Kulturpolitiskt vakuum

Utställningskatalog: Tusen och en bild, 1978

Sverige har inget fotografiskt museum, trots att det hela tiden sägs att vi har ett. Det är ett slarvigt användande av ord som skymmer sikten för det faktum att något viktigt fattas i den nationella kulturpolitiken.

Nu senast i samband med att ett nytt fotografiskt galleri öppnas vid Mariatorget i Stockholm, upprepas detta felaktiga påstående igen.

I en artikel kallas Per och Jan Broman grundarna bakom Fotografiska – ”välkända grundare av Fotografiska Museet”. I en annan artikel citeras ett av namnen bakom det nya fotografiska galleriet, Pelle Höglund – ”Vi tycker det behövs ett riktigt bra galleri helt dedikerat till fotokonst. Fotografiska finns, men det är ett museum.”

Nationalencyklopedin förklarar tydligt vad ett museum är: ”Museum (latin, av Mouseion) offentlig eller privat institution som inrymmer en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier m.m. inom ett visst ämnesområde. Förutom insamlings- och utställningsverksamhet bedriver de flesta större museer också forskning, undervisning och utgivning av publikationer inom sitt fack”.

ICOM, museernas världsorganisation under UNESCO definierar ett museum som – ” en permanent institution utan vinstintresse som bidrar till samhället, som forskar, samlar in, bevarar, uttolkar och ställer ut materiellt och immateriellt kulturarv”.

Fotografiskas framgångar till trots, Sverige saknar ett fotografiskt museum byggt kring vårt samlade fotografiska arv. Vårt kollektiva minne, om man så vill.

Fotografiska samlingar är idag utspridda på hundratals institutioner, arkiv, museer och hembygdsföreningar med mera. vilket betyder att det saknas en samlad överblick för fotografin som dokument, berättelse och konstnärligt uttryck.

När fotografin ännu är ung växer det moderna Sverige långsamt fram och det sker inför öppna kameraslutare. Alla bilder som tas av ateljé-fotografer, pressfotografer, dokumentärfotografer och bygdefotografer utgör viktiga pusselbitar i förståelsen av hur moderniteten växer fram.

Den stora arkivutredningen som lades fram i december 2019, hade inte ens haft i uppdrag att titta på de fotografiska arkiven. 

Lars Ilshammar som ledde utredningen säger i ett samtal med Lena Wilhelmsson från Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige, att frågan är eftersatt. Och i betänkandets slutsatser skriver man: ”det bör genomföras en nationell översyn av ansvaret för och bevarandet av fotografi”.

Det är helt klart att ett nationellt ansvar behövs för fotografi. För andra mediatyper, det tryckta ordet och filmen finns det redan. 

Lägg där till en genomlysande översyn, strategier och handlingsplaner. Var finns de kulturpolitiker som är beredda att satsa på det här?

Och vad säger man på Moderna museet som tidigare hade en egen avdelning som hette Fotografiska Museet? Man gjorde där ett viktigt och betydande arbete med utställningar, samtidigt som det skapades en fotografisk samling av hög internationell kvalité.

Varför upphörde Fotografiska museet på Skeppsholmen, det är idag en högst relevant fråga.

Vi borde också i likhet med våra nordiska grannar skapa en central hemvist för fotografi – ett Fotografiskt Museum.

Att säkra kulturarvet är av yttersta vikt. En människa är sina minnen, annars kunde hon vara vem som helst skriver Susan Sontag. Detsamma gäller ett lands fotografiska minne.

En tillfällig eld

Foto: Roger Turesson

Årets fotomässa i Älvsjö hade färre besökare än tidigare. De intressanta utställningarna var också färre, vilket kan förklara att publiken blir mindre.

Det märkliga är att arrangörerna verkar misstro det som är syftet med alla kameror och all kringutrustning, nämligen bilden.

Den fotografiska bilden skulle kunna vara i centrum på ett helt annat sätt.

Har det något med det faktum att göra, att de två driftiga bröderna Jan och Per Broman som en gång startade fotomässan dragit vidare och startat Fotografiska? Där på Stadsgårdskajen är det ingen tvekan om tron på  bilden. 400 000 besökare om året tar sig till Stora Tullhuset, med en årsomsättning på över hundra miljoner.

Mässan verkar sakna självförtroende när det gäller utställningarna. De lever inte upp till mässans övriga ambitioner vad beträffar teknik och seminarier.

Där finns exempel på intressanta och bra utställningsbilder men kanske ligger problemet i presentationen, avsaknaden av informerande texter eller en tydlig bärande idé. En eller flera curators med en egen blick och resurser att göra ett personligare val skulle kunna ändra på detta.

Tanken med en fotografisk utställning på en så teknikdominerad mässa är väl inte att i första hand att enskilda fotografer ska sälja sina bilder på plats. Idén är väl att utgöra en inspirerande motvikt till alla prylarna. Få oss att använda redskapen kreativt.

Ett par veckor efter fotomässan blundar jag och tänker efter vilka bilder jag sett på mässan, direkt ser jag en bild som återkommer gång på gång.

Det är Roger Turessons bild från en kall natt vid stationsområdet i Tierra Blanca. En tillfällig eld att värma sig vid. Norma de la Rosa tar bland sina få ägodelar fram en tandborste för att vara klar för ännu en dag på flykt.

Att tjuvåka 200 mil på godståg, de så kallade ”Dödenståg”,  genom knarkmaffians Mexico. Det är verklighet för hundratals central-amerikanska migranter som varje år flyr fattigdomen, för att söka lyckan i USA.

Under tio dagar åkte DN-fotografen Roger Turesson med journalisten Erik de la Reguera tillsammans med emigranterna på vagnarnas tak. Det 16-sidiga reportaget publicerades i mars numret av DN Världen.

Bilden vid elden är fylld av den visuella kraft som utgör fotografins kärna. Ljus, komposition och själva den underliggande berättelsen. Ett existentiellt och politiskt ögonblick. Allt triggar fantasin, vetgirigheten och ställer frågor om hur människor kan ha det så här, år 2012.