claes gabrielson

Posts Tagged ‘Magnum Photos’

Fattigdomens geografi.

In Funna bilder, Priser on oktober 25, 2015 at 19:45
USA. El Paso, Texas. 2015. El Paso has a population of 649,121 and 21.5% live below the poverty level.

Foto: Matt Black | USA. El Paso, Texas. 2015. El Paso has a population of 649,121 and 21.5% live below the poverty level.

Det är sällan jag har sett en sådan kraft, och målmedvetenhet parad med en fotografisk blick, stundtals lika mäktig som Koudelkas. Fotografen heter Matt Black, är 45 år och utsedd till kandidat (Nominee) till Magnum Photos i år.

Hans fotografiska arbete kan enklast beskrivas som en resa genom ett bortglömt Amerika. Över hundra år av migration, fattigdom och lantbrukarnas slit i det torra landskapet, har byggt och format Californias Central Valley, menar han. The Geography of Powerty, kallar han projektet.

– People should care because we’re all implicated in this system. What we pay at the supermarket is what eventually goes to the farms and goes to the farm laborers. We’re all connected. So, [if] I can lift that veil and make that connection between what we eat, the choices we make, and how that impacts real people — communities — that’s the role I can play, säger Matt Black.

En av hans metoder är att kombinera geotaggade fotografier med kartor, statistik och fakta om fattigdom, folkmängd, levnadsvillkor m.m. I somras reste han genom 30 stater och fotograferade i 70 av landets fattigaste platser.

Han växte upp i Visalia en liten stad i den enorma dal som dominerar den centrala delen av Kalifornien. Arbetade som ung på en tidning, pluggade USA:s arbetarhistoria och Latin Amerikansk historia. Efter studierna återvände han till tidningsarbetet och som foto-reporter och med rötter i trakten hade han goda förutsättningar att bli en mycket bra skildrare av bland annat lantbruksarbetarnas villkor. Den torra hettan. Just effekterna av torkan är en av drivkrafterna i hans arbete. Jord förvandlad till damm och människors desperata kamp för att finna vatten.

– The Central Valley is this kind of vast unknown zone. These towns, these communities are right in the heart of the richest state in the richest country in the world. It’s halfway between Hollywood and Silicon Valley, and yet, you still have conditions like these, where poor communities are left with bad roads, dirty water, crummy schools and polluted air, säger Matt Black i en intervju för Time, Lightbox gjord av Oliver Laurent.

Time magazine utsåg honom till Instagram photographer of the year (2014), för hans Geography of Poverty projekt. I år blev han också vinnare av W. Eugene Smith Grant.

Det är en stark fotografisk gärning han utfört hittills och han visar inga tecken på att tröttna. I södra Mexico, har han under flera år bland annat arbetat i spåren efter de 43 försvunna studenterna i Guerro, i ett projekt han valt att kalla: The People of Clouds.

Matt Black verkar vara hängiven sin uppgift och ur fotografisk synpunkt är han inte bara en bra fotograf, han är en osedvanligt bra fotograf. Linjer, ljus och mörker samverkar effektivt och följer den empatiska blicken genom de torra landskapen. Han har också börjat filma och kombinerar ibland stillbilder och video. I de oftast grafiskt tydliga bilderna, tyngda av svärta finns både inlevelse och en tydlig medkänsla.

Han lutar sig mot en gammal idé om fotografiets kraft. Han är helt enkelt övertygad att fotografiskt arbete på sikt kan göra en politisk skillnad – en samhällelig förändring möjlig. Vackert så.

Länk till, Geography of Poverty (MSBC) (Följ Route 1,2 osv, längst ner på varje sida)

Länk, Magnum Photos

Länk, Matt Blacks hemsida

Länk till Time Lightbox, en videopresentation av Matt Blacks arbete, med en intervju.

Länk till film: ”Guerrero: The Monster in Mountains”. ( 7 min, newyorker.com/video)

Länk till film: California: Paradise Burning. ( 7.20 min, newyorker.com/video)

 

Fotografier för bildtrötta

In Böcker, Funna bilder on mars 10, 2014 at 20:09
SL-1

Foto: © Sergio Larrain, Magnum Photos | Valparaisio Passage Bavestrello, 1952

Den ständiga floden av fotografier på webben och i all reklam, kan ibland ge upphov till drunkningskänslor. När det inträffar brukar jag återvända till den klassiska fotografin.

Den nigeriansk-amerikanske fotografen och författaren Teju Cole påminner om en viktig fotograf i The New York Times senaste söndagsintervju. På frågan om vilka nya fotografiska böcker han rekommenderar, nämner han Koudelkas, Wall och Sergio Larrain-monografin som gavs ut av Aperture i oktober förra året.

Ja, där satt den. Den chilenske fotografen Sergio Larrain född 1931, dog för två år sedan. Han tillhör den sortens klassiska gatufotografi som jag aldrig kan få nog av. En uppmärksamhet riktad mot nuet, precis som det såg ut i sökaren vid just det tillfället. Ljus och mörker organiserat på ett helt oväntat sätt. Sergio Larrain var tillbakadragen och alltför lite känd. Trots att han var medlem i Magnum, arbetade han bara professionellt under lite drygt tio år.

Pappan var arkitekt och Sergio började med musikstudier. Reste sen runt i Europa och i mellanöstern med kamera och efter hemkomsten började han frilansa för ett brasilianskt magasin. Han tog bland annat starka bilder på gatubarn som levde på stränderna kring floden Rio Mapuche som skär genom Santiago. The Museum of Modern Art i New York, köpte två av de här bilderna till sin samling.

Genom ett stipendium kunde han under åtta månader arbeta med ett större projekt i England. Det resulterade i en bok, London, 1958-1959, som om jag förstått saken rätt kom ut först 1998. Henri Cartier-Bresson blev emellertid imponerad och såg till att han blev associerad medlem i Magnum Photos 1959. Två år senare blir han fullvärdig medlem i den berömda bildbyrån.

1963 kommer boken El Rectángulo en la Mano. 1966 ges Una Casa en la Arena ut, med en text  av Pablo Neruda. Valparaiso kommer 1991, också den med text av Neruda.

Där finns den otroligt fina bilden på flickorna i trappan. Sergio Larrain säger så här om den  – in a state of peace and utter serenity, just pursuing what at the time interested me most. Then, as if from nowhere, first one little girl appeared, shortly joined by another. It was more than perfect, it was a magical image.

En av Larrains bilder av ett par utanför Notre Dame i Paris, som Larrain först upptäckte när han hade framkallat filmen, sägs ha inspirerat Julio Cortázar till novellen Las babas del diablo. Denna novell i sin tur inspirerade Michelangelo Antonioni till att göra filmen Blow up.

I början av 1970-talet söker han sig till en Boliviansk mystiker och 1972 överger han fotografin för studier i kalligrafi, yoga och meditation.  Han drar sig undan världens larm.

– He is very different, very intense, säger Agnès Sire, director of the Henri Cartier-Bresson Foundation. For me, he is [often] interested in what you don’t see, säger hon och förklarar –  He stopped his career. It was not bringing him what he [thought] it would bring to him. [He felt] the fact he photographed those kids will not change the fact that there will always be kids abandoned. Photography will not help save the planet.  Citatet är hämtat ur en intervju signerad Richard Conway, på Time-Light box.

Det här är fotografier för bildtrötta. De liknar dikter man har i minnet, en sorts konstverk man äger för alltid.

Här länken till Magnum Photos där hans bilder visas.

Närhet

In Funna bilder, Utställningar on juli 1, 2013 at 13:26
Foto: Jacob Aue Sobol | Russia.Moscow.2012

Foto: Jacob Aue Sobol | Russia.Moscow.2012

Gå så nära du vågar och sen ett steg till. Det var det jag fick höra av Bertil Ludvigsson och Bengt-Göran Carlsson när jag som ung fotograf visade upp mina första bilder. Närhet, kontakt och ansvar, det var avgörande. Distans föraktades. Petersén och Strömholm visste formeln.

När jag nu ser Håkan Elofssons utställning, Bombay BoulevardFotografiska tänker jag på de där orden igen. Själv skriver han – Vad fan håller jag på med? Trettio års fotografisk moral landar som en klump i magen. Jag sitter i en taxi med nervevad ruta, söker intuitivt händelser i det pågående vardagslivet. Jag funderar medan jag fryser ögonblicket, ifrågasätter mitt tillvägagångssätt, mig själv som fotograf och människa. Vem är jag som sitter i en taxi och fotograferar fattigdomen i Bombay?

Ja, det kan man undra? Ändå gör han det bra och konsekvent. Signalhorn, skratt, bilar och mopeder. Röster och ljud från gränder och gator bildar en märklig helhetsupplevelse. Ett stort pågående nu. Allt i starka klara färger. Bilderna hänger kant mot kant som om de vore filmrutor i en sammanhållen sekvens. En enda rörelse från en taxiresa genom ett utdraget ögonblick. Jag kommer att tänka på medeltida altartavlor där figurer utskurna i trä på olika nivåer rör sig på mot himlen eller på väg ner till den eviga skärselden. En blixtbild av människans kamp och strävan.

En annan fotograf med ett totalt annat förhållningssätt är Jacob Aue Sobol vars bilder jag snubblade över, bara två dagar efter besöket på Fotografiska.

Arrivals and Departures heter hans senaste projekt och utspelar sig längs den Transsibiriska järnvägen.

my ambition is always the same; to use the camera as a tool to create contact, closeness and intimacy. I want to meet people, to connect with the cities, to make the places mine, even if it’s just for a short while, säger han.

I Mongoliet blir han av några jägare inbjuden att delta i jakt. Han påminns om när han var 23 och lärde sig jaga på Grönland och han jämför ritualerna med själva fotograferandet – The relation you create to nature as a hunter has had a big influence on my life and my work.

Han säger också att han är rädd för att upprepa sig och inför varje nytt uppdrag börjar han att plåta i färg. Han inser dock snabbt att han inte får någon känslomässig relation till bilderna – I always return to black and white and find my voice again.(—) They create their own universe.

Ja, det är snudd på ett eget universum, han skildrar i sina bilder. Svärta, råhet och intimitet.

the people I photograph are real, and I look at them, and I try to find something that connect us. I try to find a piece of myself in them.

Han säger att han beundrar alla de personer han fotograferar eftersom de försätter sig i en sårbar situation. Men det viktigaste är att de kan lita på honom, att det finns en ömsesidig förståelse. Ett utbyte.

Hans ambition är att inte bara se utan att vara delaktig i det liv han fotograferar.

Foto: Håkan Elofsson | Ur Bombay Boulevard

Foto: Håkan Elofsson | Ur Bombay Boulevard

PS

Jacob Aue Sobol är född i Danmark 1976 och är medlem i Magnum.

Här finns hans bilder på hans egen hemsida och här på Magnum Photos.

På gatorna

In Utställningar on juni 10, 2013 at 15:51
Foto: Trent Parke | Sydney. Martin Place, city centre. 2002

Foto: Trent Parke | Sydney. Martin Place, city centre. 2002

Gatufotografi som tradition är nästan lika gammal som fotografin självt. Så fort tekniken tillät så tog sig fotograferna ut på gatorna. Det vi idag kallar Street photography eller gatufotografi är ett begrepp som började användas först på slutet av 1950- och början av 1960-talet. Definitionen av genren har varierat under årens lopp.

Snickarbacken 7. Det är oStockholmskt, en ruff och tuff lokal som egentligen är en servering och som lika bra kunde ligga i New York eller London. Här visas just nu en stor utställning med Street photography bilder.

In-Public som ligger bakom utställningen är ett sorts internationellt gatufotokollektiv med 22 medlemmar. Utställningen består av c:a 100 bilder. Tidigare är den visad i Derby och i Bangkok. De är inbjudna av en löst sammansatt grupp i Stockholm som kallar sig CUP, Contemporary Urban Photography. I en utställning i utställningen visar fem av medlemmarna i CUP Street-bilder  under namnet, 5  From Stockholm.

Street photography can loosley be defined as any photography that takes place outside of your front door, skriver gruppen. En tämligen vag definition kan tyckas. Den verkar ju rymma oerhört mycket. Själva essensen i gatufotografin är att det är på riktigt och att inget är arrangerat. Bilderna ska också visa vanliga människor i alldagliga situationer. Man menar också att det inte får finnas någon form av samspel (Interaction) mellan fotograf och den som fotograferas. Så långt In-Publics programförklaring.

Syns något av detta på den brokiga och lite spretande utställningen? Jo då och där finns en hel del som är riktigt bra.

Nils Jorgensen, Richard Bram, och Nick Turpin är några som sticker ut. Jesse Marlow likaså. Men den som imponerar mest är nog Magnum-fotografen Trent Parke. Hans bilder kan ses här och är mycket bra. Bland de 5 från Stockholm fanns också en del intressant. Ola Billmonts blixtbilder och Brian Sparks säkra kompositioner t.ex.

Lokalen Snickarbacken 7, är lite mörk och när man vill luta sig fram mot en bild för att kunna se lite bättre riskerar men att störa ätande gäster. Det är med andra ord svårt att överblicka hela utställningen.

Det urbana landskapet, arkitektur och porträtt. Fotojournalistik. Street-bilder låter sig inte så lätt kategoriseras. Kanske är det lättare att tala om ett förhållningssätt, en metod eller ett sätt att arbeta.

När är ett fotografi inte ett gatufotografi tänker jag, när jag släntrar ner längs Snickarbacken mot Birger Jarlsgatan. Upprymd av utställningens alla gatubilder. Gatans alla ögonblick.

Bilrutan

In Böcker on april 20, 2013 at 13:48
Foto ©: Steve McCurry

Foto ©: Steve McCurry

Det är år 1962.

Steve McCurry befinner sig i Bombay, Indien. Uppdraget är att skildra monsunen. Han sitter i en taxi som stannar vid ett rödljus. En tiggande mor med ett barn på axeln närmar sig bilen. Han höjer sin kamera och tar, två exponeringar.

Bilden belyser en aspekt av bildjournalistikens många dilemman. Att registrera andras lidande och att berätta om det.

Den tunna bilrutan. Skillnaden mellan en värld och en annan.

Han åker vidare mot sitt hotell och nya uppdrag. Fortsätter sin resa.

Vad hände med modern och barnet? Hon som alltid befinner sig där i varje journalistisk situation och exponering. På andra sidan.

Är den okända kvinnan på andra sidan bilfönstret i livet. Är hennes dotter det?

Är dottern idag läkare, jurist eller tiggare. Är det möjligt att hon läser samma pressmaterial från Phadion som jag nyss läst?

En bild är en bild, är ett antal frågor.

PS

Steve McCurry Untold: The Stories Behind the Photographs heter en ny bok som kommer i september på förlaget Phaidon. Som ett led i lanseringen av boken har man nu lagt upp en video på You Tube. Det är där Steve berättar om bilden.

Steve McCurry är en legendarisk Magnum fotograf som också arbetat för National Geographic. Mest känd är han för bilden ”The Afgan girl”, som är publicerad någon miljon gånger. Här kan man faktiskt läsa om vad som hände henne. Hon heter Sharbat Gula.

Tack, Göran T. för tipset.

Steve McCurry_2

Liniment och däck

In Fotoblogg, Magasin, Publicerat on februari 21, 2013 at 23:26
HCB_Rouleur

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos

Trodde aldrig att jag skulle skriva om bilder från en cykeltävling. Det blev dock nödvändigt på grund av 24 sidor i den franska cykeltidningen Rouleur nr 34. Bilderna som är av Henri Cartier-Bresson, är tidigare opublicerade och är tagna i Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 .

Rouleur startade för sex år sedan och har sedan dess utkommit med 8 nummer per år. Redaktören Guy Andrews säger att man söker bilder som skildrar cykelsporten på ett unikt och originellt sätt. Utan att ha sett tidigare utgåvor kan jag bara konstatera att man lyckats i oktobernumret.

Bilderna visar publik, tränare och service-folk som en självklar del i berättelsen om tävlingen. Cyklisterna är där men också en tät atmosfär, nästan så stark att man kan känna doften av liniment och gummi i den fotografiska svärtan.

Fotografiska porträtt utan poser, en cyklist läser en tidning och en tränare som masserar ett knä har en blick som tycks ha fastnat i helt okänd framtid. En man och en kvinna fångad i ett förtroligt möte mellan kuggkransar och reservhjul. Det är och förblir ren poesi.

Återigen är det bevisat vilken magnifik, känslig och ovanlig fotograf Henri Cartier-Bresson var.

Hoppas bilderna är med på Fotografiskas utställning som öppnar den 8 Mars.

PS

Jag fick tipset från Micke Bergs blogg

I gryningen får dårarna ro. Tack Micke!

Här finns bilderna direkt ur Magnums arkiv.

HCB_Rouleur2

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos