Passionerad svalka

Foto: Hans Hammarskiöld | Carl Sandburg, 1959

Jag har alltid tyckt om det här porträttet på Carl Sandburg av Hans Hammarskiöld. Vet inte varför. Kanske beror det på ljuset eller på några av Sandburgs dikter som jag läste när jag var i en ålder särskilt känslig för den skrivna poesin.

Bilden är tagen söndagen den 9 augusti 1959. Hammarskiöld använder ett 200 mm:s objektiv. Sandburg poserar inte. Han sitter på första bänk vid Solliden-scenen på Skansen där han just ska hålla ett tal. Det är Sverige-Amerika dagen. Han sitter i skuggan under ett träd, när Hammarskiöld tar bilden. En exponering.

Ett ansikte som påminner om det kraftfulla, dynamiska och självsäkra i den amerikanska kulturen. Likt en president, likt en indian.

Eller är det en annan diktare jag kommer att tänka på, Walt Whitman? Båda skriver om prärien, gräset och städernas rytm.

I en anonym recension i Svd den 30 november 2008 av boken Foto Hammarskiöld. Tiden och Ljuset läser jag om Hans Hammarskiölds passionerade svalka och eleganta linjeföring.

– Hans fotograferande tycks vara en motsägelsefull blandning av ödmjukhet och stora ambitioner. Ett närmast klassiskt gentlemannamässigt förhållningssätt som handlar om att inte fram häva sig själv men ändå med värdighet fylla ut sin plats. 

Det är ingen dålig beskrivning av en av våra stora fotografer. Undrar vem som skrev. Hans Hammarskiöld var också en av grundarna till bildgruppen Tio Fotografer. Alla som var med från början är nu döda. Tiden har gjort sitt, bilderna finns kvar som klen tröst.

Det är hög tid att gå igenom hans bilder igen.

 

Grass 

Pile the bodies high at Austerlitz and Waterloo.   

Shovel them under and let me work—   I am the grass; I cover all.   

And pile them high at Gettysburg   

And pile them high at Ypres and Verdun. 

Shovel them under and let me work.   

Two years, ten years, and passengers ask the conductor:   

What place is this?

Where are we now?   

I am the grass. 

Let me work.

 

Carl Sandburg

 

Fog

The fog comes

on little cat feet.

It sits looking 

over harbor and city

on silent haunches

and then moves on.

 

Carl Sandburg