From vision to reality

Foto: Imogen Cunningham | Martha Graham, Dancer, 1931

Efter bara ett par minuter i den stora Imogen Cunningham utställningen på Kulturhuset vet man – det här är stort. En av de viktigaste utställningarna i vårt land på många år.

Den innehåller inte bara de kända nyckelbilderna från hennes över sjuttio år långa fotografiska karriär, utan också ett generöst antal mindre kända bilder.

Imogen Cunningham går från piktorialism till modernism. Hon är visuellt nyfiken, uppfinningsrik och modig. Hennes blick stundtals visionär.

Ett exempel är de starka och mycket vackra bilderna på Martha Graham, en av den moderna amerikanska dansens förgrundsfigurer. Dagsljus under en brinnande sol. Hon verkar ha arbetat närmast i extas. Ett nittiotal bilder blir till under en eftermiddag med den hårda solen som assisterande bundsförvant.

– Cunningham was at the edge of each new innovation or at least had the vision to try each new idea that came to her mind. ( — ) Continually, througout her career, Cunningham took risks and tried out new ideas, skriver Jamie M. Allen i essän: From vision to reality: a transition from pictorialism to modernism.

Imogen Cunningham föds 1883. Hon skaffar sin första kamera 1905-1906. Tar en examen i Kemi. Modern Processes of Photography, är rubriken på hennes akademiska avhandling.

År 1907 arbetar hon i Edward S Curtis porträtt studio. Hon blir alltså direkt uppkopplad mot fotohistorien.

I förrgår träffade jag Imogen Cunninghams barnbarn, Meg Partridge. Det gick för ett ögonblick nästan att ta på den osynliga fotohistorien. Den tunna linjen från Curtis ateljé, till de första bilderna runt 1905 och till de sista på 1970-talet. Vi stod omgivna av farmoderns bilder, vars negativ hon arbetat med under åratal och omsorgsfullt sorterat. Hon beskrev bland annat Imogens mörkrum, där man inte kunde stå rak och hur man fick gå upp ur källaren och utanför huset med bilderna när de skulle torkas.

Hon berättade också att hon hos sin far Rondal Partridge, hittat ett ljudband där Imogen berättade för sin son om fotografier hon tagit. Meg använde det ljudet till en film om Imogen. Filmen visas på utställningen. Det som slår en är tonen. Intimiteten. Så långt från hur berömda personer brukar låta när de talar offentligt, håller föredrag eller ger intervjuer. Imogen Cunningham känns alldeles nära här för hon beskriver bilderna för ett av sina barn.

Urvalet är känsligt och kunnigt. Celina Lunsford, vid Fotografie Forum Frankfurt är ansvarig Curator.

Utställningen består av: signed vintages, unsigned vintages, later prints from the artist and Estate prints made by her son Rondal Partridge are included, skriver Celina Lunsford i katalogen som hör till utställningen. Merparten är alltså kopierade av Imogen själv, något som Lunsford bekräftar när jag träffar henne.

Porträtt, stilleben, arkitektur, dans inget verkar främmande för henne.

Imogens utveckling från det romantiska till det sakliga ledde henne också till att göra bilder som endast är möjliga att göra med en kamera. En reducerad värld av detaljer från växter, byggnader och den nakna kroppen. Dubbelkopieringar både i kameran och i mörkrummet. Här förefaller hon orädd och experimenterade gärna. Som om hon sökte de enkla grundformerna i allt hon fotograferade.

1968 talar Imogen Cunningham, då 85 år gammal inför en grupp studenter – It is sad but true that although we learn seeing only a little at a time we do in the long run learn something… I would really like to say something of encouragement especially to beginning photographers, but how […] when in a long life one has wandered in uncertainty back and forth from vision to reality.

Osäkerheten till trots. Under ett långt liv har hon vandrat fram och tillbaka mellan vision och verklighet. Från vision till verklighet.

Tack Imogen!

PS

–  Allt präglas av lika delar experimentlust och råstark längtan efter skönhet, menar Mikael Timm, i en entusiastisk recension i radions Kulturnytt den 24 maj.