claes gabrielson

Posts Tagged ‘Christer Strömholm’

En absolut nödvändighet

In Radio-Program on februari 7, 2019 at 13:31

Foto: Claes Gabrielson | Tuija Lindström, Örsta 2012 i samband med en TV-intervju.

Jag har aldrig tänkt kameran och fotografin – som ett yrkesval. Det har mer eller mindre varit en absolut nödvändighet. När jag hör orden uttalas av Tuija i radioprogrammet Tuija Lindström – Ljus och mörker som formade svenskt fotografi”, blir jag rörd.

Jag minns hennes röst, hennes språkmelodi. En stark kvinna och en fotograf som alltid tog fotografin på stort allvar.

Eskil Krogh Larsson har skissat ett känsligt porträtt av Tuija, med hjälp av bland annat Anki Almqvist som träffade Tuija redan 1975 när de bodde i ”skruttiga” lägenheter i Vasastan och de talade med varandra på en knackig finsk-engelska.

Anki tar också med programmets producent till Tjursjön där en av Tuijas mäktigaste fotografiska serier blir till. Hon berättar bland annat om konjaken som Tuija hade med för att de skulle värma sina frusna kroppar, efter att ha flutit omkring i det mörka vattnet, i samband med att Tuija också gjorde en kortfilm på samma tema. Det är precis den sortens precisa och självupplevda detaljer som gör att det blir bra radio. Men jag blir lite fundersam när Eskil Krogh Larsson på ett ställe, säger: I Stockholm ser hon (Tuija) fotografen Christer Strömholms utställning ”Privata Bilder” på hans nyöppnade galleri Camera Obscura, och blir betagen. Är redaktörerna på Sveriges Radio helt avskaffade?

Anki Almqvist berättar också att Tuija plåtade där hon var. Sina vänner och barn, det var hennes signum säger Anki. Och jag blir glad när jag hör Anki tala om Tuijas misstag när hon fotograferade Ankis gravida mage, – Bilden blev överexponerad. Det här var ett misstag. Sen tog hon andra som blev bra. Men den här är outstanding. Den blev jättefin, säger hon.

Julia Peirone beskriver sitt möte med Tuija och om tiden på fotohögskolan i Göteborg. Hon menar att Tuija skapade en öppen och tillåtande skola där det var högt i tak och där samtalet och själva processen var viktiga beståndsdelar. –Hitta ert språk med kameran och vad ni vill säga och på vilket sätt, uppmanade Tuija sina elever minns Julia.

Niclas Östlind säger att Tuijas bilder är komplexa. – Man dras omedelbart in i dom. Det finns ett sug i dom. Hon har en förmåga att skapa närvaro, säger han. Han menar också att det finns något mjukt i hennes bilder, men samtidigt också något knivskarpt. – Att det bränner till. Att det finns en oro i dem och någonting dubbeltydigt, anser han. Exakt så. Det är bara att hålla med.

Om man har upplevt det fula, om man varit nära avgrunden, det är självklart att då kommer längtan efter det vackra också, säger Tuija Lindström i en radiointervju från 1988 som finns med i reportaget.

Programmet ingår i kulturradions serie ”Kulturreportaget i P1”. (Länk, här). Det är mycket bra och jag rekommenderar avgjort en lyssning.

Ett gammalt vernissagekort

In Böcker, Funna bilder, Utställningar on januari 24, 2019 at 20:20

Detalj ur vernissagekort från utställningen: strömholm | smoliansky återfunna bilder från slutet av 1940-talet kopierade och valda av gunnar smoliansky.

Jag hittade det häromdagen. Instoppat mellan några tunna utställningskataloger i den trånga bokhyllan. Ett vernissagekort. Grovt papper med synlig fiberstruktur. Ingen text på fram eller baksida. När man öppnar det, är det första man ser ett tunt papper av typen ”smörpapper” eller ritfilm, där det står:

”strömholm | smoliansky

återfunna bilder av christer strömholm från slutet av 1940-talet

kopierade och valda av gunnar smoliansky”, och sen följer öppettider och datum mm.

Om man lyfter pappret med texten ser man en inklistrad fotografisk kopia 10×10 cm av CHR. Det vill säga, det är en repro-fotograferad bild från utställningen som sedan framkallats, fixerats och sköljts som vanligt i ett mörkrum och därefter plantorkats för att för hand klistras in i det lilla vernissagekortet. Lars-Göran Jansson gjorde mörkrumsjobbet. Kommer inte i håg hur många vi gjorde.

Nu gäller det hantverk och kärlek till fotografi. Egentligen hade vi aldrig någon budget för den här typen av informations material, så vi gjorde allt själva.

Utställningen verkar helt utsuddad ur det fotografiska medvetandet. Jag har gång på gång sökt genom nätet och inte hittat några spår efter utställningen.

Så plötsligt av en slump, hittar jag idag (!) information om en kommande bok på det tyska förlaget Steidl, med titeln – Christer Strömholm: Lido. Då trillar polletten ner. Det var Kim Klein som föreslog en mindre utställning på Lido galleri i Stockholm. Christer Strömholm var med på noterna och bilderna kopierades med säker hand av Gunnar Smoliansky som också gjorde bildurvalet. Det handlade om 6×6 Rolleiflex negativ från slutet av 1940- och början av 1950 talet, huvudsakligen från Paris.

Från början var det tänkt att bara bli 12 bilder, men projektet växte till 70 st. De flesta av bilderna hade inte kopierats tidigare.

Jag kopplade inte ihop utställningen med namnet Lido eftersom vi hade ett eget namn när vi visade bilderna på Galleri Fotograficentrum i Örebro. Jag tror året var 1991.

Tack Kim Klein, för initiativet från början och för att bilderna efter 28 år kom upp ur fotohistoriens slukhål.

PS

Utgivningen av boken är planerad till 1 mars, på Steidl Verlag. ISBN: 9783958293359

Saknad och ständigt närvarande

In Böcker, Radio-Program, Utställningar on juli 21, 2018 at 23:01

Foto: Peter Gustavsson | Christer Strömholm och undertecknad på galleri Camera Obscura, okänt årtal.

Antingen möts man med applåder eller också med fy-rop och buanden, ordentligt som på en Cinémathèque föreställning i Paris. Jag möttes av tystnad, det var tyst. Sen kom en jätteapplåd, säger Christer Strömholm angående en stor visning av hans bilder i Arles 1981. Så inleds ett alldeles färskt radioprogram om fotografen, som skulle fyllt hundra idag.

Jag blir alldeles varm när jag hör hans omisskännliga röst. Skorrningen, de militära spåren från en överklass uppfostran. Aldrig ett ord för mycket. Inga onödiga ornament. Korta meningar nästan som meddelanden eller signaler.

Det var en lysande öppning på ett mycket bra program som gjorts av Rigmor Ohlsson som förutom klipp ur radioarkivet med Strömholm själv, innehåller två bärande intervjuer med fotograferna Anders Petersen och Håkan Elofsson. Båda med en stark relation till Strömholm som blev något av en fadersgestalt när de var unga. Var och en betonar att den där macho-myten som fanns kring fotografen Christer Strömholm, var falsk. Han var i själva verket en mjuk person, en romantisk människa som såg varje individ han mötte, berättar Anders Petersen.

Håkan Elofsson menar bland annat att omslagsbilden till boken Poste Restante var anledningen till att han blev fotograf. – Den var så bortom vad jag trodde att fotografi var och om man kunde ha en död rutten hund på ett omslag då blev jag väldigt, väldigt nyfiken för vad fotografi kunde berätta, och vad det var, säger han.

Anders Petersen får frågan om vilken bild som betytt mycket för honom. Han börjar då berätta om bilden med fotspår i snön från en kyrkogård i Paris. – De här människorna hade på natten, innan Christer tog bilden, besökt varandras gravar och umgåtts. Så det fanns ett liv efter döden. Det fanns en symbolik, en sorts mättad symbolik. Det var så han arbetade. Han satte sig in i sakerna, med sin erfarenhet och med sin närvaro, säger Anders och förklarar att det var den bilden som fick honom att förstå vilka litterära och symboliska möjligheter som fanns inom fotografin. – Den bilden fick mig att söka till Fotoskolan, att börja fotografera, säger han.

Han beskriver sen hur en utställning med 50×70 printar monterade direkt på masonit påverkade honom. – Det var som ett bombnedslag, det gav elektriska chocker rakt in i hjärtat på mig. Det var helt drabbande. Det var som den ena sanningen efter den andra, som laddades av magi. Det var fullkomligt magiskt, säger Anders Petersen i intervjun.

Jag har aldrig haft så roligt, skrattar Håkan Elofsson när han beskriver de fem åren som han jobbade som kopist åt Strömholm. Han fick ingen lön, men tillgång till Christers kontaktnät och fick nästan direkt uppdrag för tidningen ETC.

Christer Strömholm – Den legendariske fotografen (P1 Kultur) är ett rikt program fyllt med detaljer som tar oss en bit in bakom myten CHR. Lyssning rekommenderas starkt. Inte minst för Anders Petersens otroligt intressanta utläggning om att alla Christers bilder, handlade om honom själv. – Jag är jätteledsen. Jag förstår inte, säger programmets producent. – Det här är ett glas vatten, fortsätter hon. Det tror du ja, men se du, det är det inte, svarar Anders kobrasnabbt. Det kan vara ett vattenglas för dig och ett vattenglas för mig, men så enkelt är det inte. Grejen med fotografi är att man ska försöka skildra känslan av det hela.

Så håller han på i flera minuter och landar i idén om närvarande fotografi där fotografens egna känslor och erfarenheter behövs för att det ska bli en bra bild.

Programmet avslutas med att de bägge intervjuade fotograferna var för sig får svara på frågan hur Strömholm hade klarat sig i dagens fotoklimat. Håkan Elofsson säger att han skulle ha klarat sig alldeles utmärkt 2018. Christer kunde erkänna när han hade fel.

Anders menar att Christer idag skulle vara följsam tiden. Fotografera på samma sätt han alltid gjort och fortsatt gå mot strömmen. – Han skulle som han gjorde 65, 66, 67-överraska världen med en helt egen stil. Som han gjorde då, säger han.

Personligen kände jag inte Christer Strömholm speciellt väl. Ändå har han följt mig under hela mitt fotografiska liv. Genom fotografen Bengt-Göran Carlsson som gått Fotoskolan fick jag kontakt med Christer första gången. Sen träffades vi vid några dussin tillfällen.

En gång samtalade vi om Théâtre du Soleil och filmen Molière, av Ariane Mnouchkine. Det satt en stor affisch från filmen monterad på tyg ovanför köksbordet på ploggatan, vill jag minnas. En annan gång handlade samtalet om medeltids musik från en platta med Joculatoris Upsaliensis. Vid ytterligare ett tillfälle minns jag att han var nyfiken på en diktsamling av Thomas Tidholm, som han fann i min bokhylla. Det var emellertid främst i samband med arbetet kring utställningarna på Galleri Fotograficentrum i Örebro vi hade kontakt.

Vi visade genom åren fyra, möjligen fem olika utställningar med hans bilder. Jag tror att vi var först med att ställa ut hans storformats färg Polaroid-bilder. En mycket fin utställning var också ”Återfunna bilder”, där fotografen Gunnar Smoliansky hade gjort urval och på ett suveränt sätt kopierat tidiga 6×6 negativ från Paris. Oj så bra!

Det är bara att buga och tacka Christer Strömholm i sin himmel för hans blick, för modet att leva som han gjorde och att han förde in nyfikenheten i sitt fotografiska arbete.

Tack Christer för dina djupt personliga meddelanden.

Foto: Christer Strömholm | Ur utställningen ”Återfunna bilder”, urval och kopiering, Gunnar Smoliansky.

PS. Skriv Strömholm i sökfönstret ”Search” nedan för att läsa andra texter på bloggen där Christer Strömholm figurerar.

Snett, kornigt och direkt

In Böcker, Utställningar on mars 26, 2014 at 13:31
RF_1

Foto: Robert Frank | Barber shop through screen door Mc Clellanville, south Carolina, 1955

Jag har tyckt om Robert Frank sedan jag första gången såg hans bilder.

Kanske var det i en fototidning eller i Kristinehamnfotografen Mats Holmstrands redan då trasiga exemplar av ”Les Américains”. Jag minns fortfarande hur sidorna föll ut när jag bläddrade i den så ofta genomlästa boken.

Det var dikter som singlade ner på ett köksbord i det unga 70-talet. Franks bilder liknade inget annat jag tidigare sett.

– When people look at my pictures I want them to feel the way they do when they do when they want to read a line of poem twice. Robert Frank.

Jag ville bli fotograf. Strömholms Poste Restante, som jag upptäckt på stadsbiblioteket i Örebro, gjorde också ett mycket starkt intryck.

Robert Franks bilder är bilder från en livsresa. Först från ett land till ett annat. Sen en resa från den ena sidan av det nya landet till den andra. En främling som betraktar det han ser som ur ögonvrån, utan akademiska eller andra hänsyn, bara den egna blicken som enda giltig referens. Ögats ovillkorliga förbund med det upplevda.

Det är rått och opolerat. Det är snett, kornigt och direkt. Det är skott från höften. Rakt in i ett fotografiskt obearbetat amerikanskt femtio-tal.

Frank är först, med att skildra den amerikanska drömmen från ett oväntat och obevakat håll. Sen kommer alla de andra fotograferna och de übersmarta reklammänniskorna med sin ytlighet, som alltid tycks finnas oavsett decennium. Få fotografer har kopierats så ofta och utan att en enda AD någonsin riktigt förstått att tacka den judiske invandraren från Schweiz.

Robert Franks bild av Amerika passade inte tiden. Boken som blev resultatet av hans bilresa över det stora landet kunde inte publiceras i USA, utan kom först ut i Frankrike på Robert Delpires förlag, 1958. Året därpå gavs The Americans ut i USA, av Barney Rosset och Grove Press.

I Franks bilder sker det väsentliga ända ut i filmemulsionens grå partier intill perforeringen där han beskriver en skevhet,  lite som i ett protokoll från sidan. Inte som en serie händelser utan snarare som tillstånd. Landet i ett skymningsljus, oförberett på den plötsliga uppmärksamheten från den tillresande gästen.

Bilar, jukeboxar och oftast vägen självt i centrum för en berättelse sida vid sida med Beatförfattarna. En sorts solidaritet med det solkiga, låghalta och ännu inte fulländade USA. Han visar fragment ur det moderna Amerika som oförhappandes råkade se ut exakt så, när just han kom förbi.

Det har skrivits tonvis med text om Frank, böcker på böcker. Jag gillar Sarah Greenoughs sätt att närma sig Franks olika nivåer av skapande i den mäktiga katalogen kring The Americans, Looking In, från 2009, National Gallery of Art, Washington. Där skriver bland andra Martin Gasser från Fotostiftung Schweiz, Winterthur som också är curator för den nu aktuella utställningen på Fotografiska.

Jag är emellertid också enig med den ständigt närvarande Micke berg om att Charlie Le Duff, skrivit en fantastisk text i Vanity Fair om Frank. Även om den mer handlar om åldrandets tillkortakommanden än om Robert Franks arbete som fotograf. Bra skrivet hur som helst och dessutom i Franks egna föga inställsamma stil.

Micke skriver att: Robert Frank har aldrig betytt något för mig, för mig är det tvärtom. Frank har betytt något avgörande, och påverkar mig fortfarande undermedvetet.

När Robert Frank lutar sig in mot ett fönster till en frisörsalong i South Carolina och plåtar rakt in mot en tom stol, fotograferar han också något annat som rör vid en spricka i det stora landet. Bilden är inte bara en bild av en frisörstol det är också en bild av den elektriska stolen. En bild av ett juridiskt tillkortakommande.

I den oansenliga salongen där flaskorna med hårvatten står i givakt väntar den tomma stolen på sin kund. En fotografisk impuls och en värld av tolkningar öppnar sig när slutaren tystnat.

Jag håller Robert Frank som en av vår tids viktigaste fotografer.

PS

Utställningen på Fotografiska är ett inlån från the Collections of Fotomuseum Winterthur and Fotostiftung Schweiz, Switzerland och pågår till den 18 maj.

Fotoaffärer

In Uncategorized on november 17, 2012 at 13:01

Foto © : Maxime Beaufey | Yellow Korner

Den gåtfulla marknadenmekanismer. 

När det gäller fotografi är marknaden dessutom nästan obegripligt nyckfull. Christer Strömholms bilder är mycket undervärderade. Men på Bukowskis i onsdags hände något, bilden med pojkarna och handväskorna, (Paris 1962) gick för närmare 134.000 kronor.

Blev nästan lite glad. Äntligen en värdering av Strömholm  i nivå med den konstnär han är, internationellt sett. Trodde aldrig jag skulle höra mig själv påstå något positivt om en marknad där man säljer, köper och investerar hellre än att njuta av bildens eget inneboende värde.

Samma vecka som Bukowskis säljer svensk original fotografi ur Karin och Lars Halls samling upptäcker jag ett för svenska förhållanden, helt nytt koncept att sälja fotografi. Bara kvarter bort i Stockholm.

Yellow Korner heter butiken och finns sedan en månad tillbaka, på Regeringsgatan.

Här säljs fotografi i begränsade upplagor snyggt och modernt inredningsmonterade på aluminium och plexiglas.

Man har även gallerier i Frankrike, Belgien, Canada, Spanien, Mexico, Tjeckien, USA, Libanon, Marocko. I Paris har man inte mindre än sju! Gallerier eller affärer som det mer liknar. Fotoaffärer.

Det hela påminner inte så lite om den redan etablerade kedjan Lumas som startade sin verksamhet i Berlin och som också har gallerier i många städer. Lumas vill vara ett alternativ i glappet mellan fabriksproducerade foto-affischer och överkomliga ”autentiska” verk. Lumas har också skrivit kontrakt med samtida fotografer om att få framställa nya kopior i begränsade upplagor.

Yellow Korner har ett brokigt urval, lite åt poster hållet, med en hel del okända fotografer. Men urvalet innehåller även en del kända namn som: Yann Arthus-Bertrand, Dorothea Lange, Man Ray, Jean Dieuzaide, Bert Stern. Dessutom äldre japansk fotografi av  Kusakabe Kimbei.

Någon tycker att det här demokratiserar den fotografiska konstscenen och att man vänder sig till en ny generation samlare.

Fotografiet som grafisk teknik inbjuder till mångfaldigande. Att exempelvis reprofotografera, för att sen framställa nya original. Kopior nästan helt omöjliga att skilja från det första fotografiska originalet. Ett negativ kan också mångfaldigas.  Att sedan begränsa upplagan per bildstorlek ökar begreppsförvirringen. Alltså den här bilden finns framställd i 500 ex i den här storleken, men om du väjer den här mindre så finns det ytterligare 1000 ex att tillgå osv.

Yellow Korner skriver lite nyvaket och på stolpig svenska:  Att  man i denna unika lokal ska uppfylla sitt löfte att utveckla och framföra konceptet med begränsade och numrerade upplagor av fotografiska konstverk och göra det tillgängligt för alla.

Ja, om det kan bidra till att öka intresset för fotografin i stort och låta kundströmmen gå från Kungens Kurva till Regeringsgatan, så varför inte. De flesta fotointresserade tar ju sällan vägen förbi Bukowskis.

Men vad är egentligen ett originalfotografi, en signerad kopia gjord av en assistent i labbet eller vintagekopior i okänt antal, gjord av fotografens egen hand med eller utan namnteckning?

Är det överhuvudtaget en relevant fråga för en yngre bildtörstande publik som just upptäckt fotografiets oerhörda potential.

 

PS. Minns ni den där Dylanbilden, från omslaget till The Freewheelin Bob Dylan, hans andra album från 1963. Vad är det som inte stämmer i bilden här?  Det är samma Suze Rotolo fryst i samma snöslask på Jones Street i Greenwich Village. Men den blå folkvagnsbussen och den där ciggen? När jag vänder på bilden, står det ”Freewheelin ll. Ok, det är samma fotograf, Don Hunstein. Det är en alternativ tagning. Inte samma bild som jag trodde och som gjorde att jag fick en omedelbar köpimpuls.

Foto © : Don Hunstein | Freewheelin II,  för Yellow Korner

Att undkomma tiden

In Utställningar on september 8, 2012 at 16:40

Sally Man: Self Portraits

All fotografi påminner oss om vår egen dödlighet.

Ändå är det märkligt att samtidigt kunna se två utställningar på samma plats, där döden är så tydligt närvarande. Båda visas just nu på Fotografiska. Den stora Christer Strömholm retrospektiven och Sally Manns A Matter of Time.

Avsikt eller slump, inte vet jag. Men sammanträffandet gör det är tämligen lätt att bli sin egen curator och se beröringspunkter, kopplingar och teman, genom att helt enkelt gå mellan de båda utställningarnas avdelningar ett par gånger.

Skillnader blir också uppenbara. Inte minst skillnaden i deras poetiska bildspråk och Sally Manns långsamma teknik mot Strömholms enkla och råa. Båda ställer de stora frågorna och båda besvarar dem personligt och med hög konstnärlig halt.

I två tidigare inlägg har jag skrivit om Christer Strömholm, det här är en liten påminnelse om att Sally Mann utställningen slutar den 30 denna månad.

Passa på, innan det är för sent. Den här sortens fotografiska möten under samma tak, sker inte ofta.

Att rota i det privata

In Utställningar on augusti 30, 2012 at 21:21

Foto: Christer Strömholm

Under rubriken,

Segern är vunnen skriver Ingela Lind i DN (den 27/8), nu när Christer Strömholm ställs ut i helprofil på Fotografiska, så ”är det som en av de stora konstnärerna på 1900-talet. Punkt”.

Bra så. Vi är nog en hel del och inte bara, ”vaktande” och ”hyllande” fotografer, som redan visste det och har vetat det under många år. Dessutom fyller Carl- Johan Malmberg på i dagens SvD att, ”dessa bilder tillhör 1900-talets stora porträttkonst”.

Men det har inte alltid varit hyllningar kring Strömholm.

Jag minns en tid när det var lågt i tak inom vänstern, kring kulturfrågor och viss ”borgerlig” konst överhuvudtaget. En del gillade inte Strömholms arbete, lite av samma skäl som man inte gillade Bergman, de ”rotade i det privata”.

Låt mig ta ett exempel från 1986. Skriftställning nr 8, Folket i Bild Kulturfront, där skriver Jan Myrdal om Christer Strömholm. Rubriken är:  Nazi-kitsch och annat  Strömholmeri.

Han hävdar att Strömholms bilder är ”medelmåttiga, oäkta och patetiskt teatraliska. Kitsch. Nazi-Kitsch”.  Ja, han skriver om Christer Strömholm, som 18-åring, kamratskapsledaren vid Nordisk Ungdoms fjärde årsting i maj 1937.

Det är en märklig text. Myrdal söker förklara hur den unge Christer – i andan av   ”pojkkamratlighet och osäker könslighet ”,  i de ung-nazistiska kretsarna – kommer fram till transvestitbilderna många år senare.

Jag tar mig för pannan. Inte för att Strömholm var ungnazist. Det kan man skriva om. Ska man skriva om. Likaså om Kamprad. Men när Myrdal ”privatpsykologiserar”, rakt in en konstnärlig process. Då är han ute och cyklar. Jag blir generad och förbannad.

Egentligen är det obegripligt varför det alltid har varit så svårt att skilja på person och verk i Strömholms fall. Delvis är det nog hans eget fel, han älskade att skapa myter om sin person och faller därför stundtals på eget grepp.

Men bara delvis hans eget fel. Det kanske behövs tjugofem år, för att se ett konstnärskap i sin fulla rätt.

Får blixtrande migrän, när jag tänker på 70- och det tidiga 80-talets kultursyn. Om det inte var för all bra film och musik som ändå skapades under tiden, så skulle jag vilja ha varit ung i ett annat decennium. Jag fick personligen utstå kritik för att jag läste några Bruno K Öijer dikter på en stödgala för ett kulturhus och inte var det lämpligt att läsa Birgitta Trotzig hemma på kammaren helller och inte..

Gå och se bilderna på Fotografiska. Gå dit med öppna ögon. De är i egen rätt, värda all uppmärksamhet.

Bilder som ingen ännu sett

In Uncategorized on augusti 23, 2012 at 16:06

Ur utställningen, Strömholm | Smoliansky, återfunna fotografier av Christer Strömholm kopierade och valda av Gunnar Smoliansky

Varför är inte Christer Strömholm mer internationellt uppmärksammad, 10 år efter sin död?

Man borde diskutera hans bilder, på franska, engelska och amerikanska universitet, som en självklar referens, i relation till Ed van der Elsken och Brassai. Strömholm är fortfarande oroväckande provinsiell. I utkanten av den internationella fotografiska kartan.

Jag minns än idag den nästan bedövande känslan när jag första gången öppnade Poste Restante på Örebro stadsbibliotek. Jag minns var i rummet och också exakt var på hyllan den stod, fast rummet nu är borta. Jag minns den trasiga hunden på framsidan och baksidesbilden på Christer med den höjda svarta leican.

Den boken påverkade mig troligen så starkt, att jag själv kom att bli fotograf några år senare.

När Gunnar Smoliansky fick möjlighet att gå igenom 6×6 negativ från Paris tiden, var det något av en fotografisk händelse. Gunnars ögon på ett material fyllt av delvis andra val än de som Christer själv skulle ha gjort. En annan blick, en annan synvinkel, där låg styrkan. I händerna på ett så känsligt superproffs som Gunnar Smoliansky, blev resultatet enastående.

Henri Cartier-Bressons bilder förvaltas av en siftelse (Foundation), stödd av Franska staten. Utställningar, arkiv, och konfererenser. Möjligheter för fotostudenter att göra arkiv-research. Ett förvaltande av ett kulturarv, helt enkelt.
Richard Avedons fotografiska arv sköts också av en stiftelse som har nära kontakter med universitet, museer och privata samlare.

Kanske något liknade skulle behövas när det gäller Strömholms fotografiska arv. Seminarier, workshops, avhandlingar och utställningar med bilder som ingen ännu sett.

Att tillgängliggöra en stor fotografs hela gärning. Det är uppdraget.
Förmodligen behövs pengar, från stat eller det privata spelar ingen roll. Christer Strömholms betydelse som konstnär är i nivå med våra största författare och filmregissörer som Troell och Bergman och organiserad forskning är nödvändigt.

Ok, uppmärksamhet är på gång. Stor utställning på Fotografiska den 24 augusti och ny bok, Post ScriptumMax Ströms förlag. Dessutom visas fram till den 2 september en utställning , Les Amies de Place Blanche,International Center of Photography, i New York.

De recensioner jag har läst understryker att Christer Strömholms fulla bredd som konstnär, ännu återstår att belysa.