claes gabrielson

Posts Tagged ‘DN’

Det ensammaste jobbet i världen

In Uncategorized on november 9, 2015 at 14:26
LH

Foto: Lotta Härdelin | Edward Snowden, 2015 på okänt ryskt hotell

Lotta Härdelins bild av Edward Snowden sittandes på ett skrivbord i ett ryskt hotellrum, är suverän. I sin enkelhet beskriver den en fångenskap som är svår att förstå vidden av. Ljuset som faller in genom öppningen i de tjocka gardinerna tecknar en man som på grund av personliga val, beslut och politiska omständigheter, blivit förhindrad att leva ett vanligt liv.

Det går nästan att höra de dova ljuden från vardagens människor på gatan nedanför hotellfönstret. Snowdens placering på bordet, foten på stolen, ryggens linje, det reflekterade ljuset i spegeln, sängen i förgrunden – allt förstärker känslan av ensamhet och isolering.

Det här är ett skickligt fångat ögonblick. En bild som direkt skriver in sig till en topplacering, i den internationella klassiska traditionen av bildjournalistik. Att på kort tid, kunna läsa en situation och vara lyhörd inför det befintliga ljuset, förmå att sammanfatta ett öde. Att berätta avsevärt mer, än vad bilden tillsynes föreställer. Det är bra, mycket bra gjort. Det är bara att buga sig inför Lotta Härdelins starka bild av mannen som avslöjade massövervakningen.

Efter att ha slagit igen DN:s Lördagsbilagan kom jag att tänka på en annan man, också han instängd i ett rum med tjocka gardiner. Det är John F Kennedy fotograferad i ovala rummet i Vita huset, 1961. Fotografens namn är George Tames, som arbetade för New York Times. Bilden valdes året efter till, Grand Award and first Prize of the White House News Photographers Association.

Bildens titel: The loneliest Job In The World”, en titel som är lika giltig för bilden på Edward Snowden i sin ryska exil.

GT

Foto: George Tames | President John F Kennedy i ovala rummet Vita huset, den 10 februari 1961

PS

Lotta Härdelins bild var publicerad i Dagens Nyheter, Lördagsmagasinet, lördagen den 7/11.

På flykt

In Arkiv, Tidningar on september 15, 2015 at 14:34

Foto: Mats Holmstrand | Loka brunn flyktingförläggning, 1956 ur Nordiska Museets samlingar.

Gränsen mellan Ungern och Serbien stängdes utan förvarning, skriver Jan Lewenhagen i DN idag. I samma tidning skriver Annika Ström Melin att Dublinförordningen, som stadgar att flyktingarna ska söka asyl i det första EU-land de kommer till, i praktiken satts ur spel och att flyktingkaoset får EU:s grundvalar att skaka. Krisen hotar att slå sönder EU, skriver hon.

År 1956 i samband med Ungernrevolten togs flyktingar emot med öppna armar när de kom till i Sverige den 12 november 1956. Sveriges Radios Rune Ruhnbro mötte dem i Köpenhamn och följde flyktingarna till Ystad. Så här kan det låta när reportern rapporterar vad han ser:

– Jag rår inte för, detta kommer kanske lite stackaterat och att mina ord formuleras en smula – vad ska jag säga, patetiskt. Ta det för vad det är. Man kan inte undgå att röras ända in i hjärteroten när man ser alla dessa småttingar som ömt klamrar om de små saker de kunnat få med sig. Man ser gamla kvinnor som bär på tummade paket, de har ju färdats en lång väg redan och nyfiket tittar sig omkring och måhända undrar och undrar..

Omkring 8000 personer kom till Sverige från Ungern, en del av dem hamnar i Loka brunn. Kristinehamn fotografen Mats Holmstrand som då gjorde lumpen på I3 i Örebro tog sig dit tillsammans med journalisten Lars Magnus(Ellem) Larsson på Kristenhamnsposten.

Det var när jag läste om att Ungern stängde sin gräns i natt och jag såg Lotta Härdelins starka bild av pappan som bär sin förlamade dotter, som jag kom att tänka på Holmstrands lågmälda och känsliga bilder. Han var 20 år gammal när han tog bilderna, efter ett enda besök på förläggningen.

 

DN

DN:s Första sida idag | Foto: Lotta Härdelin, på väg mot den Ungerska gränsen

PS

Mats Holmstrands bilder finns att se på Digitalt Museum, Nordiska Museet

Radioinslaget: ”1956-Ungerska flyktingar tas emot med öppna armar”, finns att höra i Sveriges Radios arkiv under vinjetten – Avgörande Ögonblick 1925-2015.

 

Ett fotografiskt museum

In Uncategorized on oktober 7, 2013 at 22:32
KnutKoivisto

Foto: Knut Koivisto | Grundarna och representanter från nya delägarna, familjen Ax:son Johnson

I en annonsbilaga från Fotografiska skriver Anders Rydell en artikel med anledning av Fotografiskas förestående, ”steg ut i världen”.

Steget är naturligtvis stort och värt att applådera, inte minst för att familjen Ax:son Johnson går in som delägare i satsningen. Fotografiska gör ett viktigt arbete för fotografin i Sverige. Det råder ingen tvekan kring detta.

Det som stör lite är den egna definitionen av detta arbete. Uppgiften. Att man inte tydligt klargör sin roll.

Ordet museum nämns inte mindre än 11 gånger i olika grammatiska former, i Rydells text. Dessutom en gång i underrubriken och en gång i en sorts vinjett överst på sidan.

Jag har tidigare i år berört ämnet här på bloggen i samband med FotoMarket i februari:

På en fråga från publiken till Jan Broman om Fotografiska kunde tänka sig att också ha en permanent utställning som visar det man köpt in och som skulle kunna utgöra grunden till det som vi vanligtvis associerar med ett museum, svarade Broman nästan demonstrativt avvisande. Det ligger inte i uppdraget, verkade han mena.

Det är väl också där jag ser en liten spricka i det fantastiska bygget. Om man inte nu när man har en historisk möjlighet, passar på att bygga upp organisera och förvalta en unik samling av samtida fotografi, missar man något väsentligt.  Så skrev jag i februari.

Museum(latin, av Mouseion) offentlig eller privat institution som inrymmer en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier m.m. inom ett visst ämnesområde. Förutom insamlings- och utställningsverksamhet bedriver de flesta större museer också forskning, undervisning och utgivning av publikationer inom sitt fack.

Mouseion (grekiska, eg. ‘helgedom åt muserna’), vetenskaplig institution i antikens Alexandria, grundad av Ptolemaios I Soter ca 290 f.Kr.

Så långt Nationalencyklopedin.

Jag önskar att jag kunde ställa frågan om vad ett Fotografiskt Museum är och ska göra, till just ett – Fotografiskt Museum. Men på Skeppsholmen där Fotografiska Museet fanns som en självständig avdelning fram till 1998, finns numera Moderna museet.

Och det är ju per definition och i kraft av sin verksamhet – ett museum.

Frågan är vem som idag driver ett fotografiskt museum?

PS

Ser att också att Georg Cederskog i dagens DN, okritiskt skriver om de nya ”systermuseerna” i Kina och USA.

En tillfällig eld

In Utställningar on december 11, 2012 at 10:20
Foto: Roger Turesson

Foto: Roger Turesson

Årets fotomässa i Älvsjö hade färre besökare än tidigare. De intressanta utställningarna var också färre, vilket kan förklara att publiken blir mindre.

Det märkliga är att arrangörerna verkar misstro det som är syftet med alla kameror och all kringutrustning, nämligen bilden.

Den fotografiska bilden skulle kunna vara i centrum på ett helt annat sätt.

Har det något med det faktum att göra, att de två driftiga bröderna Jan och Per Broman som en gång startade fotomässan dragit vidare och startat Fotografiska? Där på Stadsgårdskajen är det ingen tvekan om tron på  bilden. 400 000 besökare om året tar sig till Stora Tullhuset, med en årsomsättning på över hundra miljoner.

Mässan verkar sakna självförtroende när det gäller utställningarna. De lever inte upp till mässans övriga ambitioner vad beträffar teknik och seminarier.

Där finns exempel på intressanta och bra utställningsbilder men kanske ligger problemet i presentationen, avsaknaden av informerande texter eller en tydlig bärande idé. En eller flera curators med en egen blick och resurser att göra ett personligare val skulle kunna ändra på detta.

Tanken med en fotografisk utställning på en så teknikdominerad mässa är väl inte att i första hand att enskilda fotografer ska sälja sina bilder på plats. Idén är väl att utgöra en inspirerande motvikt till alla prylarna. Få oss att använda redskapen kreativt.

Ett par veckor efter fotomässan blundar jag och tänker efter vilka bilder jag sett på mässan, direkt ser jag en bild som återkommer gång på gång.

Det är Roger Turessons bild från en kall natt vid stationsområdet i Tierra Blanca. En tillfällig eld att värma sig vid. Norma de la Rosa tar bland sina få ägodelar fram en tandborste för att vara klar för ännu en dag på flykt.

Att tjuvåka 200 mil på godståg, de så kallade ”Dödenståg”,  genom knarkmaffians Mexico. Det är verklighet för hundratals central-amerikanska migranter som varje år flyr fattigdomen, för att söka lyckan i USA.

Under tio dagar åkte DN-fotografen Roger Turesson med journalisten Erik de la Reguera tillsammans med emigranterna på vagnarnas tak. Det 16-sidiga reportaget publicerades i mars numret av DN Världen.

Bilden vid elden är fylld av den visuella kraft som utgör fotografins kärna. Ljus, komposition och själva den underliggande berättelsen. Ett existentiellt och politiskt ögonblick. Allt triggar fantasin, vetgirigheten och ställer frågor om hur människor kan ha det så här, år 2012.

En första blick

In Uncategorized on oktober 22, 2012 at 19:13

Foto: Brica Wilcox

Karl Ove Knausgård skriver i gårdagens DN, en vindlande och krängande text om självporträttet i speglarnas tid. – det jag först och främst ser, är fångenskap, människor fångna i sig själva och i sin tid, skriver han bland annat i sin slutsats. Anledningen till texten är den pågående utställningen ”Självporträtt”Louisiana i Danmark.

Jag kommer att tänka på en fotograf som tidigt i sin karriär arbetade med just självporträtt.

Brica Wilcox från Tucson Arizona, gjorde för några år sedan en serie bilder som hon kallade ”Privat Life”.

Existentiellt och poetiskt allvar, där fotografen själv blir berättelsens ämne. Bilderna i ”Privat Life”, ( Ett begrepp hämtat hos Roland Barthes) handlar om självbild, skönhet och fåfänga. Dessutom om relationen mellan mor och dotter. Ett arbete hon fortsatte också efter moderns död.

– ”While the self-portrait is always a double image, a representation of the mirror, my images refer to the memory of the mirror between my mother and myself,” säger hon i en intervju i LAS Magazine 2007. Hon har alltid tyckt om skillnaden mellan vad hon själv såg och vad hon upptäckte i fotografiet av tinget eller personen.

Hur som helst, när jag nu några år senare söker efter henne finner jag nästan inget. Hemsidan är nere och inte många andra spår finns. Ett leder till, artist kollektivet, D3 (Deliver, Document, Destroy) som hjälper till att befria oss från känslomässiga bördor, där kan man t.ex. kan få sitt 80-tals blandband från ex-pojkvännen förstört.

Att få syn på ett konstnärskap i vardande. En första blick, innan konstnären hunnit ta andra vägar, sökt andra möjligheter. Det är ett privilegium.

Vilken väg tog hon den känsliga fotografen, någon som vet?

 

I förfalskningens tjänst

In Publicerat on oktober 2, 2012 at 20:23

Foto: Roger Fenton | The Valley of the Shadow of Death

Vilken av Roger Fentons två existerande bilder,  ”The Valley of the Shadow of Death” togs först?

Det är en fråga som sysselsatt författaren och filmaren Errol Morris under avsevärd tid. I en kilometerlång essä i tre delar publicerad i New York Times redovisar han sina efterforskningar. Brev, intervjuer med historiker, kuratorer och t o m, en kriminalteknisk expert. Han går igenom kartor, dokument och brev. Inget lämnas åt slumpen och ja, han åker till platsen. Längst ut på Krimhalvön i Svarta havet, i det som idag är Urkraina. Kompassens och solens rörelser över området studeras nu direkt på plats. Hur har kanonkulorna hamnat på vägen?

949 kommentarer på första inlägget! Det är anmärkningsvärt att ordningsföljden mellan två historiska bilder från ett snudd på bortglömt krig kan engagera så många. Eller handlar det en än gång om fotografiet som sanningsvittne?

Motvilligt börjar jag läsa, tänkte fuska mig genom texten för att komma till slutet, men blir fast. I detaljer, skuggor och ljusvinklar.

Krimkriget ursprungligen en konflikt mellan Ryssland och Turkiet, 1853-1856 i vilken England och Frankrike intervenerar. Det mest eländiga av alla större krig sedan Napoleon, har det kallats.

3000 engelsmän dog i strid. Bakom stridslinjerna dog 20 000 av svält, tyfus och kolera. Fransmännen förlorade c:a 8000 i sjukdomar. Den ”mest kända representanten för sjuksköterskekåren genom alla tider”, Florence Nightingale arbetar bland de många sjuka och döda.

Roger Fenton fick uppdraget att fotografera, 1855. Den brittiska regeringen ville lugna hemmabefolkningen och lät Fenton förstå att man, inte ville ha något blod i bilderna.

Merparten av Roger Fentons bildar visar följaktligen porträtt på officerare ibland i sällskap med sina fruar, hästkapplöpningar och klubbliv. Fentons bilder från Krimkriget brukar anföras som ett tydligt exempel på verklighetsförfalskning, i fotografins namn. Ett fotografi ljuger ju aldrig!

Den aspekten tas inte upp i Errol Morris lätt nördiga, men ändå högintressanta essä.

Frågan om detta är världens första manipulerade fotografi, undrar Kalle Holmberg i DN (120929). Möjligen är frågan fel ställd. Alla tidiga fotografier är arrangemang, inte minst på grund av den långa exponeringstiden. En stege eller en kvast som står lutande mot en husvägg,  i någon av Fox Talbots bilder t.ex. Stod de där när han kom med sin kamerautrustning, eller flyttande han stegen någon meter, för att få en bättre komposition?

Nästa fråga blir, vad finns precis utanför kanten på mattskivan? Varför är det inte med i bilden och är det här – precis utanför det som syns på kamerans mattskiva, som ett fotografi börjar ljuga?

Och hur är det nu med kanonkulorna på vägen? Har Fenton först tagit en bild där vägen är tom men terrängen fylld av kulor och sedan flyttat upp dom på vägen för att göra en krigsbild lite bättre? Eller togs de bort för att återanvändas i kriget? Det är frågan för Morris essä.

I know. It is insane, but I would like to make the claim that the meaning of photography is contained in these two images. By thinking about the Fenton photographs we are essentially thinking about some of the most vexing issues in photography – about posing, about the intentions of the photographer, about the nature of photographic evidence – about the relationship between photographs and reality. Errol Morris

När börjar den fotografiska manipulationen egentligen?

Att rota i det privata

In Utställningar on augusti 30, 2012 at 21:21

Foto: Christer Strömholm

Under rubriken,

Segern är vunnen skriver Ingela Lind i DN (den 27/8), nu när Christer Strömholm ställs ut i helprofil på Fotografiska, så ”är det som en av de stora konstnärerna på 1900-talet. Punkt”.

Bra så. Vi är nog en hel del och inte bara, ”vaktande” och ”hyllande” fotografer, som redan visste det och har vetat det under många år. Dessutom fyller Carl- Johan Malmberg på i dagens SvD att, ”dessa bilder tillhör 1900-talets stora porträttkonst”.

Men det har inte alltid varit hyllningar kring Strömholm.

Jag minns en tid när det var lågt i tak inom vänstern, kring kulturfrågor och viss ”borgerlig” konst överhuvudtaget. En del gillade inte Strömholms arbete, lite av samma skäl som man inte gillade Bergman, de ”rotade i det privata”.

Låt mig ta ett exempel från 1986. Skriftställning nr 8, Folket i Bild Kulturfront, där skriver Jan Myrdal om Christer Strömholm. Rubriken är:  Nazi-kitsch och annat  Strömholmeri.

Han hävdar att Strömholms bilder är ”medelmåttiga, oäkta och patetiskt teatraliska. Kitsch. Nazi-Kitsch”.  Ja, han skriver om Christer Strömholm, som 18-åring, kamratskapsledaren vid Nordisk Ungdoms fjärde årsting i maj 1937.

Det är en märklig text. Myrdal söker förklara hur den unge Christer – i andan av   ”pojkkamratlighet och osäker könslighet ”,  i de ung-nazistiska kretsarna – kommer fram till transvestitbilderna många år senare.

Jag tar mig för pannan. Inte för att Strömholm var ungnazist. Det kan man skriva om. Ska man skriva om. Likaså om Kamprad. Men när Myrdal ”privatpsykologiserar”, rakt in en konstnärlig process. Då är han ute och cyklar. Jag blir generad och förbannad.

Egentligen är det obegripligt varför det alltid har varit så svårt att skilja på person och verk i Strömholms fall. Delvis är det nog hans eget fel, han älskade att skapa myter om sin person och faller därför stundtals på eget grepp.

Men bara delvis hans eget fel. Det kanske behövs tjugofem år, för att se ett konstnärskap i sin fulla rätt.

Får blixtrande migrän, när jag tänker på 70- och det tidiga 80-talets kultursyn. Om det inte var för all bra film och musik som ändå skapades under tiden, så skulle jag vilja ha varit ung i ett annat decennium. Jag fick personligen utstå kritik för att jag läste några Bruno K Öijer dikter på en stödgala för ett kulturhus och inte var det lämpligt att läsa Birgitta Trotzig hemma på kammaren helller och inte..

Gå och se bilderna på Fotografiska. Gå dit med öppna ögon. De är i egen rätt, värda all uppmärksamhet.