Det nakna seendet

Foto: Christer Strömholm, Paris 1949-1955 | kopiering Gunnar Smoliansky

– När jag tog hem bilder på kvällarna och satt och retuscherade och tittade igenom bunten, då fick jag ju liksom hålla i mig för att inse att det inte var mina.

Gunnar Smoliansky ur en intervju från oktober 1991.

Lars-Göran Jansson tidigare sjukhusfotograf på USÖ i Örebro och under många år sekreterare i Galleri Fotograficentrums styrelse, fick pga en förestående renovering av vinden i fastigheten där han bor möjlighet att titta i gamla kassar med böcker och pärmar. Där bland allt annat ovidkommande, hittade han den här intervjun med Gunnar Smoliansky.

Den gjordes för 31 år sedan av Lars-göran och undertecknad i samband med att vi visade en utställning av Christer Strömholms 6×6 bilder från Paris, kopierade av Smoliansky.

En underbar utställning med gråskalor och svärta i harmoni. Smoliansky gjorde urvalet och hans säkra mörkrumshänder hade allt under kontroll. Dessutom, Strömholms skarpa blick.

Nu visas en del av de här bilderna på Nationalmuseums stora utställning, Christer Strömholm – porträtt i Paris.

Här är intervjun som aldrig tidigare publicerats. Enskilda citat ur intervjun visades på utställningen.

–

GUNNAR SMOLIANSKY: Jag har tänkt på det i alla år. Jag har ju vetat om att det här funnits. Dock inte att det var så mycket.

Det var Kim Klein och Bruno Ehrs som stod för FMV:s arrangemang på Lido, de undrade

om jag kunde få fram ett antal bilder. 

Jag trodde att det kanske kunde röra sig om 8-10 st. 

Men när jag kommit igång så gick det inte att sluta.

CLAES GABRIELSON: Fick du fria händer av Christer?

GS: Ja, jag tror att han bara var glad att man tog tag i någonting.

CG: Så det var inte hans idé?

GS: Nej, inte alls. Jag gick till Christer och berättade att jag ville göra det här.

CG: Det är väl inte så vanligt med den här typen av samarbete mellan två fotografer?

GS: Jag vet inte. Det har väl funnits folk som tagit hand om döda fotografers material. Men de flesta hanterar ju sitt eget själva, medans dom lever.

Och här har det faktiskt gått runt 40 år sedan bilderna togs. Och han har ju ändå inte tagit tag i det själv. Då kan man ju tycka att det är lika bra att någon annan gör det.

Jag tycker alltså att det är en jävla skillnad på att göra en så´n här sak medans Christer lever. Så fort han är död så blir det en jävla huggsexa på negativen. Det kan jag tänka mig.

De här bilderna har han ju sett och diskuterat och satt sin tumme på.  Så han har ju ändå den delen i att det är ett material som han inte har några invändningar emot.

CG: Du sa tidigare att du kände att han inte ville lägga sig i det här. Inga förbehåll du fick alltså fria händer?

GS: Ja, helt och hållet. Jag stod i hans lokal och rotade i pärmar på ljusbordet och plockade ut några ark. Med sedan märkte jag att det var hopplöst, så jag bar med mig några kassar med hela pärmar.

CG: Men det gick bra. Du kände inte någon broms från Christers sida?

GS: Nej. Vi är nästan grannar här. Och vi har ju trots allt känt varann sedan 1957.

CG: Jag tänkte på det här att man ibland får för sig att fotografer värnar så hårt om sitt eget material.

GS: Ja, det gör man väl i allmänhet.

CG: Men att släppa in en annan fotograf…

GS: Jo, men du vet Christers metod går ju ut på att han är beroende av andras medverkan för att få fram bilder. Överhuvudtaget väldigt mycket en entreprenör. Och det finns ju fler sådana. Man kan titta på Walter Hirsch. Det är samma sak. Även de stora namnkunniga fotograferna som alltid har haft folk som gjort saker åt dom.

LARS-GÖRAN JANSSON: Men du har ändå gjort beskärningar, ändrat lite och kopierat på ett annorlunda sätt. Det har han inte heller haft något emot?

GS: Det är aldrig fråga om att kopiera hela negativen. Hela hans verk är rätt så mycket att gå in och rensa och strama till i negativen. Det ingår i den metod han alltid har kört med.

LGJ: Ibland har han ju gett rätt stränga föreskrifter till de kopister han jobbat med. Men du har kunnat göra lite som du tycker?

GS: Ja, men jag upplever att jag haft en annan ställning gentemot honom.

LGJ: Ja, du har ju inte varit kopist…

GS: Och det har jag väl också markerat. Att det här vill jag hantera. Välja utifrån mina preferenser och göra det på eget sätt.

CG: Du har sagt att du ville ta vara på originalkvaliteten.

GS: Jag tycker att det finns ett rätt givet sätt att göra de här negativen på. Om man har varit med tillräckligt länge och upplevt fotografin från 50-talet och framåt, så känner man när man hanterar dom här, dom är nedklippta till små rutor och stoppade i små fickor, som man gjorde på den tiden, dom är mjukt och fint framkallade, jävligt delikata negativ ofta, när man ser vad det är på dom och betänker den tid det är gjort i, det strålar ju ut ifrån dom, då finns det inte så mycket att välja på, det är bara att printa dom.

Hade det varit mina negativ hade jag kunnat tänka mig att gå längre. Använda ett lite krämigare papper. Men det tycker jag är att gå ifrån Christer och därför har jag hållit mig till det här ORWO-pappret som ändå är hans signum. 

CG: Kände du något övrigt släktskap med egna bilder?

GS: Ja, väldigt mycket. Jag hanterade det ju faktiskt med samma lust som om det var ett eget material. Precis som när man går in i ett eget negativmaterial, man sitter och kikar bland kontakter och negativ och håller upp dom mot ljuset och så går man in och gör den man känner sig mest sugen och ivrig på.

Det var aldrig så att det kändes som något slavjobb. Utan det var med samma lust och iver som om det var mitt eget.

Och jag tror jag sa också att när jag tog hem bilder på kvällarna och satt och retuscherade och tittade igenom bunten, då fick jag ju liksom hålla i mig för att inse att det inte var mina.

Det var ungefär samma känsla som när man sitter med dom egna bilderna.

CG: När man känner värmen och styrkan i det här materialet så undrar jag varför han inte tagit fram det tidigare?

GS: Ja, det är svårt att säga vad det är som avhållit honom. Jag tycker det är rätt besynnerligt, men… Jag tror att det handlar rätt så mycket om att han lagt ner så mycket på att bygga upp bilden av sig själv. Han vill inte peta i den.

CG: Äventyraren, läraren, nestorn Strömholm – det är en sak. Men ditt arbete med dom här bilderna uppfattar jag som ett uttryck för din kärlek till fotografin, först och främst.

GS: Jo, men det är också till Christer. Men det är på en rätt jämlik basis vid det här laget. Åldersskillnaden jämnar ut sig lite med tiden.

Jag kommer ihåg när han fyllde 40 bast och vi hade fest. 

Då var han en gubbdjävel alltså. Och nu är han 73-74 och jag är 58. Man tycker inte att det…

Jag dör ju snart jag med.

CG: Tidskänslan har du pratat om. Och att det påverkade sättet att kopiera på. Och du tycker det är rätt naturligt.

GS: Jag sysslar ju rätt mycket med att det finns ett slags tid i bilderna. Nå´t lite unket… Att själva innehållet i fotografierna är beroende av en slags trovärdighet i själva printen. Det är det jag ägnar mig rätt mycket åt. Och då ser jag ju det på de här bilderna också.

Och det är det jag tycker fattas när Christers kopister står och gör de här glättade, hårda bilderna.

CG: Fast där ligger väl Christer på och vill ha det så?

GS: Jo, jag tror att han gillar det. Men det kan jag lite grann se som ett slags brist hos mästaren.

Vad är det, det heter? Ingen diamant utan nå´n liten fläck

Men samtidigt så kanske jag har helt fel där. Det kanske är det som är hans storhet. Att han så snävt mutar in det där. Det kan hända att det är så.

CG: Svårt att bedöma.

GS: Ja, det är svårt att bedöma. Den här andra sidan. Det här mediala, det här sättet att vara sådana här mediamänniskor till lags, det är naturligtvis smart som fan för då får man mycket uppmärksamhet. 

Dom skriver aldrig om bra bilder, dom skriver bara historier. Den som inte ställer upp med nå´n jävla smaskig historia omkring det hela, får ingen exponering.

CG: Här har du nog helt rätt.

Du nämnde en sak när vi träffades senast, om det här nakna seendet.

GS: Jo, det tycker jag kännetecknar materialet. Lusten att se och att göra bild av det man ser utan att spekulera i nå´n story eller något innehåll eller att inte vara illustrativ eller så där medial på något sätt.

Paris var ju staden som drog till sig alla slags människor efter kriget. De fotografer som var verksamma där, dom skulle ju vara Parisskildrare. Det var polisen som mitt i gatan stod, kärleksparen och hunden som pissade på ett träd. Tore Johnsson är en som också har ägnat sig åt alla de här klichéerna. Och Doisneau, och tusen andra som vi inte har hört talas om. Det ligger sådana här bildskatter på många håll, mer eller mindre intressanta.

Men Christer har gått en helt annan väg. Han har skitit i allt det där. Han har bara inte gjort dom bilderna. Han har sett sina prylar. Och jag tror att det är väldigt mycket präglat av att han gick på konstskola då. Att han såg målare stå och måla och lägga upp prylar och göra ett stilleben. Han var inne på de där grejerna. Sedan var det, det här med fotoform. Där träffade han de där tyskarna.

CG: I början av femtio-talet var ju den där första utställningen, ”Subjektive Fotografie nr 1”.

GS: Som jag sa så misstänker jag att det här materialet går in lite i den tiden.

CG: Men du menar att han är oskuldsfullare på så sätt att han inte värderar. Det är ingen story.

GS: Nej, det är det inte, utan han nöjer sig med att titta. Och fånga det på negativet. Och det är gjort som man gjorde på den tiden. Det är inte en rulle eller ett par på ett motiv, utan det är ett eller högst två negativ.

Om du tar bilden på inbjudningskortet (den tidningsläsande mannen), då är det ett neg. från varje håll. Han har sett den där grejen, tagit en bild från ena hållet och så har han gått förbi snubben och gått åt andra hållet och vänt sig och gjort ett negativ till.

Vem skulle idag kunna nöja sig med det?

PS Utställningen på Nationalmuseum pågår till den 8 januari nästa år.

Foto: Lars-Göran Jansson

Den poetiska erfarenheten

Foto: Christer Strömholm | från utställningen, Porträtt i Paris, Nationalmuseum

Ska genast erkänna att jag blev förvånad när jag fick höra att en ny utställning med Christer Strömholms bilder, skulle visas på Nationalmuseum. Inte en helt given plats, tänkte jag med ryggmärgen. 

Nu när jag sett utställningen inser jag att platsen är kongenial. En värdig plats i höjd med ett lika stort och betydelsefullt konstnärskap.

Det är en makalöst bra utställning, först bilderna i sig. Sen hängningen, ja den totala gestaltningen. 

Dynamiken mellan små bilder och monumentala förstoringar som delvis fungerar som rumsavdelare, är suverän.

Man ledsagas elegant rum genom rum – till Strömholms täta möten med människor i barer, på bakgårdar, gränder och hotell. 

Flödet mellan bilder i olika storlek, kontaktkartor och brev gör det här till en stor utställning av förmodligen landets viktigaste fotograf. Utställningens kuratorer är Joakim Strömholm och Anna Nilsdotter.

Med viktig avser jag en fotograf som genom en bildmässig utveckling från konststudier, Fotoform-tidens experimentbilder, via exempelvis porträttbilderna från Paris – till ett högst personligt fotografiskt uttryck, som saknar motstycke i Sverige.

Naturligtvis finns det många oerhört bra och internationellt betydelsefulla fotografer i vårt land. Men frågan är om inte Christer Strömholm är den mest egensinnige av dem alla.

Fokus i utställningen ligger på Strömholms porträtt av svenska och internationella konstnärer och kulturpersonligheter, verksamma i Paris från slutet av 1940-talet, genom 50- och 60 talet. 

Här finns även en del bilder som jag tror visas för första gången.

Ett mindre rum är uppbyggt med ting från Christers arbetsrum, pipor, kamera, och fotokartonger. Här finns även böcker skrivmaskin, pennor och anteckningsböcker från Paristiden. Allt i den minutiösa ordning som kännetecknade hans arbetsplatser.

Dessutom rymmer utställningen ett mindre rum helt vikt åt poeten Paul Andersson. 

Poetens rum på hotellet som låg ovanför baren La Méthode övertogs senare av Strömholm. Rummen i Paris var på 50-talet billiga och hyrdes under längre tider.

Christer samarbetade med Louis Wiznitzer en brasiliansk journalist. Och de gjorde på uppdrag mängder med konstnärsporträtt tillsammans för de Brasilianska tidningarna A Manhã och Diário de Notícias. 

Här finns namn som Fernand Léger, André Breton, Joan Miró och Le Corbusier. De träffar också Man Ray och den franske författaren François Mauriac m.fl.

Strömholm är på plats, närvarande och lyhörd. Många av porträttbilderna har den absolut högsta internationella kvalitén. Variationsrikedomen beträffande ljus och komposition är slående. De starkaste kan definitivt jämföras med vissa av Arnold Newmans– och Henri Cartier-Bressons porträtt.

Funderar på om det har att göra med en generations gemenskap, att man är i en viss ålder och delar tidens strömningar och koder. Att. Man kan avläsa samtiden på dess eget språk. 

– Kameran var alltid i ordning, filmen framdragen, avståndet inställt på tre meter, slutartiden en trettiondelssekund och jag skruvade hela tiden på bländarringen, höll mig ajour med ljuset. När ett tagningsögonblick drabbar en så finns ingen tid för tvekan, säger han i ett samtal med Timo Sundberg, ur Fotograficentrums tidning, Bild (1986).

I utställningskatalogen skriver Anna Nilsdotter att Strömholms bilder från Paris befinner sig ”-i gränslandet mellan konst och historiska dokument”. Det är en bra beskrivning, speciellt när det gäller porträtten. 

Strömholm röra sig hemtamt hos en generation svenska konstnärer som Erik Dietman, Liss Eriksson, Torun Büllow-Hübe och Bengt Lindström.

– Egentligen vet jag inte varför jag hamnade i Paris. Det var självklart att jag skulle vara där. (–) Jag tror att vi framför allt lärde oss att uppskatta vänskap där.

Vänskap och en form av enkelhet, menar Christer Strömholm i intervjun med Timo Sundberg.

Genom Pontus Hultén kommer han i kontakt med konstnärerna i gruppen Les Nouveaux Réalistes och plåtar där bland andra Yves Klein, Jean Tinguely och Niki de saint Phalle.

Porträtten som i huvudsak är beställningsjobb på uppdrag för tidningar och tidskrifter ger senare vika för de mer personliga bilderna.

Bilder som kännetecknas av koncentration, stillhet och en poetisk erfarenhet och som i bästa mening bevarar en sorts tidlöshet. Inte minst genom sin underliggande gåtfullhet.

PS

Niclas Östlind skriver i sin essä i utställningskatalogen att –”Strömholms arbeten inte passade in i deras (Fotograficentrum) utställningsprogram.

Det kanske gällde vissa gallerier, men på Galleri Fotograficentrum i Örebro visades tre separatutställningar med Christer Strömholms bilder. (Den första, 1979).

En av dessa var storformats färgpolaroid-bilder, som möjligen ställdes ut för första gången.

(Bilderna nedan är mobilbilder från utställningen)

Mod

Foto: Hans Gedda | Prins Bertil, 1983

Först blicken med de tunga ögonlocken. Sedan huvudet och den uppmärksamma hållningen. Linjerna kring den stängda munnen.

Den ofta använda koftan en diskret påminnelse om prinsens vanlighet.

Knappen i kavajen som nästan nonchalant gör sitt jobb. Intill vilar prinsens högra hand, kanske aningen för stor eftersom den kommit lite för nära den vidvinkliga linsen.

Så långt en studie, en skalpellskarp karaktärsskildring.

Men om man låter blicken gå till överkanten på bildens högra sida och börjar där bakgrundspappret lossnat och sen följer den taggiga kanten ned till prinsens vänstra hand med den löst hängande cigaretten. Det är då man inser att det här inte är vilken bild som helst av en kunglighet.

Papprets linje mot ciggen är inte bara elegant, den kräver ett mod av fotografen. Naturligtvis ser han det i sökaren och använder det. Fonden krackelerar bakom prinsen. Det gör honom ännu mänskligare, och får prinsen att verka på väg bort från officiella plikter i hovets namn. Han ser ut att i vilket ögonblick som helst kunna ta ett par bloss på ciggen, resa sig, tacka fotografen och sen dra vidare på nya äventyr med sin älskade Lilian.

Hans Gedda har gjort en otroligt bra bild, inte minst för att den innehåller så många lager av tolkningsmöjligheter. Det är bara att buga. Enkelhet, blick och kurage i perfekt balans, vad mer kan man begära.

Jag rekommenderar starkt ett besök på Konstakademin och Gedda-utställningen. Den innehåller bland annat ett mycket stort antal porträtt av kända svenskar. Även några av cirkusbilderna är i sig, värda entrébiljetten.

Nästan allt är hyperintressant för fotografer som vill förstå vilka komponenter som ingår i den svåra grenen, porträttfotografering.

PS

Nationalmuseums utställning ”Hans Gedda och Mörkrets Mästare” pågår tom 30 mars på Konstakademin, Fredsgatan 12, Stockholm.