Kulturpolitiskt vakuum

Utställningskatalog: Tusen och en bild, 1978

Sverige har inget fotografiskt museum, trots att det hela tiden sägs att vi har ett. Det är ett slarvigt användande av ord som skymmer sikten för det faktum att något viktigt fattas i den nationella kulturpolitiken.

Nu senast i samband med att ett nytt fotografiskt galleri öppnas vid Mariatorget i Stockholm, upprepas detta felaktiga påstående igen.

I en artikel kallas Per och Jan Broman grundarna bakom Fotografiska – ”välkända grundare av Fotografiska Museet”. I en annan artikel citeras ett av namnen bakom det nya fotografiska galleriet, Pelle Höglund – ”Vi tycker det behövs ett riktigt bra galleri helt dedikerat till fotokonst. Fotografiska finns, men det är ett museum.”

Nationalencyklopedin förklarar tydligt vad ett museum är: ”Museum (latin, av Mouseion) offentlig eller privat institution som inrymmer en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier m.m. inom ett visst ämnesområde. Förutom insamlings- och utställningsverksamhet bedriver de flesta större museer också forskning, undervisning och utgivning av publikationer inom sitt fack”.

ICOM, museernas världsorganisation under UNESCO definierar ett museum som – ” en permanent institution utan vinstintresse som bidrar till samhället, som forskar, samlar in, bevarar, uttolkar och ställer ut materiellt och immateriellt kulturarv”.

Fotografiskas framgångar till trots, Sverige saknar ett fotografiskt museum byggt kring vårt samlade fotografiska arv. Vårt kollektiva minne, om man så vill.

Fotografiska samlingar är idag utspridda på hundratals institutioner, arkiv, museer och hembygdsföreningar med mera. vilket betyder att det saknas en samlad överblick för fotografin som dokument, berättelse och konstnärligt uttryck.

När fotografin ännu är ung växer det moderna Sverige långsamt fram och det sker inför öppna kameraslutare. Alla bilder som tas av ateljé-fotografer, pressfotografer, dokumentärfotografer och bygdefotografer utgör viktiga pusselbitar i förståelsen av hur moderniteten växer fram.

Den stora arkivutredningen som lades fram i december 2019, hade inte ens haft i uppdrag att titta på de fotografiska arkiven. 

Lars Ilshammar som ledde utredningen säger i ett samtal med Lena Wilhelmsson från Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige, att frågan är eftersatt. Och i betänkandets slutsatser skriver man: ”det bör genomföras en nationell översyn av ansvaret för och bevarandet av fotografi”.

Det är helt klart att ett nationellt ansvar behövs för fotografi. För andra mediatyper, det tryckta ordet och filmen finns det redan. 

Lägg där till en genomlysande översyn, strategier och handlingsplaner. Var finns de kulturpolitiker som är beredda att satsa på det här?

Och vad säger man på Moderna museet som tidigare hade en egen avdelning som hette Fotografiska Museet? Man gjorde där ett viktigt och betydande arbete med utställningar, samtidigt som det skapades en fotografisk samling av hög internationell kvalité.

Varför upphörde Fotografiska museet på Skeppsholmen, det är idag en högst relevant fråga.

Vi borde också i likhet med våra nordiska grannar skapa en central hemvist för fotografi – ett Fotografiskt Museum.

Att säkra kulturarvet är av yttersta vikt. En människa är sina minnen, annars kunde hon vara vem som helst skriver Susan Sontag. Detsamma gäller ett lands fotografiska minne.

Ett fotografiskt museum

Foto: Knut Koivisto | Grundarna och representanter från nya delägarna, familjen Ax:son Johnson

I en annonsbilaga från Fotografiska skriver Anders Rydell en artikel med anledning av Fotografiskas förestående, ”steg ut i världen”.

Steget är naturligtvis stort och värt att applådera, inte minst för att familjen Ax:son Johnson går in som delägare i satsningen. Fotografiska gör ett viktigt arbete för fotografin i Sverige. Det råder ingen tvekan kring detta.

Det som stör lite är den egna definitionen av detta arbete. Uppgiften. Att man inte tydligt klargör sin roll.

Ordet museum nämns inte mindre än 11 gånger i olika grammatiska former, i Rydells text. Dessutom en gång i underrubriken och en gång i en sorts vinjett överst på sidan.

Jag har tidigare i år berört ämnet här på bloggen i samband med FotoMarket i februari:

– På en fråga från publiken till Jan Broman om Fotografiska kunde tänka sig att också ha en permanent utställning som visar det man köpt in och som skulle kunna utgöra grunden till det som vi vanligtvis associerar med ett museum, svarade Broman nästan demonstrativt avvisande. Det ligger inte i uppdraget, verkade han mena.

Det är väl också där jag ser en liten spricka i det fantastiska bygget. Om man inte nu när man har en historisk möjlighet, passar på att bygga upp organisera och förvalta en unik samling av samtida fotografi, missar man något väsentligt.  Så skrev jag i februari.

Museum(latin, av Mouseion) offentlig eller privat institution som inrymmer en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier m.m. inom ett visst ämnesområde. Förutom insamlings- och utställningsverksamhet bedriver de flesta större museer också forskning, undervisning och utgivning av publikationer inom sitt fack.

Mouseion (grekiska, eg. ‘helgedom åt muserna’), vetenskaplig institution i antikens Alexandria, grundad av Ptolemaios I Soter ca 290 f.Kr.

Så långt Nationalencyklopedin.

Jag önskar att jag kunde ställa frågan om vad ett Fotografiskt Museum är och ska göra, till just ett – Fotografiskt Museum. Men på Skeppsholmen där Fotografiska Museet fanns som en självständig avdelning fram till 1998, finns numera Moderna museet.

Och det är ju per definition och i kraft av sin verksamhet – ett museum.

Frågan är vem som idag driver ett fotografiskt museum?

PS

Ser att också att Georg Cederskog i dagens DN, okritiskt skriver om de nya ”systermuseerna” i Kina och USA.

Fotot som konstföremål

Hur ser en entreprenör på fotografiet? Jo som ett konstföremål.

Orden är Jan Bromans en av Fotografiskas grundare. Han sa det under sitt framträdande igår på Fotografiska i samband med FotoMarket. Det är en del av Stockholm Art Week, där några av Europas ledande fotogallerier inbjudna. Camera Work, från Berlin, Kahmann Gallery från Amsterdam, Forma Galleria från Italien m.fl.

Han vet vad man lyckats med, på Fotografiska. Han har skäl att vara stolt. Fotografiska når en osedvanligt stor och intresserad publik. Det finns all anledning att vara imponerad.

Om jag vore ansvarig för Moderna museet skulle jag ta mig både en och två funderare. Fotografiska har blivit en självklar mötesplats i Stockholm med klubbverksamhet, workshops, konferenser, fotografmöten, generösa öppettider, m.m. Moderna har blivit detroniserat som den viktigaste mötesplatsen för den heta del av samtidskonsten som fotografin utgör.

Varför förmår vi inte på ett övertygande vis att satsa på fotografi? Den frågan borde inleda varje möte på museet.

Varför lyckas Fotografiska? Jo, genom att inte göra som alla andra, säger Broman. Man sänker trösklarna. Vågar gå en annan väg. Alltifrån val av golvmaterial i gallerierna, till ljussättning och en avväpnande attityd – Det här är visserligen konst, men det är inte så fruktansvärt allvarligt.

Svagheterna i Fotografiskas framgångssaga gäller emellertid definitionen kring vad man är.

På en fråga från publiken till Jan Broman om Fotografiska kunde tänka sig att också ha en permanent utställning som visar det man köpt in och som skulle kunna utgöra grunden till det som vi vanligtvis associerar med ett museum, svarade Broman nästan demonstrativt avvisande. Det ligger inte i uppdraget, verkade han mena.

Det är väl också där jag ser en liten spricka i det fantastiska bygget. Om man inte nu när man har en historisk möjlighet, passar på att bygga upp organisera och förvalta en unik samling av samtida fotografi, missar man något väsentligt.

Dessutom skulle det kunna ligga i Fotografiskas ambitioner att satsa på ett mindre men regelbundet återkommande utrymme för de mest intressanta unga och oetablerade namnen.

Det fanns bilder från c:a 7. 500 kr upp  mot 5 miljoner kr, hos de representerade gallerierna, på FotoMarket.

Jag fastnade för en tillsynes oansenlig serie polaroider av den italienske fotografen Paolo Ventura, hos det Milanobaserade Forma Galleria. Samtliga föreställde höga smala byggnader och en tunn horisontlinje. Nästan alla fotografiska spår var borta efter att han målat med färg direkt på bilderna.

Jag såg omedelbart ett dunkelt, poetiskt samband mellan de ensamma byggnaderna hos en av Göteborgs koloristerna, Åke Göransson. Samma tomma gavlar. Byggnader som tillstånd och avstånd mellan människor.

Jag lyfter min imaginära hatt.

PS

Hittar följande beskrivning av Paolo Venturas arbetsprocess, om han använt samma i de här husbilderna vet jag inte.

– His Polaroids are pictures of his own drawings inspired by Rome. Ventura will then turn these sketches into actual models, and then photograph them again. Photography thus becomes a tool to give a three-dimensional structure to something that is both imaginary and hyper real. Luisa Grigoletto, Frieze Magazine

En tillfällig eld

Foto: Roger Turesson

Årets fotomässa i Älvsjö hade färre besökare än tidigare. De intressanta utställningarna var också färre, vilket kan förklara att publiken blir mindre.

Det märkliga är att arrangörerna verkar misstro det som är syftet med alla kameror och all kringutrustning, nämligen bilden.

Den fotografiska bilden skulle kunna vara i centrum på ett helt annat sätt.

Har det något med det faktum att göra, att de två driftiga bröderna Jan och Per Broman som en gång startade fotomässan dragit vidare och startat Fotografiska? Där på Stadsgårdskajen är det ingen tvekan om tron på  bilden. 400 000 besökare om året tar sig till Stora Tullhuset, med en årsomsättning på över hundra miljoner.

Mässan verkar sakna självförtroende när det gäller utställningarna. De lever inte upp till mässans övriga ambitioner vad beträffar teknik och seminarier.

Där finns exempel på intressanta och bra utställningsbilder men kanske ligger problemet i presentationen, avsaknaden av informerande texter eller en tydlig bärande idé. En eller flera curators med en egen blick och resurser att göra ett personligare val skulle kunna ändra på detta.

Tanken med en fotografisk utställning på en så teknikdominerad mässa är väl inte att i första hand att enskilda fotografer ska sälja sina bilder på plats. Idén är väl att utgöra en inspirerande motvikt till alla prylarna. Få oss att använda redskapen kreativt.

Ett par veckor efter fotomässan blundar jag och tänker efter vilka bilder jag sett på mässan, direkt ser jag en bild som återkommer gång på gång.

Det är Roger Turessons bild från en kall natt vid stationsområdet i Tierra Blanca. En tillfällig eld att värma sig vid. Norma de la Rosa tar bland sina få ägodelar fram en tandborste för att vara klar för ännu en dag på flykt.

Att tjuvåka 200 mil på godståg, de så kallade ”Dödenståg”,  genom knarkmaffians Mexico. Det är verklighet för hundratals central-amerikanska migranter som varje år flyr fattigdomen, för att söka lyckan i USA.

Under tio dagar åkte DN-fotografen Roger Turesson med journalisten Erik de la Reguera tillsammans med emigranterna på vagnarnas tak. Det 16-sidiga reportaget publicerades i mars numret av DN Världen.

Bilden vid elden är fylld av den visuella kraft som utgör fotografins kärna. Ljus, komposition och själva den underliggande berättelsen. Ett existentiellt och politiskt ögonblick. Allt triggar fantasin, vetgirigheten och ställer frågor om hur människor kan ha det så här, år 2012.