claes gabrielson

Posts Tagged ‘New York’

Ett samtal på en trottoar

In Vykort on maj 16, 2021 at 11:24
Foto: Helen Levitt | New York, 1942

Jag hittade det här vykortet när jag städade i några lådor. Minns inte var eller när jag köpt det, inte heller att jag lagt det i ett kuvert i en låda och sedan glömt bort det.

Två herrar i samtal på en trottoar. Pinnstolarna är symmetriskt placerade, kanske ställs de fram på samma ställe kväll efter kväll i den ljumma New Yorknatten. Mannen till vänster i keps verkar ha hört allt förut. Det är många år sedan han slutade att anteckna vad den andre sa. Hans kroppshållning säger – jag hör vad du säger.. Mannen i hatt sitter med linjalrak rygg och elegant korsade ben. Det han talar om är förmodligen av största vikt, vilket understryks av kavajens lätta fladdrande och hans utsträckta måttande händer.

Undrar om mannen längs bort i bilden bakom hästen och den parkerade bilen, kanske på väg till en bar eller för att köpa ett paket cigaretter, kunde höra något av männens konversation?

Tänk om det fanns ett ljudspår till ett vykort!

Helen Levitt (1913-2009) var en sorts mästare på den här typen av stillsamma små vardagsdramer, flyktiga glimtar från trottoarer och gathörn, i sin barndomsstad New York. Hon är förmodligen mest känd för sina många barnbilder från gatorna, inte så sällan med en underton av humor. Gatan och det som utspelades där, blev en scen för en betydande del av hennes fotografiska gärning. 

Nu 80 år senare finns inga stolar och bord kvar på trottoarerna. Vardagsrummen har sedan länge flyttats tillbaka in i fastigheternas privata sfärer.

Hennes bilder är trots detta faktum för alltid inskrivna i det viktigaste fotografiska arvet, det som rör fotografins underbara förmåga att skildra människan som hon är – med en humanistisk blick.

Lojal mot skuggornas kraft

In Böcker on september 29, 2017 at 14:02

Teju Cole är författare, fotograf och konsthistoriker. Hans essäbok ”Kända och underliga ting” är en slösande rik och briljant bok. Han skriver bland annat om författare som James Baldwin, Virginia Wolf, W.G. SebaldDerek Walcott och V. S. Naipaul. Om Tomas Tranströmer skriver han En av mina nödhamnar.

I Coles sällskap är det lätt att känna sig inbjuden till ett oavlåtligt intressant resonemang om konst, litteratur, politik och inte minst fotografi och han rör sig ledigt mellan kända och för mig okända namn. Han skriver fascinerande om historisk fotografi fram till dagens ”samlarkonstnärer” som med olika strategier använder sig av funna eller helt enkelt hittade fotografier, på nätet eller på loppmarknaden.

Bland mina favoritfotografer finns Saul Leiter, där det bland annat heter – Innehållet i Leiters fotografier framträder med en sorts fördröjning innan man förstår vad bilden handlar om. Snarare än att se bilden låter man den lösas upp i medvetandet, som en brustablett i ett glas vatten. En av fotografins svårigheter är att den är mycket bättre på att vara explicit än diskret.

Flera av de projekt Teju Cole beskriver är fascinerande. Glenna Gordon exempelvis har fotograferat saker som blivit kvar efter de nigerianska skolflickorna som blev kidnappade av Boko Haram. Varken kidnappningen eller fångenskapen går att fotografera, men genom bilderna på skolböcker, anteckningsblock, klänningar, och skor upprättas en sorts kontakt med flickornas liv. En bild av en blå blus med ett namn broderat innanför kragen blir början till en berättelse om flickan, Hauwa Mutah det sjätte barnet i en barnaskara på nio, och vars favoritämnen i skolan var engelska och geografi.

Howard French, en journalist med ett förflutet som utrikeskorrespondent och redaktionschef på New Tork Times, har i en bok som jag direkt blir nyfiken på skildrat det försvinnande Shanghai, ”Disappearing Shanghai”. Till skillnad från den fotografiska idén om ”avgörande ögonblick” verkar French har fått tillträde till privata, långa ögonblick, där människorna tycks visa sina verkliga och oförställda jag. – Samtidigt är det här också fotografier av människor i en historia, aktörer på en scen som de kanske bara är vagt medvetna om och historien de berättar handlar om en värld som flyter förbi, och som snart kommer att vara försvunnen, skriver Cole.

Om Roy DeCarava skriver han i ett kapitel med rubriken, En sann bild av svart hud, att DeCarava är en av USA:s mest fängslande och poetiska fotografer. Cole anser att kraften i bilderna ligger i de mörka partiernas skönhet. – Istället för att försöka ljusa upp det svarta gjorde han det oväntade och gjorde det ännu mörkare. Det som är mörkt är inte tomt.

När jag läser det här plockar jag fram ”The Sound I Saw”, av DeCarava. I början av sextio-talet designade han den här boken med egna texter och orginalprintar, det vi i dag skulle kalla en ”dummy”. Sen blev den liggande nästan ett halvt sekel innan den blev publicerad av Phaidon år 2001. ”The printed equivalent of jazz”, som någon sa. Fotografen är lojal mot skuggornas kraft, hävdar Cole och betonar DeCaravas omsorg och elegans som inspirerade en hel generation svarta fotografer.

Jag vill mena att omsorg i ämnesval och elegans i språket också gäller Teju Cole själv. Hans tankar rör sig rastlöst som under vandring, men de stannar ofta vid tankar som kan vara kloka och insiktsfulla eller helt vardagliga. Varje tanke når ett mål, litet eller stort. Generöst delar han med sig till läsaren. Man känner sig faktiskt en smula smartare varje gång man lägger boken ifrån sig. Svårläst, filosofiskt snårig? Knappast, han är okomplicerad och klar som en oanvänd Leica lins.

PS

Teju Coles bok, ”Kända och underliga ting”, (Natur & Kultur) ISBN: 978-91-27-15071- 3

 

Foto: Roy DeCarava | Ur boken ”The Sound I Saw”.