claes gabrielson

Posts Tagged ‘Paris’

Saknad och ständigt närvarande

In Böcker, Radio-Program, Utställningar on juli 21, 2018 at 23:01

Foto: Peter Gustavsson | Christer Strömholm och undertecknad på galleri Camera Obscura, okänt årtal.

Antingen möts man med applåder eller också med fy-rop och buanden, ordentligt som på en Cinémathèque föreställning i Paris. Jag möttes av tystnad, det var tyst. Sen kom en jätteapplåd, säger Christer Strömholm angående en stor visning av hans bilder i Arles 1981. Så inleds ett alldeles färskt radioprogram om fotografen, som skulle fyllt hundra idag.

Jag blir alldeles varm när jag hör hans omisskännliga röst. Skorrningen, de militära spåren från en överklass uppfostran. Aldrig ett ord för mycket. Inga onödiga ornament. Korta meningar nästan som meddelanden eller signaler.

Det var en lysande öppning på ett mycket bra program som gjorts av Rigmor Ohlsson som förutom klipp ur radioarkivet med Strömholm själv, innehåller två bärande intervjuer med fotograferna Anders Petersen och Håkan Elofsson. Båda med en stark relation till Strömholm som blev något av en fadersgestalt när de var unga. Var och en betonar att den där macho-myten som fanns kring fotografen Christer Strömholm, var falsk. Han var i själva verket en mjuk person, en romantisk människa som såg varje individ han mötte, berättar Anders Petersen.

Håkan Elofsson menar bland annat att omslagsbilden till boken Poste Restante var anledningen till att han blev fotograf. – Den var så bortom vad jag trodde att fotografi var och om man kunde ha en död rutten hund på ett omslag då blev jag väldigt, väldigt nyfiken för vad fotografi kunde berätta, och vad det var, säger han.

Anders Petersen får frågan om vilken bild som betytt mycket för honom. Han börjar då berätta om bilden med fotspår i snön från en kyrkogård i Paris. – De här människorna hade på natten, innan Christer tog bilden, besökt varandras gravar och umgåtts. Så det fanns ett liv efter döden. Det fanns en symbolik, en sorts mättad symbolik. Det var så han arbetade. Han satte sig in i sakerna, med sin erfarenhet och med sin närvaro, säger Anders och förklarar att det var den bilden som fick honom att förstå vilka litterära och symboliska möjligheter som fanns inom fotografin. – Den bilden fick mig att söka till Fotoskolan, att börja fotografera, säger han.

Han beskriver sen hur en utställning med 50×70 printar monterade direkt på masonit påverkade honom. – Det var som ett bombnedslag, det gav elektriska chocker rakt in i hjärtat på mig. Det var helt drabbande. Det var som den ena sanningen efter den andra, som laddades av magi. Det var fullkomligt magiskt, säger Anders Petersen i intervjun.

Jag har aldrig haft så roligt, skrattar Håkan Elofsson när han beskriver de fem åren som han jobbade som kopist åt Strömholm. Han fick ingen lön, men tillgång till Christers kontaktnät och fick nästan direkt uppdrag för tidningen ETC.

Christer Strömholm – Den legendariske fotografen (P1 Kultur) är ett rikt program fyllt med detaljer som tar oss en bit in bakom myten CHR. Lyssning rekommenderas starkt. Inte minst för Anders Petersens otroligt intressanta utläggning om att alla Christers bilder, handlade om honom själv. – Jag är jätteledsen. Jag förstår inte, säger programmets producent. – Det här är ett glas vatten, fortsätter hon. Det tror du ja, men se du, det är det inte, svarar Anders kobrasnabbt. Det kan vara ett vattenglas för dig och ett vattenglas för mig, men så enkelt är det inte. Grejen med fotografi är att man ska försöka skildra känslan av det hela.

Så håller han på i flera minuter och landar i idén om närvarande fotografi där fotografens egna känslor och erfarenheter behövs för att det ska bli en bra bild.

Programmet avslutas med att de bägge intervjuade fotograferna var för sig får svara på frågan hur Strömholm hade klarat sig i dagens fotoklimat. Håkan Elofsson säger att han skulle ha klarat sig alldeles utmärkt 2018. Christer kunde erkänna när han hade fel.

Anders menar att Christer idag skulle vara följsam tiden. Fotografera på samma sätt han alltid gjort och fortsatt gå mot strömmen. – Han skulle som han gjorde 65, 66, 67-överraska världen med en helt egen stil. Som han gjorde då, säger han.

Personligen kände jag inte Christer Strömholm speciellt väl. Ändå har han följt mig under hela mitt fotografiska liv. Genom fotografen Bengt-Göran Carlsson som gått Fotoskolan fick jag kontakt med Christer första gången. Sen träffades vi vid några dussin tillfällen.

En gång samtalade vi om Théâtre du Soleil och filmen Molière, av Ariane Mnouchkine. Det satt en stor affisch från filmen monterad på tyg ovanför köksbordet på ploggatan, vill jag minnas. En annan gång handlade samtalet om medeltids musik från en platta med Joculatoris Upsaliensis. Vid ytterligare ett tillfälle minns jag att han var nyfiken på en diktsamling av Thomas Tidholm, som han fann i min bokhylla. Det var emellertid främst i samband med arbetet kring utställningarna på Galleri Fotograficentrum i Örebro vi hade kontakt.

Vi visade genom åren fyra, möjligen fem olika utställningar med hans bilder. Jag tror att vi var först med att ställa ut hans storformats färg Polaroid-bilder. En mycket fin utställning var också ”Återfunna bilder”, där fotografen Gunnar Smoliansky hade gjort urval och på ett suveränt sätt kopierat tidiga 6×6 negativ från Paris. Oj så bra!

Det är bara att buga och tacka Christer Strömholm i sin himmel för hans blick, för modet att leva som han gjorde och att han förde in nyfikenheten i sitt fotografiska arbete.

Tack Christer för dina djupt personliga meddelanden.

Foto: Christer Strömholm | Ur utställningen ”Återfunna bilder”, urval och kopiering, Gunnar Smoliansky.

PS. Skriv Strömholm i sökfönstret ”Search” nedan för att läsa andra texter på bloggen där Christer Strömholm figurerar.

En rastlös blick

In Böcker on november 17, 2013 at 15:34
KS_1

Foto: Klavdij Sluban | Moscou, 2005

Första gången jag såg Klavdij Slubans bilder var på fotofestivalen i Arles, 1997. Bilderna var från Balkan och jag skrev en entusiastisk essä som publicerades i Nerikes Allehanda under rubriken, Odysseus blick på riktigt. Det var på den tiden NA hade en kulturredaktion och en kompetent och ambitiös kultursida. Kulturbevakningen på den tidningen, är idag tyvärr ett skämt.

Jag skrev att Klavdij Sluban är en resenär som hade sett något och som ville berätta och att hans anslag är episkt, – Landskapen rymmer både avstånd och poesi. Han visar oss på sin färd genom Balkan, från Istanbul till Sofia en sorts civilisationens baksida eller bakgård av sot. Där svart är svart och vitt bara existerar i drömmen. Livet utspelas i det grå däremellan.

Häromdagen köpte jag hans bok GO EAST, från 2009. Boken fick ”European Publishers Award for Photography”, samma år. Svärtan är densamma. Kanske ännu tyngre. Resan har fortsatt. Estland, Lettland, Ryssland, Sibirien och Kina. Hans bilder har ett oerhört tydligt grafiskt uttryck. Kanske skulle han vinna på att gå närmare i porträtten, men det här är bra fotografi, av en sort som vi inte så ofta ser på våra breddgrader.

Klavdij Sluban är född 1963 i Paris, uppvuxen i Slovenien. Återvände till Frankrike för studier, bland annat i litteratur. Han började sina fotografiska resor utan uppdrag för någon tidning eller bildbyrå.

I am made of literature. It feeds me, it inspires me. When I read I see pictures, when I photograph…I don’t think much, but the photos I keep at the end are those made of words rather than grains or pixels.

Han har också haft många fotografiska ”workshops” på ungdomsfängelser i Frankrike, forna Jugoslavien och Ryssland. Han arbetar med analog teknik och säger att – I only do photography, mainly black and white, with a film I’ve been using from the beginning that brings me my content of grain, asperity, roughness. 

Just den råheten parat med hans varmt rastlösa blick, gör Klavdij Sluban till en otroligt bra fotograf.

Här, en länk till hans hemsida.

 

Liniment och däck

In Fotoblogg, Magasin, Publicerat on februari 21, 2013 at 23:26
HCB_Rouleur

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos

Trodde aldrig att jag skulle skriva om bilder från en cykeltävling. Det blev dock nödvändigt på grund av 24 sidor i den franska cykeltidningen Rouleur nr 34. Bilderna som är av Henri Cartier-Bresson, är tidigare opublicerade och är tagna i Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 .

Rouleur startade för sex år sedan och har sedan dess utkommit med 8 nummer per år. Redaktören Guy Andrews säger att man söker bilder som skildrar cykelsporten på ett unikt och originellt sätt. Utan att ha sett tidigare utgåvor kan jag bara konstatera att man lyckats i oktobernumret.

Bilderna visar publik, tränare och service-folk som en självklar del i berättelsen om tävlingen. Cyklisterna är där men också en tät atmosfär, nästan så stark att man kan känna doften av liniment och gummi i den fotografiska svärtan.

Fotografiska porträtt utan poser, en cyklist läser en tidning och en tränare som masserar ett knä har en blick som tycks ha fastnat i helt okänd framtid. En man och en kvinna fångad i ett förtroligt möte mellan kuggkransar och reservhjul. Det är och förblir ren poesi.

Återigen är det bevisat vilken magnifik, känslig och ovanlig fotograf Henri Cartier-Bresson var.

Hoppas bilderna är med på Fotografiskas utställning som öppnar den 8 Mars.

PS

Jag fick tipset från Micke Bergs blogg

I gryningen får dårarna ro. Tack Micke!

Här finns bilderna direkt ur Magnums arkiv.

HCB_Rouleur2

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos