claes gabrielson

Posts Tagged ‘Carl-Johan Malmberg’

Det grå ljusets utforskare

In Böcker on maj 6, 2021 at 10:28
Omslagsbilderna på böckerna är tagna av: Andreas Ackerup, 2014

Det fotografiska tomrummet efter Gunnar Smoliansky är stort.

-Ingen kunde kopiera det grå ljuset, med alla valörer i behåll, som Gunnar. Lägg därtill hans blick för det vardagligt nästan förbisedda, skrev jag här tidigare här på bloggen i samband med hans bortgång.

Han var under lång tid en självklar referens och förebild för många av oss yngre fotografer. 

Nu finns en möjlighet att genom ett färskt bokprojekt återfå lite kontakt med Gunnar.

Titeln är ”Gunnar Smoliansky 1933-2019”. Det är inte mindre än 1200 sidor fördelade på två volymer med mjuka pärmar. Produktionen är gjord av Henrik Nygren, i en upplaga på 1500 ex.

Böckerna innehåller texter av Gerry BadgerHans Erik BrummerClaes BäckströmLars ForsbergMarie LundquistCarl-Johan Malmberg och David Neuman.

Det är ingen traditionell biografi skriver Henrik Nygren. Boken omfattar en återutgivning av nio verk med fotografier av Gunnar Smoliansky och är ett försök att – belysa en beundransvärd människa och en lika enastående som konsekvent livsgärning.

Gott så. Texterna är mycket bra och välskrivna. De täcker väl in olika aspekter av Smolianskys fotografiska gärning. Saknar kanske något om hans industribilder, det har skrivits för lite om den perioden tidigare.

Carl-Johan Malmberg skriver träffande att – Gunnar Smolianskys bilder saknar effekt, poäng, illustrationsvärde (–) 

De är inte en känslans fotografi, utan en känselns, själva ögats beröringskonst.

Marie Lundquist som skrivit känsligt och initierat om fotografi vid många tillfällen menar att Smoliansky är en fotograf för de små tingens talan, – De vars obetydliga röst nästan inte hörs. Smulor, spikhål, sprickor, ingenting är för litet eller för obetydligt för att uppmärksammas. Ändå finns det något monumentalt över dessa enskilda detaljer. En grandios minimalism.

Hans Henrik Brummer skriver vackert om Gunnars gestaltande förmåga – att komprimera det uttryck och den outgrundlighet som utspelar sig i ett pregnant ögonblick utan början och slut.

Nu till det som jag har problem med. Boken redovisar kronologiskt bilderna från de olika projekt Gunnar och Henrik Nygren gjorde mellan åren 2002 och 2008. Inget fel i detta. 

Men varför trycka böckerna på ett matt papper som totalt saknar förmåga att återge valörerna i Gunnar Smolianskys bilder? Svärtan är nästan helt borta och gråskalorna är starkt reducerade. 

Lägger man de nya volymerna bredvid de tidigare böckerna blir skillnaden plågsamt tydlig. De som kommer i kontakt med Smolianskys bilder för första gången genom den här utgivningen, kommer att bli besvikna.

Nu liknar de båda volymerna en sorts katalog eller register, visserligen med bra texter av kunniga skribenter, var det avsikten?

PS

Jag har skrivit om Gunnar Smoliansky vid flera tillfällen bland annat här, kring arbetet med Lars Kleens skulpturer, och här om när han kopierade Strömholms 6×6 bilder från Paris. En sorts minnes text, finns här.

De två volymerna är utgivna av Henrik Nygren Design

Internationell distribution: Thames & Hudson Ltd.

Svensk distribution: Konstbokhandeln, Konstig, Stockholm.

ISBN: 978-91-519-7054-7

Ögats brännvidd

In Funna bilder on juni 4, 2013 at 09:40

07 Keenan, David Lykes

När jag såg  David Lykes Keenans bilder mindes jag plötsligt en bild av Berndt Klyvare. Har ägnat en del av dagen att finna den bilden. Var det författaren Birgitta Trotzig han hade fotograferat?

Det är rakt och okonstlat hos båda fotograferna, normaloptik och en blick rakt in i kameran. Den som blir fotograferad tycks säga – Så här ser jag ut och jag skäms inte för det.

I David Lykes Keenans projekt Look at Me, har han stoppat okända unga män på gatan och frågat om han får ta en bild. Om de accepterade, gjorde de upp om var och när fotograferingen skulle ske. Bilderna togs sen på en allmän plats, i befintligt ljus. Så här beskriver han själva fotograferingsögonblicket:

– I asked them to arrive unprepared, to sit three feet in front of a 50mm lens, to think silently about something with an emotional charge for them, and then to beam that out to me entirely through their eyes.

Berndt  Klyvare och Keenan gör nästan samma sak. Drygt 60 år skiljer dem åt. De krånglar inte till det. Bilderna är i en mening självklara och osentimentala och i en annan lite melankoliska. Alla som betraktar bilden på en ung människa som tittar rakt mot oss, vet att tiden redan arbetar på den unga blickens åldrande.

Men vem är avbildad på Berndt Klyvares fina porträttbild?

I DigitaltMuseum är bilden katalogiserad av Nordiska Museet. Den avbildade anges vara Birgitta Trotzig och fotograf Berndt klyvare. Fotograferingsår okänt.

I Populär Fotografi nr. 7/8 1966 skriver ingen mindre än Peo Enquist till 25 av Klyvares bilder. Men kvinnan på bilden heter enligt honom Charlotte Reimers och är boende i Sundsvall. Bilden är tagen år 1947. Sen följer en beskrivning av denna kvinnas livsöde i koncentrat. Hon arbetar i en parfymaffär, gifter sig, får tre barn. Efter 1947 inträffar en rad händelser som självfallet inte avspeglas i bilden skriver, Enquist. Hon skiljer sig, tillträder en tjänst som handarbetslärarinna i Sveg. I samband med en vårpromenad 1963 bredvid ett av Härjedalens större vattendrag, räddar hon en flicka från att drunkna. Samma år får hon mottaga Carnegiestiftelsens, belöning en klocka i guld.

Det ligger nära till hands att betrakta Peo Enquists text som helt och hållet fiktion. Eller?

Någon som vet hur det ligger till och vem kvinnan på bilden är?

PS

Carl Johan Malmberg skriver i förrgår i SvD om ett fotografi av den fyrtioårige poeten Charles Baudelaire taget av fotografen Etienne Carjat 1861. Malmberg tycker att bilden är ett av fotohistoriens bästa författarporträtt. Den genomträngande blicken, ögon svarta som kol. Han säger att bilden är naken, liksom avskalad.

Just så, som beskrivits ovan.

KLYVARE_C_ReimersFoto: Berndt Klyvare | Charlotte Reimers, 1947 – Enligt Peo Enquist i Populär Fotografi nr 7/8 1966

Trotzig_klyvare_mindreFoto: Berndt Klyvare | Birgitta Trotzig, fotograferingsår okänt – Enligt DigitaltMuseum / Nordiska Museet

Att rota i det privata

In Utställningar on augusti 30, 2012 at 21:21

Foto: Christer Strömholm

Under rubriken,

Segern är vunnen skriver Ingela Lind i DN (den 27/8), nu när Christer Strömholm ställs ut i helprofil på Fotografiska, så ”är det som en av de stora konstnärerna på 1900-talet. Punkt”.

Bra så. Vi är nog en hel del och inte bara, ”vaktande” och ”hyllande” fotografer, som redan visste det och har vetat det under många år. Dessutom fyller Carl- Johan Malmberg på i dagens SvD att, ”dessa bilder tillhör 1900-talets stora porträttkonst”.

Men det har inte alltid varit hyllningar kring Strömholm.

Jag minns en tid när det var lågt i tak inom vänstern, kring kulturfrågor och viss ”borgerlig” konst överhuvudtaget. En del gillade inte Strömholms arbete, lite av samma skäl som man inte gillade Bergman, de ”rotade i det privata”.

Låt mig ta ett exempel från 1986. Skriftställning nr 8, Folket i Bild Kulturfront, där skriver Jan Myrdal om Christer Strömholm. Rubriken är:  Nazi-kitsch och annat  Strömholmeri.

Han hävdar att Strömholms bilder är ”medelmåttiga, oäkta och patetiskt teatraliska. Kitsch. Nazi-Kitsch”.  Ja, han skriver om Christer Strömholm, som 18-åring, kamratskapsledaren vid Nordisk Ungdoms fjärde årsting i maj 1937.

Det är en märklig text. Myrdal söker förklara hur den unge Christer – i andan av   ”pojkkamratlighet och osäker könslighet ”,  i de ung-nazistiska kretsarna – kommer fram till transvestitbilderna många år senare.

Jag tar mig för pannan. Inte för att Strömholm var ungnazist. Det kan man skriva om. Ska man skriva om. Likaså om Kamprad. Men när Myrdal ”privatpsykologiserar”, rakt in en konstnärlig process. Då är han ute och cyklar. Jag blir generad och förbannad.

Egentligen är det obegripligt varför det alltid har varit så svårt att skilja på person och verk i Strömholms fall. Delvis är det nog hans eget fel, han älskade att skapa myter om sin person och faller därför stundtals på eget grepp.

Men bara delvis hans eget fel. Det kanske behövs tjugofem år, för att se ett konstnärskap i sin fulla rätt.

Får blixtrande migrän, när jag tänker på 70- och det tidiga 80-talets kultursyn. Om det inte var för all bra film och musik som ändå skapades under tiden, så skulle jag vilja ha varit ung i ett annat decennium. Jag fick personligen utstå kritik för att jag läste några Bruno K Öijer dikter på en stödgala för ett kulturhus och inte var det lämpligt att läsa Birgitta Trotzig hemma på kammaren helller och inte..

Gå och se bilderna på Fotografiska. Gå dit med öppna ögon. De är i egen rätt, värda all uppmärksamhet.