Den poetiska erfarenheten

Foto: Christer Strömholm | från utställningen, Porträtt i Paris, Nationalmuseum

Ska genast erkänna att jag blev förvånad när jag fick höra att en ny utställning med Christer Strömholms bilder, skulle visas på Nationalmuseum. Inte en helt given plats, tänkte jag med ryggmärgen. 

Nu när jag sett utställningen inser jag att platsen är kongenial. En värdig plats i höjd med ett lika stort och betydelsefullt konstnärskap.

Det är en makalöst bra utställning, först bilderna i sig. Sen hängningen, ja den totala gestaltningen. 

Dynamiken mellan små bilder och monumentala förstoringar som delvis fungerar som rumsavdelare, är suverän.

Man ledsagas elegant rum genom rum – till Strömholms täta möten med människor i barer, på bakgårdar, gränder och hotell. 

Flödet mellan bilder i olika storlek, kontaktkartor och brev gör det här till en stor utställning av förmodligen landets viktigaste fotograf. Utställningens kuratorer är Joakim Strömholm och Anna Nilsdotter.

Med viktig avser jag en fotograf som genom en bildmässig utveckling från konststudier, Fotoform-tidens experimentbilder, via exempelvis porträttbilderna från Paris – till ett högst personligt fotografiskt uttryck, som saknar motstycke i Sverige.

Naturligtvis finns det många oerhört bra och internationellt betydelsefulla fotografer i vårt land. Men frågan är om inte Christer Strömholm är den mest egensinnige av dem alla.

Fokus i utställningen ligger på Strömholms porträtt av svenska och internationella konstnärer och kulturpersonligheter, verksamma i Paris från slutet av 1940-talet, genom 50- och 60 talet. 

Här finns även en del bilder som jag tror visas för första gången.

Ett mindre rum är uppbyggt med ting från Christers arbetsrum, pipor, kamera, och fotokartonger. Här finns även böcker skrivmaskin, pennor och anteckningsböcker från Paristiden. Allt i den minutiösa ordning som kännetecknade hans arbetsplatser.

Dessutom rymmer utställningen ett mindre rum helt vikt åt poeten Paul Andersson. 

Poetens rum på hotellet som låg ovanför baren La Méthode övertogs senare av Strömholm. Rummen i Paris var på 50-talet billiga och hyrdes under längre tider.

Christer samarbetade med Louis Wiznitzer en brasiliansk journalist. Och de gjorde på uppdrag mängder med konstnärsporträtt tillsammans för de Brasilianska tidningarna A Manhã och Diário de Notícias. 

Här finns namn som Fernand Léger, André Breton, Joan Miró och Le Corbusier. De träffar också Man Ray och den franske författaren François Mauriac m.fl.

Strömholm är på plats, närvarande och lyhörd. Många av porträttbilderna har den absolut högsta internationella kvalitén. Variationsrikedomen beträffande ljus och komposition är slående. De starkaste kan definitivt jämföras med vissa av Arnold Newmans– och Henri Cartier-Bressons porträtt.

Funderar på om det har att göra med en generations gemenskap, att man är i en viss ålder och delar tidens strömningar och koder. Att. Man kan avläsa samtiden på dess eget språk. 

– Kameran var alltid i ordning, filmen framdragen, avståndet inställt på tre meter, slutartiden en trettiondelssekund och jag skruvade hela tiden på bländarringen, höll mig ajour med ljuset. När ett tagningsögonblick drabbar en så finns ingen tid för tvekan, säger han i ett samtal med Timo Sundberg, ur Fotograficentrums tidning, Bild (1986).

I utställningskatalogen skriver Anna Nilsdotter att Strömholms bilder från Paris befinner sig ”-i gränslandet mellan konst och historiska dokument”. Det är en bra beskrivning, speciellt när det gäller porträtten. 

Strömholm röra sig hemtamt hos en generation svenska konstnärer som Erik Dietman, Liss Eriksson, Torun Büllow-Hübe och Bengt Lindström.

– Egentligen vet jag inte varför jag hamnade i Paris. Det var självklart att jag skulle vara där. (–) Jag tror att vi framför allt lärde oss att uppskatta vänskap där.

Vänskap och en form av enkelhet, menar Christer Strömholm i intervjun med Timo Sundberg.

Genom Pontus Hultén kommer han i kontakt med konstnärerna i gruppen Les Nouveaux Réalistes och plåtar där bland andra Yves Klein, Jean Tinguely och Niki de saint Phalle.

Porträtten som i huvudsak är beställningsjobb på uppdrag för tidningar och tidskrifter ger senare vika för de mer personliga bilderna.

Bilder som kännetecknas av koncentration, stillhet och en poetisk erfarenhet och som i bästa mening bevarar en sorts tidlöshet. Inte minst genom sin underliggande gåtfullhet.

PS

Niclas Östlind skriver i sin essä i utställningskatalogen att –”Strömholms arbeten inte passade in i deras (Fotograficentrum) utställningsprogram.

Det kanske gällde vissa gallerier, men på Galleri Fotograficentrum i Örebro visades tre separatutställningar med Christer Strömholms bilder. (Den första, 1979).

En av dessa var storformats färgpolaroid-bilder, som möjligen ställdes ut för första gången.

(Bilderna nedan är mobilbilder från utställningen)

Med en blick för det vardagligt nästan förbisedda

Affisch från utställning med Gunnar Smolianskys bilder på Galleri Fotograficentrum i Örebro, 1984

I kretsen kring Fotograficentrum i Örebro kallade vi honom ”Smolle”. Jag vet att han brukar kallas ”Smollan” här i Stockholm.

En gång när vi hängde en utställning med hans bilder i galleriet på Engelbrektsgatan, var han uppenbart missnöjd med en bilds placering. Han pekade på den och sa på sitt lakoniska viss: Ska ni hänga den här bilden här, kan ni ju lika gärna hänga den på muggen!

Med en känsla av sorg, börjar jag bläddra i några av hans böcker, samtidigt som jag letar efter några äldre texter jag skrivit om Gunnar Smoliansky, ett lite tafatt försök att förstå vad han betytt för mig och många andra yngre fotografer. Avgjort en av vår tids största fotografer är nu borta.

Jag kände honom inte direkt men vi träffades ett antal gånger genom åren. Det jag tror att jag tyckte bäst om hos honom var hans otroliga teknik. Ingen kunde kopiera det grå ljuset, med alla valörer i behåll, som Gunnar. Lägg därtill hans blick för det vardagligt nästan förbisedda.

En sorts icke-händelser. Han verkar ha gillat att flanera och att iaktta världen genom först det egna ögat och sedan genom kamerans.

Jag såg honom en gång när han arbetade i sitt labb och filmade dessutom när han kopierade Strömholms 6×6 neg från Paris. Det var en ren stund av magi.

I den fina boken om Lars Kleens skulpturer (Kalejdoskop, 2015) finns en passage ur en intervju med Niclas Östlind där Gunnar säger:

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran.

Att hitta rätt plats för kameran, precis så. Kan något så svårt uttryckas så enkelt? Ja, Gunnar Smoliansky kunde det och han visste ju onekligen vad han gjorde.

Här följer en något förkortad text jag skrev 2002, om Gunnar i samband med att det samtidigt pågick inte mindre än tre utställningar med hans bilder i Stockholm:

Lågmäldhetens mästare.

På Prins Eugens Waldemarsudde visas bilder från Centralen i Stockholm vårvintern 1956. Det är en underbar utställning, en tidsresa tät som en diktsamling.

Två män i samspråk. Den ene lite skymd bakom en pelare. Cigarettröken stiger mot det mörka. Den tomma stolen med sina fotstöd. En skoputsare, ett samtal i morgonens motljus. Skorna skall strax skina. Allt är möjligt staden har vaknat.

Det här inte bilder man tävlar med, det är inget bondfångeri. De stora gesterna är borta. Det som premieras i gängse pressfotografi: anekdoten, en olycka, det här har hänt – saknas nästan alltid hos Gunnar Smoliansky.

I hans bilder har det inte hänt. Olyckan kanske kommer eller inte kommer. Det är inte det viktiga för honom.

Om man exempelvis bläddrar i årsböcker av typen, ”Året i bild – 1956”, blir den här skillnaden mellan fotografiska seenden mycket tydlig.

Det som däremot har hänt, är att människor på Stockholms Central år 1956, genom den unge fotografens uppmärksamhet – också tycks befinna sig på en annan plats. De är på en station i sin egen tid.

Personerna väntar, oftast stillsamt begrundande den egna existensen. Det är det stora.

Ett bra exempel är bilden på en biljettkö. I luckan en man som med ett ”Dagermanskt” allvar fullgör sin uppgift. I kön en kvinna som ser bort över perrongen. Återigen en person som hänger ett ögonblick i sitt eget liv. Kanske begrundande åldrandet, eller bara någon liten sak hon glömt.

Stureplan en höstdag för exakt femtio år sedan, då huvudstadens nav. Under en timme tar han bilder med sin nyinköpta Leica, bilder som nu kan ses på galleri Tomrummet i inredningsbutiken plan ett på Birger Jarlsgatan. Hattar och elegans, tystnad och människor i rörelse mellan bilar av årets modell.

Vet vi alltid själva att vi är nu och samtida? Eller får vi reda på det först när en tillräckligt lyhörd fotograf påstår det? Människorna på de här bilderna kvittar det lika, andra har tagit deras plats.

På Stadsmuseum visas bilder ur tre serier med anledning av att Smoliansky som första fotograf erhållit priset till Lennart af Petersens minne, instiftat av Stockholms stad. Dessa bilder har visserligen visats tidigare och finns återgivna i flera böcker, men är ändå värt ett besök inte minst för de små enastående kopiorna.

Smoliansky är förmodligen oslagbar i observerandet av ljus och situationens allmängiltighet. Tekniken oklanderlig som vore den en annan nivå av honom själv.

Här finns också bilder ur serien TRIVIA, spår och tecken av det förbisedda, det triviala. Men framför allt är det bilderna från Slussen försommaren 1952 som imponerar.

Smoliansky är 19 år den gången och arbetar som nattvakt i området. Långa skuggor från människor och byggnader i det tidiga morgonljuset, hamnarbetare, en ensam pilsner, en värld av män och kepsar.

Stadsmuseum visar också några bilder av barn som han tog då han arbetade som industrifotograf. De är tagna i de där blå timmarna på söder i Stockholm då –”det luktade stekt fläsk på gårdarna och ungarna skulle in och käka” – som han själv skriver i ett av sina alltför få yttranden om det egna arbetet.

Gunnars Smoliansky har ett sällsynt gehör för det tillfälliga rum slutaren och kamerans mörka kammare inreder åt människor, som fastnat på den ljuskänsliga filmen.

Ett kärleksfullt öga har rört avtryckaren och så ofta också betraktaren.

PS. Här en länk till ett tidigare blogginlägg om boken med Lars Kleens arbeten.

Målarens fotografiska öga

Foto: Carl Wilhelmson | Hamnen i Skymning. Odaterad. Ur utställningen, Målaren som fotograf.

Måleri och fotografi, en komplex relation. En sorts kärlekshistoria med lika delar beundran och avståndstagande. Det har handlat om inspiration och rivalitet. – De som älskar svart lär bli hänförda, kunde det heta när de första fotografierna nådde en publik, samtidigt som man förundrades över en teknik där naturen självt lämnar sitt avtryck.

Fotografin var ett visuellt och mentalt genombrott som det idag är omöjligt att förstå vidden av. En tidningskommentar från tiden som Björn Axel Johansson lyfter fram i sin utmärkta bok De första fotograferna, är ur Borgå Tidning. Om Daguerreotypin fullkomnas kommer den att – verka för en total omstörtning uti teckningskonsten. Ja, inte bara det. En del menade att fotografin befriade konstnärerna från uppgiften att avbilda och på så sett möjliggjorde att den abstrakta konsten kunde växa fram. Andra hävdade att fotograferna tog jobbet från porträttmålarna.

Det har sedan länge funnits ett intresse för och forskning kring hur konstnärer använt kameran som ett led i sitt arbete. Fotografier som hjälpmedel, skisser eller förlagor för teckning och måleri. Det har publicerats massor av exempel på likheter med fotografier funna i ateljéer och de färdiga målningarna. Cézanne, Gauguin, Lautrec , Courbet är namn som brukar nämnas. Det har kommit böcker om Degas, Munchs, Strindbergs och exempelvis Magrittes fotografier. Häromåret kom ju även en bok om fotografen Zorn. Perspektivet är dock ofta begränsats till fotots roll i förhållande till den färdiga målningen.

Det man nu gör på Prins Eugens Waldemarsudde, genom utställningen Målaren som fotograf, (t.o.m. 19 02 17) är att låta konstnärernas egna fotografier presenteras som, självständiga fotografiska uttryck. Det är ett smart och mycket bra grepp. Utställningen och katalogen/boken är imponerande inte minst med tanke på hur mycket research-arbete som ligger bakom. De flesta bilderna i utställningen har aldrig visats publikt.

Bilder har spårats via släktingar, museer, samlingar och arkiv. Varje fotograferande målare presenteras i ett eget rum, kopiorna är minutiöst framställda och storlekarna varierar vilket skapar en fin dynamik när man rör sig genom rummen.

– Det är inte någon hemlighet att fotografiers användande i skapandeprocesser på måleriets område länge betraktades som ”fusk”, och som något som konstnärerna inte gärna öppet ville skylta med, skriver överintendent Karin Sidén i sitt förord. Så har det varit historiskt sett, men attityder och praktiker förändras över tid.

Niclas Östlind skriver i en av bokens essäer, ”Om måleriets och fotografins gemensamma rum”, hur den dynamiska relationen mellan fotografi och måleri fick en förnyad aktualitet under 1980-90 talen. En återkoppling till både realismen och impressionismen, menar han och exemplifierar sitt resonemang med bildexempel av Jeff Wall och Annica Karlsson Rixon – Den vridning de åstadkommer i sina arbeten gör att de två mediernas skilda tekniker, traditioner och uttryck ger färg och rymd, såväl visuellt som idémässigt, åt det rum – eller landskap – som måleriet och fotografin i själva verket alltid delat.

För första gången i Sverige tematiseras fotografins stora betydelse för svenskt måleri kring sekelskiftet 1900, skriver man i katalogen. Jag är inte riktigt säker på hur det ska uppfattas, då måleriet inte finns med i utställningen.

Konstnärerna som deltar är Oscar Björck, prins Eugen, Wilhelm von Gegerfelt, Gottfrid Kallstenius, Wilhelmina Lagerholm, Severin Nilsson, Georg Pauli, Emma Schenson, August Strindberg, Carl Wilhelmson, Anders Zorn.

Karin Sidén uttrycker en önskan att man ville få med fler kvinnliga konstnärer i urvalet, men konstaterar att man trots idogt sökande, inte lyckats hitta fler namn. Sannolikt var antalet kvinnliga konstnärer utrustade med kamera, betydligt fler än vad utställningen kan visa. Fotografier kan ha förkommit eller slängts bort, menar hon och tror att det kan finnas mer fotografier dolda i privata samlingar. Förhoppningen är att de ska bli kända, i samband med den här utställningen.

Några av Carl Wilhelmsons (1866-1928) bilder är uppseendeväckande ”moderna” i sin fotografiska attityd. En siluettbild från en hamn i skymningen med master och människor känns som en bild från 1960-talet. Så djärv och självklar i kompositionen. En annan bild från Spanien visar ett tomt gathörn. Den är från 1913. Bildytan domineras av en repad husvägg, det är en bild utan tid. Kunde vara tagen av en idag levande fotograf. Några kvinnor vid en brunn hämtar vatten i mörka lerkrus, en kvinna sitter helt fridfullt med sitt barn i famnen på en åsna. Det är vardagsögonblick fyllda av värme. En av hans starkare kompositioner visar delar av två segel vars nästan kvadratiska form upprepas i en vattenspegling. Det är oerhört elegant.

Förutom familjebilder dras flera av konstnärerna till landskaps- och molnstudier. En del naket också förstås, inte minst hos Zorn.

Wilhelm von Gegerfelt (1844-1920) en av de första svenska företrädarna för det franskinspirerade friluftsmåleriet, fotograferar bland annat några kvinnor som plockar sill ur näten i Torekov. Det är en mycket fint och säkert uppbyggd bild. 300 fotografier av konstnären har räddats åt eftervärlden, genom Torekovs kulturstiftelse. Det är utmärkt eftersom hans bilder förutom ett konstnärligt värde också beskriver miljöer som idag är helt försvunna.

Alla de medverkande konstnärerna har ur fotografisk synvinkel påfallande många bra bilder. Det beror förmodligen på att den konstnärliga blicken tränats i formella studier kring form och ljus och genom åratal i ateljéer framför stilleben och levande modeller.

Severin Nilsson är säker i komposition och ljusbehandling och han är ju även sen tidigare känd som fotograf. Georg Pauli, överraskar också med några stadsbilder med folk i farten, från Göteborg och Stockholm.

Även Strindberg är representerad i utställningen som innehåller lite drygt 130 verk. Hans experiment inom fotografi passar utmärkt in här på prins Eugens Waldemarsudde. Prinsen själv var också en utmärkt fotograf och han skriver i samband med att han köpt sin första kamera, i ett brev till modern: – Någon nytta för målningen kan det inte bli.

Idén till utställningen kommer från samtal mellan Anna Meister och Lars Engelhardt , arkivarie respektive fotograf på Waldemarsudde. Resultatet är minst sagt imponerande!

Lägger man därtill att man samtidigt också hade vernissage på en utställning med fotografier av Helene Schmitz, ”Thinking like a mountain” blir Waldemarsudde i ett slag en viktig plats för fotografin i vårt land. Hennes stora analoga färgbilder utforskar vårt förhållande till naturens krafter. En sorts storslagna meditationer över människans relation till naturens resurser. Ja, det är bara att hoppa på spårvagnen från T-centralen.

Jag rekommenderar starkt ett besök. Sällan ser man så mycket bra fotografi på ett och samma ställe.

 

PS 1. Förutom ovannämnda skribenter innehåller boken – Målaren som fotograf, texter av Leif Wigh, Eva Dahlman, Anna Meister, Eva-Lena Bengtsson, Douglas Feuk och Johan Cederlund. (Prins Eugens Waldemarsuddes utställningskatalog nr. 130:18, ISBN 978-91-86265-42-7).

PS 2. Länk till en tidigare text jag skrivit om Prins Eugens fotografier, från utställningen Två prinsar bakom kameran, 2009. Det vilar ett söndagsljus över prinsens bilder.

 

Att hitta rätt plats för kameran

Foto: Gunnar Smoliansky | Ur boken Lars Kleen Gunnar Smoliansky

LARS KLEEN GUNNAR SMOLIANSKY – är allt det står i vita versaler på omslagsbildens vackert rytmiska skuggmönster från en av Kleens skulpturer.

Det är en stor bok 34 x 24 cm, 2,5 cm tjock, mjuka pärmar drygt 1 och ett halvt kg tung. Jag hittade den hos det lilla kvalitetsförlaget Kalejodskop, i deras monter på bokmässan i Göteborg.

Det är konkret, sakligt och avskalat. Ändå gåtfullt. Ibland slår skulpturen till före bilden, men oftast är det tvärtom. Gunnar Smoliansky går runt de stora konstruktionerna och vet precis var han ska ställa sin kamera.

– Man försöker ha lite ordning på saker och ting. Jag tror att det ofta handlar om att ett föremål, eller vad det nu kan vara, ska trivas ihop med sin plats och att man på något sätt gestaltar det. Man tar sig helt enkelt en grundlig titt och agerar utifrån det. (–)

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran. Säger Smoliansky på sitt oefterhärmliga och självklara sätt, i ett samtal med Niclas Östlind som finns återgivet i boken.

Det här är en bok som gör mig innerligt glad. Och en smula rörd. Glädjen kommer av den mycket känsliga omvandlingen från den tredimensionella verkligheten till fotografins två-dimensionella gråskalor. Att det överhuvudtaget är möjligt att genomföra – att det går att förnimma så mycket av Kleens konstruktivistiska idéer, genom fotografin.

Det som gör mig rörd är konsekvensen. Smoliansky har arbetat med att fotografera Lars Kleens arbeten i över fyrtio år. Varendaste ett. Det är bara att kapitulera.

Många av bilderna är från verkstaden, inrymd i ett gammalt linoljekokeri i Nacka. Andra är från utställningar, museer och konsthallar, hamnmagasin, tunnelbanan och i övergivna industrilokaler. När Ulf Linde såg Lars Kleens Rep, en 40 meter lång skulptur av limmade ribbor ute i en gammal industrilokal, häpnade han över skönheten.

– En skönhet som inte hade med konst att göra längre. Konstruktionen följde sin egen logik så obönhörligt att tanken på att fälla några estetiska omdömen kändes frivol, helt opåkallad. Skulpturens fysiska närvaro, dess påträngande fakticitet, uteslöt allt tyckande, skriver han i en essä från 1998, som är publicerad i boken.

Det är omöjligt att värja sig, man sugs långsamt in i det ena konstverket efter det andra genom Gunnar Smolianskys bilder. Paradoxalt nog eftersom bilderna är stillastående och i en mening, helt tysta. Han framkallar trots detta fotografiska faktum, en sorts långsam in-zoomning mot det väsentliga i Kleens mäktiga verk. Gång på gång dessutom.

Koncentrationen är både grafiskt tydlig via den fotografiska gråhetens alla valörer och djupt poetisk, när man rör sig in i Kleens monumentala och märkliga konstruktioner. Träslagens olika ytor, järnets rostighet och arbetsprocessens synlighet – allt finns där i bilderna.

Köp boken, färden har just börjat!

PS

Boken är utgiven på Kalejdoskop förlag med stöd av Stiftelsen Längmanska kulturfonden, Konstnärsnämnden och Konstakademien.

ISBN 978 91 7936 112 9

Formgivare: Petter Antonisen

Bildhantering Stefan Ohlsson / Sven Westerlund, Projektor AB

Tryckeri: Göteborgstryckeriet