claes gabrielson

Stilla alienation

In TV-Program on november 25, 2012 at 11:23

Foto: Gregory Crewdson

Iscensatta bilder med stor psykologisk genomslagskraft. Det handlar om ögonblick av stilla alienation

I SVT:s K-special den 22 november fick vi möta Gregory Crewdson i ett nästan timslångt porträtt. För en som såg utställningen 2011 på Kulturhuset, och som har flera av hans böcker, var det lite av lill-julafton.

OK, det fanns dokumentära såväl som journalistiska brister i programmet. Men det gav flera mycket intressanta inblickar i Crewdsons metodik och arbetsprocess.

Gregory Crewdson befinner sig i gränslandet mellan film och fotografi, i skärningspunkten mellan det teatrala och det vardagliga. Dessutom gillar han verkligen att berätta med riktigt stora bilder som ofta pendlar mellan det triviala och det oförklarliga.

Ett fotografiskt amerikanskt skymmningsland. En myt eller en realitet? Det är återigen ett slitet Amerika ur ett småstadsperspektiv.

Gatorna och husens ensamhet ligger nära Hopper land.

Likt en filmregissör rekar han, gör skisser och förbereder allt ytterst noga. Stänger av hela kvarter. Hyr in statister, ljuskranar och brandbilar. Det är minst två dagar ”On location” för varje bild.

Behövs det snö, fixas det. Regn likaså. Bilden tas sedan med en storformatskamera, ( 8-by-10 camera). Resultatet blir en nästan öververklig bildvärld med lager på lager av underliggande berättelser. Det är stundtals oerhört imponerande

Det jag saknade i K-specialen var bland annat hur själva post-produktionen går till. Hur mycket som fixas till i Photoshop efteråt, när det gigantiska teamet åkt hem och gatorna torkat efter att Crewdsons plötsliga melankoliska låtsasregn upphört.

Orättvist? Ja kanske, eftersom jag gillar många av hans bilder.

Det jag möjligen funderar över är om vi någonsin kommer att få se hans egna ”skissbilder”, polaroider eller vanliga småbildsknäpp från platserna, innan det stora ”Crewet” anländer. Tar han överhuvudtaget sådana bilder?

I samband med ett ”Konstärssamtal” på Kulturhuset den 19 mars 2011 frågade jag honom om han inte längtade efter att själv sköta kameran i någon av fotograferingarna. Han svarade leende att han inte gjorde det.

På hemväg från utställningen tänkte jag: att vara fotograf och ändå inte. Att rigga allt, iscensätta varje detalj, sedan låta någon annan trycka på knappen och efteråt låta en hel stab jobba med bilderna i photoshop. Är jag en hopplös romantiker med en förlegad inställning till fotograferandets inneboende magi?

Om jag bara fick se någon enstaka skissbild från hans iPhone, Nikon eller så.

Den oförställda blicken före idéerna.

 

PS. Filmen ligger kvar på SVT-Play ytterligare 28 dagar, i skrivande stund.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: