claes gabrielson

Archive for the ‘Magasin’ Category

Det enkla och det svåra

In Böcker, Magasin on maj 9, 2018 at 09:48

Foto: Thron Ullberg | Sara Danius, 2017

Thron Ullberg är något av en udda fågel, bland svenska porträttfotografer. Hans egensinne är tydligt i allt han gör.

Varje gång jag på senare tid öppnat tidskriften Vi läser, slås jag av porträttbilderna i huvudartikeln. Det börjar med omslaget. Sen fortsätter det med 6-7 oftast nästan lika starka bilder i artikeln.

För en tid sedan var jag på Folkuniversitetet i Stockholm och lyssnade på en föreläsning med Ullberg. Han beskrev sin arbetsmetod och berättade generöst om sitt arbete ur många olika aspekter, exempelvis kändisskapets strålglans. Hur det påverkar både fotografen i tagningsögonblicket och betraktaren. Han är medveten om faran i detta, men säger att – alla är lika viktiga, oavsett vem du plåtar.

Thron Ullberg valde mellan psykologi och konstvetenskap i Uppsala. Det blev konststudierna som vann, innan han bestämde sig för att bli fotograf. Tidigt fastnade han för Arnold Newmans bilder. Det verkar logiskt då Newman var uppfinningsrik och gärna drog sina idéer till grafisk tydlighet och förenkling.

Thron beskrev även skillnaden mellan olika uppdrag och egna projekt. Ett av hans egna projekt handlar om vilsenhet. En person är fotograferad i olika miljöer och i en sorts märklig nästan poetisk utsatthet. Lite teatrala, men med en fin ton på gränsen mellan mellan saga, dröm och livserfarenhet.

10/4 är ett helt annat projekt, där han varje år tar ett självporträtt på just detta datum. Oftast i utsatta lägen och situationer. Det påminner lite om hur performance-konstnärer brukar arbeta med sina egna kroppar som en del i det konstnärliga uttrycket. Ett exempel är en bild där han ligger i ett kärr i skogen intill Klarälven i Värmland. Med is i vattnet var han tvungen att på något sätt värma Polaroidfilmen mellan tagningarna. Snacka om utmaning.

Det måste vara på riktigt enligt Thron, som när han hoppar från en avsågad gren i ett träd. Hustrun trycker på trådutlösaren i exakt rätt ögonblick, när han precis börjat falla. Det är ett fall på tre till fyra meter och han klarar sig med en stukad fot.

Det handlar i den här serien bilder om att utsätta sig för något okänt, för att testa sig själv. Han säger att han vill ge de här bilderna till sina barn för att de i framtiden ska kunna förstå saker om sin far, – se vem jag är.

I boken Celina and me, från 2014 utvecklar idéerna kring vad ett porträtt kan vara. Om en bild ser svår ut men samtidigt har en lätthet, är den bra menar han och exemplifierar med en bild av dottern också hon uppflugen i ett träd. Grenarnas mönster mot himlen och balansen med dotterns fötter är det som gör bilden, enligt fotografen.

När det gäller det tekniska föredrar han mjukheten i den analoga filmen, och storformatskamerans fördelar när det gäller långsamheten i fotograferingssituationen.

– Jag tar bilder för mig själv – skiter i om de blir publicerade, säger han. Det viktiga är förvåningen inför bilderna – Jisses har jag gjort den här bilden!

Jag uppfattar honom som ärlig när han påstår att en av drivkrafterna är att bilderna ska tilltala honom själv först. När det gäller uppdragsfotograferingen säger han sig vilja, dra lite till. Gå ett steg längre. Ett exempel är en bild på den aktuella Sara Danius. Hon är iklädd en klänning gjord av veckat papper från en ordbok. Han visar två bilder. Först den givna, där den dåvarande ständige sekreteraren (bilden togs för lite drygt ett år sedan) poserar som på en catwalk i sin pappersskrud och ordboksbladen svävar i luften bakom henne. I den andra bilden är sekreteraren på väg uppför vad som närmast liknar en källartrappa. På väggen en nödutgångsskylt. Om en sådan råkat komma med i kompositionen brukar han normalt ta bort den efteråt i Photoshop. Det hade han emellertid inte gjort den här gången. Det är lätt att associera till klubben Forum, som drev sin verksamhet i en källarlokal på Sigtunagatan i Stockholm och som varit central i anklagelserna kring akademien.

Det som förvånade mig mest under Thron Ullbergs presentation var hans öppenhet inför slumpen. Ibland kan en del av hans arrangemang kännas en smula konstruerade, en idé kan vara driven lite väl långt – men sen kommer slumpens tillägg. Det som sker oväntat och skevar till det en smula. Thron beskrev det som att vara med i momentet när saker och ting inträffar och samtidigt låta lekfullheten ta sin plats.

Jag tycker att han ofta lyckas med det. Han tar det fotografiska vardagsuppdraget på allvar och lyfter det alltid över det förväntade.

 

Bearbetad tid

In Magasin, Utställningar on mars 2, 2014 at 17:52
AF_2

Foto: Amy Friend | Ur serien Dare alla Luce, publicerad i Unless you will

På kort tid ser jag två arbeten som rör tid och minne. Två fotografer som på olika sätt bearbetat, manipulerat familjebilder.

Först Amy Friend från Ontario Kanada, med sin gäckande och suggestiva serie Dare alla Luce, i februariutgåvan av online magasinet Unless you willSen Magnus Westerborns sympatiska ”enroute Italia”, som visas på galleri Kontrast i Stockholm.

Amy Friend låter ljus passera genom bilderna, som om hon vill understryka att alla fotografier görs av ljus. Hon skriver att hon vill ge tillbaka fotografierna till ljuset, därav den italienska titeln på projektet Dare alla Luce,  som beskriver födelseögonblicket.

Hon utgår från vintage-fotografier både personliga och anonyma, som hon reproducerar och manipulerar. Hon säger att hon är fascinerad av skillnaden mellan det närvarande och det frånvarande. Den sköra kvalitén i fotografierna och i det lika sköra i våra liv tycks vara en av hennes drivkrafter.

Ljuset som hon återanvänder och som lyser genom de små hålen i hennes bilder är hennes kommentar till att bilderna en gång var glömda, förlorade. Nu är de i någon mening återfödda och har fått en ny mening.

Magnus Westerborn arbetar på ett helt annat sätt. Han har utgått från ett fotoalbum från en resa som hans föräldrar gjorde till Italien 1954.

Han har valt ut bilder av modern och fadern där de fotograferat varandra, ofta kring den Volkswagen de körde. Framtidstro, egen bil genom Europa knappt 10 år efter andra världskrigets slut. Magnus Westerborn beskriver känslan av resan som föräldrarna gjorde:

– Att vara på väg, samtal som pågår, nyfikenhet inför det som passerar förbi. Där varje stopp kan leda till ett möte som blir en upplevelse som lever kvar. Varje gräns som passeras öppnar för en ny kultur med nytt språk, ny valuta, nya uttryck. Att befinna sig i en Volkswagen på väg ut i det okända.

Bilderna är inskannade och bearbetade. Med hjälp av lager av oskärpa har Westerborn lyft fram delar och detaljer i bilderna och därigenom skapat nya uttryck i de gamla albumbilderna. Förskjutningar mellan tid och minnesbild, mellan faktisk fotografisk exakthet och sonens egna tolkningar kring resan.

Skärpa och oskärpa, en ny grammatik till en gammal berättelse. Han var inte med, men kan nu göra resan igen på ett delvis annat sätt. Med hjälp av reprofotograferade biljetter och broschyrer blir hans berättelse en ny resa som också i de bästa bilderna bjuder in oss i publiken som medresenärer.

Det är stundtals mycket vackert och bilderna innehåller ett starkt fotografiskt vemod som går rakt in i betraktaren och vi påminns om vår egna föräldrar och om resor vi själva gjort.

PS Utställningen ”enroute Italia”, visas på galleri Kontrast pågår till den 16/3.

enroute italia #1

Foto: Magnus Westerborn | Ur serien ”enroute Italia”

Liniment och däck

In Fotoblogg, Magasin, Publicerat on februari 21, 2013 at 23:26
HCB_Rouleur

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos

Trodde aldrig att jag skulle skriva om bilder från en cykeltävling. Det blev dock nödvändigt på grund av 24 sidor i den franska cykeltidningen Rouleur nr 34. Bilderna som är av Henri Cartier-Bresson, är tidigare opublicerade och är tagna i Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 .

Rouleur startade för sex år sedan och har sedan dess utkommit med 8 nummer per år. Redaktören Guy Andrews säger att man söker bilder som skildrar cykelsporten på ett unikt och originellt sätt. Utan att ha sett tidigare utgåvor kan jag bara konstatera att man lyckats i oktobernumret.

Bilderna visar publik, tränare och service-folk som en självklar del i berättelsen om tävlingen. Cyklisterna är där men också en tät atmosfär, nästan så stark att man kan känna doften av liniment och gummi i den fotografiska svärtan.

Fotografiska porträtt utan poser, en cyklist läser en tidning och en tränare som masserar ett knä har en blick som tycks ha fastnat i helt okänd framtid. En man och en kvinna fångad i ett förtroligt möte mellan kuggkransar och reservhjul. Det är och förblir ren poesi.

Återigen är det bevisat vilken magnifik, känslig och ovanlig fotograf Henri Cartier-Bresson var.

Hoppas bilderna är med på Fotografiskas utställning som öppnar den 8 Mars.

PS

Jag fick tipset från Micke Bergs blogg

I gryningen får dårarna ro. Tack Micke!

Här finns bilderna direkt ur Magnums arkiv.

HCB_Rouleur2

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos

Tummade tidskrifter

In Magasin on februari 10, 2013 at 18:53
Foto: Judith Crispin |  Ur serien The Cartographers illusion- Beta nr.1

Foto: Judith Crispin | Ur serien The Cartographers illusion- Beta nr.1

Samma dag som jag i min dator läser det senaste numret av det Australiensiska online-magasinet, Beta – developments in photography, läser jag på DN-debatt om dagstidningarnas svåra situation.

Vi närmar oss slutet på den era då döda träd har varit bäraren av journalistisk bevakning och demokratisk dialog, skriver Mats Svegfors idag. Han har tidigare  varit chefredaktör för SvD och vd för Sveriges Radio. Nu har han jämfört Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter tre år: 1992, 2002 och 2012, för att undersöka hur tidningarna har förändrats.

Den stora skillnaden är att det fästs mindre innehåll på det papper som rullar genom tryckeriernas pressar, menar han.

Han har förmodligen helt rätt. Om detta även gäller tryckta fotografiska tidningar och tidskrifter, får väl framtiden utvisa.

Helt klart är att kvalitén på fotografiska magasin på nätet hela tiden ökar. ”Blädderkänslan” likaså. Sitter man vid en bra skärm är det inget dåligt alternativ rent upplevelsemässigt.

Sen är naturligtvis känslan av att bläddra i egen takt, väga pappersbunten i händerna och vinkla en smula mot ljuset för att se detaljer i en bild, oslagbar. En nästan sönderläst tidskrift med bilder av en fotograf man tyckt mycket om under en lång tid, är svår att göra sig av med.

Jag har några få nummer av Schweiziska Camera som jag inte lyckats slänga. Tummade, ömt vårdade följer de snällt med i varje flytt genom åren.

Camera utkom mellan åren 1922-1981. Chefredaktör under 1966 till 1981 var amerikanen Alan Porter. Jag upptäckte tidskriften på Örebro Stadsbibliotek. Tack, anonyme förutseende bibliotikarie!

Att som ung nyförälskad i fotografi sitta där och läsa hela årgångar av Camera var liktydigt med att vara inskriven vid en akademi. Det utmärkta trycket, den för tiden sparsmakade layouten var ren lyx, i kombination med fotografisk bildning.

Om Unless you will, en annan online-tidskrift (som jag skrev om i oktober 2012) och Beta – developments in photography också har en liknande påverkan på unga läsare, kan jag inte veta. Bara önska.

Bilderna ur serien, The Cartographers illusion från nr. 1 av Beta är gjorda av Judith Crispin kompositör, poet och fotograf. Viviana Peretti har gjort  en serie som hon kallar, Desperate Intentions. Deras bilder har det där som jag minns från vissa nummer av Camera. Ett löfte om fotografins magi.

Frågan är om det då spelar någon roll om bilderna är tryckta på papper eller inte.

Foto: Viviana Peretti | Ur serien     - Beta nr. 2

Foto: Viviana Peretti | Ur serien  Desperate Intentions – Beta nr. 2