claes gabrielson

Posts Tagged ‘Lars Kleen’

Med en blick för det vardagligt nästan förbisedda

In Böcker, Utställningar on december 12, 2019 at 22:08

Affisch från utställning med Gunnar Smolianskys bilder på Galleri Fotograficentrum i Örebro, 2004

I kretsen kring Fotograficentrum i Örebro kallade vi honom ”Smolle”. Jag vet att han brukar kallas ”Smollan” här i Stockholm.

En gång när vi hängde en utställning med hans bilder i galleriet på Engelbrektsgatan, var han uppenbart missnöjd med en bilds placering. Han pekade på den och sa på sitt lakoniska viss: Ska ni hänga den här bilden här, kan ni ju lika gärna hänga den på muggen!

Med en känsla av sorg, börjar jag bläddra i några av hans böcker, samtidigt som jag letar efter några äldre texter jag skrivit om Gunnar Smoliansky, ett lite tafatt försök att förstå vad han betytt för mig och många andra yngre fotografer. Avgjort en av vår tids största fotografer är nu borta.

Jag kände honom inte direkt men vi träffades ett antal gånger genom åren. Det jag tror att jag tyckte bäst om hos honom var hans otroliga teknik. Ingen kunde kopiera det grå ljuset, med alla valörer i behåll, som Gunnar. Lägg därtill hans blick för det vardagligt nästan förbisedda.

En sorts icke-händelser. Han verkar ha gillat att flanera och att iaktta världen genom först det egna ögat och sedan genom kamerans.

Jag såg honom en gång när han arbetade i sitt labb och filmade dessutom när han kopierade Strömholms 6×6 neg från Paris. Det var en ren stund av magi.

I den fina boken om Lars Kleens skulpturer (Kalejdoskop, 2015) finns en passage ur en intervju med Niclas Östlind där Gunnar säger:

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran.

Att hitta rätt plats för kameran, precis så. Kan något så svårt uttryckas så enkelt? Ja, Gunnar Smoliansky kunde det och han visste ju onekligen vad han gjorde.

Här följer en något förkortad text jag skrev 2002, om Gunnar i samband med att det samtidigt pågick inte mindre än tre utställningar med hans bilder i Stockholm:

Lågmäldhetens mästare.

Prins Eugens Waldemarsudde visas bilder från Centralen i Stockholm vårvintern 1956. Det är en underbar utställning, en tidsresa tät som en diktsamling.

Två män i samspråk. Den ene lite skymd bakom en pelare. Cigarettröken stiger mot det mörka. Den tomma stolen med sina fotstöd. En skoputsare, ett samtal i morgonens motljus. Skorna skall strax skina. Allt är möjligt staden har vaknat.

Det här inte bilder man tävlar med, det är inget bondfångeri. De stora gesterna är borta. Det som premieras i gängse pressfotografi: anekdoten, en olycka, det här har hänt – saknas nästan alltid hos Gunnar Smoliansky.

I hans bilder har det inte hänt. Olyckan kanske kommer eller inte kommer. Det är inte det viktiga för honom.

Om man exempelvis bläddrar i årsböcker av typen, ”Året i bild – 1956”, blir den här skillnaden mellan fotografiska seenden mycket tydlig.

Det som däremot har hänt, är att människor på Stockholms Central år 1956, genom den unge fotografens uppmärksamhet – också tycks befinna sig på en annan plats. De är på en station i sin egen tid.

Personerna väntar, oftast stillsamt begrundande den egna existensen. Det är det stora.

Ett bra exempel är bilden på en biljettkö. I luckan en man som med ett ”Dagermanskt” allvar fullgör sin uppgift. I kön en kvinna som ser bort över perrongen. Återigen en person som hänger ett ögonblick i sitt eget liv. Kanske begrundande åldrandet, eller bara någon liten sak hon glömt.

Stureplan en höstdag för exakt femtio år sedan, då huvudstadens nav. Under en timme tar han bilder med sin nyinköpta Leica, bilder som nu kan ses på galleri Tomrummet i inredningsbutiken plan ett på Birger Jarlsgatan. Hattar och elegans, tystnad och människor i rörelse mellan bilar av årets modell.

Vet vi alltid själva att vi är nu och samtida? Eller får vi reda på det först när en tillräckligt lyhörd fotograf påstår det? Människorna på de här bilderna kvittar det lika, andra har tagit deras plats.

Stadsmuseum visas bilder ur tre serier med anledning av att Smoliansky som första fotograf erhållit priset till Lennart af Petersens minne, instiftat av Stockholms stad. Dessa bilder har visserligen visats tidigare och finns återgivna i flera böcker, men är ändå värt ett besök inte minst för de små enastående kopiorna.

Smoliansky är förmodligen oslagbar i observerandet av ljus och situationens allmängiltighet. Tekniken oklanderlig som vore den en annan nivå av honom själv.

Här finns också bilder ur serien TRIVIA, spår och tecken av det förbisedda, det triviala. Men framför allt är det bilderna från Slussen försommaren 1952 som imponerar.

Smoliansky är 19 år den gången och arbetar som nattvakt i området. Långa skuggor från människor och byggnader i det tidiga morgonljuset, hamnarbetare, en ensam pilsner, en värld av män och kepsar.

Stadsmuseum visar också några bilder av barn som han tog då han arbetade som industrifotograf. De är tagna i de där blå timmarna på söder i Stockholm då –”det luktade stekt fläsk på gårdarna och ungarna skulle in och käka” – som han själv skriver i ett av sina alltför få yttranden om det egna arbetet.

Gunnars Smoliansky har ett sällsynt gehör för det tillfälliga rum slutaren och kamerans mörka kammare inreder åt människor, som fastnat på den ljuskänsliga filmen.

Ett kärleksfullt öga har rört avtryckaren och så ofta också betraktaren.

PS. Här en länk till ett tidigare blogginlägg om boken med Lars Kleens arbeten.

Att hitta rätt plats för kameran

In Böcker on oktober 3, 2015 at 11:13

Foto: Gunnar Smoliansky | Ur boken Lars Kleen Gunnar Smoliansky

LARS KLEEN GUNNAR SMOLIANSKY – är allt det står i vita versaler på omslagsbildens vackert rytmiska skuggmönster från en av Kleens skulpturer.

Det är en stor bok 34 x 24 cm, 2,5 cm tjock, mjuka pärmar drygt 1 och ett halvt kg tung. Jag hittade den hos det lilla kvalitetsförlaget Kalejodskop, i deras monter på bokmässan i Göteborg.

Det är konkret, sakligt och avskalat. Ändå gåtfullt. Ibland slår skulpturen till före bilden, men oftast är det tvärtom. Gunnar Smoliansky går runt de stora konstruktionerna och vet precis var han ska ställa sin kamera.

– Man försöker ha lite ordning på saker och ting. Jag tror att det ofta handlar om att ett föremål, eller vad det nu kan vara, ska trivas ihop med sin plats och att man på något sätt gestaltar det. Man tar sig helt enkelt en grundlig titt och agerar utifrån det. (–)

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran. Säger Smoliansky på sitt oefterhärmliga och självklara sätt, i ett samtal med Niclas Östlind som finns återgivet i boken.

Det här är en bok som gör mig innerligt glad. Och en smula rörd. Glädjen kommer av den mycket känsliga omvandlingen från den tredimensionella verkligheten till fotografins två-dimensionella gråskalor. Att det överhuvudtaget är möjligt att genomföra – att det går att förnimma så mycket av Kleens konstruktivistiska idéer, genom fotografin.

Det som gör mig rörd är konsekvensen. Smoliansky har arbetat med att fotografera Lars Kleens arbeten i över fyrtio år. Varendaste ett. Det är bara att kapitulera.

Många av bilderna är från verkstaden, inrymd i ett gammalt linoljekokeri i Nacka. Andra är från utställningar, museer och konsthallar, hamnmagasin, tunnelbanan och i övergivna industrilokaler. När Ulf Linde såg Lars Kleens Rep, en 40 meter lång skulptur av limmade ribbor ute i en gammal industrilokal, häpnade han över skönheten.

– En skönhet som inte hade med konst att göra längre. Konstruktionen följde sin egen logik så obönhörligt att tanken på att fälla några estetiska omdömen kändes frivol, helt opåkallad. Skulpturens fysiska närvaro, dess påträngande fakticitet, uteslöt allt tyckande, skriver han i en essä från 1998, som är publicerad i boken.

Det är omöjligt att värja sig, man sugs långsamt in i det ena konstverket efter det andra genom Gunnar Smolianskys bilder. Paradoxalt nog eftersom bilderna är stillastående och i en mening, helt tysta. Han framkallar trots detta fotografiska faktum, en sorts långsam in-zoomning mot det väsentliga i Kleens mäktiga verk. Gång på gång dessutom.

Koncentrationen är både grafiskt tydlig via den fotografiska gråhetens alla valörer och djupt poetisk, när man rör sig in i Kleens monumentala och märkliga konstruktioner. Träslagens olika ytor, järnets rostighet och arbetsprocessens synlighet – allt finns där i bilderna.

Köp boken, färden har just börjat!

PS

Boken är utgiven på Kalejdoskop förlag med stöd av Stiftelsen Längmanska kulturfonden, Konstnärsnämnden och Konstakademien.

ISBN 978 91 7936 112 9

Formgivare: Petter Antonisen

Bildhantering Stefan Ohlsson / Sven Westerlund, Projektor AB

Tryckeri: Göteborgstryckeriet