claes gabrielson

Posts Tagged ‘camera work’

En dag vilken som helst

In Böcker on maj 16, 2018 at 20:50

Foto: Paul Strand | Farmers daughter, Angela Secchi, 1953. Ur boken Un Paese, Portrait of an Italien Village.

Ibland går jag fram till bokhyllan och trevar lite på måfå över bokryggarna. Om jag kisar försiktigt kan jag tro att jag befinner mig på ett antikvariat i en främmande stad, på jakt efter en fotobok som jag ovillkorligen måste äga.

Igår drog jag ut, en liten tunn bok med titeln Toward a deeper understanding. Paul Strand at work.

1917 valde Alfred Stieglitz att ge ut ett dubbelnummer av Camera Work med bilder av den då 27-årige Paul Strand. Det kom att bli det sista numret som publicerades. Mellan åren 1903-1917 utgavs femtio nummer av en tidskrift som odiskutabelt är en av de viktigaste i fotografins historia. Magasinet introducerade också den europeiska modernismen i USA och var ett grundläggande bidrag till att fotografin kom att etableras som konstform, ett självständigt konstnärligt uttryckssätt.

Strand var ett profetiskt val, skriver Andrew Szegedy-Maszak i boken. En era var över, en ny tid intog sin plats.

Strands bilder var kompromisslösa menade Stieglitz och fortsatte – his work is rooted in the best traditions of photography. His vision is potential. His work is pure. It is direct. It does not rely upon tricks of process. These photographs are direct expression of today.

Det Stieglitz beskrev var inget annat än modernismen. Strand sa själv om sitt arbete att han ville vara trogen det som han uppfattade vara den grundläggande kvalitén – an absolute unqualified objectivity.. the very essence of photography, its contribution and at the same time its limitation.

Strand reste och fotograferade bland annat i Frankrike, Italien, Rumänien, Egypten, Marocko och Ghana. För att nu inte glömma Yttre Hebriderna.

Han ägde en både intelligent och deltagande blick. Hans val av en storformatskamera i sitt sökande efter fotografiets ”dokumentära sanning”, känns helt logiskt. Kameran och blicken förlänar de som fotograferas en sällsynt värdighet.

Därför är det förvånande att höra Angela Secchi i en intervju, (som jag läste i The Guardian, oklart om det var tidningens egen) för några år sedan, då hon var 73 år. Hon blev fotograferad av Strand 1953 i den Italienska byn Luzzara, när hon var 9 år gammal. Hon minns att hon fick dra en sliten arbetsblus över sin finklänning och att Strand ville att hon skulle ha sin farbrors hatt och scarf på sig.

Annars är det just detaljer, nyanser i kläder och ansiktsuttryck och en ovanlig stillhet som kännetecknar Strands bilder. Han verkar ha haft en närmast kontemplativ metod. Om kopiorna sa han att han ville att bilden skulle vara i pappret snarare än på ytan. Bilderna påminner mer om gråskalan i grafiska blad där kontrasten mellan de ljusa och mörka partierna är reducerad.

Jag plockar fram Un Paese. Portrait of an Italien Village ur bokhyllan. Det är bara att konstatera, det är en helt makalös fin bok där allt samverkar. Miljöer, ting och människor. Ljus och mörker. Som i ett hammarslag är man där.

Paul Strand är noggrann och omsorgsfullt iakttar han de vardagliga detaljerna. Föremål är inte överlastade, tyngda av betydelser. När han fotograferar invånarna i byn är det på ett liknande sätt, varken tillkrånglat eller spektakulärt. Det här är en dag, som vilken annan dag som helst. De står där mitt i sin vardag och tittar lugnt mot kameran och fotografen – och det gör de fortfarande.

Det är en av fotografins vackraste egenskaper. Tiden både stannar och upphör i ett fotografi.

Vi däremot fortsätter leva, tills det är över.

PS

Enligt hittills obekräftade uppgifter lär det dock för vissa, på något sätt kunna fortsätta.

PS 2

Mer på bloggen om Paul Strand, här och här.

Fotot som konstföremål

In Utställningar on februari 17, 2013 at 17:20

Paolo Ventura

Hur ser en entreprenör på fotografiet? Jo som ett konstföremål.

Orden är Jan Bromans en av Fotografiskas grundare. Han sa det under sitt framträdande igår på Fotografiska i samband med FotoMarket. Det är en del av Stockholm Art Week, där några av Europas ledande fotogallerier inbjudna. Camera Work, från Berlin, Kahmann Gallery från Amsterdam, Forma Galleria från Italien m.fl.

Han vet vad man lyckats med, på Fotografiska. Han har skäl att vara stolt. Fotografiska når en osedvanligt stor och intresserad publik. Det finns all anledning att vara imponerad.

Om jag vore ansvarig för Moderna museet skulle jag ta mig både en och två funderare. Fotografiska har blivit en självklar mötesplats i Stockholm med klubbverksamhet, workshops, konferenser, fotografmöten, generösa öppettider, m.m. Moderna har blivit detroniserat som den viktigaste mötesplatsen för den heta del av samtidskonsten som fotografin utgör.

Varför förmår vi inte på ett övertygande vis att satsa på fotografi? Den frågan borde inleda varje möte på museet.

Varför lyckas Fotografiska? Jo, genom att inte göra som alla andra, säger Broman. Man sänker trösklarna. Vågar gå en annan väg. Alltifrån val av golvmaterial i gallerierna, till ljussättning och en avväpnande attityd – Det här är visserligen konst, men det är inte så fruktansvärt allvarligt.

Svagheterna i Fotografiskas framgångssaga gäller emellertid definitionen kring vad man är.

På en fråga från publiken till Jan Broman om Fotografiska kunde tänka sig att också ha en permanent utställning som visar det man köpt in och som skulle kunna utgöra grunden till det som vi vanligtvis associerar med ett museum, svarade Broman nästan demonstrativt avvisande. Det ligger inte i uppdraget, verkade han mena.

Det är väl också där jag ser en liten spricka i det fantastiska bygget. Om man inte nu när man har en historisk möjlighet, passar på att bygga upp organisera och förvalta en unik samling av samtida fotografi, missar man något väsentligt.

Dessutom skulle det kunna ligga i Fotografiskas ambitioner att satsa på ett mindre men regelbundet återkommande utrymme för de mest intressanta unga och oetablerade namnen.

Det fanns bilder från c:a 7. 500 kr upp  mot 5 miljoner kr, hos de representerade gallerierna, på FotoMarket.

Jag fastnade för en tillsynes oansenlig serie polaroider av den italienske fotografen Paolo Ventura, hos det Milanobaserade Forma Galleria. Samtliga föreställde höga smala byggnader och en tunn horisontlinje. Nästan alla fotografiska spår var borta efter att han målat med färg direkt på bilderna.

Jag såg omedelbart ett dunkelt, poetiskt samband mellan de ensamma byggnaderna hos en av Göteborgs koloristerna, Åke Göransson. Samma tomma gavlar. Byggnader som tillstånd och avstånd mellan människor.

Jag lyfter min imaginära hatt.

PS

Hittar följande beskrivning av Paolo Venturas arbetsprocess, om han använt samma i de här husbilderna vet jag inte.

– His Polaroids are pictures of his own drawings inspired by Rome. Ventura will then turn these sketches into actual models, and then photograph them again. Photography thus becomes a tool to give a three-dimensional structure to something that is both imaginary and hyper real. Luisa Grigoletto, Frieze Magazine

Bortom ett ansikte

In Utställningar on september 18, 2012 at 11:28

Foto: © Romney Müller-Westernhagen | Jens Lehmann

Blicken är det viktigaste, i Romney Müller-Westernhagens bilder. Även när modellen blundar.

Det är märkligt vilken kraft det är i vissa av hennes porträtt. Hon går tätt på ansiktet och låter den som avbildas se in i kameran och vidare mot oss betraktare.

Inför några av bilderna svajar man till lite på utställningsgolvet eftersom det plötsligt går upp för en att man fått en glimt av något sällsynt. Insikten av att vara levande.

Blicken är så avspänt självklar att man på den tunna linjen av förtrolighet anar något av den andres själva livsgnista.

Hon lyckas inte alltid, några ansikten förblir bara vanliga närbilder på mer eller mindre kända personer, de bästa förvisso med en viss nonchalant charm.

Bortom ansiktet finns en annan berättelse om att vara människa.

Beyond Faces, visas på Galleri Camera Work, Kantstrasse 149 i Berlin

Beyond Faces

Beyond Faces | Camera Work i Berlin

En kapitalist förälskad i fotografi

In Utställningar on september 17, 2012 at 00:42

Foto: Claes Gabrielson | Camera Work Gallery, Auguststrasse – Peter Lindbergh utställning

Camera Work har två Gallerier i Berlin. En stor konstsamling och en av världens största fotobokssamlingar.

Ekonomi förefaller inte här vara en fråga för dagen. Clemens Vedder som gjort sig en obegripligt stor förmögenhet på aktiehandel har utvecklat sin passion för fotografi till en affärsidé som värderades till 166 milj € (2009). Han köpte sitt första fotografi 1983, på en marknad som han sa var totalt undervärderad och som han menar, fortfarande är det.

På Augusterstrasse i en stram tegelbyggnad, en f.d. judisk flickskola ritad i den nya saklighetens anda, ligger ett av gallerierna. Det andra finns på Kantstrasse nära Savignyplatz, en enkel vacker fristående byggnad på en innergård.

Båda visar just nu utställningar ur de egna samlingarna. Peter Lindbergh,  (Modebilder där modellerna faktiskt har sina egna namn) i den G:a flickskolan, där visas också en utställning med namnet color och en kollektion med bilder av Steve Schapiro. Jo, de äger en stor samling av Schapiros bilder och samarbetar med Fotografiska i Stockholm. Även Nick Brandts otroliga djurbilder, ingår i samarbetet.

På kantstrasse visas Beyond Faces, en hyperintressant utställning av den amerikanska fotografen Romney Müller-Westernhagen.

Det hela är mycket ambitiöst, lågmält sobert och en smula diskret. Det andas kvalité, inte lyx. Adresserna är lite off Ku´damm. Skönt så.

Min första tanke efter besöken, hur kunde A.P Möller i Köpenhamn bara ta fram en linjal och dra en linje från Amalienborg och i kraft av sitt kapital säga; här ska den ligga, Köpenhamns nya Opera!

Varför händer inget av detta i Stockholm och varför blir jag så jävla avundsjuk på en rik man i Tyskland som bara köper fotografi efter fotografi och har kanske världens förnämsta fotografiska bibliotek. Jo, han är inte verksam i Sverige.

Varför blev Invar Kamprad aldrig gripen av fotografins väsen?

 

Ps. Namnet och loggan kommer helt riktigt från Alfreds Stieglitz enastående magasin, Camera Work som han redigerade och publicerade mellan 1903 och 1917. En absolut referens för bibliotek, museer och samlare över hela världen. Naturligtvis finns hela utgivningen komplett och i ”Mint kondition” i herr Vedders, bibliotek, som tyvärr inte är tillgängligt för allmänheten.