claes gabrielson

Posts Tagged ‘Kulturhuset’

Tack!

In Uncategorized on december 31, 2013 at 18:31
Fluga2_8893

Foto: Claes Gabrielson | Berlin

Alla ni som kommenterat och läst bloggen under året.

Jag önskar att jag kunnat skriva mer inte minst nu i december. Mycket mer om bland annat Hans Gedda, Roger Turesson och Anders Petersen med flera.

Men tiden står nu en gång för alla i starkt förbund med det flyende nuet. I’ll be back.

Om jag så här på årets sista dag måste välja en fotograf som gjort ett oerhört starkt intryck på mig under 2013, får det bli Bryan Schutmaat och hans övertygande episka bilder och porträtt av människor längs det som en gång var Amerikas frontlinje, civilisationens framkant. Jag skrev om honom här i maj.

Den bok jag gärna återkommer till är den lilla oansenliga volymen, Meiles Lyrika med bilder av Algirdas Seskus som jag skrev om i oktober.

Årets utställning blir helt självklart den stora Imogen Cunningham utställningen på Kulturhuset i Stockholm. Från vision till verklighet.

Noterat,  kvällen då allas ensamhet syns i alla fotografier som tas.

Foto: Claes Gabrielson | Berlin

From vision to reality

In Utställningar on maj 27, 2013 at 19:44
Foto: Imogen Cunningham | Martha Graham, Dancer, 1931

Foto: Imogen Cunningham | Martha Graham, Dancer, 1931

Efter bara ett par minuter i den stora Imogen Cunningham utställningen på Kulturhuset vet man – det här är stort. En av de viktigaste utställningarna i vårt land på många år.

Den innehåller inte bara de kända nyckelbilderna från hennes över sjuttio år långa fotografiska karriär, utan också ett generöst antal mindre kända bilder.

Imogen Cunningham går från piktorialism till modernism. Hon är visuellt nyfiken, uppfinningsrik och modig. Hennes blick stundtals visionär.

Ett exempel är de starka och mycket vackra bilderna på Martha Graham, en av den moderna amerikanska dansens förgrundsfigurer. Dagsljus under en brinnande sol. Hon verkar ha arbetat närmast i extas. Ett nittiotal bilder blir till under en eftermiddag med den hårda solen som assisterande bundsförvant.

– Cunningham was at the edge of each new innovation or at least had the vision to try each new idea that came to her mind. ( — ) Continually, througout her career, Cunningham took risks and tried out new ideas, skriver Jamie M. Allen i essän: From vision to reality: a transition from pictorialism to modernism.

Imogen Cunningham föds 1883. Hon skaffar sin första kamera 1905-1906. Tar en examen i Kemi. Modern Processes of Photography, är rubriken på hennes akademiska avhandling.

År 1907 arbetar hon i Edward S Curtis porträtt studio. Hon blir alltså direkt uppkopplad mot fotohistorien.

I förrgår träffade jag Imogen Cunninghams barnbarn, Meg Partridge. Det gick för ett ögonblick nästan att ta på den osynliga fotohistorien. Den tunna linjen från Curtis ateljé, till de första bilderna runt 1905 och till de sista på 1970-talet. Vi stod omgivna av farmoderns bilder, vars negativ hon arbetat med under åratal och omsorgsfullt sorterat. Hon beskrev bland annat Imogens mörkrum, där man inte kunde stå rak och hur man fick gå upp ur källaren och utanför huset med bilderna när de skulle torkas.

Hon berättade också att hon hos sin far Rondal Partridge, hittat ett ljudband där Imogen berättade för sin son om fotografier hon tagit. Meg använde det ljudet till en film om Imogen. Filmen visas på utställningen. Det som slår en är tonen. Intimiteten. Så långt från hur berömda personer brukar låta när de talar offentligt, håller föredrag eller ger intervjuer. Imogen Cunningham känns alldeles nära här för hon beskriver bilderna för ett av sina barn.

Urvalet är känsligt och kunnigt. Celina Lunsford, vid Fotografie Forum Frankfurt är ansvarig Curator.

Utställningen består av: signed vintages, unsigned vintages, later prints from the artist and Estate prints made by her son Rondal Partridge are included, skriver Celina Lunsford i katalogen som hör till utställningen. Merparten är alltså kopierade av Imogen själv, något som Lunsford bekräftar när jag träffar henne.

Porträtt, stilleben, arkitektur, dans inget verkar främmande för henne.

Imogens utveckling från det romantiska till det sakliga ledde henne också till att göra bilder som endast är möjliga att göra med en kamera. En reducerad värld av detaljer från växter, byggnader och den nakna kroppen. Dubbelkopieringar både i kameran och i mörkrummet. Här förefaller hon orädd och experimenterade gärna. Som om hon sökte de enkla grundformerna i allt hon fotograferade.

1968 talar Imogen Cunningham, då 85 år gammal inför en grupp studenter – It is sad but true that although we learn seeing only a little at a time we do in the long run learn something… I would really like to say something of encouragement especially to beginning photographers, but how […] when in a long life one has wandered in uncertainty back and forth from vision to reality.

Osäkerheten till trots. Under ett långt liv har hon vandrat fram och tillbaka mellan vision och verklighet. Från vision till verklighet.

Tack Imogen!

PS

–  Allt präglas av lika delar experimentlust och råstark längtan efter skönhet, menar Mikael Timm, i en entusiastisk recension i radions Kulturnytt den 24 maj.

Fotografisk tid

In Utställningar on maj 20, 2013 at 13:47
Foto : Imogen Cunningham | Clare and Floating Seeds, 1910

Foto: Imogen Cunningham | Clare and Floating Seeds, 1910

200 vintagekopior av Imogen Cunningham Kulturhuset i Stockholm. Ytterligare en prestigeförlust för Moderna.

Först Henri Cartier-Bresson på Fotografiska och nu Cunningham. Två exempel från i år. Det är tydligt att Moderna släppt ansvaret för den klassiska fotografin.

Bilderna som kommer att visas på Kulturhuset består av originalbilder från Imogen Cunningham Trust och George Eastman House, Rochester i ett urval av Celina Lunsford. Utställningen spänner över de första experimenten i piktorialistisk anda till de sista porträtten hon påbörjade 1975, i serien After Ninty. Hon dog året därpå 93 år gammal.

1982 ställde vi ut Imogen Cunningham på Galleri Fotograficentrum i Örebro. Vi hade lyckats komma över en kollektion originalbilder i ett samarbete med Galleri Image i Århus, vill jag minnas. Märklig tid, skarven 70-80 tal. Utställningar som i dag vore otänkbara av ekonomiska skäl och dessutom omöjliga ur försäkringssynpunkt.

En annan gång kunde vi visa en utställning med Eugene Smith, med bilder kopierade av fotografen själv. En ideell och ljuvlig tid för galleriverksamhet.

När jag vid ett tillfälle besökte galleriet under Cunningham-utställningen, hördes en bullrig amerikansk röst från det inre rummet på galleriet. En lång rödlätt man tillsammans med en kvinna i ivrigt samspråk med Tomas Sundin, som arbetade på galleriet. De står framför bilden av två badande pojkar uppflugna på en klippa. Twins on Rocks.

Det är tvillingbröderna Rondal och Padraic. Nu står Rondal Patridge 60 år senare i vårt galleri framför fotografiet av sig själv och sin bror. Han berättar om bilden som deras mor tog år 1922. Fotografisk tid och levd tid, hinner jag tänka innan också jag dras in i konversationen.

I fotografiernas tid är två barn på en klippa alltid kvar där på klippan utan att åldras.

Det visar sig senare att Rondal Partridge tillsammans med sin fru Elizabeth är på bilresa i Skandinavien och har passat på att besöka Örebro för att se utställningen med Imogen Cunninghams bilder.

Rondal är själv fotograf och medverkade i Family of Man utställningen, 1955. Han ville inte prata så mycket om sin berömda mamma och hennes bilder. Han är ägare till en Volvo Amazon hemma i USA och ville hellre tala om tekniska detaljer och reservdelar, minns Thomas Sundin.

Imogen Cunningham är en av den moderna fotografins pionjärer, en av grundarna till den berömda f/64 gruppen i San Fransisco i början av 1930-talet. Kulturhuset i Stockholm är att gratulera. Utställningen börjar den 24 maj.

Det är bara att tacka och buga.

Foto: Imogen Cunningham |  Twins on Rocks, 1922

Foto: Imogen Cunningham |
Twins on Rocks, 1922

Stilla alienation

In TV-Program on november 25, 2012 at 11:23

Foto: Gregory Crewdson

Iscensatta bilder med stor psykologisk genomslagskraft. Det handlar om ögonblick av stilla alienation

I SVT:s K-special den 22 november fick vi möta Gregory Crewdson i ett nästan timslångt porträtt. För en som såg utställningen 2011 på Kulturhuset, och som har flera av hans böcker, var det lite av lill-julafton.

OK, det fanns dokumentära såväl som journalistiska brister i programmet. Men det gav flera mycket intressanta inblickar i Crewdsons metodik och arbetsprocess.

Gregory Crewdson befinner sig i gränslandet mellan film och fotografi, i skärningspunkten mellan det teatrala och det vardagliga. Dessutom gillar han verkligen att berätta med riktigt stora bilder som ofta pendlar mellan det triviala och det oförklarliga.

Ett fotografiskt amerikanskt skymmningsland. En myt eller en realitet? Det är återigen ett slitet Amerika ur ett småstadsperspektiv.

Gatorna och husens ensamhet ligger nära Hopper land.

Likt en filmregissör rekar han, gör skisser och förbereder allt ytterst noga. Stänger av hela kvarter. Hyr in statister, ljuskranar och brandbilar. Det är minst två dagar ”On location” för varje bild.

Behövs det snö, fixas det. Regn likaså. Bilden tas sedan med en storformatskamera, ( 8-by-10 camera). Resultatet blir en nästan öververklig bildvärld med lager på lager av underliggande berättelser. Det är stundtals oerhört imponerande

Det jag saknade i K-specialen var bland annat hur själva post-produktionen går till. Hur mycket som fixas till i Photoshop efteråt, när det gigantiska teamet åkt hem och gatorna torkat efter att Crewdsons plötsliga melankoliska låtsasregn upphört.

Orättvist? Ja kanske, eftersom jag gillar många av hans bilder.

Det jag möjligen funderar över är om vi någonsin kommer att få se hans egna ”skissbilder”, polaroider eller vanliga småbildsknäpp från platserna, innan det stora ”Crewet” anländer. Tar han överhuvudtaget sådana bilder?

I samband med ett ”Konstärssamtal” på Kulturhuset den 19 mars 2011 frågade jag honom om han inte längtade efter att själv sköta kameran i någon av fotograferingarna. Han svarade leende att han inte gjorde det.

På hemväg från utställningen tänkte jag: att vara fotograf och ändå inte. Att rigga allt, iscensätta varje detalj, sedan låta någon annan trycka på knappen och efteråt låta en hel stab jobba med bilderna i photoshop. Är jag en hopplös romantiker med en förlegad inställning till fotograferandets inneboende magi?

Om jag bara fick se någon enstaka skissbild från hans iPhone, Nikon eller så.

Den oförställda blicken före idéerna.

 

PS. Filmen ligger kvar på SVT-Play ytterligare 28 dagar, i skrivande stund.