claes gabrielson

Posts Tagged ‘Strömholm’

I just park my car and start walking

In Böcker, Uncategorized on oktober 31, 2013 at 00:09
GJ_Luckenwalde, 2012

Foto: Gerry Johansson | Ur Hattfabriken/Luckenwalde, 2006

Jörg Colberg öppnar intervjun med Gerry Johansson, med en bekännelse. Från det att han såg boken Pontiac har han samlat Gerrys böcker. Han menar att de är unika och mycket olika det mesta inom den samtida fotografin.

Gerry Johansson är för mig lågmäldheten personifierad. Hans grafiska pregnans är smått legendarisk.

Jag har följt Colberg och hans Conscientious under flera år. Det finns få som kan så mycket om den internationella samtida fotografin som han. (Har tidigare skrivit om honom på bloggen, bland annat här.)

– Everything about them feels extremly carefully considered, yet there is a lightness to them that are quite rare, säger Jörg Colberg om Gerrys böcker.

Sen fortsätter samtalet om det vackra inom fotografin, med referenser till bland annat Robert Adams, essä, Beauty in photography, från det tidiga åttio-talet.

Gerry menar att den texten fick honom att gå från en nihilistisk kritiker till en optimistisk skildrare av livet. Han lanserar också en egen definition av vad det vackra, det sköna är. Med en synnerligen precis formulering, säger han – Something I like and can look at for a long time.

Kanske är det först nu, jag inser hur mycket mänsklig och fotografisk mognad denne Höganäsbo har. Han fortsätter som den naturligaste sak i världen med att säga, – When I work I just park my car and start walking in the direction that seems most promising and then my curiosity leads me through the day.

Gerry Johansson betonar också vikten av en enkel teknik, bland annat för att betraktaren smidigare ska kunna orientera sig i bilden. Enkelheten gör också att intrycket av att själv vara en del av bilden ökar.

Han berättar också att det inte var helt lätt att hitta ställen som ville ställa ut hans bilder ur serien, Sverige. Först 2005 kunde han ställa ut på Fotografins Hus i Stockholm.

– Remember this is Strömholm/Petersen country. Säger han

Ja, så där håller han på, Gerry Johansson som ständigt sysslar med tomhetens balansakt. I bilder där människorna dragit sig undan.

Det är en mycket intressant och spännande intervju som jag gärna rekommenderar.

PS

Här är en länk till Gerrys hemsida

GJ_Pontiac

Foto: Gerry Johanson | Ur Pontiac, 2010

Where everything ends

In Böcker on april 13, 2013 at 07:51
Kors

Foto: Robert Frank | Ur boken Robert Frank Pangnirtung

Robert Frank. Svårfångad. Ständigt i rörelse med sina ruffiga lite skitiga bilder. Höftskott som nästan alltid säger något om tillståndet, på platsen där han befinner sig.

Han är kanske den fotograf som tillsammans med Henri Cartier-Bresson och vår egen Strömholm, påverkat mig mest. Håller för övrigt med den rastlöst produktive Micke Berg,  som på på sin blogg skriver:

Om jag ska beskriva Bressons storhet så gör jag det enklast genom att berätta om när han hade en stor bild på kultursidan i Expressen för många år sedan. Den bilden var så outstanding att resten av tidningen förmultnade. Det är så man upptäcker stor konst. I kontext med andra grejer. Som Dylan i högtalarna på ett fik i en skidbacke.

Nu handlar det emellertid om Robert Frank. 1992 gjorde han en resa till Pangnirtung en liten by i de nordvästliga områdena i Canada, med knappt 1300 invånare.

Han tar inte en enda bild på dessa invånare. Han är i byn i 5 dygn. Han fotograferar stenar, vägstumpar och några begravningskors.

En bok, en knappt centimeter tjock, lite drygt A-4 format. Kom 2011 på Steidel förlag. Ständigt denne förläggare.

27 polaroider med ytterligt sparsam text. Telegramartade bildtexter. Allt i linje med Franks vision. Det viktiga ligger i bilden, i svärtan och tystnaden. I bildens grå.

I boken, The Lines of my hand, från 1972 skriver han – I have been going forward, travelling my road while looking out (- -) I continue to look and search for an image that comes close to thruth. It is my choice, it is my fate, and i continue..

Sista bilden i den boken är en bild från en bukt i Nova Scotia.

I Pangnirtung låter han oss på bokens enda textsida få veta att – The peoples language is Inuktitut. One man inuk – more the people, Inuit.

Sen fortsätter han med denna nästan ”romanliknande” text:

Prefabricated homes along the main road in Pangnirtung. At times decorated window reflecting inside or outside. Stones – maybe the balance of a big sky above….

Det är allt. Bokens sista bildtext lyder: End of Pangnirtung road system.

Under den här korta resan vid den norra polcirkeln förefaller det som om världen  har upphört. Åtminstone i Robert Franks bilder.