claes gabrielson

Posts Tagged ‘Library of congress’

Landskapets stora minne

In Arkiv on mars 26, 2015 at 23:22
Foto: Russel Lee | Mrs. Gernie Marshall, near Ringgold, Iowa, jan 1937

Foto: Russel Lee | Mrs. Gernie Marshall, near Ringgold, Iowa, jan 1937

Anspråken på den fotografiska bilden har varit många. En gång skulle fotot förklara världen. Nu ställer den digitala bildtekniken helt nya frågor om vad som är dokumentär sanning.

Kan då fotografin påstå något väsentligt om en människa, en epok eller ett land? Troligen kan inte enstaka fotografier räcka till. Men möjligen kan mängden av bilder göra det, som exempelvis i den här samlingen.

Photogrammar heter den webb-baserade plattformen som är utvecklad vid Yale universitetet, New Haven Connecticut. Det går att söka på fotografernas namn, platser och datum. Med hjälp av bland annat interaktiva kartor kan man förlora sig i 170 000 bilder från Farm Security Administration (FSA) och Office at War Information. Det handlar om det största federala fotografiska projektet i USA någonsin.

Det är en fotografisk guldgruva om man vill förstå Amerikas moderna historia. Rötterna till dagens USA och det vi brukar kalla ”Americana”, finns där – i spåren av den stora depressionen på trettiotalet. Hela FSA – projektet verkar ingå som en levande del i det stora landets DNA. Under exempelvis rubriken ”People As Such” finns 12241 bilder, ”Work” innehåller 19106 bilder och 5743 bilder ryms under ”Homes and Living Conditions”.

FSA var från början en del av President Roosvelts, New Deal-satsning. Bland fotograferna finns namn som Walker Evans, Roy Stryker, Dorothea Lange, Arthur Rothstein och Gordon Parks. Det finns en hel del mycket bra bilder nergrävda i arkivmörkret, som jag inte sett tidigare och det är lätt att bli sittande i timmar framför skärmen. Varje bild har en länk till Library of Congress, i Washington D.C, där de är arkiverade och där finns också högupplösta versioner.

Som vanligt när det gäller intressant fotografi, är det människor fotograferade i sin miljö som fascinerar. Att vara på Photogrammar är lite som att befinna sig i en roadmovie där man lite planlöst kuskar runt i det amerikanska landskapets stora minne, med människors olika livsvillkor och strävanden som ressällskap.

PS Och ja, där finns naturligtvis Dorothea Lange’s berömda bild: Destitute pea pickers in California. Mother of seven children. Age thirty-two. Nipomo, California, 1936, som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Bortglömda barnarbetare

In Funna bilder on maj 20, 2014 at 09:51
Addie Card. Foto. Lewis Hine, 1910

Foto: Lewis Hine, August 1910 | Addie Card anaemic little spinner in North Pownal Cotton Mill, Vermont.

År 1910 tar Lewis Hine en bild av den 12-åriga Addie Card i ett bomullsspinneri i Pownal, Vermont.

95 år senare får Joe Manning, en förfrågan om att försöka finna eventuella släktingar till flickan på bilden.

Det är författaren Elisabeth Winthrop som ger honom uppdraget. Hon har skrivit romanen Counting on Grace, inspirerad av just den bilden. Själv har hon förgäves sökt efter ättlingar till bomulsspinnerskan. Hon vill veta hur det gick för Addie, som enligt Hines noteringar hette Laird i efternamn och som bara var 10 år gammal enligt arbetskamraterna, och inte tolv som hon själv hävdade.

Efter två veckor kunde Joe Manning lokalisera Addies sondotter och efter ytterligare ett par veckor stod han framför Addie´s grav.

Året efter upptäcker Manning att det finns över 5000 bilder på Library of Congress webbsida av fotografen Lewis Hine, som tog bilden av Addie.  – I can do for these children what I did for Addie, tänker Joe Manning och startar en slags mission, att hitta släktingar och anförvanter till de arbetande barnen på Hines fotografier.

Den första bilden han väljer är bilden på två flickor i samma prickmönstrade klänningar. Lewis Hine hade noterat att flickan till vänster heter Minnie Carpenter. Den andra flickans namn stod det inget om.

Så här skriver Hine om bilden: ”Oldest girl, Minnie Carpenter, House 53 Loray Mill, Gastonia, N.C. Spinner. Makes fifty cents a day for 10 hours. Works four sides. Younger girl works irregularly.”

Efter veckor av research hittar Manning, Minnie´s dödsattest. Hon hade dött ogift utan barn, 1973. Så småningom hittar han en systerson, Cramer Mc Daniel i just Gastonia.

Manning kontaktar honom och skickar bilden på de två flickorna i sina prickiga klänningar. Efter tre veckor ringer Manning upp systersonen och får svaret: – I was hoping you would call me sooner. I’ve got some incredible news for you. The other girl in the photo is my mother Mattie!

Joe Manning en 71 årig pensionerad socialarbetare vars arbete har rönt viss uppmärksamhet i USA. Radio, TV och exempelvis Time LightBox har intresserat sig för hans entusiasm.

Hittills har han lyckats göra research kring närmare 400 av personerna på Hines bilder.

PS

Lewis Hine är en av pionjärerna inom den sociala dokumentärfotografin och han trodde verkligen på fotografiet som ett objektivt bevismaterial.

Efter hans död 1940 omhändertogs Hines arkiv av the Photo League, i New York. 1951 överfördes hela hans samling av 7000 bilder, 4000 negativ och personliga dokument till George Eastman House in Rochester, N.Y.

Joe Mannings hemsida, Mornings on Maple Street.

Minnie Carpenter. Foto: Lewis Hine, 1908

Foto: Lewis Hine, 1908 | Oldest girl Minnie Carpenter House 53 Loray Mill, Gastonia, N.C. Spinner. Makes fifty cents a day of 10 our. Younger girl works irregulary.

Förlista dokument

In Utställningar on november 18, 2012 at 12:27

Fotograf okänd | General J Warren Keifer, 1860-1865,  Library of Congress

Arkiven är inte säkra platser. 

Dokument förstörs, försvinner och upplöses av tid och försummelse. Utställningen People Next to Buildings;  Mattresses on Floor Fotografins Hus i Stockholm, handlar delvis om detta.

Tidens spår i det fotografiska materialet, den sargade ytan, ger bilden på General J Warren Keifer en helt ny berättelse. Generalen krackelerar. Han hotar att begravas i arkivets stora glömska. Förmodligen är han bortom räddning, trots att han nu stannat i ett ögonblick i sin förvandling på Skeppsholmen.

Konstnären Johan Hedbäck ligger bakom utställningen. Han var även curator för utställningen This man refused to open his eyes med bilder från New South Wales Police Forensic Photography Archive, också denna på Fotografins Hus. Här har han nu än en gång intresserat sig för arkivens inre.

Genom utställningen ställer han frågor om själva idén med ett arkiv. Att bringa ordning och förståelse för det som en gång varit, och om arkivet som en plats för minnen.

Bildarkiven tycks alltmer leva sina egna liv, även om de från början organiserats efter händelser, platser och personer. Det som en gång var tydligt och med självklarhet kunde kunde förstås, blir mer eller mindre obegripligt. Arkivens innehåll av glömda liv och övergivna perspektiv växer hela tiden.

Det är Johan Hedbäcks hyperintressanta utställnings idé.

Han har fastnat för bilder som upphört att fungera som ställföreträdande minnen och som nu istället fått nya betydelser. På en av bilderna är en oidentifierad man på väg att upplösas i en fotografisk dimma.

Han har valt ut bilder från Library of Congress, USA:s nationalarkiv som förutom ett oräkneligt stort antal dokument, innehåller 2 miljoner bilder. Hälften har digitaliserats och det är där har han botaniserat. Bilderna är utskrivna, enligt vad som idag anses vara på ett arkivbeständigt sätt, det vill säga med en garanterad hållbarhet runt åttio till hundra år.

En av bilderna View on Bull Run, crossing of Orange and Alexandria railrod, fotograferad mellan 1861 och 1865, är en bild som direkt för tankarna till Caspar David Friedrich. En person med ryggen vänd mot kameran betraktande ett  stillsamt landskap. Vad här hänt på platsen? Eller bör frågan vara: Vad kommer att hända där, inför mannens ögon?

I en annan bild som verkar påfallande modern ser vi en person för ett ögonblick fångad i en badrumsspegel. Han betraktar sig själv samtidigt som den okände fotografen betraktar honom. Båda i en tyst överenskommelse att inte påverka tidens gång. En rakhyvel och några handdukar understryker det dokumentära allvaret.

Det här är en lågmäld, riktigt bra utställning som pågår till och med den 8 december och som jag varmt rekommenderar.

 

PS. Utställningens underrubrik är, Minnets motsats.