claes gabrielson

Ett lugn som det nästan går att ta på.

In Böcker, Funna bilder on juli 3, 2013 at 18:29
Foto: Vanessa Winship | Ur boken Sweet Nothings

Foto: Vanessa Winship | Ur boken Sweet Nothings

Tiden saktar in när jag ser Vanessa Winships porträtt av skolbarn från östra Anatolien i Turkiet.

Att ta ett porträtt är förmodligen det mest direkta sättet att få mänsklig kontakt, säger hon.

– I am very much part of the process, and as such, need to take a certain responsibility for the gaze that returns to me.

I mitt förra inlägg diskuterade jag bland annat ”närheten” i några av Magnumfotografen Jacob Aue Sobols bilder. Micke Berg som ju bevisligen är en fotograf med osedvanlig närvaro i sina bilder, kommenterade detta. Han menade att han inte tror på den där ”närheten”.

Den känns som om han är i snabbköpet och bara öser på men lika förbannat är det en massa bra bilder, men , men, men, hur många ggr orkar du återgå till dessa bilder, se om dom? Jag tror helt enkelt de är för överarbetade, för mycket tryck i dom.

Det är möjligt att han har helt rätt. I Vanessa Winships bilder däremot råder motsatsen. En stillhet. Ett lugn som det nästan går att ta på.

Sweet Nothings heter boken med bilderna av skolbarnen. Den kom 2008. Det är svårt att inte tänka på August Sander när man ser bilderna. Hon söker ögonblick utan förställning. Utan mask, som hon säger och hon kan inte tänka sig att arbeta i färg.

– Black and white is a wonderful tool of abstraction. It enables us to move between time and memory.

Mellan tid och minne. I en intervju för ett par år sedan med Jörg Colberg säger hon att hon var nära att börja gråta, när hon flera veckor efter att filmerna framkallats och hon börjat sätta samman bilderna i serier.

They really are the total embodiment of innocence and that seems to be a rare thing to have had the opportunity to witness and put on film, perhaps I will never find this again.

Hennes senaste projekt heter She Dances on Jackson. Boken har precis kommit ut på Londonförlaget Mack (ISBN 9781907946363)

2011 fick hon The Henri Cartier-Bresson Award, ett stipendium som möjliggjorde att kunde hon resa runt i USA under ett års tid. Bilderna är tagna i 18 av USAs delstater. Själv skriver hon om idén, precis när hon drar igång projektet: An Exploration of the USA by car, by plane, by train, by bus, by foot ….

Den måste jag börja leta efter.

PS

Jag fick tipset om Vanessa Winships nya bok i Tommy Arvidsons utmärkta blogg, omfotoboken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: