Ett fotografiskt museum

Foto: Knut Koivisto | Grundarna och representanter från nya delägarna, familjen Ax:son Johnson

I en annonsbilaga från Fotografiska skriver Anders Rydell en artikel med anledning av Fotografiskas förestående, ”steg ut i världen”.

Steget är naturligtvis stort och värt att applådera, inte minst för att familjen Ax:son Johnson går in som delägare i satsningen. Fotografiska gör ett viktigt arbete för fotografin i Sverige. Det råder ingen tvekan kring detta.

Det som stör lite är den egna definitionen av detta arbete. Uppgiften. Att man inte tydligt klargör sin roll.

Ordet museum nämns inte mindre än 11 gånger i olika grammatiska former, i Rydells text. Dessutom en gång i underrubriken och en gång i en sorts vinjett överst på sidan.

Jag har tidigare i år berört ämnet här på bloggen i samband med FotoMarket i februari:

– På en fråga från publiken till Jan Broman om Fotografiska kunde tänka sig att också ha en permanent utställning som visar det man köpt in och som skulle kunna utgöra grunden till det som vi vanligtvis associerar med ett museum, svarade Broman nästan demonstrativt avvisande. Det ligger inte i uppdraget, verkade han mena.

Det är väl också där jag ser en liten spricka i det fantastiska bygget. Om man inte nu när man har en historisk möjlighet, passar på att bygga upp organisera och förvalta en unik samling av samtida fotografi, missar man något väsentligt.  Så skrev jag i februari.

Museum(latin, av Mouseion) offentlig eller privat institution som inrymmer en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier m.m. inom ett visst ämnesområde. Förutom insamlings- och utställningsverksamhet bedriver de flesta större museer också forskning, undervisning och utgivning av publikationer inom sitt fack.

Mouseion (grekiska, eg. ‘helgedom åt muserna’), vetenskaplig institution i antikens Alexandria, grundad av Ptolemaios I Soter ca 290 f.Kr.

Så långt Nationalencyklopedin.

Jag önskar att jag kunde ställa frågan om vad ett Fotografiskt Museum är och ska göra, till just ett – Fotografiskt Museum. Men på Skeppsholmen där Fotografiska Museet fanns som en självständig avdelning fram till 1998, finns numera Moderna museet.

Och det är ju per definition och i kraft av sin verksamhet – ett museum.

Frågan är vem som idag driver ett fotografiskt museum?

PS

Ser att också att Georg Cederskog i dagens DN, okritiskt skriver om de nya ”systermuseerna” i Kina och USA.

Fotot som konstföremål

Hur ser en entreprenör på fotografiet? Jo som ett konstföremål.

Orden är Jan Bromans en av Fotografiskas grundare. Han sa det under sitt framträdande igår på Fotografiska i samband med FotoMarket. Det är en del av Stockholm Art Week, där några av Europas ledande fotogallerier inbjudna. Camera Work, från Berlin, Kahmann Gallery från Amsterdam, Forma Galleria från Italien m.fl.

Han vet vad man lyckats med, på Fotografiska. Han har skäl att vara stolt. Fotografiska når en osedvanligt stor och intresserad publik. Det finns all anledning att vara imponerad.

Om jag vore ansvarig för Moderna museet skulle jag ta mig både en och två funderare. Fotografiska har blivit en självklar mötesplats i Stockholm med klubbverksamhet, workshops, konferenser, fotografmöten, generösa öppettider, m.m. Moderna har blivit detroniserat som den viktigaste mötesplatsen för den heta del av samtidskonsten som fotografin utgör.

Varför förmår vi inte på ett övertygande vis att satsa på fotografi? Den frågan borde inleda varje möte på museet.

Varför lyckas Fotografiska? Jo, genom att inte göra som alla andra, säger Broman. Man sänker trösklarna. Vågar gå en annan väg. Alltifrån val av golvmaterial i gallerierna, till ljussättning och en avväpnande attityd – Det här är visserligen konst, men det är inte så fruktansvärt allvarligt.

Svagheterna i Fotografiskas framgångssaga gäller emellertid definitionen kring vad man är.

På en fråga från publiken till Jan Broman om Fotografiska kunde tänka sig att också ha en permanent utställning som visar det man köpt in och som skulle kunna utgöra grunden till det som vi vanligtvis associerar med ett museum, svarade Broman nästan demonstrativt avvisande. Det ligger inte i uppdraget, verkade han mena.

Det är väl också där jag ser en liten spricka i det fantastiska bygget. Om man inte nu när man har en historisk möjlighet, passar på att bygga upp organisera och förvalta en unik samling av samtida fotografi, missar man något väsentligt.

Dessutom skulle det kunna ligga i Fotografiskas ambitioner att satsa på ett mindre men regelbundet återkommande utrymme för de mest intressanta unga och oetablerade namnen.

Det fanns bilder från c:a 7. 500 kr upp  mot 5 miljoner kr, hos de representerade gallerierna, på FotoMarket.

Jag fastnade för en tillsynes oansenlig serie polaroider av den italienske fotografen Paolo Ventura, hos det Milanobaserade Forma Galleria. Samtliga föreställde höga smala byggnader och en tunn horisontlinje. Nästan alla fotografiska spår var borta efter att han målat med färg direkt på bilderna.

Jag såg omedelbart ett dunkelt, poetiskt samband mellan de ensamma byggnaderna hos en av Göteborgs koloristerna, Åke Göransson. Samma tomma gavlar. Byggnader som tillstånd och avstånd mellan människor.

Jag lyfter min imaginära hatt.

PS

Hittar följande beskrivning av Paolo Venturas arbetsprocess, om han använt samma i de här husbilderna vet jag inte.

– His Polaroids are pictures of his own drawings inspired by Rome. Ventura will then turn these sketches into actual models, and then photograph them again. Photography thus becomes a tool to give a three-dimensional structure to something that is both imaginary and hyper real. Luisa Grigoletto, Frieze Magazine