En sorts förälskelse

Foto: Mats Holmstrand | Galleri Fotograficentrum, Örebro, 1979

Platsen är vårt första galleri, på Järntorgsgatan 9 i Örebro. Strömholm med pipa och respektingivande mustasch övervakar, när undertecknad gör en första genomgång av utställnings-bilderna.

Jag fick den här bilden häromdagen från den suveräne Kristinehamns fotografen Mats Holmstrand, nästan samtidigt som jag läste de här raderna av Micke Berg: 

–Det är utan tvekan så att jag börjar tappa tron på fotografi. Eller i alla fall den fotografin som berättar något och är nära. Litteraturen har alltid legat mig närmast

-Jag vet inte, men nu har jag gått i mål med fotografi. Jag kommer inte längre och jag märker det i så måtto att jag aldrig bär en kamera.

Jag vill inte riktigt tro Micke när han skriver det här.

Han är en av landets nu levande viktigaste och bästa fotografer och hans fotografiska energi är makalös. Han har levt genom sin fotografi och sitt skrivande hela sitt vuxna liv. Det vore en stor förlust om det skulle upphöra. 

Jag väljer att uppfatta hans yttrande mer filosofiskt och tänker på Bresson när han sa: Photography is nothing, it’s life that interests me.

Jag hoppas innerligt att fotografen Berg fortsätter. Vi behöver hans bilder och funderingar kring konsten och livet. Dessutom, beakta mottot på hans blogg : ”To look, is to love”.

För min del handlar fotografi också om en sorts förälskelse och en fascination kring den hejdade tidens magiska precision. För en ung fotograf innebar de många stegen i det analoga hantverket, från poesin i tagnings-ögonblicket till de färdiga kopiorna på tork, en oemotståndlig lockelse.

Alla fotografer jag mött genom åren, alla samtal om bild på kaféer, barer och restauranger, alla böcker jag köpt, alla fotoutställningar jag sett, och alla resor i fotografins namn – har regelbundet närt min relation till fotografin. Trots alla åren på SVT är detta mitt universitet och förälskelsen består.

Vi startade föreningen Fotograficentrum 1975. Tre år senare fick vi i gång vårt första galleri. Sen fortsatte vi att ställa ut i drygt 20 år. Jag äger tyvärr ingen förteckning över alla utställande fotografer och vet inte var alla pärmar med, protokoll och recensioner finns idag.

Det finns en sorg i detta faktum. Jag skulle helst se att allt kvarvarande material hamnade på ett arkiv, exempelvis Arkivcentrum i Örebro. 

Går på Götgatan och drar fram namn på måfå ur minnet: Imogen Cunningham, Hans Malmberg, Georg Oddner, Edouard Boubat, Susan Meiselas, Gunnar Smoliansky, Robert Doisneau, Nina Ericson, Christer Strömholm, Tuija Lindström, Anders Petersen, Eugene Smith, Marek Gardulski, Håge-Wiktorsson, Sune Jonsson, Kent O Höglund, Per-Erik Åström, Ullabritt Jonsson, Harald Lönnqvist, Josef Koudelka, c/o Paris med Berndt Klyvare, Kerstin Bernhard mfl, Stig T Karlsson, Jefferik Stocklassa, Micke Berg, Sebastião Salgado, Åke Hedström, Penti Sammallahti, Marc Riboud, Hans Gedda, Carl-Magnus Lindström, Anders Onerup, Håkan Pieniowski, Kenneth Gustavsson, Roger Stenberg, Walter Hirsch, Lennart Durehed, Hans Hammarskiöld, Boris Mihailov, Magnus Westerborn, Bruce Davidson, Strindberg/Munch..

Det tar inte slut där, men min hjärna behöver hjälp av dokumenten som förhoppningsvis finns bevarade någonstans.

När jag tänker på de här namnen och alla utställningarna, svindlar det onekligen till på trottoaren i den svaga vårsolen – ”In the name of love”.

Det är tveklöst det, allt handlar om.

PS

Nedan tre slumpvis utvalda bilder av Micke Berg, så bra! Det finns hundratals mer här:

Foto: Micke Berg

Foto: Micke Berg

Foto: Micke Berg

En absolut nödvändighet

Foto: Claes Gabrielson | Tuija Lindström, Örsta 2012 i samband med en TV-intervju.

– Jag har aldrig tänkt kameran och fotografin – som ett yrkesval. Det har mer eller mindre varit en absolut nödvändighet. När jag hör orden uttalas av Tuija i radioprogrammet ”Tuija Lindström – Ljus och mörker som formade svenskt fotografi”, blir jag rörd.

Jag minns hennes röst, hennes språkmelodi. En stark kvinna och en fotograf som alltid tog fotografin på stort allvar.

Eskil Krogh Larsson har skissat ett känsligt porträtt av Tuija, med hjälp av bland annat Anki Almqvist som träffade Tuija redan 1975 när de bodde i ”skruttiga” lägenheter i Vasastan och de talade med varandra på en knackig finsk-engelska.

Anki tar också med programmets producent till Tjursjön där en av Tuijas mäktigaste fotografiska serier blir till. Hon berättar bland annat om konjaken som Tuija hade med för att de skulle värma sina frusna kroppar, efter att ha flutit omkring i det mörka vattnet, i samband med att Tuija också gjorde en kortfilm på samma tema. Det är precis den sortens precisa och självupplevda detaljer som gör att det blir bra radio. Men jag blir lite fundersam när Eskil Krogh Larsson på ett ställe, säger: I Stockholm ser hon (Tuija) fotografen Christer Strömholms utställning ”Privata Bilder” på hans nyöppnade galleri Camera Obscura, och blir betagen. Är redaktörerna på Sveriges Radio helt avskaffade?

Anki Almqvist berättar också att Tuija plåtade där hon var. Sina vänner och barn, det var hennes signum säger Anki. Och jag blir glad när jag hör Anki tala om Tuijas misstag när hon fotograferade Ankis gravida mage, – Bilden blev överexponerad. Det här var ett misstag. Sen tog hon andra som blev bra. Men den här är outstanding. Den blev jättefin, säger hon.

Julia Peirone beskriver sitt möte med Tuija och om tiden på fotohögskolan i Göteborg. Hon menar att Tuija skapade en öppen och tillåtande skola där det var högt i tak och där samtalet och själva processen var viktiga beståndsdelar. –Hitta ert språk med kameran och vad ni vill säga och på vilket sätt, uppmanade Tuija sina elever minns Julia.

Niclas Östlind säger att Tuijas bilder är komplexa. – Man dras omedelbart in i dom. Det finns ett sug i dom. Hon har en förmåga att skapa närvaro, säger han. Han menar också att det finns något mjukt i hennes bilder, men samtidigt också något knivskarpt. – Att det bränner till. Att det finns en oro i dem och någonting dubbeltydigt, anser han. Exakt så. Det är bara att hålla med.

– Om man har upplevt det fula, om man varit nära avgrunden, det är självklart att då kommer längtan efter det vackra också, säger Tuija Lindström i en radiointervju från 1988 som finns med i reportaget.

Programmet ingår i kulturradions serie ”Kulturreportaget i P1”. (Länk, här). Det är mycket bra och jag rekommenderar avgjort en lyssning.

Så enkelt och så svårt

Foto: Tuija Lindström | For Heathcliff,1980

2018 börjar i en sorts saknad och fotografisk sorg.

Jag kände inte Tuija Lindström privat, men jag har varit nära hennes bilder och följt hennes fotografiska utveckling.

Tar nu efter dödsbudet ut en av hennes böcker ur hyllan och inser att hon daterar sin första separat utställning till 1983, i det galleri som jag var med och grundade, Galleri Fotograficentrum, i Örebro.

Det finns ett allvar i hennes bilder. En sorts mörk ton även i de ljusa partierna. Något som dröjer kvar efter att man upphört att se på bilden.

Hon har en självklar plats i vår svenska fotohistoria, feminist, föregångare, inspiratör och sedermera professor, mentor och lärare.

När jag träffade henne 2012 i samband med en intervju för SVT så sa hon:

”Mina händer saknar mörkrummet. Det att man står när man jobbar, oftast tycker man att man tänker med knäna”. Hon saknade mörkrummets långsammare metodik, där det fanns plats för tankar, idéer och känslor. Den digitala bilden passar henne inte, det är lite, ”easy come and easy go”, tyckte hon. Bilden kommer för lätt, för snabbt.

”Jag tycker om det här långsamma, för då tycker man att bilderna sitter, när dom är framme”.

1992 när hon tillträdde som Sveriges första kvinnliga professor i fotografi på dåvarande fotohögskolan i Göteborg, gjorde Göran Tonström en intervju med henne, där hon menade att en del unga fotografer verkar ha tappat tron på den fotografiska bilden, att det blir lite för mycket kring ramar, stora format och teori.

” Det känns mest som skrap på ytan för att det inte har gått genom magen och hjärtat. Vi är i allmänhet väldigt lata. Vi tror att det bara är att gå ut och ta eller låna något. 

Men man kan aldrig ta något utan att ge något själv. Det är livets lag”.

Så enkelt och så svårt.

Foto: Zen Hoover | Ur filmen Large format video camera (8×10)

Enkelt och svårt är kanske också vad den 18 åriga Zen Hooper, sysslar med.

Oklart om han är medveten om det, men han sällar sig till pionjärerna, uppfinnarna och utopisterna i den allra tidigaste fotografiska gryningen.

Han kastar sig huvudstupa in i fotografins barndom och tar 1800-tals storformatskamerans idé och gör om den till en videokamera.

Storformats-bilder i rörelse, inget mindre än så.

Det är så här det alltid gått till, någon gör en djärv utbrytning, slår skallen i den förbannade boxen och tar sig ut. Tiden tvekar en miljondel av en sekund, när plötsligt något nytt blixtrar till och smiter igenom. Den här 18 åringen gör mig glad. Fan, att han gjorde det och dessutom så fint.

En liten fotografisk tröst i januaris regniga och tvekande början.

 

Länk till artikel om kameran, på News Shooter:

”Large format video camera”, av Zen Hoover (3 min 45 s):

 

Mellan ensamhet och makt

Duration 1  Maria Friberg

Med referenser till konsthistorien

Maria Friberg är just nu dubbelt aktuell. Minst. In Flux, öppnar på Fotografiska den 14 sept. Hon är också en av fyra fotobaserade konstnärer som nu ställer ut på galleri Örsta, utanför Kumla.

De övriga utställarna är, Tuija Lindström, Hyun-Jin Kwak och Julia Peirone. Jag träffade alla fyra för ett samtal, i samband med en intervju för SVT:s regionala nyhets program Tvärsnytt.

Maria Friberg visar bl.a. bilder ur en helt ny serie, ”Duration”. Bilder som skulle kunna kallas samtidsporträtt, där hon speglar hur vi förhåller oss till den intima sfären kring våra datorer och mobiler. Hon väljer ofta en historisk miljö för att tydliggöra vår samtid.

Tid kopplat till ensamhet, med referenser till konsthistorien, menar hon och bilderna får gärna vara estetiska, förföriska och i stor skala, för att betraktaren enkelt ska kunna gå in i bilderna.

”Man är nästan 1:1 med personen man möter i bilden, och jag hoppas att det på så sätt blir ett direkt och mer jämnbördigt möte”, säger hon i vårt samtal.

Julia Peirone påstår att hon alltid varit intresserad av att fånga det där okontrollerade ögonblicket, ansiktet eller gesten i samband med en fotografering. Det nya projektet började med en misslyckad bild.

”Man väljer alltid bort de där bilderna där man halvt blundar eller gör en konstig grimas och så tyckte jag att det fanns något intressant i det. Jag tyckte det var ett sant ansikte som vi aldrig får se”. Hon byggde hela det här projektet på sådana okontrollerade bilder där hon också som fotograf måste hänge sig åt slumpen.

”Då fotograferade jag väldigt intensivt under en kort period och låter tiden hinna före min kamera, så att jag lyckas ta dom där ögonblicken.” säger hon.

Girls in uniform heter projektet som Hyun-Jin Kwak visar på galleri Örsta.

Flickorna i sina uniformer är snarare är en metafor för en tid, än för en speciell ålder. Det handlar om vår samtid, säger Hyun-Jin Kwak,  “The uniform also becomes the second identity for the individuals and in these case they are not always against each other, they are sometimes coexisting.”

Samtidigt med att Tuija Lindström visar en ny serie växtbilder, pågår en utställning, A Dream If Ever There Was One, med hennes 80-tals bilder, på Hasselblad Center i Göteborg. Hon reflekterar i vårt samtal över hur fotografiets ställning förändrats.

”Fotografin har kommit bort från sin isolering, för trettio år sedan betraktades fotot som kusinen från landet. Nu har fotografin blivit likvärdig med all annan konst, blivit accepterad”.  Hon tror att det hänger ihop med digitaliseringen som gjort fotografin mer allmän och spridd. Men hon menar också att det inte varit en helt lätt övergång rent mentalt.

”Mina händer saknar mörkrummet. Det att man står när man jobbar, oftast tycker man att man tänker med knäna”, hävdar hon. Hon saknar mörkrummets långsammare metodik, där det fanns plats för tankar, idéer och känslor. Den digitala bilden passar henne inte, det är lite, ”easy come and easy go”, tycker hon. Bilden kommer för lätt, för snabbt.

”Jag tycker om det här långsamma, för då tycker man att bilderna sitter, när dom är framme”.

Fyra samtida uttryck, fyra olika visuella strategier. Utställningen utanför tullarna, i Närke slutar den 30 september.