Foto: Gustaf Emil Pettersson | Den 100 000:de bilden som räddats på Nordiska museet. Gatuvy Stockholm, norr. Kyrkan i bakgrunden är S:t Johannes kyrka.
Den 21 januari 2021 sprang en kommunal vattenledning utanför Nordiska museet läck. Vattennivån var snart över 30 cm i källaren på museet där det fanns 1,1 miljon negativ.
-Det var en enorm kraft i vattnet som trängde in i källaren, säger projektledaren för räddningsprojektet, Sara Ellenius och förklarar att det var ett av Stockholm Vattens matarrör på Djurgårdsslätten som hade brustit.
Pumpbilar tillkallades, det tog tid att lokalisera läckan.
I källaren fanns material från sent 1800-tal men även negativ av bland andra KW Gullers, Gunnar Lundh, Sten-Didrik Bellander och pionjären inom svensk flygfotografi, Oscar Bladh. Fotografen Erik Holméns bilder från NK förvarades också där likaså negativ från Allhelms förlag med mera.
En grupp på tio personer försökte först att separera och torka negativen, men insåg efter ett dygns arbete att man bara klarat 350 negativ. Då fattades beslutet att frysa in bilderna.
Det var ett beslut som togs i samråd med bland andra fotokonservatorn Theresa Mesquit vid Moderna museet. Alla insåg att det gällde att agera skyndsamt.
Man började med de negativ som varit i direkt kontakt med vattnet, sen fortsatte man med de övriga bilderna men då i större volymer.
En grupp rekryterades för att göra jobbet att rädda Nordiska museets runt 100 000 vattenskadade negativ. (Det visade sig senare att det handlade om drygt 86 000 som direkt var vattenskadade, övriga 900 000 var fuktskadade på grund av den förhöjda luftfuktigheten).
Med hjälp av försäkringspengar (8,4 miljoner) kunde man anställa tre konservatorer med tre assisterande medarbetare, en arkivarie och två fotografer. I teamet ingår dessutom en projektledare och en delprojektledare som också ansvarar för digitaliseringen av bilderna.
Eftersom en hel del av materialet bestod av nitratnegativ fanns en oro att luften skulle innehålla nitrösa gaser. Ventilationen fick förstärkas med punktutsug vid varje arbetsplats i lokalerna där arbetet skulle utföras och i början av processen arbetade man också med skyddsmasker.
Otroligt mycket data måste omhändertas, i vissa fall fanns det inga eller bara knapphändiga anteckningar på de gamla kuverten som innesluter varje negativ.
– Vi skulle ju på relativt kort tid hantera stora volymer negativ, säger Sara Ellenius. Och fortsätter – Det var viktigt att materialet hanterades på ett rationellt och säkert sätt. Arbetsflödet kom att omfatta ett dussin moment som kräver olika typer av kunskap.
Karin Neander (delprojektledare ansvarig för digitalisering), menar att en av svårigheterna är att – delar av Nordiska museets samling av fotografiska bilder är inte särskilt väl förtecknat.
Registreringen sker emellertid direkt. Alla tillgängliga fakta kring varje negativ, fotograf, årtal och plats med mera dokumenteras noga.
Man lyckas stundtals klara imponerande 3000 negativ per vecka.
Projektet har rönt både nationellt och internationellt intresse. Man kommer i år att delta i konferenser bland annat i USA och i Tyskland.
Så långt projektet ”100 00 bildminnen”.
Min första tanke efter det stora räddningsarbetet är hur kunde den här situationen överhuvudtaget uppstå?
Nordiska museets fotografiska samling flyttades till Garnisonen, Linnégatan i Stockholm 1993, på grund av bristande bevarandeförhållanden i huvudbyggnaden på Djurgården.
Det fotografiska materialet var där uppdelat i olika rum, med en bra förvaring av negativen. 2015 flyttades allt från Garnisonen till Nordiska museet.
På grund av utrymmesbrist och avslag på en begäran att få bygga ett annex, placerades en mängd nitrat- och acetatnegativ i husets källare.
Det hela är ett märkligt beslut eftersom nitratnegativ ska hållas avskilda från övrigt fotografiskt material bland annat på grund av den stora brandrisken.
De intendenter som arbetade med den fotografiska samlingen motsatte sig placeringen i källaren, men deras synpunkter beaktades inte.
Det är något av en skandal att placera känsligt fotografiskt material på en plats där det sen tidigare var känt att det hade förekommit översvämningar och vattenläckage.
Vem som var ansvarig för just det beslutet, vet jag inte. Men det visar på en djup ignorans kring fotografins betydelse i arkivsammanhang.
Den övergripande frågeställningen måste dock bli hur vårt fotografiska kulturarv omhändertas, arkiveras och förvaras. Hur ser det ut i landets länsmuseer, kommunala museer, förenings- och hembygdsarkiv?
Man talar ofta i arkivsammanhang om begreppet ”samhällsviktig information”. Fotografiska negativ och kopior hör definitivt till denna kategori.
Ett av problemen är att vårt fotografiska arv är utspritt på mängder av institutioner, samlingar och arkiv, alla med olika huvudmän.
Det saknas ett övergripande ansvar för vårt lands fotografiska minne.
Vad finns i alla arkivlådor, mappar och negativark och var finns samlingarna och hur ska kopior och negativ ska förvaras på ett säkert sätt inför framtiden?
Inte minst med tanke på den senaste tidens oroligheter och krig i vår omvärld.
Finns det överhuvudtaget någon nationell plan eller uttalad beredskap för hur vårt fotografiska kulturarv ska omhändertas i händelse av att Sverige blir attackerat?
Fotografier är vårt visuella arv och utgör en omistlig det i det som är vår moderna historia.
PS
Delar av de räddade bilderna från Nordiska museet, ”100 000 bildminnen” finns redan tillgängliga via Digitalt Museum och Wikimedia.
Målet är att hela digitaliseringen blir klar i slutet av september i år. Finalen blir i samband med Nordiska museets 150 års jubileum den 24 okt.
SHARPNESS IS A BOURGEOIS CONCEPT 