claes gabrielson

Posts Tagged ‘Ingela Lind’

I tingeltanglets tystnad

In Funna bilder, Utställningar on april 30, 2013 at 19:44
Foto: Claes Gabrielson

Foto: Claes Gabrielson | London

Brutalt enkel montering. Kartong, glasskiva och bild däremellan. Ytterformat 18×24 cm, allt hopfogat med svart eltejp. Bilderna är små 11×16,5 cm och kopierade på favoritpappret  Agfa Portriga Rapid.

Interrailkortet introducerades 1972 och jag behövde en kamera när jag skulle tågluffa. Jan Wadström, då fotograf på Örebro Kuriren, rekommenderade en Canon Ftb. Så blev det.

De fem bilderna utgör min egentliga debut som fotograf. Det var med de här bilderna jag medverkade i ”Fotografisk Vårutställning” år 1977 på Moderna Museet, Fotografiska Museet. Det var Leif Wigh som gjorde urvalet. Ett vikt lätt beskuret A0 ark tjänstgjorde med sina ena sida som affisch den andra sidan utgjorde katalog. Där skriver Leif Wigh bland annat – Jag söker bland bilderna efter skildringen av nuet. Han tyckte sig också se en tendens i tiden, fotografer med – ett genomarbetat tänkande i fotografiska bilder.

För ett par år sedan tömde jag och Lars-Göran Jansson vårt labb. I en av lådorna därifrån, fann jag för en tid sedan bilderna från utställningen. De låg djupt ner hopklibbade längs sina eltejpramar. Kommer exakt i håg känslan när jag en gång ställde samman bilderna och skickade det lilla paketet till Skeppsholmen. Förväntan, att vara på väg och möjligheten att få reaktioner. Förälskelsens kännetecken.

En oslagbar kombination för en ung människa. Jag var 23 den våren. Kollektionen bar den onödigt långa titeln, ”I tomrummet från tingeltanglets tystnad”. Det skulle vara samma rytm som en i en rad ur en okänd Dylanlåt.

I radion gjorde Ingela lind en recension av utställningen där bland annat mina bilder omnämndes. Jag hade missat inslaget, ringde upp henne på SR och hon spelade upp inslaget från en rullbandare, medan jag lyssnade i telefonen. Det här är pre-internet tid, någon som minns den tiden? Jag tror att programmet hette Konstfönstret.

Fem små bilder från gator och nöjesfält. Avstånd mellan människor och kameran som vittne.

Det var nu jag på allvar började fotografera.

Att rota i det privata

In Utställningar on augusti 30, 2012 at 21:21

Foto: Christer Strömholm

Under rubriken,

Segern är vunnen skriver Ingela Lind i DN (den 27/8), nu när Christer Strömholm ställs ut i helprofil på Fotografiska, så ”är det som en av de stora konstnärerna på 1900-talet. Punkt”.

Bra så. Vi är nog en hel del och inte bara, ”vaktande” och ”hyllande” fotografer, som redan visste det och har vetat det under många år. Dessutom fyller Carl- Johan Malmberg på i dagens SvD att, ”dessa bilder tillhör 1900-talets stora porträttkonst”.

Men det har inte alltid varit hyllningar kring Strömholm.

Jag minns en tid när det var lågt i tak inom vänstern, kring kulturfrågor och viss ”borgerlig” konst överhuvudtaget. En del gillade inte Strömholms arbete, lite av samma skäl som man inte gillade Bergman, de ”rotade i det privata”.

Låt mig ta ett exempel från 1986. Skriftställning nr 8, Folket i Bild Kulturfront, där skriver Jan Myrdal om Christer Strömholm. Rubriken är:  Nazi-kitsch och annat  Strömholmeri.

Han hävdar att Strömholms bilder är ”medelmåttiga, oäkta och patetiskt teatraliska. Kitsch. Nazi-Kitsch”.  Ja, han skriver om Christer Strömholm, som 18-åring, kamratskapsledaren vid Nordisk Ungdoms fjärde årsting i maj 1937.

Det är en märklig text. Myrdal söker förklara hur den unge Christer – i andan av   ”pojkkamratlighet och osäker könslighet ”,  i de ung-nazistiska kretsarna – kommer fram till transvestitbilderna många år senare.

Jag tar mig för pannan. Inte för att Strömholm var ungnazist. Det kan man skriva om. Ska man skriva om. Likaså om Kamprad. Men när Myrdal ”privatpsykologiserar”, rakt in en konstnärlig process. Då är han ute och cyklar. Jag blir generad och förbannad.

Egentligen är det obegripligt varför det alltid har varit så svårt att skilja på person och verk i Strömholms fall. Delvis är det nog hans eget fel, han älskade att skapa myter om sin person och faller därför stundtals på eget grepp.

Men bara delvis hans eget fel. Det kanske behövs tjugofem år, för att se ett konstnärskap i sin fulla rätt.

Får blixtrande migrän, när jag tänker på 70- och det tidiga 80-talets kultursyn. Om det inte var för all bra film och musik som ändå skapades under tiden, så skulle jag vilja ha varit ung i ett annat decennium. Jag fick personligen utstå kritik för att jag läste några Bruno K Öijer dikter på en stödgala för ett kulturhus och inte var det lämpligt att läsa Birgitta Trotzig hemma på kammaren helller och inte..

Gå och se bilderna på Fotografiska. Gå dit med öppna ögon. De är i egen rätt, värda all uppmärksamhet.