claes gabrielson

Posts Tagged ‘Anders Petersén’

Staden en känsla, ett tillstånd

In Utställningar on januari 8, 2019 at 21:48

Foto: Hans Gedda | Södermalm, 2002

Den kallas – Fotografiskas stora Stockholmsutställning. STHLM Forever. Jag hade först svårt att hitta den. Den är inte speciellt stor, endast drygt 50 bilder och nästan undanträngd innanför Jonas Bendiksens stora färgbilder av personer som är övertygade att de är Messias.

Det är synd, jag hade gärna sett ett mer generöst urval, fler fotografer och fler bilder.

En utställning om Stockholm är ett givet tema och man skriver på hemsidan att en samlingsutställning om staden varit efterlängtad sedan man startade verksamheten.

Därför är det förvånande att man ger idén, så lite utrymme. Det verkar som att man inte riktigt tror på den här typen av fotografi, det vill säga företrädesvis svartvita bilder av dokumentär art, i mindre format.

Fotografen och förläggaren Jeppe Wikström har gjort urvalet och han säger i en intervju i Fotografiskas tidning att han valt bilder han gillar och att han inte kan eller vill försvara och inte heller motivera, sitt urval.

Det är alltid vanskligt att diskutera, varför det ena eller andra namnet inte är med. En annan curator hade med stor sannolikhet gjort andra val och en tredje hade valt efter sina preferenser. För mig är det underligt att varken Anders Petersen, Micke Berg eller Gunnar Smoliansky är med. De har ju under stora delar av sina karriärer varit verksamma och fotograferat i Stockholm.

Stockholm är för alltid lika mycket en känsla som en stad menar Wikström och det är lätt att hålla med om, likaså att Stockholm som motivkrets är outtömlig.

Utställningen innehåller även några utländska fotografer. En av utställningens finaste bilder är tagen av David Seymour en av grundarna till bildbyrån Magnum. Den är från 1950 i samband med Nobelfesten det året. Den visar ett par som sitter på en bänk i Stadshuset ömt lutandes in mot varandra, inget mer än så. Hans studentmössa och den lätt böjda ryggen och skuggan över hennes ansikte. Lägg därtill hennes hållning och bilden blir början eller slutet på en ännu oskriven liten novell.

I ett grått helt skugglöst vardagsljus tumlar några barn runt i gräset och en kvinna hänger tvätt med Riddarfjärden som fond. Det är en storslagen bild som i sin enkelhet känns en smula exotisk i dag. Här är det också här femtiotal och fotografen på plats är Lennart Nilsson.

Bland de yngre namnen gillar jag kraften i Joakim Kocjancics graffiti från Gamla stan och Aili Markelius suddiga person på Skeppsholmen. Johan Strindberg har också en vagt tecknad individ framför några mörka husfasader. Hans bild hänger som en pendang tätt intill K W Gullers bild från 1946. En ensam flanör på en snötäckt flottbro, vid Klara sjö. Elegansen i den kompositionen är inte att leka med. Strindbergs bild av en ensam gestalt är nästan helt upplöst, som i en kolteckning.

Emellertid är det precis där utbytet av fotografiska erfarenheter kan börja. I igenkännandet, de olika optiska och tekniska valen. Här kan ett spännande samtal mellan generationerna uppstå. Att tro på bildens inneboende kraft och poesi i mötet mellan bilder från olika tider.

För Jeppe Wikström har letandet i arkiven gett många aha-upplevelser, vissa mer udda än andra. Till exempel visade det sig att Hans Hammarskiölds klassiska bild med Spanska Ridskolan, som många tror är tagen i Wien då den varit namngiven som ”Spanska ridskolan”, i själva verket togs när den berömda ridskolan var på besök i Hovstallet. Plötsligt uppstod en ny Stockholmsklassiker som gästerna på Fotografiska nu får njuta av!

Så skriver Fotografiskas PR& Informationschef , Margita Ingwall i pressmaterialet till utställningen. Det är en egendomlig formulering med tanke på att bilden redan i boken ”Foto Hammarskiöld, Tiden och ljuset”, med text av Kurt Mälarstedt, har titeln ”Hovstallet i Stockholm 1952. Boken utkom år 2008.

Utställningen pågår en dryg månad till, t o m den 17/2. Om ni inte redan sett den, ta er dit och missa inte Hans Geddas lilla bild från Södermalm.

Den är nämligen suverän, en stadsbild som vill beskriva ett tillstånd. Dessutom är den grafiskt helt övertygande.

Saknad och ständigt närvarande

In Böcker, Radio-Program, Utställningar on juli 21, 2018 at 23:01

Foto: Peter Gustavsson | Christer Strömholm och undertecknad på galleri Camera Obscura, okänt årtal.

Antingen möts man med applåder eller också med fy-rop och buanden, ordentligt som på en Cinémathèque föreställning i Paris. Jag möttes av tystnad, det var tyst. Sen kom en jätteapplåd, säger Christer Strömholm angående en stor visning av hans bilder i Arles 1981. Så inleds ett alldeles färskt radioprogram om fotografen, som skulle fyllt hundra idag.

Jag blir alldeles varm när jag hör hans omisskännliga röst. Skorrningen, de militära spåren från en överklass uppfostran. Aldrig ett ord för mycket. Inga onödiga ornament. Korta meningar nästan som meddelanden eller signaler.

Det var en lysande öppning på ett mycket bra program som gjorts av Rigmor Ohlsson som förutom klipp ur radioarkivet med Strömholm själv, innehåller två bärande intervjuer med fotograferna Anders Petersen och Håkan Elofsson. Båda med en stark relation till Strömholm som blev något av en fadersgestalt när de var unga. Var och en betonar att den där macho-myten som fanns kring fotografen Christer Strömholm, var falsk. Han var i själva verket en mjuk person, en romantisk människa som såg varje individ han mötte, berättar Anders Petersen.

Håkan Elofsson menar bland annat att omslagsbilden till boken Poste Restante var anledningen till att han blev fotograf. – Den var så bortom vad jag trodde att fotografi var och om man kunde ha en död rutten hund på ett omslag då blev jag väldigt, väldigt nyfiken för vad fotografi kunde berätta, och vad det var, säger han.

Anders Petersen får frågan om vilken bild som betytt mycket för honom. Han börjar då berätta om bilden med fotspår i snön från en kyrkogård i Paris. – De här människorna hade på natten, innan Christer tog bilden, besökt varandras gravar och umgåtts. Så det fanns ett liv efter döden. Det fanns en symbolik, en sorts mättad symbolik. Det var så han arbetade. Han satte sig in i sakerna, med sin erfarenhet och med sin närvaro, säger Anders och förklarar att det var den bilden som fick honom att förstå vilka litterära och symboliska möjligheter som fanns inom fotografin. – Den bilden fick mig att söka till Fotoskolan, att börja fotografera, säger han.

Han beskriver sen hur en utställning med 50×70 printar monterade direkt på masonit påverkade honom. – Det var som ett bombnedslag, det gav elektriska chocker rakt in i hjärtat på mig. Det var helt drabbande. Det var som den ena sanningen efter den andra, som laddades av magi. Det var fullkomligt magiskt, säger Anders Petersen i intervjun.

Jag har aldrig haft så roligt, skrattar Håkan Elofsson när han beskriver de fem åren som han jobbade som kopist åt Strömholm. Han fick ingen lön, men tillgång till Christers kontaktnät och fick nästan direkt uppdrag för tidningen ETC.

Christer Strömholm – Den legendariske fotografen (P1 Kultur) är ett rikt program fyllt med detaljer som tar oss en bit in bakom myten CHR. Lyssning rekommenderas starkt. Inte minst för Anders Petersens otroligt intressanta utläggning om att alla Christers bilder, handlade om honom själv. – Jag är jätteledsen. Jag förstår inte, säger programmets producent. – Det här är ett glas vatten, fortsätter hon. Det tror du ja, men se du, det är det inte, svarar Anders kobrasnabbt. Det kan vara ett vattenglas för dig och ett vattenglas för mig, men så enkelt är det inte. Grejen med fotografi är att man ska försöka skildra känslan av det hela.

Så håller han på i flera minuter och landar i idén om närvarande fotografi där fotografens egna känslor och erfarenheter behövs för att det ska bli en bra bild.

Programmet avslutas med att de bägge intervjuade fotograferna var för sig får svara på frågan hur Strömholm hade klarat sig i dagens fotoklimat. Håkan Elofsson säger att han skulle ha klarat sig alldeles utmärkt 2018. Christer kunde erkänna när han hade fel.

Anders menar att Christer idag skulle vara följsam tiden. Fotografera på samma sätt han alltid gjort och fortsatt gå mot strömmen. – Han skulle som han gjorde 65, 66, 67-överraska världen med en helt egen stil. Som han gjorde då, säger han.

Personligen kände jag inte Christer Strömholm speciellt väl. Ändå har han följt mig under hela mitt fotografiska liv. Genom fotografen Bengt-Göran Carlsson som gått Fotoskolan fick jag kontakt med Christer första gången. Sen träffades vi vid några dussin tillfällen.

En gång samtalade vi om Théâtre du Soleil och filmen Molière, av Ariane Mnouchkine. Det satt en stor affisch från filmen monterad på tyg ovanför köksbordet på ploggatan, vill jag minnas. En annan gång handlade samtalet om medeltids musik från en platta med Joculatoris Upsaliensis. Vid ytterligare ett tillfälle minns jag att han var nyfiken på en diktsamling av Thomas Tidholm, som han fann i min bokhylla. Det var emellertid främst i samband med arbetet kring utställningarna på Galleri Fotograficentrum i Örebro vi hade kontakt.

Vi visade genom åren fyra, möjligen fem olika utställningar med hans bilder. Jag tror att vi var först med att ställa ut hans storformats färg Polaroid-bilder. En mycket fin utställning var också ”Återfunna bilder”, där fotografen Gunnar Smoliansky hade gjort urval och på ett suveränt sätt kopierat tidiga 6×6 negativ från Paris. Oj så bra!

Det är bara att buga och tacka Christer Strömholm i sin himmel för hans blick, för modet att leva som han gjorde och att han förde in nyfikenheten i sitt fotografiska arbete.

Tack Christer för dina djupt personliga meddelanden.

Foto: Christer Strömholm | Ur utställningen ”Återfunna bilder”, urval och kopiering, Gunnar Smoliansky.

PS. Skriv Strömholm i sökfönstret ”Search” nedan för att läsa andra texter på bloggen där Christer Strömholm figurerar.

Sommarkvällens ljus

In Böcker, Utställningar on maj 20, 2018 at 18:07

Foto: Oklart | Anders Petersen, Claes Gabrielson, 1979

Året är 1979. Anders Petersen sitter i fåtöljen. På huk med bok i handen, undertecknad. Jag hittade bilden av en slump häromdagen. Den är tagen i min lägenhet på Malmgatan i Örebro. Det är året efter att vi startat Galleri Fotograficentrum. Jag minns inte vem som tog bilden. Det kan ha varit Bengt-Göran Carlsson, eller Håge Wiktorsson.

Men jag minns stunden när vi gör ett urval till Anders Gröna Lund utställning och printarna ligger direkt på trasmattorna. Det här är en tid före vita bomullsvantar och ”curators”. Jag brukar kalla de här åren ”Kakelugnsåren”. Nästan alla man kände bodde på rivningskontrakt i generösa våningar med kakelugnar, låg hyra och dusch i källaren.

När boken Gröna Lund – Om människor på ett nöjesfält kom, gjorde den ett starkt intryck på mig. (Bilderna är tagna sommaren 1972 och 1973, några togs 1970). Jag köpte flera exemplar av boken och gav bort i present. Några år senare köpte jag ytterligare ett ex som jag la undan för framtiden. Det är det jag tar fram nu. Det ligger fortfarande kvar i sin vita originalförpackning som Aktuell Fotolitteratur, Fyra förläggare i Helsingborg använde för sina försändelser.

Jag tror att det som då gjorde starkast intryck var att Anders Petersen så övertygande bevisade att det går att berätta med fotografi. Att med kameran nästan antropologiskt kunna skildra människor och deras förehavanden, på exempelvis ett nöjesfält.

Det finns naturligtvis många som gjort starka dokumentära skildringar tidigare, som exempelvis Eugene Smith, Dorothea Lange, Sune Jonsson med flera. Men det här var nu och dessutom i ett mycket igenkännbart sammanhang. Det låter kanske inte så märkvärdigt idag när allt i media är ”berättelser” och varumärkes-byggande. Men för mig var det här en berättelse om drömmar och om förväntningar. Ung spröd kärlek och lust. Och en längtan efter gemenskap. Jag satt länge och tittade på bilderna av de lite äldre dansande paren. Hur blev deras liv?

Ett par där mannen ser ut som hämtad ur en text av Moa Martinson eller Gustaf Rune Eriks. Kvinnans nacke med det stripiga håret, mannens ögonuttryck, deras händer blir i dansen till en egen liten novell om tidens gång och vemodet som följer åldrandet.

Ett underfundigt leende hos en kvinna som står lite vid sidan av dansbanan och betraktar de dansande fascinerade mig. Likaså en bild av en man i ljus storrutig kavaj som precis tänder en cigg samtidigt som en kvinna ömt omfamnar honom. En bild med många bottnar som påminner lite om Petersens Cafe Lehmitz bilder.

Det var i sommarkvällarna han plåtade och han koppade inte så mörkt vid den här tidpunkten. Den lite ljusare tonen i kopiorna är mycket fin. I mina unga fotografögon blev boken och utställningen till en större berättelse om något allmänmänskligt.

Människoskildraren Anders Petersens första bok har en självklar plats i den svenska dokumentärfotografins historia.

Än i dag känner jag kraften i bilderna.

Mellan människa och natur

In Böcker on oktober 24, 2012 at 23:09

Ur fotoboken: Watching Humans Watching av Niclas Holmström och Inka Lindergård

 

Grattis! Niclas Holmström och Inka Lindergård.

Varför ska man gång på gång under en kväll gå in på SFF:s hemsida och vänta på tillkännagivandet av årets Svenska Fotobokspris 2012?

Det är ju Fotoförfattarna inom Svenska Fotografers Förbund som delar ut priset i år för 17:de gången.

Det är under all kritik att informationen inte publiceras där, först eller i alla fall någon gång under kvällen. Varför har SFF en så trög och odynamisk hemsida?

Nu kunde både SvD och Gefle Dagblad mycket snabbt rapportera om vinnarna.

Debutboken, som i konkurrens med bland annat fotograferna Anders Petersén och Bruno Ehrs vann, heter Watching Humans Watching  (Kehrer Verlag Heidelberg Berlin, 2012, form: H-T Nilsson, Rasmus Svensson) och handlar delvis om relationen mellan människa och natur.

Boken rymmer två bildsviter som de till en början arbetade med var för sig, tills de förstod att projekten växte av att blandas. Bokens andra tema Saga rör myter, fantasier och föreställningar om begreppet ”natur”, en närmast experimentell undersökning.