Kulturpolitiskt vakuum

Utställningskatalog: Tusen och en bild, 1978

Sverige har inget fotografiskt museum, trots att det hela tiden sägs att vi har ett. Det är ett slarvigt användande av ord som skymmer sikten för det faktum att något viktigt fattas i den nationella kulturpolitiken.

Nu senast i samband med att ett nytt fotografiskt galleri öppnas vid Mariatorget i Stockholm, upprepas detta felaktiga påstående igen.

I en artikel kallas Per och Jan Broman grundarna bakom Fotografiska – ”välkända grundare av Fotografiska Museet”. I en annan artikel citeras ett av namnen bakom det nya fotografiska galleriet, Pelle Höglund – ”Vi tycker det behövs ett riktigt bra galleri helt dedikerat till fotokonst. Fotografiska finns, men det är ett museum.”

Nationalencyklopedin förklarar tydligt vad ett museum är: ”Museum (latin, av Mouseion) offentlig eller privat institution som inrymmer en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier m.m. inom ett visst ämnesområde. Förutom insamlings- och utställningsverksamhet bedriver de flesta större museer också forskning, undervisning och utgivning av publikationer inom sitt fack”.

ICOM, museernas världsorganisation under UNESCO definierar ett museum som – ” en permanent institution utan vinstintresse som bidrar till samhället, som forskar, samlar in, bevarar, uttolkar och ställer ut materiellt och immateriellt kulturarv”.

Fotografiskas framgångar till trots, Sverige saknar ett fotografiskt museum byggt kring vårt samlade fotografiska arv. Vårt kollektiva minne, om man så vill.

Fotografiska samlingar är idag utspridda på hundratals institutioner, arkiv, museer och hembygdsföreningar med mera. vilket betyder att det saknas en samlad överblick för fotografin som dokument, berättelse och konstnärligt uttryck.

När fotografin ännu är ung växer det moderna Sverige långsamt fram och det sker inför öppna kameraslutare. Alla bilder som tas av ateljé-fotografer, pressfotografer, dokumentärfotografer och bygdefotografer utgör viktiga pusselbitar i förståelsen av hur moderniteten växer fram.

Den stora arkivutredningen som lades fram i december 2019, hade inte ens haft i uppdrag att titta på de fotografiska arkiven. 

Lars Ilshammar som ledde utredningen säger i ett samtal med Lena Wilhelmsson från Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige, att frågan är eftersatt. Och i betänkandets slutsatser skriver man: ”det bör genomföras en nationell översyn av ansvaret för och bevarandet av fotografi”.

Det är helt klart att ett nationellt ansvar behövs för fotografi. För andra mediatyper, det tryckta ordet och filmen finns det redan. 

Lägg där till en genomlysande översyn, strategier och handlingsplaner. Var finns de kulturpolitiker som är beredda att satsa på det här?

Och vad säger man på Moderna museet som tidigare hade en egen avdelning som hette Fotografiska Museet? Man gjorde där ett viktigt och betydande arbete med utställningar, samtidigt som det skapades en fotografisk samling av hög internationell kvalité.

Varför upphörde Fotografiska museet på Skeppsholmen, det är idag en högst relevant fråga.

Vi borde också i likhet med våra nordiska grannar skapa en central hemvist för fotografi – ett Fotografiskt Museum.

Att säkra kulturarvet är av yttersta vikt. En människa är sina minnen, annars kunde hon vara vem som helst skriver Susan Sontag. Detsamma gäller ett lands fotografiska minne.

Jag är sådan som du ser mig

Foto: Paul Strand | Rumänskt par, 1967

John Berger och Susan Sontag. Båda har skrivit några av de mest insiktsfulla texter om fotografi jag läst. Glasklara, skarpa och avslöjande. Det handlar alltid om ett fördjupat seende. En blick från ett oväntat håll. Dessutom med ett osedvanligt precist och vackert språk, pendlande mellan filosofi och poesi.

Berger är född i London 1926 och jag vill inte höra att han åldras. Han ska alltid finnas och viska sina sanningar om konsten och seendet. Millet, Bacon och Sander..

Häromdagen läste jag om en av Bergers texter. Den om Paul Strand. Den är från 1972, om det nu spelar någon roll. När skrev Strindberg sina? Jag inser direkt varför Berger alltid fängslar. Han skriver om Paul Strands osvikliga blick för det väsentliga och att Strand i sina bästa fotografier av människor ger oss synliga vittnesbörd inte bara om deras närvaro, utan om deras liv.

Det är där i den skillnaden, ribban ligger och vibrerar texten igenom.

Följande stycke var markerat med blyerts i mitt exemplar av ”Konsten att se”, (Brombergs, 1982). Ett förslag till lite sommarläsning. (Tryck på blogginläggets orangefärgade rubrik ovan, så blir det lättare att läsa). Jag är övertygad om att Berger var påverkad av den här bilden när han skrev den andra delen om sin sin trilogi om böndernas liv i vår tid, En gång i Europa, från 1983, (på svenska 1988, Brombergs).

-En ung rumänsk bonde och hans hustru står lutade mot ett trästaket. Ovanför och bakom dem, utsuddad i ljuset ser vi en äng och ovanför denna ett litet modernt hus, arkitektoniskt fullständigt intetsägande och där bredvid den grå silhuetten av ett obestämbart träd. Här är det inte ytornas substans som fyller varje kvadratcentimeter, utan en slavisk känsla av avstånd, en känsla av slätter eller höjder som fortsätter i det oändliga. Och återigen är det omöjligt att skilja denna egenskap från de två personernas närvaro; den finns där i mannens hatt på svaj, i armarnas långt utdragna rörelse, i de broderade blommorna på kvinnans väst, i hennes håruppsättning; de finns tvärsöver deras breda ansikten och munnar. Det som besjälar hela fotografiet – rymden – är en organisk del av deras liv.

Dessa fotografier är beroende av Strands tekniska skicklighet, hans urskillningsförmåga, hans kunskap om de platser han besöker, hans blick, hans känsla för rätt tidpunkt, hans sätt att använda sin kamera; men att man besitter alla dessa talanger är ingen garanti för att man kan åstadkomma sådana bilder. Det som slutligen avgjort att han lyckats i sina fotografier av människor och i sina landskap – som bara är utvidgningar av människor som råkar vara osynliga – är hans förmåga att locka fram det berättande; att framställa sig själv för sin modell på ett sådant sätt att modellen blir beredd att säga: Jag är sådan som du ser mig.

Detta är mer komplicerat än det kan synas. Presens av verbet vara anger enbart nuvarande tid; men när ett personligt pronomen i första personen singularis ställs framför det, upptar det ändå i sig den förflutna tid som är oskiljaktig från pronomenet. Jag är innefattar allt som gjort mig sådan. Det är mer än ett konstaterande av ett omedelbart faktum: det är redan en förklaring, ett rättfärdigande, ett krav – det är redan självbiografiskt.

Strands fotografier antyder att hans modeller förlitar sig på att han kan se deras livs historia. Och det är av det skälet som varken fotografen eller fotografiet, trots att porträtten är formella och utstuderade, har något behov av att klä sig i lånta kläder.

Till följd av att fotografin bevarar skenet av en händelse eller en person har den alltid varit nära förknippad med föreställningen om det historiska. Fotografins högsta mål, bortsett från det estetiska, är att fånga ett ”historiskt” ögonblick. Men Paul Strand har som fotograf ett unikt förhållande till det historiska. Hans fotografier förmedlar en unik känsla av varaktighet. Deras Jag är får tid på sig att begrunda det förflutna och förutse det kommande: exponeringstiden våldför sig inte på tiden för Jag är, tvärtom får man ett egendomligt intryck av att exponeringstiden är livstiden

Varför skriver ingen om fotografi på det här sättet idag?