claes gabrielson

Posts Tagged ‘Paul Strand’

En dag vilken som helst

In Böcker on maj 16, 2018 at 20:50

Foto: Paul Strand | Farmers daughter, Angela Secchi, 1953. Ur boken Un Paese, Portrait of an Italien Village.

Ibland går jag fram till bokhyllan och trevar lite på måfå över bokryggarna. Om jag kisar försiktigt kan jag tro att jag befinner mig på ett antikvariat i en främmande stad, på jakt efter en fotobok som jag ovillkorligen måste äga.

Igår drog jag ut, en liten tunn bok med titeln Toward a deeper understanding. Paul Strand at work.

1917 valde Alfred Stieglitz att ge ut ett dubbelnummer av Camera Work med bilder av den då 27-årige Paul Strand. Det kom att bli det sista numret som publicerades. Mellan åren 1903-1917 utgavs femtio nummer av en tidskrift som odiskutabelt är en av de viktigaste i fotografins historia. Magasinet introducerade också den europeiska modernismen i USA och var ett grundläggande bidrag till att fotografin kom att etableras som konstform, ett självständigt konstnärligt uttryckssätt.

Strand var ett profetiskt val, skriver Andrew Szegedy-Maszak i boken. En era var över, en ny tid intog sin plats.

Strands bilder var kompromisslösa menade Stieglitz och fortsatte – his work is rooted in the best traditions of photography. His vision is potential. His work is pure. It is direct. It does not rely upon tricks of process. These photographs are direct expression of today.

Det Stieglitz beskrev var inget annat än modernismen. Strand sa själv om sitt arbete att han ville vara trogen det som han uppfattade vara den grundläggande kvalitén – an absolute unqualified objectivity.. the very essence of photography, its contribution and at the same time its limitation.

Strand reste och fotograferade bland annat i Frankrike, Italien, Rumänien, Egypten, Marocko och Ghana. För att nu inte glömma Yttre Hebriderna.

Han ägde en både intelligent och deltagande blick. Hans val av en storformatskamera i sitt sökande efter fotografiets ”dokumentära sanning”, känns helt logiskt. Kameran och blicken förlänar de som fotograferas en sällsynt värdighet.

Därför är det förvånande att höra Angela Secchi i en intervju, (som jag läste i The Guardian, oklart om det var tidningens egen) för några år sedan, då hon var 73 år. Hon blev fotograferad av Strand 1953 i den Italienska byn Luzzara, när hon var 9 år gammal. Hon minns att hon fick dra en sliten arbetsblus över sin finklänning och att Strand ville att hon skulle ha sin farbrors hatt och scarf på sig.

Annars är det just detaljer, nyanser i kläder och ansiktsuttryck och en ovanlig stillhet som kännetecknar Strands bilder. Han verkar ha haft en närmast kontemplativ metod. Om kopiorna sa han att han ville att bilden skulle vara i pappret snarare än på ytan. Bilderna påminner mer om gråskalan i grafiska blad där kontrasten mellan de ljusa och mörka partierna är reducerad.

Jag plockar fram Un Paese. Portrait of an Italien Village ur bokhyllan. Det är bara att konstatera, det är en helt makalös fin bok där allt samverkar. Miljöer, ting och människor. Ljus och mörker. Som i ett hammarslag är man där.

Paul Strand är noggrann och omsorgsfullt iakttar han de vardagliga detaljerna. Föremål är inte överlastade, tyngda av betydelser. När han fotograferar invånarna i byn är det på ett liknande sätt, varken tillkrånglat eller spektakulärt. Det här är en dag, som vilken annan dag som helst. De står där mitt i sin vardag och tittar lugnt mot kameran och fotografen – och det gör de fortfarande.

Det är en av fotografins vackraste egenskaper. Tiden både stannar och upphör i ett fotografi.

Vi däremot fortsätter leva, tills det är över.

PS

Enligt hittills obekräftade uppgifter lär det dock för vissa, på något sätt kunna fortsätta.

PS 2

Mer på bloggen om Paul Strand, här och här.

Styvt kort gräs

In Böcker on december 6, 2015 at 21:33
foto: Paul Strand

Foto: Paul Strand | Katie MacPhee, Souith Uist. Hebrides,1954

Paul Strand tänker jag, var inte han på Yttre Hebriderna och fotograferade någon gång på femtiotalet?

Att jag överhuvudtaget funderar kring ögruppen utanför Skottlands västkust är författaren Peter Mays fel. Hans böcker om Kriminalkommissarien Fin Macleod är nämligen mycket bra. Insiktsfulla, lågmälda och med trovärdiga personskildringar. Efter att ha läst Svarthuset, Lewismannen och Lewis Pjäserna såg jag i en notis att, The Scottish National Portrait Gallery hade införlivat nio vintage printar av Paul Strand från South Uist.

Det fick mig att plocka fram Strands bok ur hyllan. Visserligen inte originalet från 1962 utan en från 2002 (Aperture). Som vanligt är med all bra fotografi, slår det mig att det handlar om människor som är skildrade på en avgränsad plats, i ett givet ögonblick i sina liv.

Det sägs att Strand hörde ett radioprogram om gaeliska sånger från South Uist och han bestämde sig för att resa dit med sin fru Hazel, år 1954. De stannade där i tre månader. Boken Tìr á Mhurain med text av Basil Davidson, kom först åtta år senare. Titeln som är hämtad från en gaelisk sång kan på engelska närmast översättas som, ”Land of bent Grass”.

Det är porträtt av fiskare, torpare, kvinnor och barn. I och omkring sina hem. De är ofta uppställda framför husen eller på Strands typiska vis – framför ett fönster eller i en dörröppning. I Landskapet däremellan hukar små stenhus, mellan torvhögar och steniga stränder. En ständigt närvarande vind stryker längs benen på människor och djur.

Bilderna är tagna i kalla krigets skugga när det fanns planer att bygga anläggningar för kärnvapenmissiler på ön. I en artikel i The Guardian från 2012  skiver Fraser MacDonald om boken:  – It embodies a steely Marxist aesthetic but remains subtle and sensitive to the individual islander. And though now neglected, it is surely one of the most important moments in the portraiture of Scotland.

Nåja. Strand skildrade invånarna på ett nästan heroiskt vis, så är det visserligen. Jag tror att han genom naturens tjurighet, såg öborna som en sorts överlevande humanistisk urkraft. När bilderna togs uppgick befolkning till 3764. År 2011 var siffran 1754.

I Peter Mays kriminal-triologi är det inte först och främst en hård kriminell värld som beskrivs, utan snarare en karg kustlinje ständigt bearbetad av en outtröttlig vind och vad det gör med människorna på de utsatta öarna.

Det är precis det som också kan skönjas i Paul Strands bilder. Sympatin hos May, stavas förtroende hos Strand. Den ödmjuka blicken och de porträtterades avväpnade ansikten. – Vi lever här i detta nu. Så här ser vi ut, i vardagens kläder. Livet pågår och vad mer kan vi göra, tycks de säga inför kameran. Bara det, inget annat.

Så bra är Strands bilder. Så bra.

Jag är sådan som du ser mig

In Böcker on augusti 1, 2013 at 23:03
Foto: Paul Strand | Rumänskt par 1967

Foto: Paul Strand | Rumänskt par, 1967

John Berger och Susan Sontag. Båda har skrivit några av de mest insiktsfulla texter om fotografi jag läst. Glasklara, skarpa och avslöjande. Det handlar alltid om ett fördjupat seende. En blick från ett oväntat håll. Dessutom med ett osedvanligt precist och vackert språk, pendlande mellan filosofi och poesi.

Berger är född i London 1926 och jag vill inte höra att han åldras. Han ska alltid finnas och viska sina sanningar om konsten och seendet. Millet, Bacon och Sander..

Häromdagen läste jag om en av Bergers texter. Den om Paul Strand. Den är från 1972, om det nu spelar någon roll. När skrev Strindberg sina? Jag inser direkt varför Berger alltid fängslar. Han skriver om Paul Strands osvikliga blick för det väsentliga och att Strand i sina bästa fotografier av människor ger oss synliga vittnesbörd inte bara om deras närvaro, utan om deras liv.

Det är där i den skillnaden, ribban ligger och vibrerar texten igenom.

Följande stycke var markerat med blyerts i mitt exemplar av ”Konsten att se”, (Brombergs, 1982). Ett förslag till lite sommarläsning. (Tryck på blogginläggets orangefärgade rubrik ovan, så blir det lättare att läsa). Jag är övertygad om att Berger var påverkad av den här bilden när han skrev den andra delen om sin sin trilogi om böndernas liv i vår tid, En gång i Europa, från 1983, (på svenska 1988, Brombergs).

-En ung rumänsk bonde och hans hustru står lutade mot ett trästaket. Ovanför och bakom dem, utsuddad i ljuset ser vi en äng och ovanför denna ett litet modernt hus, arkitektoniskt fullständigt intetsägande och där bredvid den grå silhuetten av ett obestämbart träd. Här är det inte ytornas substans som fyller varje kvadratcentimeter, utan en slavisk känsla av avstånd, en känsla av slätter eller höjder som fortsätter i det oändliga. Och återigen är det omöjligt att skilja denna egenskap från de två personernas närvaro; den finns där i mannens hatt på svaj, i armarnas långt utdragna rörelse, i de broderade blommorna på kvinnans väst, i hennes håruppsättning; de finns tvärsöver deras breda ansikten och munnar. Det som besjälar hela fotografiet – rymden – är en organisk del av deras liv.

Dessa fotografier är beroende av Strands tekniska skicklighet, hans urskillningsförmåga, hans kunskap om de platser han besöker, hans blick, hans känsla för rätt tidpunkt, hans sätt att använda sin kamera; men att man besitter alla dessa talanger är ingen garanti för att man kan åstadkomma sådana bilder. Det som slutligen avgjort att han lyckats i sina fotografier av människor och i sina landskap – som bara är utvidgningar av människor som råkar vara osynliga – är hans förmåga att locka fram det berättande; att framställa sig själv för sin modell på ett sådant sätt att modellen blir beredd att säga: Jag är sådan som du ser mig.

Detta är mer komplicerat än det kan synas. Presens av verbet vara anger enbart nuvarande tid; men när ett personligt pronomen i första personen singularis ställs framför det, upptar det ändå i sig den förflutna tid som är oskiljaktig från pronomenet. Jag är innefattar allt som gjort mig sådan. Det är mer än ett konstaterande av ett omedelbart faktum: det är redan en förklaring, ett rättfärdigande, ett krav – det är redan självbiografiskt.

Strands fotografier antyder att hans modeller förlitar sig på att han kan se deras livs historia. Och det är av det skälet som varken fotografen eller fotografiet, trots att porträtten är formella och utstuderade, har något behov av att klä sig i lånta kläder.

Till följd av att fotografin bevarar skenet av en händelse eller en person har den alltid varit nära förknippad med föreställningen om det historiska. Fotografins högsta mål, bortsett från det estetiska, är att fånga ett ”historiskt” ögonblick. Men Paul Strand har som fotograf ett unikt förhållande till det historiska. Hans fotografier förmedlar en unik känsla av varaktighet. Deras Jag är får tid på sig att begrunda det förflutna och förutse det kommande: exponeringstiden våldför sig inte på tiden för Jag är, tvärtom får man ett egendomligt intryck av att exponeringstiden är livstiden

Varför skriver ingen om fotografi på det här sättet idag?