En sorts förälskelse

Foto: Mats Holmstrand | Galleri Fotograficentrum, Örebro, 1979

Platsen är vårt första galleri, på Järntorgsgatan 9 i Örebro. Strömholm med pipa och respektingivande mustasch övervakar, när undertecknad gör en första genomgång av utställnings-bilderna.

Jag fick den här bilden häromdagen från den suveräne Kristinehamns fotografen Mats Holmstrand, nästan samtidigt som jag läste de här raderna av Micke Berg: 

–Det är utan tvekan så att jag börjar tappa tron på fotografi. Eller i alla fall den fotografin som berättar något och är nära. Litteraturen har alltid legat mig närmast

-Jag vet inte, men nu har jag gått i mål med fotografi. Jag kommer inte längre och jag märker det i så måtto att jag aldrig bär en kamera.

Jag vill inte riktigt tro Micke när han skriver det här.

Han är en av landets nu levande viktigaste och bästa fotografer och hans fotografiska energi är makalös. Han har levt genom sin fotografi och sitt skrivande hela sitt vuxna liv. Det vore en stor förlust om det skulle upphöra. 

Jag väljer att uppfatta hans yttrande mer filosofiskt och tänker på Bresson när han sa: Photography is nothing, it’s life that interests me.

Jag hoppas innerligt att fotografen Berg fortsätter. Vi behöver hans bilder och funderingar kring konsten och livet. Dessutom, beakta mottot på hans blogg : ”To look, is to love”.

För min del handlar fotografi också om en sorts förälskelse och en fascination kring den hejdade tidens magiska precision. För en ung fotograf innebar de många stegen i det analoga hantverket, från poesin i tagnings-ögonblicket till de färdiga kopiorna på tork, en oemotståndlig lockelse.

Alla fotografer jag mött genom åren, alla samtal om bild på kaféer, barer och restauranger, alla böcker jag köpt, alla fotoutställningar jag sett, och alla resor i fotografins namn – har regelbundet närt min relation till fotografin. Trots alla åren på SVT är detta mitt universitet och förälskelsen består.

Vi startade föreningen Fotograficentrum 1975. Tre år senare fick vi i gång vårt första galleri. Sen fortsatte vi att ställa ut i drygt 20 år. Jag äger tyvärr ingen förteckning över alla utställande fotografer och vet inte var alla pärmar med, protokoll och recensioner finns idag.

Det finns en sorg i detta faktum. Jag skulle helst se att allt kvarvarande material hamnade på ett arkiv, exempelvis Arkivcentrum i Örebro. 

Går på Götgatan och drar fram namn på måfå ur minnet: Imogen Cunningham, Hans Malmberg, Georg Oddner, Edouard Boubat, Susan Meiselas, Gunnar Smoliansky, Robert Doisneau, Nina Ericson, Christer Strömholm, Tuija Lindström, Anders Petersen, Eugene Smith, Marek Gardulski, Håge-Wiktorsson, Sune Jonsson, Kent O Höglund, Per-Erik Åström, Ullabritt Jonsson, Harald Lönnqvist, Josef Koudelka, c/o Paris med Berndt Klyvare, Kerstin Bernhard mfl, Stig T Karlsson, Jefferik Stocklassa, Micke Berg, Sebastião Salgado, Åke Hedström, Penti Sammallahti, Marc Riboud, Hans Gedda, Carl-Magnus Lindström, Anders Onerup, Håkan Pieniowski, Kenneth Gustavsson, Roger Stenberg, Walter Hirsch, Lennart Durehed, Hans Hammarskiöld, Boris Mihailov, Magnus Westerborn, Bruce Davidson, Strindberg/Munch..

Det tar inte slut där, men min hjärna behöver hjälp av dokumenten som förhoppningsvis finns bevarade någonstans.

När jag tänker på de här namnen och alla utställningarna, svindlar det onekligen till på trottoaren i den svaga vårsolen – ”In the name of love”.

Det är tveklöst det, allt handlar om.

PS

Nedan tre slumpvis utvalda bilder av Micke Berg, så bra! Det finns hundratals mer här:

Foto: Micke Berg

Foto: Micke Berg

Foto: Micke Berg

Bearbetad tid

Foto: Amy Friend | Ur serien Dare alla Luce, publicerad i Unless you will

På kort tid ser jag två arbeten som rör tid och minne. Två fotografer som på olika sätt bearbetat, manipulerat familjebilder.

Först Amy Friend från Ontario Kanada, med sin gäckande och suggestiva serie Dare alla Luce, i februariutgåvan av online magasinet Unless you will. Sen Magnus Westerborns sympatiska ”enroute Italia”, som visas på galleri Kontrast i Stockholm.

Amy Friend låter ljus passera genom bilderna, som om hon vill understryka att alla fotografier görs av ljus. Hon skriver att hon vill ge tillbaka fotografierna till ljuset, därav den italienska titeln på projektet Dare alla Luce,  som beskriver födelseögonblicket.

Hon utgår från vintage-fotografier både personliga och anonyma, som hon reproducerar och manipulerar. Hon säger att hon är fascinerad av skillnaden mellan det närvarande och det frånvarande. Den sköra kvalitén i fotografierna och i det lika sköra i våra liv tycks vara en av hennes drivkrafter.

Ljuset som hon återanvänder och som lyser genom de små hålen i hennes bilder är hennes kommentar till att bilderna en gång var glömda, förlorade. Nu är de i någon mening återfödda och har fått en ny mening.

Magnus Westerborn arbetar på ett helt annat sätt. Han har utgått från ett fotoalbum från en resa som hans föräldrar gjorde till Italien 1954.

Han har valt ut bilder av modern och fadern där de fotograferat varandra, ofta kring den Volkswagen de körde. Framtidstro, egen bil genom Europa knappt 10 år efter andra världskrigets slut. Magnus Westerborn beskriver känslan av resan som föräldrarna gjorde:

– Att vara på väg, samtal som pågår, nyfikenhet inför det som passerar förbi. Där varje stopp kan leda till ett möte som blir en upplevelse som lever kvar. Varje gräns som passeras öppnar för en ny kultur med nytt språk, ny valuta, nya uttryck. Att befinna sig i en Volkswagen på väg ut i det okända.

Bilderna är inskannade och bearbetade. Med hjälp av lager av oskärpa har Westerborn lyft fram delar och detaljer i bilderna och därigenom skapat nya uttryck i de gamla albumbilderna. Förskjutningar mellan tid och minnesbild, mellan faktisk fotografisk exakthet och sonens egna tolkningar kring resan.

Skärpa och oskärpa, en ny grammatik till en gammal berättelse. Han var inte med, men kan nu göra resan igen på ett delvis annat sätt. Med hjälp av reprofotograferade biljetter och broschyrer blir hans berättelse en ny resa som också i de bästa bilderna bjuder in oss i publiken som medresenärer.

Det är stundtals mycket vackert och bilderna innehåller ett starkt fotografiskt vemod som går rakt in i betraktaren och vi påminns om vår egna föräldrar och om resor vi själva gjort.

PS Utställningen ”enroute Italia”, visas på galleri Kontrast pågår till den 16/3.

Foto: Magnus Westerborn | Ur serien ”enroute Italia”

En ny dörr till fotografin

Foto: Martina Holmberg | Ur serien Fade to Black

Hatten och linslocket av för nytt fotografiskt galleri på smått legendarisk adress. 

Nu på fredag är det vernissage för Black Door Gallery på Järntorgsgatan 9, i Örebro.

Utställande fotograf är Martina Holmberg med bilder ur serien Fade to Black. Poetiska polaroider, där en felaktig framkallningsprocess riskerar att utsläcka bilden till slut.

Det här sker i samma lokal som Galleri Fotograficentrum startade sin verksamhet i, år 1978 av bl.a. undertecknad. Utställare den gången var Bertil Ludvigsson, som avled tidigare i höst.

Förvånad, överraskad och förtjust blir jag över detta initiativ, och dessutom mycket glad.

Herrarna bakom projektet, för så är det förstås, heter Stefan Nilson, Thomas Sundin, Magnus Westerborn. Alla tre med ett gediget och väldokumenterat fotokunnande.

Fyra planerade utställningar, logga, hemsida och en föreläsning med Pieter ten Hoopen.

Fotografisk rivstart i Örebro. Lycka till!

 

Foto: Mats Holmstrand | Galleri Fotograficentrum