claes gabrielson

Posts Tagged ‘Niclas Östlind’

Målarens fotografiska öga

In Böcker, Utställningar on oktober 9, 2018 at 17:55

Foto: Carl Wilhelmson | Hamnen i Skymning. Odaterad. Ur utställningen, Målaren som fotograf.

Måleri och fotografi, en komplex relation. En sorts kärlekshistoria med lika delar beundran och avståndstagande. Det har handlat om inspiration och rivalitet. – De som älskar svart lär bli hänförda, kunde det heta när de första fotografierna nådde en publik, samtidigt som man förundrades över en teknik där naturen självt lämnar sitt avtryck.

Fotografin var ett visuellt och mentalt genombrott som det idag är omöjligt att förstå vidden av. En tidningskommentar från tiden som Björn Axel Johansson lyfter fram i sin utmärkta bok De första fotograferna, är ur Borgå Tidning. Om Daguerreotypin fullkomnas kommer den att – verka för en total omstörtning uti teckningskonsten. Ja, inte bara det. En del menade att fotografin befriade konstnärerna från uppgiften att avbilda och på så sett möjliggjorde att den abstrakta konsten kunde växa fram. Andra hävdade att fotograferna tog jobbet från porträttmålarna.

Det har sedan länge funnits ett intresse för och forskning kring hur konstnärer använt kameran som ett led i sitt arbete. Fotografier som hjälpmedel, skisser eller förlagor för teckning och måleri. Det har publicerats massor av exempel på likheter med fotografier funna i ateljéer och de färdiga målningarna. Cézanne, Gauguin, Lautrec , Courbet är namn som brukar nämnas. Det har kommit böcker om Degas, Munchs, Strindbergs och exempelvis Magrittes fotografier. Häromåret kom ju även en bok om fotografen Zorn. Perspektivet är dock ofta begränsats till fotots roll i förhållande till den färdiga målningen.

Det man nu gör på Prins Eugens Waldemarsudde, genom utställningen Målaren som fotograf, (t.o.m. 19 02 17) är att låta konstnärernas egna fotografier presenteras som, självständiga fotografiska uttryck. Det är ett smart och mycket bra grepp. Utställningen och katalogen/boken är imponerande inte minst med tanke på hur mycket research-arbete som ligger bakom. De flesta bilderna i utställningen har aldrig visats publikt.

Bilder har spårats via släktingar, museer, samlingar och arkiv. Varje fotograferande målare presenteras i ett eget rum, kopiorna är minutiöst framställda och storlekarna varierar vilket skapar en fin dynamik när man rör sig genom rummen.

– Det är inte någon hemlighet att fotografiers användande i skapandeprocesser på måleriets område länge betraktades som ”fusk”, och som något som konstnärerna inte gärna öppet ville skylta med, skriver överintendent Karin Sidén i sitt förord. Så har det varit historiskt sett, men attityder och praktiker förändras över tid.

Niclas Östlind skriver i en av bokens essäer, ”Om måleriets och fotografins gemensamma rum”, hur den dynamiska relationen mellan fotografi och måleri fick en förnyad aktualitet under 1980-90 talen. En återkoppling till både realismen och impressionismen, menar han och exemplifierar sitt resonemang med bildexempel av Jeff Wall och Annica Karlsson Rixon – Den vridning de åstadkommer i sina arbeten gör att de två mediernas skilda tekniker, traditioner och uttryck ger färg och rymd, såväl visuellt som idémässigt, åt det rum – eller landskap – som måleriet och fotografin i själva verket alltid delat.

För första gången i Sverige tematiseras fotografins stora betydelse för svenskt måleri kring sekelskiftet 1900, skriver man i katalogen. Jag är inte riktigt säker på hur det ska uppfattas, då måleriet inte finns med i utställningen.

Konstnärerna som deltar är Oscar Björck, prins Eugen, Wilhelm von Gegerfelt, Gottfrid Kallstenius, Wilhelmina Lagerholm, Severin Nilsson, Georg Pauli, Emma Schenson, August Strindberg, Carl Wilhelmson, Anders Zorn.

Karin Sidén uttrycker en önskan att man ville få med fler kvinnliga konstnärer i urvalet, men konstaterar att man trots idogt sökande, inte lyckats hitta fler namn. Sannolikt var antalet kvinnliga konstnärer utrustade med kamera, betydligt fler än vad utställningen kan visa. Fotografier kan ha förkommit eller slängts bort, menar hon och tror att det kan finnas mer fotografier dolda i privata samlingar. Förhoppningen är att de ska bli kända, i samband med den här utställningen.

Några av Carl Wilhelmsons (1866-1928) bilder är uppseendeväckande ”moderna” i sin fotografiska attityd. En siluettbild från en hamn i skymningen med master och människor känns som en bild från 1960-talet. Så djärv och självklar i kompositionen. En annan bild från Spanien visar ett tomt gathörn. Den är från 1913. Bildytan domineras av en repad husvägg, det är en bild utan tid. Kunde vara tagen av en idag levande fotograf. Några kvinnor vid en brunn hämtar vatten i mörka lerkrus, en kvinna sitter helt fridfullt med sitt barn i famnen på en åsna. Det är vardagsögonblick fyllda av värme. En av hans starkare kompositioner visar delar av två segel vars nästan kvadratiska form upprepas i en vattenspegling. Det är oerhört elegant.

Förutom familjebilder dras flera av konstnärerna till landskaps- och molnstudier. En del naket också förstås, inte minst hos Zorn.

Wilhelm von Gegerfelt (1844-1920) en av de första svenska företrädarna för det franskinspirerade friluftsmåleriet, fotograferar bland annat några kvinnor som plockar sill ur näten i Torekov. Det är en mycket fint och säkert uppbyggd bild. 300 fotografier av konstnären har räddats åt eftervärlden, genom Torekovs kulturstiftelse. Det är utmärkt eftersom hans bilder förutom ett konstnärligt värde också beskriver miljöer som idag är helt försvunna.

Alla de medverkande konstnärerna har ur fotografisk synvinkel påfallande många bra bilder. Det beror förmodligen på att den konstnärliga blicken tränats i formella studier kring form och ljus och genom åratal i ateljéer framför stilleben och levande modeller.

Severin Nilsson är säker i komposition och ljusbehandling och han är ju även sen tidigare känd som fotograf. Georg Pauli, överraskar också med några stadsbilder med folk i farten, från Göteborg och Stockholm.

Även Strindberg är representerad i utställningen som innehåller lite drygt 130 verk. Hans experiment inom fotografi passar utmärkt in här på prins Eugens Waldemarsudde. Prinsen själv var också en utmärkt fotograf och han skriver i samband med att han köpt sin första kamera, i ett brev till modern: – Någon nytta för målningen kan det inte bli.

Idén till utställningen kommer från samtal mellan Anna Meister och Lars Engelhardt , arkivarie respektive fotograf på Waldemarsudde. Resultatet är minst sagt imponerande!

Lägger man därtill att man samtidigt också hade vernissage på en utställning med fotografier av Helene Schmitz, ”Thinking like a mountain” blir Waldemarsudde i ett slag en viktig plats för fotografin i vårt land. Hennes stora analoga färgbilder utforskar vårt förhållande till naturens krafter. En sorts storslagna meditationer över människans relation till naturens resurser. Ja, det är bara att hoppa på spårvagnen från T-centralen.

Jag rekommenderar starkt ett besök. Sällan ser man så mycket bra fotografi på ett och samma ställe.

 

PS 1. Förutom ovannämnda skribenter innehåller boken – Målaren som fotograf, texter av Leif Wigh, Eva Dahlman, Anna Meister, Eva-Lena Bengtsson, Douglas Feuk och Johan Cederlund. (Prins Eugens Waldemarsuddes utställningskatalog nr. 130:18, ISBN 978-91-86265-42-7).

PS 2. Länk till en tidigare text jag skrivit om Prins Eugens fotografier, från utställningen Två prinsar bakom kameran, 2009. Det vilar ett söndagsljus över prinsens bilder.

 

Att hitta rätt plats för kameran

In Böcker on oktober 3, 2015 at 11:13

Foto: Gunnar Smoliansky | Ur boken Lars Kleen Gunnar Smoliansky

LARS KLEEN GUNNAR SMOLIANSKY – är allt det står i vita versaler på omslagsbildens vackert rytmiska skuggmönster från en av Kleens skulpturer.

Det är en stor bok 34 x 24 cm, 2,5 cm tjock, mjuka pärmar drygt 1 och ett halvt kg tung. Jag hittade den hos det lilla kvalitetsförlaget Kalejodskop, i deras monter på bokmässan i Göteborg.

Det är konkret, sakligt och avskalat. Ändå gåtfullt. Ibland slår skulpturen till före bilden, men oftast är det tvärtom. Gunnar Smoliansky går runt de stora konstruktionerna och vet precis var han ska ställa sin kamera.

– Man försöker ha lite ordning på saker och ting. Jag tror att det ofta handlar om att ett föremål, eller vad det nu kan vara, ska trivas ihop med sin plats och att man på något sätt gestaltar det. Man tar sig helt enkelt en grundlig titt och agerar utifrån det. (–)

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran. Säger Smoliansky på sitt oefterhärmliga och självklara sätt, i ett samtal med Niclas Östlind som finns återgivet i boken.

Det här är en bok som gör mig innerligt glad. Och en smula rörd. Glädjen kommer av den mycket känsliga omvandlingen från den tredimensionella verkligheten till fotografins två-dimensionella gråskalor. Att det överhuvudtaget är möjligt att genomföra – att det går att förnimma så mycket av Kleens konstruktivistiska idéer, genom fotografin.

Det som gör mig rörd är konsekvensen. Smoliansky har arbetat med att fotografera Lars Kleens arbeten i över fyrtio år. Varendaste ett. Det är bara att kapitulera.

Många av bilderna är från verkstaden, inrymd i ett gammalt linoljekokeri i Nacka. Andra är från utställningar, museer och konsthallar, hamnmagasin, tunnelbanan och i övergivna industrilokaler. När Ulf Linde såg Lars Kleens Rep, en 40 meter lång skulptur av limmade ribbor ute i en gammal industrilokal, häpnade han över skönheten.

– En skönhet som inte hade med konst att göra längre. Konstruktionen följde sin egen logik så obönhörligt att tanken på att fälla några estetiska omdömen kändes frivol, helt opåkallad. Skulpturens fysiska närvaro, dess påträngande fakticitet, uteslöt allt tyckande, skriver han i en essä från 1998, som är publicerad i boken.

Det är omöjligt att värja sig, man sugs långsamt in i det ena konstverket efter det andra genom Gunnar Smolianskys bilder. Paradoxalt nog eftersom bilderna är stillastående och i en mening, helt tysta. Han framkallar trots detta fotografiska faktum, en sorts långsam in-zoomning mot det väsentliga i Kleens mäktiga verk. Gång på gång dessutom.

Koncentrationen är både grafiskt tydlig via den fotografiska gråhetens alla valörer och djupt poetisk, när man rör sig in i Kleens monumentala och märkliga konstruktioner. Träslagens olika ytor, järnets rostighet och arbetsprocessens synlighet – allt finns där i bilderna.

Köp boken, färden har just börjat!

PS

Boken är utgiven på Kalejdoskop förlag med stöd av Stiftelsen Längmanska kulturfonden, Konstnärsnämnden och Konstakademien.

ISBN 978 91 7936 112 9

Formgivare: Petter Antonisen

Bildhantering Stefan Ohlsson / Sven Westerlund, Projektor AB

Tryckeri: Göteborgstryckeriet