claes gabrielson

Posts Tagged ‘Phaidon’

Bilrutan

In Böcker on april 20, 2013 at 13:48
Foto ©: Steve McCurry

Foto ©: Steve McCurry

Det är år 1962.

Steve McCurry befinner sig i Bombay, Indien. Uppdraget är att skildra monsunen. Han sitter i en taxi som stannar vid ett rödljus. En tiggande mor med ett barn på axeln närmar sig bilen. Han höjer sin kamera och tar, två exponeringar.

Bilden belyser en aspekt av bildjournalistikens många dilemman. Att registrera andras lidande och att berätta om det.

Den tunna bilrutan. Skillnaden mellan en värld och en annan.

Han åker vidare mot sitt hotell och nya uppdrag. Fortsätter sin resa.

Vad hände med modern och barnet? Hon som alltid befinner sig där i varje journalistisk situation och exponering. På andra sidan.

Är den okända kvinnan på andra sidan bilfönstret i livet. Är hennes dotter det?

Är dottern idag läkare, jurist eller tiggare. Är det möjligt att hon läser samma pressmaterial från Phadion som jag nyss läst?

En bild är en bild, är ett antal frågor.

PS

Steve McCurry Untold: The Stories Behind the Photographs heter en ny bok som kommer i september på förlaget Phaidon. Som ett led i lanseringen av boken har man nu lagt upp en video på You Tube. Det är där Steve berättar om bilden.

Steve McCurry är en legendarisk Magnum fotograf som också arbetat för National Geographic. Mest känd är han för bilden ”The Afgan girl”, som är publicerad någon miljon gånger. Här kan man faktiskt läsa om vad som hände henne. Hon heter Sharbat Gula.

Tack, Göran T. för tipset.

Steve McCurry_2

Tvetydighetens bilder

In Böcker on augusti 13, 2012 at 11:19

Ur ”A tale of a shoe-shine boy”, 1947 | Foto: Stanley Kubrik

Stanley not only rigged set-ups; he also cropped his pics to make them more dramatic. Frederic Raphael, The Guardian.

”Stan Kubrick- Photo”. Så stämplade han bilderna som han sålde till Look magazine. Han var 17 år, spelade schack och var jazztrummis i ett skolband.

Bilderna från New Yorks tunnelbana 1948 tog han med kameran hängande runt halsen och med en gömd trådutlösare som han manövrerade genom en brun papperspåse med hål i botten. Passagerare ovetandes om kamera och fotograf, fångade som på en scen ibland med en nästan teaterlik kvalité.

Det är naturligtvis vanskligt att i de här tidiga bilderna, övertolka det som skulle komma – Megasnillet, Kubrick. Den egensinnige storregissören.

I boken ”Stanley Kubrick Drama and Shadows: Photographs 1945- 1950” (Phaidon) har Rainer Crone letat fram bilder ur 12.000 arkiverade negativ från tiden på Look magazine. Endast 20 procent av dessa publicerades. Boken som varit slut på förlaget, kommer i paperback nu i september. Här finns stillbilderna som Kubrick tog som ung fotograf, i full kraft, utan annonser och annat som visuellt distraherar. Det man förlorar är original kontexten och själva ”tiden” då bilderna gjordes. Detta till trots, det är bra, mycket bra bilder från en synnerligen uppfinningsrik och begåvad bildberättare.

Mickey är en 12-årig skoputsare i Brooklyn, med tio syskon hemma hjälper han till med försörjningen. Kubrick följer honom med sin narrativa och dramaturgiska blick. A tale of a shoe-shine boy. Han öppnar med en halvbild där Micke med sin skoputsarlåda på axeln stirrar rakt in kameran. Det är klart, här visar han hur bildsekvenser till en filmberättelse kan organiseras.

Stanley Kubrick hävdade aldrig bildens unika eller objektiva sanning. Snarare talade han gärna om nödvändigheten av en artistisk tvetydighet. – I think that a really perfect ambiguity is something that, nobody knows what is true or what is happening. I think that a really perfect ambiguity is something which means several things, all of which might be true, and which, at the same time, move the audience emotionelly, in the general direction you want them to be moving, sa han i en tidig intervju.

Vissa av Stanley Kubricks stillbilder kan kännas arrangerade och uträknade men merparten av den unge fotografens bilder håller en sensationellt hög fotografisk och i vissa fall även journalistisk kvalité. Rainer Crone skriver att Kubrick utvecklade genomtänkta och för betraktaren utmanande stillbilder och att han använde samma metod i sina filmer, där varje film kan ses som en sekvens av perfekt komponerade stillbilder.

Vackert så. Är dock inte säker på att det är så enkelt med alla filmscener i alla långfilmerna, men tänk om!