Kulturpolitiskt vakuum

Utställningskatalog: Tusen och en bild, 1978

Sverige har inget fotografiskt museum, trots att det hela tiden sägs att vi har ett. Det är ett slarvigt användande av ord som skymmer sikten för det faktum att något viktigt fattas i den nationella kulturpolitiken.

Nu senast i samband med att ett nytt fotografiskt galleri öppnas vid Mariatorget i Stockholm, upprepas detta felaktiga påstående igen.

I en artikel kallas Per och Jan Broman grundarna bakom Fotografiska – ”välkända grundare av Fotografiska Museet”. I en annan artikel citeras ett av namnen bakom det nya fotografiska galleriet, Pelle Höglund – ”Vi tycker det behövs ett riktigt bra galleri helt dedikerat till fotokonst. Fotografiska finns, men det är ett museum.”

Nationalencyklopedin förklarar tydligt vad ett museum är: ”Museum (latin, av Mouseion) offentlig eller privat institution som inrymmer en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier m.m. inom ett visst ämnesområde. Förutom insamlings- och utställningsverksamhet bedriver de flesta större museer också forskning, undervisning och utgivning av publikationer inom sitt fack”.

ICOM, museernas världsorganisation under UNESCO definierar ett museum som – ” en permanent institution utan vinstintresse som bidrar till samhället, som forskar, samlar in, bevarar, uttolkar och ställer ut materiellt och immateriellt kulturarv”.

Fotografiskas framgångar till trots, Sverige saknar ett fotografiskt museum byggt kring vårt samlade fotografiska arv. Vårt kollektiva minne, om man så vill.

Fotografiska samlingar är idag utspridda på hundratals institutioner, arkiv, museer och hembygdsföreningar med mera. vilket betyder att det saknas en samlad överblick för fotografin som dokument, berättelse och konstnärligt uttryck.

När fotografin ännu är ung växer det moderna Sverige långsamt fram och det sker inför öppna kameraslutare. Alla bilder som tas av ateljé-fotografer, pressfotografer, dokumentärfotografer och bygdefotografer utgör viktiga pusselbitar i förståelsen av hur moderniteten växer fram.

Den stora arkivutredningen som lades fram i december 2019, hade inte ens haft i uppdrag att titta på de fotografiska arkiven. 

Lars Ilshammar som ledde utredningen säger i ett samtal med Lena Wilhelmsson från Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige, att frågan är eftersatt. Och i betänkandets slutsatser skriver man: ”det bör genomföras en nationell översyn av ansvaret för och bevarandet av fotografi”.

Det är helt klart att ett nationellt ansvar behövs för fotografi. För andra mediatyper, det tryckta ordet och filmen finns det redan. 

Lägg där till en genomlysande översyn, strategier och handlingsplaner. Var finns de kulturpolitiker som är beredda att satsa på det här?

Och vad säger man på Moderna museet som tidigare hade en egen avdelning som hette Fotografiska Museet? Man gjorde där ett viktigt och betydande arbete med utställningar, samtidigt som det skapades en fotografisk samling av hög internationell kvalité.

Varför upphörde Fotografiska museet på Skeppsholmen, det är idag en högst relevant fråga.

Vi borde också i likhet med våra nordiska grannar skapa en central hemvist för fotografi – ett Fotografiskt Museum.

Att säkra kulturarvet är av yttersta vikt. En människa är sina minnen, annars kunde hon vara vem som helst skriver Susan Sontag. Detsamma gäller ett lands fotografiska minne.

Så som jag är

Foto: Sophus Tromholt | Josef Henriksen Puljo, 24 år

Vissa fotografier kommer helt oväntat i ens väg och drabbar med en självklar lyskraft.

Dansken Sophus Tromholts bilder är av just den här ovanliga sorten. De är tagna i Kautokeino Norge, år 1882 -1883.

Sophus Tromholt var vetenskapsman och amatörfotograf, hans uppgift var primärt att studera norrskenet. Det svaga ljuset på natthimmeln i kombination med det negativmaterial han hade att tillgå, gjorde att han fick betydande svårigheter att registrera fenomenet med det sprakande himlaljuset.

Han kom istället att intressera sig för människorna på platsen, den samiska befolkningen. Hans bilder är unika porträtt av namngivna personer fotograferade i en utomhusstudio.

– Det är bilder av individer, karaktärsporträtt som inte är arrangerade som turistbilder eller som exotisk underhållning ur ett kolonialt perspektiv som var vanligt på den tiden, skriver Solveig Greve på Universitetsbiblioteket i Bergen där bilderna förvaras idag.

Många av personerna på bilderna utstrålar en sällsam värdighet. Det utgår ett lugn från de som avbildas, som om fotograferingsakten skett i djupt samförstånd. – Du ser mig så som jag är och det är bra. Jag är stolt över den jag är,  jag tål att tittas på,  tycks flera av personerna vilja säga.

1885 kom boken ”Under the Rays of the Aurora Borealis” och en serie bilder: ”Billeder fra Lappernes Land”.

Bilderna i samlingen vid Universtitetsbiblioteket i Bergen anses så intressanta att de tagits upp i UNESCOS världsarvslista. (”Memory of the world” – dokumentens motsvarighet till ”World Heritage”, för kulturminnen).

Ibland är det bara att kapitulera inför bilder som är så självklara och enastående som de här från Kautokeino. 231 negativ och 189 originalkopior, finns bevarade.

Dansken Sophus Tromholt kom för norrskenets skull, men fann ett antal fascinerande individer som vi, utan hans kamera, aldrig annars skulle känna till.

PS

Tyckte mig häromdagen se en person i hörnet Tjärhovsgatan, Östgötagatan i Stockholm, som var på pricken lik Josef Henriksen Puljo, 24 år gammal. Minus pipan förstås.

Här är länk till bilderna.

En till länk: Spesialsamlingene ved Universitetet i Bergen