labb och filmade dessutom när han kopierade Strömholms 6×6 neg från Paris. Det var en ren stund av magi.

I den fina boken om Lars Kleens skulpturer (Kalejdoskop, 2015) finns en passage ur en intervju med Niclas Östlind där Gunnar säger:

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran.

Att hitta rätt plats för kameran, precis så. Kan något så svårt uttryckas så enkelt? Ja, Gunnar Smoliansky kunde det och han visste ju onekligen vad han gjorde.

Här följer en något förkortad text jag skrev 2002, om Gunnar i samband med att det samtidigt pågick inte mindre än tre utställningar med hans bilder i Stockholm:

Lågmäldhetens mästare.

På Prins Eugens Waldemarsudde visas bilder från Centralen i Stockholm vårvintern 1956. Det är en underbar utställning, en tidsresa tät som en diktsamling.

Två män i samspråk. Den ene lite skymd bakom en pelare. Cigarettröken stiger mot det mörka. Den tomma stolen med sina fotstöd. En skoputsare, ett samtal i morgonens motljus. Skorna skall strax skina. Allt är möjligt staden har vaknat.

Det här inte bilder man tävlar med, det är inget bondfångeri. De stora gesterna är borta. Det som premieras i gängse pressfotografi: anekdoten, en olycka, det här har hänt – saknas nästan alltid hos Gunnar Smoliansky.

I hans bilder har det inte hänt. Olyckan kanske kommer eller inte kommer. Det är inte det viktiga för honom.

Om man exempelvis bläddrar i årsböcker av typen, ”Året i bild – 1956”, blir den här skillnaden mellan fotografiska seenden mycket tydlig.

Det som däremot har hänt, är att människor på Stockholms Central år 1956, genom den unge fotografens uppmärksamhet – också tycks befinna sig på en annan plats. De är på en station i sin egen tid.

Personerna väntar, oftast stillsamt begrundande den egna existensen. Det är det stora.

Ett bra exempel är bilden på en biljettkö. I luckan en man som med ett ”Dagermanskt” allvar fullgör sin uppgift. I kön en kvinna som ser bort över perrongen. Återigen en person som hänger ett ögonblick i sitt eget liv. Kanske begrundande åldrandet, eller bara någon liten sak hon glömt.

Stureplan en höstdag för exakt femtio år sedan, då huvudstadens nav. Under en timme tar han bilder med sin nyinköpta Leica, bilder som nu kan ses på galleri Tomrummet i inredningsbutiken plan ett på Birger Jarlsgatan. Hattar och elegans, tystnad och människor i rörelse mellan bilar av årets modell.

Vet vi alltid själva att vi är nu och samtida? Eller får vi reda på det först när en tillräckligt lyhörd fotograf påstår det? Människorna på de här bilderna kvittar det lika, andra har tagit deras plats.

På Stadsmuseum visas bilder ur tre serier med anledning av att Smoliansky som första fotograf erhållit priset till Lennart af Petersens minne, instiftat av Stockholms stad. Dessa bilder har visserligen visats tidigare och finns återgivna i flera böcker, men är ändå värt ett besök inte minst för de små enastående kopiorna.

Smoliansky är förmodligen oslagbar i observerandet av ljus och situationens allmängiltighet. Tekniken oklanderlig som vore den en annan nivå av honom själv.

Här finns också bilder ur serien TRIVIA, spår och tecken av det förbisedda, det triviala. Men framför allt är det bilderna från Slussen försommaren 1952 som imponerar.

Smoliansky är 19 år den gången och arbetar som nattvakt i området. Långa skuggor från människor och byggnader i det tidiga morgonljuset, hamnarbetare, en ensam pilsner, en värld av män och kepsar.

Stadsmuseum visar också några bilder av barn som han tog då han arbetade som industrifotograf. De är tagna i de där blå timmarna på söder i Stockholm då –”det luktade stekt fläsk på gårdarna och ungarna skulle in och käka” – som han själv skriver i ett av sina alltför få yttranden om det egna arbetet.

Gunnars Smoliansky har ett sällsynt gehör för det tillfälliga rum slutaren och kamerans mörka kammare inreder åt människor, som fastnat på den ljuskänsliga filmen.

Ett kärleksfullt öga har rört avtryckaren och så ofta också betraktaren.

PS. Här en länk till ett tidigare blogginlägg om boken med Lars Kleens arbeten.

Ett gammalt vernissagekort

Detalj ur vernissagekort från utställningen: strömholm | smoliansky återfunna bilder från slutet av 1940-talet kopierade och valda av gunnar smoliansky.

Jag hittade det häromdagen. Instoppat mellan några tunna utställningskataloger i den trånga bokhyllan. Ett vernissagekort. Grovt papper med synlig fiberstruktur. Ingen text på fram eller baksida. När man öppnar det, är det första man ser ett tunt papper av typen ”smörpapper” eller ritfilm, där det står:

”strömholm | smoliansky

återfunna bilder av christer strömholm från slutet av 1940-talet

kopierade och valda av gunnar smoliansky”, och sen följer öppettider och datum mm.

Om man lyfter pappret med texten ser man en inklistrad fotografisk kopia 10×10 cm av CHR. Det vill säga, det är en repro-fotograferad bild från utställningen som sedan framkallats, fixerats och sköljts som vanligt i ett mörkrum och därefter plantorkats för att för hand klistras in i det lilla vernissagekortet. Lars-Göran Jansson gjorde mörkrumsjobbet. Kommer inte i håg hur många vi gjorde.

Nu gäller det hantverk och kärlek till fotografi. Egentligen hade vi aldrig någon budget för den här typen av informations material, så vi gjorde allt själva.

Utställningen verkar helt utsuddad ur det fotografiska medvetandet. Jag har gång på gång sökt genom nätet och inte hittat några spår efter utställningen.

Så plötsligt av en slump, hittar jag idag (!) information om en kommande bok på det tyska förlaget Steidl, med titeln – Christer Strömholm: Lido. Då trillar polletten ner. Det var Kim Klein som föreslog en mindre utställning på Lido galleri i Stockholm. Christer Strömholm var med på noterna och bilderna kopierades med säker hand av Gunnar Smoliansky som också gjorde bildurvalet. Det handlade om 6×6 Rolleiflex negativ från slutet av 1940- och början av 1950 talet, huvudsakligen från Paris.

Från början var det tänkt att bara bli 12 bilder, men projektet växte till 70 st. De flesta av bilderna hade inte kopierats tidigare.

Jag kopplade inte ihop utställningen med namnet Lido eftersom vi hade ett eget namn när vi visade bilderna på Galleri Fotograficentrum i Örebro. Jag tror året var 1991.

Tack Kim Klein, för initiativet från början och för att bilderna efter 28 år kom upp ur fotohistoriens slukhål.

PS

Utgivningen av boken är planerad till 1 mars, på Steidl Verlag. ISBN: 9783958293359

Staden en känsla, ett tillstånd

Foto: Hans Gedda | Södermalm, 2002

Den kallas – Fotografiskas stora Stockholmsutställning. STHLM Forever. Jag hade först svårt att hitta den. Den är inte speciellt stor, endast drygt 50 bilder och nästan undanträngd innanför Jonas Bendiksens stora färgbilder av personer som är övertygade att de är Messias.

Det är synd, jag hade gärna sett ett mer generöst urval, fler fotografer och fler bilder.

En utställning om Stockholm är ett givet tema och man skriver på hemsidan att en samlingsutställning om staden varit efterlängtad sedan man startade verksamheten.

Därför är det förvånande att man ger idén, så lite utrymme. Det verkar som att man inte riktigt tror på den här typen av fotografi, det vill säga företrädesvis svartvita bilder av dokumentär art, i mindre format.

Fotografen och förläggaren Jeppe Wikström har gjort urvalet och han säger i en intervju i Fotografiskas tidning att han valt bilder han gillar och att han inte kan eller vill försvara och inte heller motivera, sitt urval.

Det är alltid vanskligt att diskutera, varför det ena eller andra namnet inte är med. En annan curator hade med stor sannolikhet gjort andra val och en tredje hade valt efter sina preferenser. För mig är det underligt att varken Anders Petersen, Micke Berg eller Gunnar Smoliansky är med. De har ju under stora delar av sina karriärer varit verksamma och fotograferat i Stockholm.

Stockholm är för alltid lika mycket en känsla som en stad menar Wikström och det är lätt att hålla med om, likaså att Stockholm som motivkrets är outtömlig.

Utställningen innehåller även några utländska fotografer. En av utställningens finaste bilder är tagen av David Seymour en av grundarna till bildbyrån Magnum. Den är från 1950 i samband med Nobelfesten det året. Den visar ett par som sitter på en bänk i Stadshuset ömt lutandes in mot varandra, inget mer än så. Hans studentmössa och den lätt böjda ryggen och skuggan över hennes ansikte. Lägg därtill hennes hållning och bilden blir början eller slutet på en ännu oskriven liten novell.

I ett grått helt skugglöst vardagsljus tumlar några barn runt i gräset och en kvinna hänger tvätt med Riddarfjärden som fond. Det är en storslagen bild som i sin enkelhet känns en smula exotisk i dag. Här är det också här femtiotal och fotografen på plats är Lennart Nilsson.

Bland de yngre namnen gillar jag kraften i Joakim Kocjancics graffiti från Gamla stan och Aili Markelius suddiga person på Skeppsholmen. Johan Strindberg har också en vagt tecknad individ framför några mörka husfasader. Hans bild hänger som en pendang tätt intill K W Gullers bild från 1946. En ensam flanör på en snötäckt flottbro, vid Klara sjö. Elegansen i den kompositionen är inte att leka med. Strindbergs bild av en ensam gestalt är nästan helt upplöst, som i en kolteckning.

Emellertid är det precis där utbytet av fotografiska erfarenheter kan börja. I igenkännandet, de olika optiska och tekniska valen. Här kan ett spännande samtal mellan generationerna uppstå. Att tro på bildens inneboende kraft och poesi i mötet mellan bilder från olika tider.

– För Jeppe Wikström har letandet i arkiven gett många aha-upplevelser, vissa mer udda än andra. Till exempel visade det sig att Hans Hammarskiölds klassiska bild med Spanska Ridskolan, som många tror är tagen i Wien då den varit namngiven som ”Spanska ridskolan”, i själva verket togs när den berömda ridskolan var på besök i Hovstallet. Plötsligt uppstod en ny Stockholmsklassiker som gästerna på Fotografiska nu får njuta av!

Så skriver Fotografiskas PR& Informationschef , Margita Ingwall i pressmaterialet till utställningen. Det är en egendomlig formulering med tanke på att bilden redan i boken ”Foto Hammarskiöld, Tiden och ljuset”, med text av Kurt Mälarstedt, har titeln ”Hovstallet i Stockholm 1952. Boken utkom år 2008.

Utställningen pågår en dryg månad till, t o m den 17/2. Om ni inte redan sett den, ta er dit och missa inte Hans Geddas lilla bild från Södermalm.

Den är nämligen suverän, en stadsbild som vill beskriva ett tillstånd. Dessutom är den grafiskt helt övertygande.

Två prästkragar i ett klänningsliv

 

Foto: John Alinder | Gertrud Lundin i trädgården i Sävaste, Altuna socken, 1920.

Time/Light/Love, Swedish Photographic Portraits 1840-2017 i Landskrona museum slutade den 28 januari i år. Utställningen var den andra av tre utställningar där merparten av bilderna hämtats från samlingar och arkiv runt om i landet. Satsningen ingick i Landskronas långsiktiga engagemang för fotografi.

Utställningen var intressant, ett försök att komma åt det intima och hur vi förhåller oss till att betrakta och betraktas. Man säger att man vänt på varje sten för att finna bilder som passar in på visionen om en utställning som avslöjar och kommenterar förtrolighet. Gott så.

Man kan fundera lite kring utställningens namn, Time/ Light / Love. Tid, som i relation och exponering. Ljus, som passerar genom en lins och kärlek ja, det är väl själva förutsättningen för all bra fotografi. Det gör att jag inte riktigt förstår urvalskriteriet.

Rent scenografiskt var utställningen byggd som en våning med hall, salong, kammare, matsal och så vidare. Kul idé, men huset med alla sina trappor och prång gjorde det hela lite rörigt. Jag hade ändå stor behållning av utställningen och upptäckte flera nya fotografiska namn.

2013 hittade man närmare 8000 glasplåtar under golvplankorna i en lägenhet vid renoveringen av en fastighet i Lund. Bilderna var tagna av Ida Ekelund (1884-1982), som jag skrivit om tidigare på bloggen här och här. Några av hennes mycket fina porträtt fanns med i utställningen.

Här visades också en dagerrotyp från c:a 1840, föreställande en okänd svensk soldat, en major, med Kungliga Svärdsorden fäst på sin uniform. Fotografens namn är även det okänt. Troligen är det här det tidigaste fotografiet av en svensk person som finns bevarat.

I ”biblioteket”, stannade jag länge inför ett självporträtt från c:a 1930 av Johan Börjesson Eld (1904-1984). En lite taffligt upphängd filt utgör fond till ett rörande porträtt i helfigur. Strumporna mot trasmattan, kroppens position och det låga taket. Boxarens allvar, de märkliga boxarbyxorna och handskarna. Allt andas – så här vill jag uppfattas. Eller är det här ett exempel på en sorts tidigt scenograferad självironi?

Det fanns även andra självporträtt att begrunda, exempelvis Rut Hillarps enkla drömska dubbelkopieringar, som jag alltid har varit svag för. Kanske för att hennes teknik för tankarna till experiment som en del av oss också sysslat med i mörkrummens magiska skimmer.

Gunnar Smolianskys fina självporträtt i en spegel från 1952 glimrar och Beata Bergströms mjuka blick dröjer sig kvar.

Gerry Johansson är också med på ett hörn, med ett förtjusande Polyfoto-ark fyllt av självporträtt från sommaren 1963, då han 18 år gammal jobbade på Polyfoto i Göteborg.

Det var även lätt att bli stående inför Knut Borgs bilder som först liknar en samling ur genren, ”funna bilder”. Men det är medvetet avbildade personer, oftast i samband med någon högtidsdag. Emellertid är det något som skaver. Borg verkar ha koncentrerat sig på ”det felaktiga” ögonblicket, istället för det vanligare ”avgörande” ögonblicket. Exponeringen har skett precis innan eller efter det att personen som ska fotograferas hunnit samla sig och rättat till uttrycket. Bilderna ger ett oväntat vardagligt och nästan privat intryck.

Jag dröjer också inför Erik Tryggelins lilla obetalbara serie om fyra stadsbilder från 1902, föreställande några synnerligen självsäkra damer med nonchalant vippande hattar.

Erik Daniel Schötts flicka i Vingåkersdräkt är nästan öververklig. Bilden är en Agfa-autokrom fr. c:a 1925. Perfekt komposition. Blicken, flätorna och färgen allt understryker känslan av utvaldhet. Det finns däremot ingen upplysning, varken på utställningen, katalog eller bok att bilden var framtagen på uppdrag av Herman Lundborg chef för rasbiologiska institutet. Den publiceras i boken, ”The Racial Characters of the Swedish Nation”, som kom 1926. Bilden är presenterad på en helsida under rubriken, ”Nordic Type”. Under bilden står det ”Schoolgirl in Stockholm”.

Här finns också bilder av John Hertzberg, Ferdinand Flodin, Henry B. Goodwin, August Strindberg, Anders Zorn, Anna Riwkin, Sune Jonsson, Lennart Nilsson, Bruno Ehrs, och många andra och dessutom polisfotografier. Varför dessa och inte andra? Jag funderade kring detta när jag hamnade i ett litet mörklagt rum med bilder som långsamt projicerades på rummets ena vägg. Där blev jag sittande.

John Alinders bilder knockade mig. Ahlinder frammanar en stark känsla av pågående liv, här och nu. Vemodet kommer smygande i varje exponering. John Alinder var  diversehandlare och fotograf. Född 1878 och uppväxt i byn Sävasta, Altuna socken, på den uppländska landsbygden, strax utanför Enköping. Bilderna finns på Upplandsmuseet. Hela samlingen är på drygt 8000 glasplåtar i format 9×12, 13×18 och 18×24. 4000 av bilderna finns nu att se på Digitalt museum.

Tommy Arvidson skriver fint om Alinder i Fotografisk Tidskrift (nr 4 2017) och han lyfter speciellt fram Alinders förmåga att fånga människors vardagliga uttryck. – Det finns en förtrolighet mellan den avbildade och fotografen. Som om de delar en hemlighet, skriver han. Det är bara att hålla med. John Alinders bilder är fyllda av förväntan och vänskap. Väninnor och vänner sammanlänkade i en djup förtrolighet.  Många bilder andas en vardagens stolthet, dock utan att de som fotograferas verkar vilja förhäva sig.

Gertrud Lundin har två prästkragar instoppade under skärpet vid klänningslivet, jag blir rörd över den enkla och anspråkslösa gesten att göra sig fin.

John Alinders bilder är kvar inom mig fortfarande, månader efter besöket i Landskrona.

PS

För er som missade utställningen finns många av bilderna, utmärkt tryckta i boken med samma namn som utställningen – Time/Light/Love – Swedish Photographic Portraits 1840-2017. (ISBN:978-91-983034-9-0), Historiska Media.

Den innehåller tyvärr inga fördjupande texter som kan belysa urvalet som gjorts och inte heller några analyser kring fotografin som presenteras. Det saknas även litteraturhänvisningar, vilket gör det svårt att överblicka vad som gjorts på andra ställen i vårt land inom det fotohistoriska fältet. Exempelvis frågor om digitaliseringen av de fotografiska arkiv, från vilka man lånat in bilderna och vilka avhandlingar och böcker som publicerats kring fotohistorisk forskning. Just avsaknaden av en akademisk dimension kring utställningarna i Landskrona, tycker jag är en brist.

I utställningskatalogen skriver man att Landskronas långsiktiga engagemang i fotografi har slagit väl ut och att – lejonparten av verken hämtats från samlingar och arkiv, som sätts upp på stadens museum i väntan på invigningen av ett stadigvarande fotohistoriskt museum. Med den ambitionen behövs en tyngre kompetens, i synnerhet när man på hemsidan för Landskrona Photo kallar sig för ”The home of photography in Scandinavia”.

Fotohistoriska samlingar finns utspridda i många institutioner, Moderna Museet, Tekniska Museet, Nordiska Museet, KB, Västerbottens Museum och flera andra länsmuseer. Lägg där till hembygdsföreningar, bibliotek, och universitet m.fl.

I upprop och debattartiklar har det efterlysts en statlig översyn, en inventering och en handlingsplan kring våra fotografiska samlingar. Där har även frågan om det övergripande institutionella ansvaret, tagits upp.

Sverige behöver ett fotohistoriskt museum med ett nationellt ansvar för vårt lands fotografiska arv. Alla goda krafter och den samlade kompetensen på olika nivåer måste samlas kring detta mål. Frågan är om Landskrona är platsen för detta.

Bara denna enda bild

Erik Kessels | Ur utställningen, One Image.

Årets evenemang kring utdelningen av Svenska Fotobokspriset, var riktigt bra.

Det började med den entusiastiske och energiske fotosamlaren Erik Kessels och slutade med vinnaren, Jenny Rova och mingel i baren på Hilton hotell vid Slussen. Ok, det förekom en del diskussioner om det var rätt bok som vann, vilket det ju alltid gör.

”Ett utlämnande och ömsint verk som i sitt enkla och originella koncept både komplicerar rollen som fotograf och samtidigt skildrar en kvinna som undersöker den manliga blicken och tar kontroll över den”, skrev juryn i sin motivering.

Jenny Rova har inte själv tagit bilderna i boken, Älskling A selfportrait through the eyes of my lovers. Den består av hennes tidigare pojkvänners bilder av henne. Vad är egentligen en fotobok, 2018? Konceptuella arbeten, böcker som lägger nästan all vikt vid idéinnehållet blir allt vanligare. Fotografin är i ständig rörelse och alla traditionella uppfattningar om vad fotografi är, ifrågasätts kontinuerligt. Så måste det vara.

Frågan om fotografiets roll i vår tid sysselsätter även Erik Kessels. Han är närmast att likna vid en visuell arkeolog, som dammsuger loppmarknader efter övergivna fotoalbum och han sätter han samman bilder han funnit på nätet, till helt nya berättelser. Han letar efter osedda mönster, hittar likheter och gör jämförelser. Det hela har resulterat i en uppsjö av utställningar och böcker. Med en imponerande frenesi och med hundratalet exempel på ”Vernacular photography”, hämtad från den enorma flod som omger oss varje minut, varje timme, varje dag, gjorde han en minnesvärd föreläsning.

Han söker skador, fläckar, ett finger framför linsen. Han finner hundratals bilder där kameraremmen finns med i motivet och han hittar bilder där personer klipps bort. Han visar alla sorters misstag. Byggnadskonstruktioner som blivit fel, trappor omöjliga att gå i och toaletter som är helt obrukbara. Han letar efter en sorts ”Off moments”. Dessutom påminner han oss i förbifarten om att en person på 1800-talet under hela sin livstid förmodligen kom i kontakt med samma mängd bilder som vi idag konsumerar under en förmiddag.

Kanske som en reaktion mot den ständiga flod av fotografier som omger oss gör han en utställning som han kallar One Image, som bara består av en bild. Det är det sista fotografiet som togs på hans syster som dog i en trafikolycka, 9 år gammal. Bilden är tagen av personalen på en semesteranläggning (holiday park). Kessels föräldrar fann bilden, beskar den och gjorde om den till en svartvit bild. – “They re-appropriated the image before I even knew the meaning of the word”, säger han i en intervju för Time. Han trycker sen upp bilden av systern och sprider den över hela staden Wroclaw, i Polen. Som affisch, poster. Han använder sig av annonstavlor på väggar och busshållplatser. I själva utställningen finns bara denna enda bild.

Han förvånade nog en och annan när han sa att han inte var fotograf, vilket nog många trodde. Hans intresse för den fotografiska bilden är dock stort, större än hos många som dagligen fotograferar. Han menade också att vi i dag konsumerar foton. Vi tittar inte. Vilket är högst tänkvärt.

Juryn hade även i år ett styvt arbete. Det är inte lätt, jag har själv suttit där. En självklar kandidat var ju naturligtvis Gunnar Smolianskys, Diary. Den seglade ju liksom över alla de andra. Borde ha varit ensam vinnare i en egen klass, som på filmfestivaler. Lifetime Award, typ.

Bland finalisterna tyckte jag om Stefan Bladhs dova och djupt suggestiva, ”Hidden Kingdom”. Själv beskrev han bilderna som ett sorts tillstånd där – en väntan på att något större ska komma fram.

Night Procession, av Stephen Gill är en högst originell bok. Han har på ett snillrikt sett arrangerat kameror i naturen, så att djuren som passerar just där, ovetandes tar sina egna selfies. Det är både gåtfullt och en smula skrämmande. Rävar, harar och vildsvin fångas i poser och situationer som inget mänskligt öga kan uppfatta.

Stephen Gill som bott i London de senaste 25 åren innan familjen flyttade till Skåne för fyra år sedan, sa i samband med att hans bok presenterades, – jag är mer rädd i den svenska skogen än vad jag är i London på natten.

 Han har gjort en av de egendomligaste böcker jag någonsin öppnat.

Att hitta rätt plats för kameran

Foto: Gunnar Smoliansky | Ur boken Lars Kleen Gunnar Smoliansky

LARS KLEEN GUNNAR SMOLIANSKY – är allt det står i vita versaler på omslagsbildens vackert rytmiska skuggmönster från en av Kleens skulpturer.

Det är en stor bok 34 x 24 cm, 2,5 cm tjock, mjuka pärmar drygt 1 och ett halvt kg tung. Jag hittade den hos det lilla kvalitetsförlaget Kalejodskop, i deras monter på bokmässan i Göteborg.

Det är konkret, sakligt och avskalat. Ändå gåtfullt. Ibland slår skulpturen till före bilden, men oftast är det tvärtom. Gunnar Smoliansky går runt de stora konstruktionerna och vet precis var han ska ställa sin kamera.

– Man försöker ha lite ordning på saker och ting. Jag tror att det ofta handlar om att ett föremål, eller vad det nu kan vara, ska trivas ihop med sin plats och att man på något sätt gestaltar det. Man tar sig helt enkelt en grundlig titt och agerar utifrån det. (–)

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran. Säger Smoliansky på sitt oefterhärmliga och självklara sätt, i ett samtal med Niclas Östlind som finns återgivet i boken.

Det här är en bok som gör mig innerligt glad. Och en smula rörd. Glädjen kommer av den mycket känsliga omvandlingen från den tredimensionella verkligheten till fotografins två-dimensionella gråskalor. Att det överhuvudtaget är möjligt att genomföra – att det går att förnimma så mycket av Kleens konstruktivistiska idéer, genom fotografin.

Det som gör mig rörd är konsekvensen. Smoliansky har arbetat med att fotografera Lars Kleens arbeten i över fyrtio år. Varendaste ett. Det är bara att kapitulera.

Många av bilderna är från verkstaden, inrymd i ett gammalt linoljekokeri i Nacka. Andra är från utställningar, museer och konsthallar, hamnmagasin, tunnelbanan och i övergivna industrilokaler. När Ulf Linde såg Lars Kleens Rep, en 40 meter lång skulptur av limmade ribbor ute i en gammal industrilokal, häpnade han över skönheten.

– En skönhet som inte hade med konst att göra längre. Konstruktionen följde sin egen logik så obönhörligt att tanken på att fälla några estetiska omdömen kändes frivol, helt opåkallad. Skulpturens fysiska närvaro, dess påträngande fakticitet, uteslöt allt tyckande, skriver han i en essä från 1998, som är publicerad i boken.

Det är omöjligt att värja sig, man sugs långsamt in i det ena konstverket efter det andra genom Gunnar Smolianskys bilder. Paradoxalt nog eftersom bilderna är stillastående och i en mening, helt tysta. Han framkallar trots detta fotografiska faktum, en sorts långsam in-zoomning mot det väsentliga i Kleens mäktiga verk. Gång på gång dessutom.

Koncentrationen är både grafiskt tydlig via den fotografiska gråhetens alla valörer och djupt poetisk, när man rör sig in i Kleens monumentala och märkliga konstruktioner. Träslagens olika ytor, järnets rostighet och arbetsprocessens synlighet – allt finns där i bilderna.

Köp boken, färden har just börjat!

PS

Boken är utgiven på Kalejdoskop förlag med stöd av Stiftelsen Längmanska kulturfonden, Konstnärsnämnden och Konstakademien.

ISBN 978 91 7936 112 9

Formgivare: Petter Antonisen

Bildhantering Stefan Ohlsson / Sven Westerlund, Projektor AB

Tryckeri: Göteborgstryckeriet

Vittne och minne

Foto: Micke Berg

– Det konstiga med det här livet är att fotografi är verkligen ett vittne och ett minne av och om liv. Vittne och minne, skriver Micke Berg.

Tommy Arvidson menar på sin utmärkta blogg omfotoboken, att det behövs en Micke Berg monografi och en stilig sådan. Håller med, har själv skrivit samma sak tidigare här på sidan.

Vi fick vänta onödigt länge på den stora Smoliansky boken som till slut kom ut på Steidl.

Micke Bergs rastlösa oerhört begåvade och tidskänsliga dokumentära arbete borde samlas in och ges ut i en rejäl samlingsvolym, en sorts retrospektiv. Om jag vore stadd i kassa av format, skulle jag inte tveka en tusendel. Jag skulle ge ut den stora volym han är värd.

En eller flera kunniga och känsliga personer skulle göra urvalet. Lägg till det en lyhörd rytmisk och dynamisk layout, till den rörlige Bergs temperament. Sen bra text. Mickes egna ord förstås, som han visat i sina ”Retro”- presentationer på sin blogg .

Men jag skulle gärna också se ett par, tre längre initierade texter om Micke Bergs roll och plats i den svenska dokumentära traditionen. Inträngande smarta och självständigt tänkta essäer, som förmår blottlägga själva punkten där det skapande lodet är upphängt. Stället där Mickes energi utgår från. Minus det ”allmäncuratorsakademiska” lättgodset eller snömoset, som alltför ofta förekommer när ett konstnärskap ska ringas in i bokform.

Jag vill läsa om kameran, cykeln och skidorna. Upprördheten över sakernas tillstånd. Kort sagt – drivet i hans arbete.

– Jag fotograferar för att översätta mina känslor, för att vara ett vittne och för att minnas. När jag sedan väljer en bild, som helst ska handla om livet, så väljer jag oftast den utifrån hur jag upplever stämningen i bilden. Om den passar min stämning, sedan det andra, vittnet och minnet, kommer med tiden, skriver han på sin blogg ” i gryningen får dårarna ro”.

Micke Berg är något av en ofrivillighetens filosof och en otroligt bra fotograf.

Jag är väl medveten om att bokbranschen är i gungning, men var är Max Ström, Steidl, Journal..och alla ni andra med pengar och kärlek till fotografi?

Det är hög tid för en maffig monografi!