Ett ögonblick att återvända till

Foto: Georg Oddner | Kontaktkarta, Anita Ekberg, 1952

En suverän postum hyllning till en av våra största fotografer. 

Tommy Arvidsons, anspråkslösa bok – SAMTAL hemma hos Georg, är ren njutning.

Boken är precis utkommen och den är genialt enkel i sitt upplägg. Den består i princip av en bandad intervju som gjordes med Georg Oddner en sen eftermiddag 1999, som interfolieras med Tommy Arvidsons egna bilder från Oddners kombinerade hem, ateljé och labb i Malmö. Lägg till detta en del kontaktkartor från Oddners olika arbeten.

Georg Oddner är född 1923 och dog 2007. Fotograf, manusförfattare, jazzbatterist och en av grundarna av bildbyrån Tio fotografer.

I början av 2000-talet sålde han sin bildsamling till Malmö museer.

Tommy Arvidson kliver in i lägenheten på Jörgen Ankersgatan för att organisera och föra över en del printar och samtliga negativ till Malmö museers samlingar. Ett arbete som skulle komma att ta flera år i anspråk.

Dessutom är han samtidigt inblandad i arbetet med monumentalverket – Genomresa, som Malmö museer ger ut 2003. Drygt 450 sidor med Oddners viktigaste arbeten.

I samtalet som löper över två kassettband berättar Oddner om sin uppväxt och om en bedrövlig skolgång som han gärna vill hoppa över. 

Däremot berättar han om sitt möte med en ung Åke Hasselgård som senare skulle bli en känd jazzklarinettist. Hur de ”salade”, samlade ihop pengar till ett par vispar som Georg Oddner sen trummade med på en köksstol under det att Åke spelade Benny Goodmans solon på en blockflöjt. Det var starten på Oddners jazzkarriär. Han kom att spela med bland andra Putte Wickman och Alice Babs och uppträdde ofta på Nalen.

Han berättar att han får låna en Rollieflex av fotografen Lars Björk, som tyckte att han skulle plåta lite under sina turnéer som jazztrummis.

Genom en skåning, John Melin som var verksam i reklamvärlden och på annonsbyrån Svenska Telegrambyrån, kom han i kontakt med tidskrifter som Harper’s Bazaar och Vouge. Det ledde till att han så småningom följde med Melin på en resa till New York.

Där tar han kontakt med en fotograf som han beundrar, Richard Avedon. Med sig har han ett rekommendationsbrev från Sten Didrik Bellander, som några år tidigare varit assistent hos Avedon. Georg Oddner stannar hos Avedon i närmare fyra månader.

Hemma igen börjar han snabbt att etablera sig som reklam och modefotograf. Uppdragen rullar in och han jobbar för Damernas värld, Vecko-Journalen och SAS, Volvo m. fl. Han rör sig hemtamt i skeppsvarvsmiljö och i kappfabriker.

Han gör också många utlandsresor, Sydamerika, Ryssland och Japan, ofta tillsammans med journalisten Marianne Höök. Senare också resor till Vietnam, Algeriet och till dåvarande Sovjetunionen, för tidningen Vi.

Han såg till att det i tidsplaneringen kring de olika resorna också fanns tid för eget fotograferande.

Georg Oddner menar att han lärde sig mycket rent formmässigt genom att fotografera mode – ”det blev en sorts krokiteckning, där jag snabbt kunde se kompositionerna och också se till att hålla mig till saken”, säger han.

Den här är en mycket sympatisk bok och det är underbart att få lyssna till detta lilla samtal mellan två fotografer. Ja, man riktigt hör Oddners röst med den mjuka dialekten och den varma undertonen.

PS Bokens baksidestext innehåller ett citat av Oddner: ”Liksom en vattendroppe hör ihop med havet, hör ögonblicket ihop med evigheten. Man gör en bild för att betrakta och behålla ett stycke tid, alltså ett ögonblick att återvända till”.

I Troells underbara porträttfilm, Närvarande från 2003 är Oddner inne på en liknande tankegång. Han säger att han tror det var filosofen Martin Buber som sa att – ”endast ögonblicket lever och ögonblicket är evigheten”.

Samtal hemma hos Georg, TIRA Books, 2022 

ISBN: 978-91-986068-6-7

Mörka rum

Vad gör de här damerna egentligen? Året är 1904, platsen är någonstans i New York.

Återigen ett vykort jag fann i en låda i min källare tillsammans med ett hundratal andra. Som ung köpte jag ofta vykort på resor i samband med besök i konsthallar och museer. Böckerna var ibland för dyra, men jag ville ändå ha ett minne med mig hem och då fick det bli ett vykort.

Ett mörkt rum, med fyra kvinnor som verkar intresserade av ett hörn i de dunklaste delarna av rummet. De bär liknade kläder också de mörka. Är de svarta eller blå, kanske koboltblå?

Varför står de i så egendomliga positioner? Kropparna verkar stelnade i rörelsen inte bara på grund av den valda slutartiden. Kanske stod de så redan innan exponeringen? Vilken ritual utförs här, tillhör de en religiös sekt?

Frågorna är många. Skuggorna på golvet från deras kroppar antyder att det finns fönster bakom fotografen, men de tar ingen notis om detta utan verkar obönhörligen intresserade av rummets mörkaste plats.

Bilden ingår tillsammans med 22 000 andra i, The Byron Collection på the Museum of the City of New York. Huvuddelen av samlingarna består av bilder från vardagligt liv och från allmänna institutioner. Tonvikten ligger runt sekelskiftet, 1890 – 1910.

Sökfunktionen på hemsidan kunde vara bättre (jämfört med det fantastiska Library of Congress) men där finns mycket intressant att finna kring det dynamiska New Yorks framväxt.

Men damerna på bilden?

De är blivande lärarinnor, på baksidan av mitt vykort står det: ”Handball game at teachers college, NewYork, 1904”.

Bra då vet vi.

PS

Länk till The Byron Collection.

Länk till Library of Congress

Ett samtal på en trottoar

Foto: Helen Levitt | New York, 1942

Jag hittade det här vykortet när jag städade i några lådor. Minns inte var eller när jag köpt det, inte heller att jag lagt det i ett kuvert i en låda och sedan glömt bort det.

Två herrar i samtal på en trottoar. Pinnstolarna är symmetriskt placerade, kanske ställs de fram på samma ställe kväll efter kväll i den ljumma New Yorknatten. Mannen till vänster i keps verkar ha hört allt förut. Det är många år sedan han slutade att anteckna vad den andre sa. Hans kroppshållning säger – jag hör vad du säger.. Mannen i hatt sitter med linjalrak rygg och elegant korsade ben. Det han talar om är förmodligen av största vikt, vilket understryks av kavajens lätta fladdrande och hans utsträckta måttande händer.

Undrar om mannen längs bort i bilden bakom hästen och den parkerade bilen, kanske på väg till en bar eller för att köpa ett paket cigaretter, kunde höra något av männens konversation?

Tänk om det fanns ett ljudspår till ett vykort!

Helen Levitt (1913-2009) var en sorts mästare på den här typen av stillsamma små vardagsdramer, flyktiga glimtar från trottoarer och gathörn, i sin barndomsstad New York. Hon är förmodligen mest känd för sina många barnbilder från gatorna, inte så sällan med en underton av humor. Gatan och det som utspelades där, blev en scen för en betydande del av hennes fotografiska gärning. 

Nu 80 år senare finns inga stolar och bord kvar på trottoarerna. Vardagsrummen har sedan länge flyttats tillbaka in i fastigheternas privata sfärer.

Hennes bilder är trots detta faktum för alltid inskrivna i det viktigaste fotografiska arvet, det som rör fotografins underbara förmåga att skildra människan som hon är – med en humanistisk blick.

Lojal mot skuggornas kraft

Teju Cole är författare, fotograf och konsthistoriker. Hans essäbok ”Kända och underliga ting” är en slösande rik och briljant bok. Han skriver bland annat om författare som James Baldwin, Virginia Wolf, W.G. Sebald, Derek Walcott och V. S. Naipaul. Om Tomas Tranströmer skriver han – En av mina nödhamnar.

I Coles sällskap är det lätt att känna sig inbjuden till ett oavlåtligt intressant resonemang om konst, litteratur, politik och inte minst fotografi och han rör sig ledigt mellan kända och för mig okända namn. Han skriver fascinerande om historisk fotografi fram till dagens ”samlarkonstnärer” som med olika strategier använder sig av funna eller helt enkelt hittade fotografier, på nätet eller på loppmarknaden.

Bland mina favoritfotografer finns Saul Leiter, där det bland annat heter – Innehållet i Leiters fotografier framträder med en sorts fördröjning innan man förstår vad bilden handlar om. Snarare än att se bilden låter man den lösas upp i medvetandet, som en brustablett i ett glas vatten. En av fotografins svårigheter är att den är mycket bättre på att vara explicit än diskret.

Flera av de projekt Teju Cole beskriver är fascinerande. Glenna Gordon exempelvis har fotograferat saker som blivit kvar efter de nigerianska skolflickorna som blev kidnappade av Boko Haram. Varken kidnappningen eller fångenskapen går att fotografera, men genom bilderna på skolböcker, anteckningsblock, klänningar, och skor upprättas en sorts kontakt med flickornas liv. En bild av en blå blus med ett namn broderat innanför kragen blir början till en berättelse om flickan, Hauwa Mutah det sjätte barnet i en barnaskara på nio, och vars favoritämnen i skolan var engelska och geografi.

Howard French, en journalist med ett förflutet som utrikeskorrespondent och redaktionschef på New Tork Times, har i en bok som jag direkt blir nyfiken på skildrat det försvinnande Shanghai, ”Disappearing Shanghai”. Till skillnad från den fotografiska idén om ”avgörande ögonblick” verkar French har fått tillträde till privata, långa ögonblick, där människorna tycks visa sina verkliga och oförställda jag. – Samtidigt är det här också fotografier av människor i en historia, aktörer på en scen som de kanske bara är vagt medvetna om och historien de berättar handlar om en värld som flyter förbi, och som snart kommer att vara försvunnen, skriver Cole.

Om Roy DeCarava skriver han i ett kapitel med rubriken, En sann bild av svart hud, att DeCarava är en av USA:s mest fängslande och poetiska fotografer. Cole anser att kraften i bilderna ligger i de mörka partiernas skönhet. – Istället för att försöka ljusa upp det svarta gjorde han det oväntade och gjorde det ännu mörkare. Det som är mörkt är inte tomt.

När jag läser det här plockar jag fram ”The Sound I Saw”, av DeCarava. I början av sextio-talet designade han den här boken med egna texter och orginalprintar, det vi i dag skulle kalla en ”dummy”. Sen blev den liggande nästan ett halvt sekel innan den blev publicerad av Phaidon år 2001. ”The printed equivalent of jazz”, som någon sa. Fotografen är lojal mot skuggornas kraft, hävdar Cole och betonar DeCaravas omsorg och elegans som inspirerade en hel generation svarta fotografer.

Jag vill mena att omsorg i ämnesval och elegans i språket också gäller Teju Cole själv. Hans tankar rör sig rastlöst som under vandring, men de stannar ofta vid tankar som kan vara kloka och insiktsfulla eller helt vardagliga. Varje tanke når ett mål, litet eller stort. Generöst delar han med sig till läsaren. Man känner sig faktiskt en smula smartare varje gång man lägger boken ifrån sig. Svårläst, filosofiskt snårig? Knappast, han är okomplicerad och klar som en oanvänd Leica lins.

PS

Teju Coles bok, ”Kända och underliga ting”, (Natur & Kultur) ISBN: 978-91-27-15071- 3

 

Foto: Roy DeCarava | Ur boken ”The Sound I Saw”.