claes gabrielson

Posts Tagged ‘Mikael Timm’

Det luktade diselolja och saltvatten

In Böcker on november 6, 2017 at 11:15

Foto: Bruno Ehrs I Ur boken Bunker Ett Noll Fyra

Fotografen Bruno Ehrs träffade en man på Gotland som sa att han köpt tre bunkrar. Han blev så nyfiken att han själv ville se bunkrarna på plats. En var vattenfylld, en liknande ett parkeringsplan i ett P-garage, men i den tredje blev det en sorts kärlek direkt.

Det blev 17 besök till bunkern under tre och ett halvt år och över fyra tusen exponeringar.

Det luktade diselolja och saltvatten, sa fotografen vid presentationen av boken Bunker Ett Noll Fyra, på bokhandeln Konst-ig i Stockholm för ett par veckor sedan.

Omslagsbilden visar en dörr med utstående bultar i majestätiskt släpljus. Skuggorna bildar ett rytmiskt mönster på den grova rostiga ytan, likt ett bortglömt militärt chiffer.

Bruno Ehrs citerar Henri Cartier-Bresson när denne säger, – Först kommer geometrin, sen kommer innehållet. Betongen verkar kalla på honom, i varje hörn finns en ny vinkel, en ny möjlig komposition att lösa. Han verkar närmast besatt av den råa betongens alla linjer och rummens förhållande till varandra.

Bruno Ehrs balanserar i det här projektet på en skarp men tunn linje mellan klassisk arkitekturfotografi, så som den brukar presenteras i böcker och tidskrifter, och det egna uppdragets konstnärliga utmaningar. I det första fallet kan kunders önskemål och redaktionella förväntningar styra arbetet. När det gäller det egna uppdraget blir kraven annorlunda. Inte lägre, förmodligen högre.

Den personliga blicken, det man bara själv ser i exponeringsögonblicket, är ett beslut som är privat och framdrivet av en miljard livserfarenheter, unika för varje fotograf. Här ska kameran stå, i just det här ljuset, med den här brännvidden och den här bländaren. Det blir det viktiga, inget annat.

Hand, betong och natur blir tillsammans stundtals kärvt och poetiskt i Ehrs kamera. Mötet mellan det brutalt skulpturala och den karga långsamvuxna naturen skildrar han övertygande, inte minst genom sitt medvetna sätt att låta färgtemperaturen spela en roll i kompositionerna som när det varma interiörljuset läcker ut och blandar sig med det omgivande landskapets blå skymningsljus.

Bruno Ehrs visar i den här boken att han när han är som mest intresserad av en detalj, ett materialmöte eller en egendomlig form i bunkerns betongkonstruktion, då är han som bäst. Minst kommersiell för den som vill se det så. Jag föredrar de mest avskalade bilderna som genom sin delvisa tomhet, lämnar störst utrymme åt mig som betraktare.

Boken är tonsäkert och rytmiskt formgiven av Petter Antonisen. De bruna linnepärmarna sticker ut ett 1,5 cm runt inlagan, som inte sitter fast i ryggen. Jag får associationer till en ”mapp” avsedd för planritningar och arkitektens skisser. Något att bära under armen mellan kontoret och arbetsplatsen. Det hela känns exklusivt och väcker naturligtvis ett habegär.

Mikael Timm har skrivit en spänstig och initierad essä om bunkerns idé ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Från den ursprungliga borgen, via barndomens filt över ett köksbord där man kunde gömma sig, till surrealisternas tanke att bunkern är en symbol för det undermedvetna i armeringsjärn. Han tar sig sen via Walter Benjamin till industrialismens arkitektur och till de militära behoven av bunkrar fram till dagens drömprojekt, en sommarstuga. Han konstaterar att första gången just den här bunkern byggdes, var det av skäl som hade med krigshot och våld att göra. Nu när den byggts om till sommarhus har det skett av lust.

Boken avslutas med en mycket intressant intervju som Timm gjort med en av de unga arkitekterna som anlitats till ombyggnationen, Erik Gardell. Han säger bland annat att man inspirerats av det militära, när det gäller det yttre. – Jämfört med militärbyggnad är det här inte stramt. Det handlar om ett formspråk där vi noga tagit över den militära typologin, säger han.

Bruno Ehrs hade den här gången ingen uppdragsgivare. Bruno uppfann själv projektet. Fotografens nyfikenhet och konstnärliga vittring, var den egentliga beställaren.

Resultatet är storslaget.

PS

Boken Bunker Ett Noll Fyra är utgiven av Bokförlaget Arena och har ISBN: 978-91-7843-507-4

 

 

From vision to reality

In Utställningar on maj 27, 2013 at 19:44
Foto: Imogen Cunningham | Martha Graham, Dancer, 1931

Foto: Imogen Cunningham | Martha Graham, Dancer, 1931

Efter bara ett par minuter i den stora Imogen Cunningham utställningen på Kulturhuset vet man – det här är stort. En av de viktigaste utställningarna i vårt land på många år.

Den innehåller inte bara de kända nyckelbilderna från hennes över sjuttio år långa fotografiska karriär, utan också ett generöst antal mindre kända bilder.

Imogen Cunningham går från piktorialism till modernism. Hon är visuellt nyfiken, uppfinningsrik och modig. Hennes blick stundtals visionär.

Ett exempel är de starka och mycket vackra bilderna på Martha Graham, en av den moderna amerikanska dansens förgrundsfigurer. Dagsljus under en brinnande sol. Hon verkar ha arbetat närmast i extas. Ett nittiotal bilder blir till under en eftermiddag med den hårda solen som assisterande bundsförvant.

– Cunningham was at the edge of each new innovation or at least had the vision to try each new idea that came to her mind. ( — ) Continually, througout her career, Cunningham took risks and tried out new ideas, skriver Jamie M. Allen i essän: From vision to reality: a transition from pictorialism to modernism.

Imogen Cunningham föds 1883. Hon skaffar sin första kamera 1905-1906. Tar en examen i Kemi. Modern Processes of Photography, är rubriken på hennes akademiska avhandling.

År 1907 arbetar hon i Edward S Curtis porträtt studio. Hon blir alltså direkt uppkopplad mot fotohistorien.

I förrgår träffade jag Imogen Cunninghams barnbarn, Meg Partridge. Det gick för ett ögonblick nästan att ta på den osynliga fotohistorien. Den tunna linjen från Curtis ateljé, till de första bilderna runt 1905 och till de sista på 1970-talet. Vi stod omgivna av farmoderns bilder, vars negativ hon arbetat med under åratal och omsorgsfullt sorterat. Hon beskrev bland annat Imogens mörkrum, där man inte kunde stå rak och hur man fick gå upp ur källaren och utanför huset med bilderna när de skulle torkas.

Hon berättade också att hon hos sin far Rondal Partridge, hittat ett ljudband där Imogen berättade för sin son om fotografier hon tagit. Meg använde det ljudet till en film om Imogen. Filmen visas på utställningen. Det som slår en är tonen. Intimiteten. Så långt från hur berömda personer brukar låta när de talar offentligt, håller föredrag eller ger intervjuer. Imogen Cunningham känns alldeles nära här för hon beskriver bilderna för ett av sina barn.

Urvalet är känsligt och kunnigt. Celina Lunsford, vid Fotografie Forum Frankfurt är ansvarig Curator.

Utställningen består av: signed vintages, unsigned vintages, later prints from the artist and Estate prints made by her son Rondal Partridge are included, skriver Celina Lunsford i katalogen som hör till utställningen. Merparten är alltså kopierade av Imogen själv, något som Lunsford bekräftar när jag träffar henne.

Porträtt, stilleben, arkitektur, dans inget verkar främmande för henne.

Imogens utveckling från det romantiska till det sakliga ledde henne också till att göra bilder som endast är möjliga att göra med en kamera. En reducerad värld av detaljer från växter, byggnader och den nakna kroppen. Dubbelkopieringar både i kameran och i mörkrummet. Här förefaller hon orädd och experimenterade gärna. Som om hon sökte de enkla grundformerna i allt hon fotograferade.

1968 talar Imogen Cunningham, då 85 år gammal inför en grupp studenter – It is sad but true that although we learn seeing only a little at a time we do in the long run learn something… I would really like to say something of encouragement especially to beginning photographers, but how […] when in a long life one has wandered in uncertainty back and forth from vision to reality.

Osäkerheten till trots. Under ett långt liv har hon vandrat fram och tillbaka mellan vision och verklighet. Från vision till verklighet.

Tack Imogen!

PS

–  Allt präglas av lika delar experimentlust och råstark längtan efter skönhet, menar Mikael Timm, i en entusiastisk recension i radions Kulturnytt den 24 maj.