Lojal mot skuggornas kraft

Teju Cole är författare, fotograf och konsthistoriker. Hans essäbok ”Kända och underliga ting” är en slösande rik och briljant bok. Han skriver bland annat om författare som James Baldwin, Virginia Wolf, W.G. Sebald, Derek Walcott och V. S. Naipaul. Om Tomas Tranströmer skriver han – En av mina nödhamnar.

I Coles sällskap är det lätt att känna sig inbjuden till ett oavlåtligt intressant resonemang om konst, litteratur, politik och inte minst fotografi och han rör sig ledigt mellan kända och för mig okända namn. Han skriver fascinerande om historisk fotografi fram till dagens ”samlarkonstnärer” som med olika strategier använder sig av funna eller helt enkelt hittade fotografier, på nätet eller på loppmarknaden.

Bland mina favoritfotografer finns Saul Leiter, där det bland annat heter – Innehållet i Leiters fotografier framträder med en sorts fördröjning innan man förstår vad bilden handlar om. Snarare än att se bilden låter man den lösas upp i medvetandet, som en brustablett i ett glas vatten. En av fotografins svårigheter är att den är mycket bättre på att vara explicit än diskret.

Flera av de projekt Teju Cole beskriver är fascinerande. Glenna Gordon exempelvis har fotograferat saker som blivit kvar efter de nigerianska skolflickorna som blev kidnappade av Boko Haram. Varken kidnappningen eller fångenskapen går att fotografera, men genom bilderna på skolböcker, anteckningsblock, klänningar, och skor upprättas en sorts kontakt med flickornas liv. En bild av en blå blus med ett namn broderat innanför kragen blir början till en berättelse om flickan, Hauwa Mutah det sjätte barnet i en barnaskara på nio, och vars favoritämnen i skolan var engelska och geografi.

Howard French, en journalist med ett förflutet som utrikeskorrespondent och redaktionschef på New Tork Times, har i en bok som jag direkt blir nyfiken på skildrat det försvinnande Shanghai, ”Disappearing Shanghai”. Till skillnad från den fotografiska idén om ”avgörande ögonblick” verkar French har fått tillträde till privata, långa ögonblick, där människorna tycks visa sina verkliga och oförställda jag. – Samtidigt är det här också fotografier av människor i en historia, aktörer på en scen som de kanske bara är vagt medvetna om och historien de berättar handlar om en värld som flyter förbi, och som snart kommer att vara försvunnen, skriver Cole.

Om Roy DeCarava skriver han i ett kapitel med rubriken, En sann bild av svart hud, att DeCarava är en av USA:s mest fängslande och poetiska fotografer. Cole anser att kraften i bilderna ligger i de mörka partiernas skönhet. – Istället för att försöka ljusa upp det svarta gjorde han det oväntade och gjorde det ännu mörkare. Det som är mörkt är inte tomt.

När jag läser det här plockar jag fram ”The Sound I Saw”, av DeCarava. I början av sextio-talet designade han den här boken med egna texter och orginalprintar, det vi i dag skulle kalla en ”dummy”. Sen blev den liggande nästan ett halvt sekel innan den blev publicerad av Phaidon år 2001. ”The printed equivalent of jazz”, som någon sa. Fotografen är lojal mot skuggornas kraft, hävdar Cole och betonar DeCaravas omsorg och elegans som inspirerade en hel generation svarta fotografer.

Jag vill mena att omsorg i ämnesval och elegans i språket också gäller Teju Cole själv. Hans tankar rör sig rastlöst som under vandring, men de stannar ofta vid tankar som kan vara kloka och insiktsfulla eller helt vardagliga. Varje tanke når ett mål, litet eller stort. Generöst delar han med sig till läsaren. Man känner sig faktiskt en smula smartare varje gång man lägger boken ifrån sig. Svårläst, filosofiskt snårig? Knappast, han är okomplicerad och klar som en oanvänd Leica lins.

PS

Teju Coles bok, ”Kända och underliga ting”, (Natur & Kultur) ISBN: 978-91-27-15071- 3

 

Foto: Roy DeCarava | Ur boken ”The Sound I Saw”.

Ingen kan säga vad en fotobok är

Foto: Roy De Carava | Ur The Sweet Flypaper of Life

Bokförsäljningen i Sverige minskar. Förläggareföreningens siffror för 2012 visar på en nedgång med 13 procent. Bonniers skär ner sin personal med ett tjugotal anställda.

Samtidigt har antalet titlar exploderat, skriver Richard Herold på Natur och kultur i DN  den 13/4  -1990 publicerades i USA 25 000 nya titlar. 2007 var siffran 400 000.  2011 lämnades, 3 000 000 ISBN-nummer ut i samma land.

Vad har det här med fotoböcker att göra? De stora förlagen har väl aldrig gett ut det vi i allmänhet menar med en fotobok. Nej, det är sant. Men hela bokbranschen är i gungning. Alla påverkas. Från papperstillverkare, tryckare till upphovsmän. Trots det verkar fotoboken leva sitt eget liv. Små förlag, entusiaster och egen utgivning. Print on demand. Idéerna är många.

Richard Herold menar att mindre förlag behöver satsa på – verk som är betydelsefulla i sin egen rätt, men som också återspeglar något väsentligt om förlaget, vad det vill och tror på. Det handlar lika mycket om att bygga genuina relationer med läsarna, som att bidra till författarnas och förlagens möjligheter att fortsätta kunna göra det de gör bäst. Att skapa och sprida berättelser. Det är väl bara att tillägga, bilderna och deras berättelser.

En som visat enusiasm och stor kunskap kring det som faktiskt kommer ut, är Tommy Arvidson. På sin blogg ”omfotoboken”,  har han regelbundet sedan 2008 skrivit om och recenserat fotoböcker. Det är imponerade läsning.

– Fotobok, det är ett ganska oprecist ord. Ordet innefattar så mycket.  Poesi, fiktiv berättelse, reportage, instruktion, absurditet. Ändå så är det ett bra ord för en genre som har delvis andra förutsättningar än böcker med text, skriver han.

Precis så. Kan någon egentligen säga vad en fotobok är. Tommy skriver också att en fotobok är dyrare att producera och att många fotografer vänder på problemet med en liten upplaga, till en fördel. De relativt få exemplaren gör att boken kan bli ett åtråvärt samlarobjekt.

I ett inlägg från 27 mars i år skriven han på sin blogg om ”The photobook club”  och att man nu startat en sådan i Göteborg. Bakgunden är att Matt Jonsson från England ville diskutera fotoböcker över nätet. Varje månad valde man en bok som diskuterades i ett forum. I princip en bokcirkel, men på internet. Sen började folk att starta lokala klubbar för att träffas och samtala om böckerna. Det finns klubbar i Nya Zeeland, Japan, Spanien, Portugal, Irland och USA. England är på gång.

Tommy Arvidson beskriver också den första träffen i Sverige, nämligen i Göteborg, den 26 mars. 10 personer (och en hund) träffades på Galleri Nextart för att snacka fotolitteratur.

Undertecknad vill vara med.

PS

Men vilken bok skulle jag ta med till The photobook club” ? – Michael Martone, Thore Johnson, Thomas Tidholm, Gotthard Schuh, André Kertész, Gunnar Smoliansky.. det går inte att välja. Kanske den tummade Sweet flypaper of life av Roy De Carava, trots att den inte är originalutgåvan från 1955 utan den från 1967, men som har en dedikation från fotografen. Eller varför inte Robert Doisneaus uppdragsbilder från Renaultfabrikerna som ligger i sin lilla röda metallkassett..

Ett tidigare inlägg här på bloggen handlade också om fotoboken. En bok med fotografier står per definition närmare en diktsamling än en roman.

Omslag | Doisneu Renault