I natten

Foto: Alf Johansson | Från bloggen Omtag

Jag känner inte Alf Johansson. Vi har aldrig träffats. Ändå återvänder jag ofta till hans stillsamma och sympatiska blogg på Fotosidan.

Omtag heter den.

Den innehåller oftast bilder tagna under promenader i Stockholmsnatten med collien Sally. Det är tyst i Alfs bilder. En dov ton av ensamhet och begrundan.

Han är en amatörfotograf i ordets bästa mening, en som håller på med något för att han älskar det.

Jag vet inte om han älskar natten men han tycks tillbringa mycket vaken tid med kamera och hund i nattens skuggvärld.

När det tidiga gryningsljuset bryter fram, kan han plötsligt stå på vakt med sin kamerautrustning och förundras när mörkret ger vika för en ny dag.

Han skriver ömsint om sina föräldrar och han skriver om den där speciella känslan av att ta en promenad genom staden på Midsommarafton.

– man har gatorna för sig själv. Lite samma känsla som att vara ute och plåta på nätterna, en slängd tidning och en urdrucken ölflaska på något elskåp vittnar om liv som dragit vidare.

Han tycker att vi saknar ett fotografiskt museum, nu när fotografiska valt att spela en helt annan roll. Jag håller naturligtvis med, har skrivit om det tidigare här på bloggen.

Han tillåter sig ofta att resonera kring fotografins roll och betydelse i vår bildrika tid och han skriver om andra fotografer, exempelvis Bresson som han beundrar. Så här kan det låta:

Cartier-Bressons bilder är genomgående kopierade ganska mjukt, inga överdrivna kontraster och sällan någon knallskärpa.

Ändå är det den bästa fotografi som presterats under mediets relativt unga liv enligt mig. Just den mjuka kopieringen medger inga halvmesyrer, bilden måste hålla i sig själv annars faller den platt.

Ibland kanske det blir lite för mycket av triviala allmänpolitiska funderingar på bloggen. Men jag tycker om samtalen om bilder och att han generöst delar med sig av sina tekniska kunskaper.

Och hel del av bilderna tycker jag också om.

När linjer och ljus stämmer och det där gåtfulla infinner sig, som i all bra fotografi, tycker jag mig se en tunn linje av själsfrändskap ända bort till storheter som Atget och Brassai.

– Det finns ett djup i natten när inte distraktionerna är så många, något man märker även hos dem man träffar. På natten är de flesta sig själva, det behövs ingen anpassning i nattens relativa ensamhet, skriver Alf på sin blogg. Vackert så.

All denna tid då det inte blir något

Foto: Micke Berg | Ur Retro

Han är ett fenomen, Micke Berg. Med en energi som solen vissa dagar. Han har nu efter en deppig refus, ja han fick nobben på ett bokprojekt. En stor retrobok, med hans egna bilder och vad jag förmodar även med hans egna texter. Vilket förlag det handlar om förtäljer dock inte historien.

Men nu till det roliga. Solen vägrar gå i moln och Micke Berg bestämmer sig helt enkelt för att publicera ett gäng bilder i nummerordning som han kallar Retro 1, Retro 2 osv.

Resultatet är uppseendeväckande intressant. Här får man direkt personliga kommentarer till bilder man inte sett eller kanske sett förr. De senare blir plötsligt som nya.

Det här formatet passar Micke Bergs lynne som fingret på den berömda avtryckaren, tusendelen innan det trycks ned. Det bara sitter där på en så precis och knapp prosa som kan göra vilken ung skribent hur avundsjuk som helst. Han har tagit bilden och det är han själv som för ordet. Inte en bokstav för mycket.

Så här står det i Retro 9. – Tin i fönstret på Maria skolgata.. Hon bodde i ett vackert hus där det var skivbolag och studios på gården. Helt underbar miljö. Hennes lägenhet var stor och hon hade knackat hål i väggen i garderoben så hon kom in till ytterligare en lägenhet.

Hotell, kameror, platser och personer. En generös och personlig berättelse som ju naturligtvis är hans egen visuella och guppiga väg till att bli en otroligt stark fotograf.

– Ibland träffar jag på unga fotografer som frågar mig en massa, tex om hur man säljer sina bilder. Hur man når ut? Jag brukar säga att konsten är att ta bilderna. Resten kan du räkna ut själv. Så börjar Retro 36 som senare slutar i Baskien.

Jag avslutar med några rader ur Retro 37, som handlar om Sydafrika.

– Om att fotografera. All denna väntan. All denna tid då det inte blir något. Att fotografera är Väntans poesi. Ibland har jag rest bort, varit borta flera månader och inte fått ihop mer än typ två bilder. Det duger inte att bara ta bilderna. De ska innehålla något, en slags trovärdighet, en slags äkta känsla.

Om jag vore förläggare så skulle jag inte tveka att ge ut det här. Det är inte bara bra fotografi. Det är ett unikt berättande som pendlar mellan flera poetiska nivåer.

Ett viktigt dokument om man nu är det minsta intresserad av svensk fotohistoria.

Till Micke Bergs sida.

Foto: Micke Berg | Ur Retro, Sydafrika

Tack!

Foto: Micke Berg | Naxos

Den energiske och tillsynes outtröttlige fotografen, cyklisten och samhällsiakttagaren Micke Berg har skrivit mycket positivt om både min och Thomas Nilssons blogg.

Han gör det på sin egen mycket läsvärda blogg – I gryningen får dårarna ro.

– Den bästa fotobloggen i Sverige skrivs av Gabrielson. Han kan för det första fotografera och filma och har KUNSKAPER och letar alltid upp intressanta ämnen som han fördjupar och vi lär oss av hans kunskaper. Han filmar väl mest idag, men en gång i tiden var han en bra stillbildsfotograf. Jag har stor respekt för honom. Han filmade bland annat en film som TV gjorde om mig och det var en fin upplevelse att se hur jävla hårt han jobbade, skriver han.

Det är mycket hedrande och jag bugar.

Liniment och däck

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos

Trodde aldrig att jag skulle skriva om bilder från en cykeltävling. Det blev dock nödvändigt på grund av 24 sidor i den franska cykeltidningen Rouleur nr 34. Bilderna som är av Henri Cartier-Bresson, är tidigare opublicerade och är tagna i Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 .

Rouleur startade för sex år sedan och har sedan dess utkommit med 8 nummer per år. Redaktören Guy Andrews säger att man söker bilder som skildrar cykelsporten på ett unikt och originellt sätt. Utan att ha sett tidigare utgåvor kan jag bara konstatera att man lyckats i oktobernumret.

Bilderna visar publik, tränare och service-folk som en självklar del i berättelsen om tävlingen. Cyklisterna är där men också en tät atmosfär, nästan så stark att man kan känna doften av liniment och gummi i den fotografiska svärtan.

Fotografiska porträtt utan poser, en cyklist läser en tidning och en tränare som masserar ett knä har en blick som tycks ha fastnat i helt okänd framtid. En man och en kvinna fångad i ett förtroligt möte mellan kuggkransar och reservhjul. Det är och förblir ren poesi.

Återigen är det bevisat vilken magnifik, känslig och ovanlig fotograf Henri Cartier-Bresson var.

Hoppas bilderna är med på Fotografiskas utställning som öppnar den 8 Mars.

PS

Jag fick tipset från Micke Bergs blogg

I gryningen får dårarna ro. Tack Micke!

Här finns bilderna direkt ur Magnums arkiv.

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos

The simplicity of light

Foto: Igor Savchenko | Ur serien Faceless

I want to be seduced by the images and use my imagination to look at them in my own way. I am interested in the moment when the shutter is released, the simplicity of light.

Så skriver Heidi Romano, från Australien på sin blogg, Unless you Will.

Hennes blogg är stundtals mycket intressant. Inte riktigt i paritet, med Jörg M. Colbergs, Conscientious, naturligtvis. Hon har ett annat uppdrag, är mer lågmäld och samtidigt kanske mer personlig. Hon visar det som berör henne.

Colberg har gett sig själv ett större uppdrag. Han vill vara en superredaktör för allt viktigt inom den samtida fotografin och han gör det mycket bra.

Men idag handlar det om Unless you will. Heidi har varit tyst i nio månader men nu är hon tillbaka. Hon är också ansvarig för ett djärvt och ambitiöst Magazine, med samma namn i pdf-format.

–Unless you will is an online journal that showcases a vision within photo-based art. The goal is to bring together a collection of notable photographers from around the world and present their work, skiver hon.

Sedan starten i november 2009 har man nu i oktober 2012 kommit till nr 23. Februarinumret i år innehöll bland annat bilder av Inka Lindergård och Niclas Holmström, vars bok “Watching humans watching”, blev årets vinnare av Svenska Fotobokspriset.

– UYW strives to showcase photographers who add layers of meaning and capture these feelings. Their images are a happiness measurement, they give us pleasure, rekindle a memory, or trigger other emotions of their own. Our aim is to showcase these talented artists without too many frills, who work with the notions of play, honesty and craftsmanship.

Oväntad och riktigt bra fotografi, väntar på den här Australienska sajten, ta er dit. Det är det avgjort värt.

Livet är för kort för oceaner av visuell likgiltighet.

 

Nedan, några bilder som presenterats i Unless you Will.